måndag, december 31, 2007

Flyga

Tiden flyger och så gör vi. Flyger fram och tillbaka till oss och ifrån ni.
Fast ni är oss och vi är ni är vi samtidigt i en egen tid som är bara vår och annorlunda,
här är semester och jobb och vardagen mitt i, svår att helt imunda,
utomlandslivet är lika enkel att leva som den är svår,
skillnaden är att den bara är vår.
På gott och på ont, då vi är hemma och njuter av allas sällskap,
för att sedan flyga tillbaka till bergens djupa gap,
där vi pratar ett annat språk och där vi har mycket mer att förstå,
leker detta livet så mycket mer ändå,
jag vill hem!: skriker en del av min själ,
samtidigt stoppar jag i stöveln min häl,
kliver på flyget med ett leende som samtidigt är ärligt min,
vaknar i Locarno av att solen värmer mitt skinn,
barnen är lika glada där som här,
hoppas de känner att de lika berikade är,
att ha två länder man känner och vänner däri,
att vi själva väljer i vilket land vi skålar in det nya året i.



AUGURI!!!!!!!!!!!!!

torsdag, december 20, 2007

Kul jul och

grått nytt hår,
skrev jag på julkorten när jag var yngre men nu känns det som om man inte längre får,
stråna grånar och åren går,
att ha kul är väl sånt man ändå själv sår?

Jag önskar alla nya stolta gråa hårstrån
(att åldras med värdighet ska man vara mån)
ett kul nytt 2008,
själv ska jag ut ur min grotta, (inte en gay grotta menas då utan en drömgrotta jag trängs med andra men snart blir de få)
Tänka på att skratta mycket
och gapa stort och svälja hela stycket!
Ho ho snart kommer tomtefar och nyårsfrun,
jag ska öppna små klappar och bada i drömmens rosa dun!

P.S årets nyårslöfte är detsamma som förra och förrförra året,
kicka jante hårt i skrevet långt ut i drevet,
Ibland är det dock på håret!
Om han ändå bestämmer sig för att sätta sig på min axel,
leker jag gås, kraxel kraxel ; )

Merry merry och happy happy till alla!!!

tisdag, december 18, 2007

Tidens under

Att ha tid är ju livsfarligt. Man kan ju bli uberkreativ! I LOVE tid kring juletid.
Idag: Gjort egna snygga julkort, efter att ha handlat härligt material.
Skrivit skrivit skrivit. Också gjort mig några macchiatto med :)

Thats it!

Juletid i Domodossola

"För där bor Pjirr och där bor Pjorr
Små trularna som lagar hål, men inte med borr,
de hälsar på hos lilla Alma
och försöker henne "calma" ,(lugn på italienska ho host)
De finns bara i fantasins värld
och storyn lider nu mot sin sista färd,
bokstäver redigeras och äventyr beskrivs
tänk om ett förlag någongång med storyn så pass trivs,
att den skulle förvandlas till en liten hård färgglad bok
det skulle Alma gilla och trulbröderna tycker inte det finns tid att spilla,
nu måste jag skynda att med kapitlen trixa och fixa,
Pjorrarna är inte nådiga allt för mycket vill de berätta om allt deras tok,
Om hålen de fyller, om ensamma små,
hur tokigt det är att tvivelura och vad man istället gör då!
En blåmärksbok det måste man ju ha, att modigheter fylla i var da.
Har ni inte en modigsak?
Nej nu ska storyn skrivas, så fram blir fram och bak blir bak!"

måndag, december 17, 2007

Coro Calicantus

När vi kom fram till piazzan igår kväl,l lille O maken och jag, var den full. Alla köade för att komma in i kyrkan. Vi var där 30 minuter före kyrkan öppnade. Mamma mia skrattade vi. Skämtade om att barnen inne i kyrkan lika gärna kunde vara Madonna sett till publikstorlek. Det knuffades, skrattades och stämningen var hög. Vi fick ok platser trots allt. 700 personer satt inne kyrkan, och stod, det fanns ju bara 600 platser att sitta på. Lille O satte sig lägst fram med ett leende mot dem som skuffade sig åt sidan, typiskt lille O...

Vilken show. Vilken musiklärare. Går bara att säga wow. Fattar inte hur han fått 150 barn i olika åldrar att kunna så mycket, sjunga med sådan glädje och med mycket lek, miner och gester. D e t v a r f a n t a s t i s k t!!! Lilla H sken som en sol på scenen. De sjöng så vackert stundom att vi torkade tårar. Wow säger jag bara. Och vi insåg att så mycket hänger på läraren. Ett litet glädje knippe som lyckades dirigera 150 små näsor samtidigt i kanon. NU hajjar vi varför lilla H älskar körsång. Kunde jag sjunga skulle jag också vilja vara med without any doubt!
Fyra korta dagar kvar
tills vi fyra till Sverige far,
paket ska packas med snören om
en till dig och två till mig viskar jag till maken som
försiktigt undrar vad årets klapp ska vara,
allt jag kommer på som svar då jag har redan tänkt och handlat till en hel barnaskara,
egna klappar känns inte längre viktigt
bara julen blir så där på riktigt
med alla små barn förväntasfulla om vart tomten nu är
medan de lussebullskransen skär,
hunden som ivrigt tomte gröten tömmer och vuxna tisslandes och tasslandes om vart den röda dräkten sig nu gömmer...

Varför två till dig och bara en till mig undrar maken med konstig min,
samtidigt sms:ar han med sin guddotter om tröjstorleken sin,
För att jag vill ha en av dem jag köpt till dig,
och funderar på hur du ska vilja ge den tillbaka till mig!




onsdag, december 12, 2007

Lurenisse

Ring Lasse Majas dektektivbyrå säger lilla H. Vi letar vidare säger lille O. De glömmer att morsan har grym ordning bland alla pinaler och lådor efter 29 flyttar och två utlandsflyttar på 2 år. Den bara finns inte. Igen.

Vi lämnade Como med världens härligaste jullåda. Där varje gotländsk tomte var noga vald efter längden på skägg. Där alla farmors virkade tomtar bäddats ner i små askar. Den lådan försvann i flytten. Märkligt nog. Vi såg på när flyttfirman tömde huset, vi såg på när de lastade av, vi körde efter dem hit.

Förra året köpte vi allt nytt, inte lika fint och det skulle inte bringa tillbaka lika många minnen att packa upp tomatrna i år insåg jag. Tydligen så ville nissarna inte packas upp kanske av den anledningen. Lådan var borta. Lådan är borta. Det finns ingenstans kvar att leta. Föra årets tomar och kulor har rymt!

IKEA har fina julprylar de med. Jag har lagt alla tomteval på hyllan, försöker minnas alla farmors då jag inte har dem kvar. IKEA som sagt, de med har fina julprylar. I år är det IKEA för hela slanten. Nästa år? Vem vet, jullådan lär inte återfinnas då heller om jag får gissa

Livslång problemlösning

När man har ett problem som man väl känner till. Som man valt att inte se i många år. Vad gör man då när man plötsligen ser det? Att ta bort symptomen är ju inte helt komplicerat, efter att ha vänt och vridit och sett klart. Först trodde jag symtomen var problemet, så naivt. Att ta bort roten till symtomen är ju skitsvårt. Hur gör man det? Vilken formel ska jag tillämpa, det verkar finnas en uppsjö men ingen som passar in. Känns som om jag sitter på universitetet och ska finna en statistsk formel som ännu inte uppfunnits.

Problemlösning och helhetssyn är jag ju stark inom säger alla tester jag utsatts för genom åren i min bransch. Men det går inte att tillämpa, mina skills ligger på zero inom detta. Jag flunkar detta problem. Jag tror jag sitter fast och har ingen tråd att dra i. Jag ser och bara undrar hur man gör för att inte bara se men även röra, vidröra,röja, trassla upp. Men viljan är väl en stor del, optimismn en annan. Jag sitter nog inte fast helt, jag har nog börjat sakteligen trassla ur mig. Eventuellt.

Jag är inte deppig, om inlägget tolkas så. Ganska realistisk för att vara känslomänniska, tror jag. Jag vill fråga hela världen hur man gör, hur man tar sig framåt och ur det. Men kan inte. För jag vet inte hur frågan ska lyda. Så därför får jag försöka vända på problemet ett par varv till antar jag. Tills jag vet vad jag ska fråga efter.

Trappsteg

Solen skiner som en propp. Maken och jag har rest om varandra i snart 2 månader. Sent ikväll kommer han hem. Vi har 4 små barnamagar att mätta och dito många famnar att krama de närmsta 5 dagarna. Vänner på semester och vi har planerat mys och lek. Barnen glada, storkok på spisen och strumprona trängs vid öppna spisen.

På fredag har vi tagit en ledig dag. Jobbet trappar både upp och ner, ner i tempo för snart är det jul, upp i storlek och antal kunder. Ser ut som 2008 blir ett spännande år. Det känns spännande och som att allt kan hända, mer elle rmindre. På fredag ska maken och jag ensamma åka skidor i våra fantastiska alper. Barnen hämtas av andra och vi kommer lite senare med pizzor. Ska bli otroligt härligt.

Jag försöker administrera årets backlog, det slutar med att jag efter 10 minuter blir proaktiv istället. Admin är en akilleshäl jag har. Djup suck. Att ha strukturerat pärmar känns som en bragd. Att nu föra in i min databas etc känns som en brant trappa som jag kommer krypa upp för sakta sakta :)

Lyssnar på Josh Groban och Anna Tantangelo om vart annat. Läser Varulvsvalsen framför brasan om kvällen efter att ha avslutat Smuts, drickandes te och ätandes lite halvtorr lussebulle. Slötittandes på TV', på låg volym och pillar på granbarr som ramlat ner. Det är jultider och trots solsken och ljus är stämingen hög.

fredag, december 07, 2007

Venerdi!

6 flygresor och 8 möten senare är jag hemma igen, givetvis med halsont, murphys law att man får det när man flyger ju, inget oväntat för mig som nog har för stora bakterieälskande halsmandlar ; )

Ikväll är det julfest med jultomten och S:t Nicolau på besök, kul för barnen främst. Själv vill jag helst bädda ner mig i soffan och glo på idol :O

Imorgon är det tjejlunch i Como och lite julshopping (till mig!?, jag har ju köpt alla andras!) sen har lilla H skridskouppvisning tema lejonkungen, ska bli roligt att se, hon fullkomligen älskar att gå på sin konståkning. De slår sig ju rätt rejält ibland och jag har mest magknip där på läktaren, men hon skiner så mammahjärtat får allt vänja sig som det verkar. Lilla H har förresten hittat två saker hon älskar, skridskor och sång. Hon sjunger körens sånger hela dagarna, hon sjunger förvisso fint tycker jag men ibland har jag lust att söka efter off knappen av den anledningen att hon aldrig är tyst ha ha!

Lille O leker med sina födelsedagspresenter, han fick en hög med lego, ingen lik den andra och det byggs och han ljudeffekter är väl andra stämman till lilla H:s sång :O Han har likaså funnit simningen, det är tufft tempo, den små 6 åringarna simmar bröst, rygg, crawl och det är få pauser på den hela timmen de är i vattnet. Han simmar fort, mest i förhoppning om att det snart ska få dykas och plocka saker ifrån botten: ) Denna vecka har lille O inte haft en enda läxa. Han har lärt sig läsa, det är första terminens "mål" han räknar plus och minus upp till 10, då är det slut på läxor meddelar han stolt. Han ljudar så där underbart som nybörjare gör sssssssssnnnnnnnnnnnn sn aaaaaaaarrrrrrrrrr snar sssssssssnnnnnnnnaaaaaaaaarrrrrrrtttttt = det står snart mamma! :)

Buon week end!

måndag, december 03, 2007

Vara antal....

Tänk så fort det går, att ifrågasätta språket. Som utlandssvensk.Det är ju ett faktum trots svensk TV, svenska böcker och resor till Sverige att ens språk förändras. Oundvikligt. Imorse tittade jag på maken och sa att det är ju faktiskt konstigt att vara antal istället för att ha antal.

Morfars M frågade lille O för ett tag sen: "Men hur gammal är du nu då?"
Svaret kom i ett skratt: "Men jag är inte GAMMAL" : )

På italienska har man år, man frågar hur många år man har. I Sverige frågar man hur GAMMAL man ÄR. En liten tankeställare fick jag då, man frågar små barn hur gamla de är, det måste låta ganska lustigt för alla våra invandrare att man kopplar ihop ordet gammal med ålder på även unga : )

Så igår sa O stolt "NU HAR JAG 6 ÅR" högt och tydligt. Vi svarade " Du är 6 år ja och lilla H är 7" för att förtydliga att man är år. Man slutar aldrig försöka vara tydlig. Jag undrar hur det egentligen är för barn som talar 2 språk varje dag, halva dagen italienska som i vårt fall och andra halva svenska. Om man jämför med där man har 2 föräldrar som talar olika språk och ett stöd i bägge hemifrån. Lilla H har börjat visa stort intresse för svenska i skrift och hon läser bra, med lite italienskt uttal men verkar förstå ng etc nu, å, ä, ö har nästan klarnat. Bara det att å låter som italienskans o och ibland blir det förvirrande när hon läser. Jag känner instinktivt att det är min och makens uppgift att lära dem skriva och läsa på svenska lika bra som de kan på italienska. Det måste vi ta tag i ordentligt. De behöver "tyvärr" lära sig lika bra på två språk. Det blir tufft kanske, iaf tuffare än för de svenska barn vi känner, men en gåva ändå.

I jul ska det köpas svenskaböcker för ettagluttare och om någon har tips på bra böcker där man tar upp svenska traditioner och varför man firar dem så vill jag ha !: ) Som är skriva för barn då.

I dag reser jag till Sverige. Först Stockholm sen Göteborg och sen Stockholm igen. Jobb jobb jobb, kommer tillbaka på torsdag. Längtar redan efter barnen men tiden kommer gå snabbt. Jag har som alltid bokat så många möten en dag kan innehålla varje dag (minus flygresor) så att jag inte behöver åka så snart igen.

Ciao e a dopo!

torsdag, november 29, 2007

Tanti Auguri caro!!!!!!!!!


För 6 års sen, mamma mia, vart tar tiden vägen? Tänk om den faktiskt samlades någonstans så man kunde åka tillbaka till den där första kontakten man fick med sina barn. Att igen få njuta av att kika in i de små visa mörkblå ögonen..... Hela veckan har det varit kalasnerver här, nu bådas tårta!


torsdag, november 22, 2007

Svensk italienska skrivet med kärlek

Kolla in denna meningen från våra barn i går kväll! Detta låg under huvudkudden tillsammmans med ett stort fint ritat rött hjärta och 5 vackra blå och bruna blommor:

”Mamma jag elscar die iete muche o jag cienner ditt ieta. Pappa jag elscar die ocizo iete muche. "

Wunderbar :)

"jag känner ditt hjärta" säger man ju inte på svenska men så fint att det skrevs just så

tisdag, november 20, 2007

November moll

Som en väninna myntade. November har dock lysts upp av tjejresa till Prag. Det var lyxdagar, att bara strosa, skratta, prata i oändlighet. Tror vi blev mer eller mindre "utkastade" eller iaf ombedda att betala notan varje gång vi satte oss ner. Vi pratade i oändlighet uppenbarligen, för oss kändes det som en kort minut :)

Väl hemma, mycket jobb men det går framåt. Jag blickar alltid framåt, även när jag lever i nuet, åtminstonde upplever jag att jag gör det. Grotta in och ner sig klarar jag inte, trots november moll. Snart kommer Lucia och lyser upp december mörkret. Vi har 4 november födelsedagar att fira, inte minst nästsista dagen då lille O blir 6 år "stor".

Lilla H ska ut på resa med pappa H på lördag. Till farmor i Estland. Pappa ska jobba men lilla H ska på operan och en massa galej. De kommer hem dagen före lille O:s grymt efterlängtade födelsedag. Han börjar redan få ont i magen att de 365 dagarnas längtan snart är till ända, för att sedan börja om igen ; )

onsdag, november 14, 2007

Aktivitetsonsdag och restorsdag

Sen länge tillbaka har jag bestämt med 2 vännior att vi ska ut och resa lång helg. Det blev Prag och det blir denna helg! Vi möts på flygplatsen och ja ni fattar, vi ska ha jäkligt kul! :)

Idag är det konståkning för lilla H, efter kören that is. Lille O ska gå på simning för första gången. Inte för att lära sig simma, det kan han ju, men ja ni hajjar en simskola för de som vill fortsätta lära sig simma :) Onsdagarna är aktivitetsdagar. Jag hämtar 11.45, vi kör hem med kompis till lilla H och lagar lunch. Kycklingklubba och ris beställde lilla H imorse vars tur det var att få önska lunch. Jag har så urbota dålig fantasi om det inte hanldar om att baka så jag blir överlycklig av att de önskar något speciellt.

14.00 kör någon av oss tjejerna till kören. 15.00 hämtar jag och kör 3 små tjejer till konståkning i 45 minuter. Lille O leker i skateboard ramperna invid med de stora killarna när han inte hänger med mig .) Direkt efter konståkningen slutat kör jag mina till lille O:s simning. Sen är vi hemma vid 18.30 och det är dags att natta mer eller mindre direkt efter middagen. Aktivitetsonsdag alltså.

Imorgon drar morsan och blir bara "R" i några dagar med A och L, see you after Prag!

tisdag, november 13, 2007

Största möjliga......

tysssssstnad. Ikväll ska vi fira. Jag har köpt biljetter till Cirkus Knie, stor och bra sådan :)

Möjligtvis är det bara galna oansvarliga morsor som köper cirkus biljetter till en tisdag kväll klockan 20.15. Men so be it, vi SKA fira och cirkus ska det vara!

Så när mörkret lagt sig ikväll ska vi smita iväg, i fina cirkus kläder och varsinn godispåse i handen ska vi kika på akrobater, lejon och clowner.....

Kära goda godheten...

Är hos oss. Lille O har opererats, han var tapper och det gick bra. Han var faktiskt glad tillochmed både före och efter operationen. En tumör togs bort och den har visat sig vara godartad. Det är vi evigt tacksamma för.

Igår togs de sista stygnen bort på huvudet, lille O var mäkta stilla då de tog bort små metall krokar. Det gjorde inte ont meddelade han. Och med detta känns detta nu oerhört skönt att börja kunna lägga bakom sig.

torsdag, november 01, 2007

En liten pust

Vi har varit på en kort resa. Ätit fantastiskt gott i Verona, druckit det godaste vinet. Njutit. Barnen har lekt, vi har bott hos vänner på vingård.

Vi tog till Portovenero invid Cinque Terre. Denna pittoreska stad mötte oss i strålande sol och 22 grader i skuggan. Nästa dag regnade det. Vi ställde in vår vandring över de fem städerna. Vi tog till Genova och stort akvarium. Vi körde hem.

Lille O hade sin operation tidigt nästa morgon. Han var en drömpatient. Vi möttes av leende läkare och nästintill lyxvård. Allt gick som på räls. Han är öm, men på benen och leker precis som vanligt. Det är nu en väntan på svar om det de tog bort var av elak karaktär eller inte. Vi håller tummarna och tills dess lever vi som vanligt, har höstlov, jobbar lite och barnen har sovaöverkompisar i natt.

onsdag, oktober 24, 2007

Tvåspråkiga barn

Jag nattade lilla H och lille O i vår dubbelsäng igår. Som vi ofta gör. Läser en saga, låtsas åker "ballebanbana" genom att spänna fast dem med mina armar, med de små huvuderna på mitt bröst och sedan hoppa så mycket vi kan med kropparna och studsa upp och ner, pussa godnatt och sen somnar de viskandes och fnittrandes ganska fort.

När maken och jag går och lägger oss har vi flyttfirma först, då vi bär in barnen i deras egna rum. Där de egentligen sover bäst och helst. Det är lille O som tycker livet som barn är orättvist, att två vuxna får sova i samma säng fast de inte är mörkrädda. Men så trottar han alltid tillbaka till oss igen vid 2 snåret och som ett statement till denna orättvisa lägger han sig i mitten och kramar om en av oss. Han är en "natt tankare", lille O, bygger på sitt närhetsförråd.

När jag bar över långa lilla H sa hon "dai mamma, lämna mi stare" i sömnen, helt blundandes. När jag la henne tillrätta i hennes säng mumlade hon " Mmm, freddo... skönt" "Mi piace stare qui, per favore, non mi toccare, blablabli blo" Ingen mer svenska kom där i mumlet.

Så ser jag på svenskamammor.com att de har en kurs för föräldrar till tvåspråkiga barn, det är folkuniversitetet som ligger bakom. Den känner jag mig enormt sugen på att läsa (webkurs) för att stötta dem så bra som möjligt. Vi har ju svenska regel här hemma och det har aldrig varit någon issue alls tidigare. Men nu säger de mycket på italienska titt som tätt, mellan dem främst, och det måste ju vara ok tänker jag. De måste få prata vilket språk de vill emellan sig, så länge vi håller på svenskan gentemot oss. Förutom idag på lunchen då vi har andra barn på lunch, då pratar vi alla italienska istället och det är riktigt kul, vi skrattar lite åt det barnen och jag, att vi byter språk då. Eller rättelse, de skrattar åt min italienska som alla säger låter som om jag kom ifrån Sicilien. Hur det nu gick till....

måndag, oktober 22, 2007

Nu skriver jag det ändå

Jag har skrivit några gånger men raderat samma text före dess att jag publicerat det. Det blir så stort på något sätt. Men det kanske behöver få ta sin plats. Bokstäver behöver formas till svåra ord. Ja så är det nog.

Lille O är på utredning, vi har vad jag förstått en av världens bästa specialister inom området. De agerar fort. Ibland känns det overkligt uppblåst, därför ägnar jag det inte så mycket tankar. Ibland känner jag mig liten och för rädd för att våga tänka på det. Speciellt då jag läser rädsla i makens ögon.

På onsdag är det träff hos den tredje specialisten. En barnspecialist. Operations dag ska bokas enligt hans sekreterare. Jag är en ytis. Maken är en ytis. Det är svårt att ha eventuellt svårt sjukt barn och hänga med i språket. Det är svårt nog att bara tänka tanken på eventuellt svårt sjukt barn.

Under tiden vill jag tro att allt är ok. Därför kommer jag även att leva efter att allt är ok. Om det är att blunda eller carpe diem har jag inte bestämt mig för ännu. Det är nog jag ialla fall. Skriv fan på väggen först, gör massa research för att ha kött på benen, för att boosta försvaret. Ta sedan fram saneraren, sudda bort fan på väggen tills dess att den är bekräftad. Då är man förberedd men lever mer tacksamt.

söndag, oktober 21, 2007

Smulorna och kakan

Stockholm bjöd på solsken och fantasiskt spännande och roliga möten. Jag har världens bästa jobb. Jag älskar att göra det jag gör, i egen regi.

Jag har även en dröm som är långt ifrån det jag håller på med dagligdags, långt från det som ger pengar till att driva hushållet. Jag viker även tid till det nu, har slutat skjuta upp. Det känns förlösande kul och svårt.

Jag äter både kakan och smulorna just nu. Girigt suger jag i mig allt. Jag har hoppat ju. Hoppat för högre livskvalité, vågat för att modet fanns att våga misslyckas.

Peppar peppar så har det än så länge gått över all förväntan. Jag har lyckats flirta med stora internationella bolag och de återkommer som kunder. Min svaghet är att våga sälja mig själv. Jag har än så länge sluppit det. En utmaning i taget.....

tisdag, oktober 16, 2007

Fredag hela veckan

Det började med feber i måndags, bara att hoppa över alla måsten och gå direkt på fredagsmys, fast det var måndag. Det fortsatte med feber idag, bara att stanna kvar på fredagsmyset med sonen i soffan, te, päron, glass och film.

Imorgon flyger jag till Stockholm. Tjohoo fredag igen. Träffa lillebror och Tyra party myra! På torsdag ska jag gosa med två nya små krabater och luncha med väninnor, se Cendrillon på Operan med mamma, tjohooo fredag igen! På fredag har jag klämt in lunch med fler väninnor Sienna miller klippning samt fredagsmys med familjen! På lördag är det lördag, då flyger jag hem i ottan för att krama mina kära.

Förutom möten så är det fredag hela veckan:) Som ni hör är det inte fantastiskt mycket möten denna resa, tjohoo!

torsdag, oktober 11, 2007

Lite färglagt skryt

Igår såg jag och barnen på Un Ponte per Terabithia, en familjefilm, vet ej vad den heter på svenska. Jag följde med jättebra och är så stolt över att det bara var vissa ord som jag inte visste vad de betydde. Barnen svarar mig snabbt när jag stör dem mitt i filmen med " vad betyder giganti" blixtsnabbt svarar de "jättar mamma", tyst nu, lägger de gärna till.

Igår kväll hade barnen vänner på middag, jag pratade italienska hela middagen utan att tänka på att jag gjorde det. Vilken skön känsla det var när jag kom på det*S*, att jag obehindrat berättade saker om min barndom för dem. Som en gammal morsa slog det mig även iofs, men som tur är så är de fortfarande små och tycker det är roligt att höra att deras morfar hällde mjölk över mitt huvud när jag var barn ; )

Och jag har fyllt 35, mamma mia, jag är ju 27! Så borde ändra "om mig", men skiter i det och låtsas ha glömt det.

I december tror jag att jag kan gå den där intensiv kursen, japp, det tror jag iaf, om inte annat finns ju januari, februari ; ) När jag var 32 kunde jag ingen italienska alls. Verkigen inte alls, ag sa tom grazie fel när vi först kom hit. Däremot kunde jag bra franska. Idag känns det som att jag kan bli trespråkig om jag lägger manken till. Svenska, engelska och italienska. Och vem vet, när italienskan bliblablobar "perfekt" kanske franskan vill krypa tillbaka in i mitt språkcentra. Herregud, jag talade ju riktigt bra våren 94 strosandes på Paris gator i mitt kastanjefärgade pageklippta hår. Min strategi att ta bort blondheten fungerade. Jag var trött på att bli tagen för den där blonda och vara target för foliks fördomar om svenskor. Plötsligt med kastanjefärgat hår pratade folk franska med mig och slutade bete sig som xsjghjsagh,.....

onsdag, oktober 10, 2007

Gult och rött

Gult och rött faller ned. Blad, de är så stora tänker jag. De regnar ner i hoper. Jag älskar hösten och vill lägga mig ner och göra änglar, insupa färgerna och fylla lungorna med höst. Ronjas vårskrik är mitt höst skrik. Ett tvunget måste.

Det är kanske 14 grader om morgonen , graderna klättrar upp till strax över 20 vissa dagar. Luften smeker inte längre kroppen så där varmt och skönt. Den piggar istället upp. Solen är fortfarande varm men luften skvallrar om höst.

Jag inser att min tid är dyrbar. Jag har mycket jobb. Det går bra och är roligt men kräver fokusering. Jag fokuserar lätt just nu. Jag har massor med energi, idéér och tar mig för. Jag lämnar också sånt som inte driver till maxad fritid. Fri tid. Jag har jobbat ända in på småtimmarna de senaste dagarna, men med glädje. Idag tog jag ledigt. Barnen med vänner till dem och jag tog med oss frukter i alla färger upp på berget bakom oss. Gondolen som går på en lina, den som är i glas. Det kändes som om man satt i ett flygande växthus idag. Färglåda nedanför, himlen ovanför. Vi klev av vid 1000 meter över Lago Maggiore.

Vi sprang runt i de uppställda indantälten och gömde oss för varandra. Gick indianstigar och åt picnicen i litet fantasi slott. Jagade och samlade vackra höst saker. Sen klistrade vi vackra höst saker på papper. Vi såg en ny film, åt godis fast det är onsdag. Tände ljus.

Jag stänger inte ner mina framtida memoarer. Jag fortsätter. Om än mer glest.

måndag, oktober 01, 2007

Io sono... (jag är)

Idag har Joline sin första italienska lektion. Ville bara dokumentera det. För att sen se hur mycket hon lärt sig den dagen då hon reser hem till Sverige igen:)

Jag skrev just ett långt inlägg om jag vem jag är. Sen kom jag in på debatten "häckla" inom bloggvärlden. Jag skrev att jag tycker det är så förvånadsvärt att så många (och över 30) häcklar bara för att fenomenet blogg tillåter det. Jag skrev något om att jag själv lämnat bloggar jag tidigare gillat för att de häcklar i liten eller stor skara och om deras lilla hejarklack som kommenterar glatt med fniss och skratt och "det tycker jag med." Men sen kände jag att detta om häckling som ju knappast är ett nytt fenomen gjorde min röda tråd i inlägget osynlig. Och att häckling, även om det är dagens debatt i bloggvärlden inte hör hemma i vad min blogg handlar om, normalt. Fast jag fascineras av dessa bloggare som bygger på sin spegelbild genom bloggen. Och förundras, ibland med rädsla. Wow, de har blogg power. Vad nu det är för någonting. Nu talar jag om en liten skala häcklare. Inga andra. För att inte vara det minsta otydlig.

Det jag försökte skriva i blogg inlägget jag raderat var; tack till er som blottat er. Och om att jag startade blogga på osäkra ben, undrandes om jag hörde hemma i bloggvärlden eller inte. Jag står fortfarande på osäkra ben. Ok, detta och häckling hör inte ihop, men det ena ledde till det andra idag.

Jag vill dokumentera livet utomlands med barn, som ytismorsa, kultur krockar etc. Se min egen förändring genom åren. För det vet jag av erfarenhet att varje gång man bor utomlands kommer man hem lite mer "internationell" och lite mindre svensk. Oavsiktligt. Språket ändras till och från det med. Ja allt sånt om barnen främst och om min resa. Ja sa ju upp mig då när vi flyttade, från en rätt ok karriär och tackade i all hast nej till mitt drömjobb. Toppjobb i mina ögon. Vad skulle hända sen visste jag inte. Känslan att tacka nej ringde kvar i mig som ljuv musik. Det var befriande att säga upp sig från press och prestaionsångest där och då. Utan att vilja säga upp min framtida kariärr.

Och jag har inte blivit häcklad, I dont do hasseling myself either. Medan jag funderar på om jag ska fortsätta att blogga eller inte tar jag en liten paus. Jag behöver känna mer än tänka. Inte för att jag är rädd för häckling utan för att jag är osäker på vad jag tycker om bloggande. Så fick jag det sagt. Kanske för att jag är en osäker själ i vissa sammanhang, jag gillar raka puckar men har alltid varit livrädd vad folk och fä tycker. Nej fel, att de missuppfattar mig och tycker något jag inte är eller står för. Det vore ju synd att spela jeopardy där tänker jag ibland :) Till viss del är jag obekväm med att blotta mig som man ändå gör i en blogg. Då vissa saker kan ryckas ur kontexten sas och användas mot mig. Samtidigt funderar jag på hur viktigt det är för mig, att saker och ting kan missuppfattas och att jag ibland ger sken av något som inte är, för att personen tolkade det så. Men summasumarum, jag är ansvarig för mig själv, egen lycka och välbefinnande. Så långt det är möjligt då.

Äsch, nu låter jag som en osäker själ, minst sagt. Jag är nog mer en funderande, balanserande själ. Just nu har jag tappat balansen och funderar på hur jag återtar den :) Läs allt detta med en nypa salt så blir det nog bra.

Over and out i min lilla paus.

fredag, september 28, 2007

Qui sei?

Det är fler som kikar in här nu, jag är van och bekväm med att här läser mina gamla trogna "läsare", ca 50 ögonpar, familjen och så några andra som hittat hit, mest troligt för att jag lämnat kommentarer hos dem. Men nu har det gått upp. Vem där?

Exilmamman bloggen, där var det flera hundra per dag tillslut. Det var b.la därför jag la ner den. Jag blev skitskraj *S* Så blotta er :D!

(per favore)

torsdag, september 27, 2007

Stumt

Jag får beröm för min italienska. Jag pratar skitdåligt. Enkom på gehör. Jag klarar mig, jag för konversationer men låter som en riktig tölp. Ofta blir det stumt. Jag orkar försöka, kommer en bit in i diskussionen, men inser snart att ordförrådet är kasst, det går liksom bara inte. Orden rullar av tungan, det blir stumt.

Nu ska jag läsa tidningen varje dag. Eller ett magasin. Jag lyssnar på radion hela dagen, alltid något. (När jag inte lyssnar på James Blunt that is).

Hinnner inte med en kurs just nu, för jag SKA skriva. Japp det ska jag. Tack för pepp B.B! Jag är på G och svarar snart på mail :)

Vad tänkte jag på

Jag avskyr att frysa. Jag fryser hemskt lätt. Vad tänkte jag på när jag köpte en bil utan tak.

Ur barnamun

-Mamma (italienskt uttal) dové mina kalsonger?
-Där du la dem min skatt.
-Nej DÄR var de inte ska du veta!
-Mystiskt... (läser bok, halvintresserad av att springa och leta kalsonger)
-Var la du dem då lille O?
-I tvättmaskinen och NU är den tom!!!!!! Han slår ut med armarna i en typiskt italiensk jätte gest.

Verkligen mystiskt......

Abrakadabra

Lille O älskar skolan. Lite motsägelsefullt, vi var oroliga för att han inte ville gå. Vi undrade om han inte skulle få gå på "5 års" ett år till då han är född så sent på året. I Sverige hade han ju fått ett år till på sig. Han är 6 i slutet av november, han går i ettan, i italiensk skola. Han kunde skriva sitt namn före skolstart, thats it, när det handlar om bokstäver.

Igår läste han 4 ord för mig. Ljudade varje bokstav noga och perfekt. Ta mig fn han läste perfekt. Han har gått 3 veckor i skolan och de har lärt sig ljuda vokalerna. Trodde jag.

onsdag, september 26, 2007

Du & jag

Brukar maken säga. Som Emil till Alfred. Eller var det Alfred till Emil. Jag har inte bestämt mig om jag känner mig som Emil eller Anton när han säger det. Skulle han rufsa mig i håret samtidigt hade jag helt klart varit Emil. Fast ibland är jag nog Alfred, den där lugna som med lite list räddar Emil ur snickarbon.

Maken ringer ifrån London, där strålar solen idag, här ösregnar det. Jag fick en längtan efter London, att strosa där med min make, att överge mitt kaosiga skrivbord.

Vore jag där idag skulle jag flyga över Trafalgar Square som Mary Poppins, för att undvika fågelbajs på de italienska skorna. Vidare runt Big Ben fast som Peter Pan, för att få lite "gamla England" känsla, kanske leka lite med visarna, vara Emil, han kunde nog klassas som en behörig vild pojke till Peters följe. En eftermiddags scones på Harrods drickandes Princess Di´s dedikerade te kan passa efter att ha blivit jagad av mina medbritter i hög svart hatt för att ha tjuvat tiden. Avslutar eftermiddagen med att sitta som en vaxdocka på teatern, still av fascination. Kan vi sedan smälta vaxen och röra lederna hade jag tagit min Du i handen och genast bytt ut Emil och Alfred till att vara huvudpersonerna i Nottinghill, för en drink. Jag tror nu när jag talar om min dag i London att vi i natt chekar in här, så att vi kan vinka godnatt till prins W!

Vad gör ni ikväll? ; )

Mega importante iaeou

Lovade O att skriva i min dagbok att igår 26 september hade lille O 5 år och 10 månader sin första riktiga läxa. Det betyder en läxa som man måste öva på, jobba med och inte bara rita och bygga (hans ord). Han var stolt och tog sin läxa på högsta allvar. Det var en ny min han hade där han satt och ljudade med sin pappa (som fö inte har en aning om hur italienska vokaler låter...).

Lille O har en sträng fröken och han avgudar henne, hennes ord är viktigare än mina, precis som det ska vara när man börjar skolan. Min mamma sa lite på skämt men med allvar att lille O behöver nog en sträng fröken. Jag kan instämma. Han är en charmör, han lär sig snabbt och har en vilja av stål. Så när oviljan slår på är det bara att försöka charma, skoja som fungerar. Om man inte är hans fröken då, hon verkar stå i en högre rang. Höjer jag rösten så slutar det med att hans vilja byggts på flera meter och murarna tar år att smälta ner. För evigt är t ex potatis hans värsta fiende *S* (fast han gillade det veckan innan).

J kikar på barnens läxor, det är ett perfekt sätt att lära sig italienskan på, att ha ettans läxor. Vilket slår mig att jag ska fråga skolan om hon får vara med på förmiddagarna i någon vecka. För att hon vill det, för att få höra språket mycket, för att jag stödjer idén.

Italienskan har slopat för mig självklar vokal i de språk jag kan, j, inget j. Som lilla H sa heter i:lungo och som inte behövs i italienskan. Nähä. Vår lilla piratessa är ibland som en liten uppslagsbok, utan att veta om det. Sånt kommer ut mellan två stopp sas. I hoppet, mellan mattan och soffan. Som man fö inte får hoppa på, men dock till, kom hon på. K behövs inte heller, man skriver C, det uttalas som K det med, när hon sa det satt hon på mattan och gjorde konstiga böjningar med ryggen. Tänk att jag kan minnas hur det kändes när "skelettet hela tiden ville rymma" och det var omöjigt att vara stilla en enda sekund.

Glimten

Idag regnar det. Imorse åkte maken till London. Lite senare på morgonen åkte barnen iväg till skolan med J. Vi är fem nu och det är förvånandsvärt enkelt, vant och riktigt mysigt. Barnen gillar J skarpt och jag har fått en bit hjärta till. Det är lätt att känna för J.

Regnet öser ner, jag jobbar, barnen i skolan halva dagen, J hämtar dem även så jag hinner med mitt före lunch möte. Fabulous. No more sitta till 01.00 och sköta dagens admin.

Jag har lovat pannkakor till lunch, jag har lovat 2 mammor att ta hem deras barn till oss Jag har lovat att köra lilla H och lilla C till kören. Jag ska köpa mer lus shampoo. Ah, kanske blir det lite senkväll admin trots allt, men for the better. Onsdagarna är mysiga, att ha så mycket mitt i veckan tid med barnen. Balansen finns och jag är rätt ok på att gå balansgång.

tisdag, september 25, 2007

Avlusning

Allvarligt. Löss. Har aldrig hänt oss förr. Och det är nog bara jag som med skräckblandad förtjusning kammar ut och studerar dessa små blodsugande varelser ur min dotters långa blonda hår. Hon delar min äckelpassion och ler och säger yack! Sen fortsätter vi att kamma i oändlighet.....

Nackdelen med hemmakontor...

är fördelen med. Maken och jag jobbar båda hemifrån. Ok vissa dagar ser vi inte varandra, telefonerna bara ringer. Andra dagar är lyxdagar med massor av tid. Älskar att vi är kungar över vår egen tid, att flexibiliteten finns. Även fast vi givetvis viker mycket tid till jobb emellanåt.

Dagens nackdel:
Maken lägger på telefonen: - åh har du joggat?
Jag stolt :-ja, på bra tid med! (som värsta joggarnissanörden).
Maken: - Mm, men du jag ligger före dig, kom igen när du springer 1.5 mil med att prata bra tid HA HAHA. Han ler overkligt stort och godmodigt. Ögonen glittrar av retglädje.
Jag trotsigt: - Jag är 5 år yngre än dig, jag har alltså 5 år på mig eftersom du började jogga i år.
Maken tyst för sig själv:- jag glömmer jämt bort det där, att hon har 5 år på sig....
Jag på väg nerför trappan: - I can HEAR you!
Maken: - Yeah yeah. Lyssna nu då: 1-5 mil på en timme!!!!!

Ashole och fan vad bra han är, från storrökare till joggarnisse på ett år. Så himla duktig. Jag låter honom glänsa, han råkar vara värd det. : )

måndag, september 24, 2007

Var dags glimten...

Jag stänger dörren efter mig, joggar iväg. Har med flit mina mörkaste solglasögon på. Där runt krönet är det. Det stora bygget. Liggandes mitt på min rutt, mitt i uppförsbacken. Bygget innebär visslingar, hejarop och allmänt stohej varenda gång jag springer förbi där. För att italienare är sådana. Glada hejjarop, trevliga, uppskattande. Dilemmat är att jag är svenska. Jag har inte lärt mig hantera ens icke personligt smicker (detta är ju obligatoriskt stohej när en kvinna lubbar förbi). Så jag ler genant och ofrivilligt varje gång, till deras stora nöje. En italienska ler inte, tror jag. Här skulle jag behöva input av italienskor. Än idag, efter drygt två år i bella Italia och bella Svizzera rodnar jag varje gång jag får en kommentar på gatan. Och italienarna är som bekant väldigt generösa med sådant. Stort tillägg, understrycket tillägg: på ett extremt icke påhoppande sätt utan gentilt gentlemannamässigt smicker.

Även kvinnor är titt som tätt generösa med smicker till okända. Ok, bortsett från norra italien.

Skön känsla

Det där att övervinna. Jag har aldrig haft den där grundkondisen så många andra verkar ha. Som bara kan snöra på sig joggingskorna efter 2 års uppehåll och ändå utan problem kan lubba 5 kilometer. Jag har aldrig fattat hur det är möjligt. För mig har det inte varit det.

Sedan jag fick ont i ryggen ofta och mycket insåg jag att jag behöver jogga just, enligt massageterapeut. Det hon sa stämmer, det bygger för mig rätt muskler, speciellt terräng löpning. Jag har lyckats. Knäcka den där första "detärnästanomöjligtattorkaochvilja". Jag springer nu 3.5 kilometer i uppförsochnedförsbackar här på berget (brant tro mig) i samma takt. Det tog mig idag 20 minuter. Jag känner magmusklerna jobba både uppåt och nedåt. Jag har klarat att springa minst en gång i veckan, som flest 4, men det hände bara en vecka *S*. Summasumarum det är skönt. Och springer jag på plattmark orkar jag utan probelm 7 kilometer, sen tar det emot igen. Men, resonerar jag, varför skulle jag vilja springa längre än 7 kilometer?

Mentalt foto

När min kamera tänker sluta vara restnoterad så kanske jag igen kan fånga detta:

Liten arm tillhörande liten 7 åring runt liten snart 6 åring högt läsandes en bok liggandes i liten soffa. Fotot skulle även kunna fånga skrattet och allvaret i att läsa en saga för sin lillebror. Lillebrors nöjda look av att bli så ompysslad av storasyster. Storasysters stolta blick att kunna läsa så bra att lillebror nöjt ligger kvar och delar den knäckta koden att kunna läsa utan stopp och hack.

Skulle man vända kameran skulle man få kort av stolta morsan som intensivt lyssnar för att hänga med i den italienska storyn.

Half/half and a little bit of all the halves

Halv engelska, halv svenska, ytismorsa = jag. Gift med halvsvensk, halvest, ytisfarsa .
Barn: ser supersvenska ut (ok mörkblåa ögon istället för ljus ljus blå), orkar inte räkna ut deras trefjärdedelsenheter, beter sig italienskt med svensk touch. Equals our family.

Bella Settembre

Det är dags att signa in mig på en italienska kurs igen. Nu pratar jag italienska, förvisso, men skulle jag skriva ett CV idag skulle där stå god förståelse och medioker (=halvusel?) i tal. Kan man förändra det till att jag stolt kan skriva god förståelse i tal och skrift bör man väl göra det. Hoppas på att det finns en kurs 2 dagar i veckan, någon timme per gång. Som kan ge den där grammatiska säkerheten.

När man ligger i sin bikini på en ljusblå filt på stranden och datumet är 23:e september, barnen badar i det glittrande Maggiore och maken busvisslar utifrån hopptornet för att försäkra sig om att alla ser när han gör bomben, så kan man enkom konstatera att "sei fortunata".

Att sen ta en pizza utomhus vid 18.00 med solen gassande och svettas trots tunt linne får mig som svenska att le, istället för att klaga på värmen. Bella Settembre!

lördag, september 22, 2007

Rotsystem

Om jag skulle ha bokmärkt hur många gånger jag har skrivit om rötter och känslor kring det skulle detta inlägg säkert heta rotsytem 7.

Först nu har jag insett att rotsystemet är internt. Alltså inuti människan. Det handlar om minnen. Känslominnen. Bildminnen. Hemska minnen. Underbara minnen. Det ytliga är inte rotsystem, det är rekvisita. Jag minns doften i farmors gamla hus. Jag minns månen boendes i Etiopien. Jag minns vinden i håret när jag lärde mig cykla i Viksjö. Jag minns känslan i första kärleken. Jag minns alla hus och länder jag har bott i, och de vrån av de hus och länder som betydde mest för mig. Om det var ett knakande golv eller en doft av bullar i köket, havet i Australien eller smala gränder i Paris. All rekvisita syns när jag minns. Att bo på samma ställe är inte ens rotsystem. Mina minnen, min glädje och lärdom utav dem, det är mina rötter.

fredag, september 21, 2007

Moviestar

Min pappa är det. I alla fall kan vi låtsas att han är det. Han blev en dag uppraggad handlandes mat i sin vanliga lilla affär inne i stan. Så har "hans" film premiär ikväll. Det är för underbart att sånt händer. Det var galapremiär i måndags. Lysande recensioner. Tänk att vi numer har en moviestar i familjen, ha ha. Flera gånger har han tagit ledigt från jobbet och filmat. Ha ha. Jag har så svårt att föreställa honom tacka ja till denna förfrågan. Alltså hur han såg ut och vad han kände. Men sa man nej vore man ju knäppt trist : )

Tuppen

Jag är stolt som en tupp. Lilla H har gått utanför vad hon normalt vågar. Jag färglägger inte när jag skriver hur hon växte där och då, hela hon bytte nästan färg och fick en ny min : )

Helt på eget bevåg gjorde hon flera saker hon aldrig tidigare skulle ha gjort.

1. Hon kröp under en låst grind alldeles själv(det gör man bara inte i hennes värld)
2. Hon bad hennes mamma langa över simryggan (även det är olagligt i fröken ordentligs värld)
3. Hon puttade upp en tung glasdörr och mellan oss var nu en låst grind och en tung glasdörr, hon kikade över axlen och såg så liten ut bland alla tonåringar därpåandrasidan *gulp ska hon ändr sig nu*
4. Hon gick och fann ett omklädningsrum, som hon senare berättade var fullt med "stora barn".
5. Hon gick in i simhallen för att leta efter sin fröken
6. Hon var med i en helt ny grupp där hon inte kände någon. På tisdagarna är det med en annan grupp.

Lilla H måste älska att simma!

Hon kom ut först av alla, lilla 7 åringen som simmar med de mellan 8-10 år. Rufsig i håret, ljusgråajeans och jackan över axeln, ryggan på ryggen, med stolt kropps språk skakade hon hand med sin simfröken som rufsade henne i håret. Sen satte hon fart mot mig på andra sidan staketet med det största leendet och glittrande ögon, iklädd en helt ny färg.

Jag slog ihop boken jag läste och rufsade lille O i håret som satt bredvid och kikade i sin bok. Lilla H kom fram och sa:

- Mamma, simma är verkligen superkul. Crawl är bäst.

Sen hoppade hon på cykeln och vinglade hela vägen till bilen. Jag och lille O på skatescootern tillsammans bredvid.

torsdag, september 20, 2007

Ibland.....

Fattar jag inte hur vi hamnade här. Om det är en dröm. Hur drömmen blev verklighet. Om den nu är det. Hur gick det liksom till. Att vi bara packade och drog låter ju galet.

Vi är inne på vårt 3:e år utomlands nu och har inga planer på att flytta hem inom kort. Max 3 år sa vi då när vi flyttade ut. Minst 1 år till säger vi nu.

Lejonmamman

har väckts. Usch, gillar bättre "coola lugna" morsan livet...

Wow!

- Bravi! bravissimi! hörde jag mig själv ropa igår kväll, sittandes mitt i salongen på Teatro Dimitri. Det är inte ofta man klappar så länge och hårt i händerna att det kliar och sticker i dem. Igår klappade jag hysteriskt och vi fick 3 extra nummer.

På scen var en violinist, en pianist, en cellist och Nina Corti. Nina Corti som idag måste vara 55. Dessa fyra personer var så duktiga att inte en enda tanke vandrade iväg ifrån salongen en endaste sekund. Jag var trollbunden, de var makalöst fantastiskt begåvade. Nina Corti har en kropp som en 25 åring och måste vara smidigheten personifierad. Tror hon är på turne och kommer till kungliga operan i Sverige inom kort. Tyckte jag läste det där.

Att bo så nära världskända Teatro Dimitri har nu fått mig att inse att jag ska försöka gå dit ofta. Nästa gång ska vi på pantomin med barnen. För er som inte har hört talas om Dimitri känner nog igen honomom jag säger clownen med gluggen och den raka luggen . På teatern fick jag en glimt av studenterna som kommer ifrån hela världen för att gå denna kända teater/pantomin/akrobatik skola och beundrar dessa människor som lever sin dröm. Vill man bli clown hos Dimitri tar det 4 år före dess att man får sin examen...

onsdag, september 19, 2007

Teatro Dimitri Sociale

-Would you like to come for a very famous play at the Dimitri theatre with me?

Löd frågan från en mamma på skolan, en italienska.

-Si cerito, molto gentile, log jag då för två veckor sedan.

Det är ikväll, ska bli spännande att umgås med italienska som jag inte känner, roligt och då Dimitri är så känd teater ska det bli roligt att uppleva den med.

tisdag, september 18, 2007

Kärlek

Jag älskar barnböcker. Jag blir lycklig när jag får strosa i en barnboksaffär. Det luktar sagor, alla bilder ger inblick i ens egen fantasivärld. Jag vill inget hellre än att sätta mig ner på en kudde på golvet och bläddra.

Tre, bara tre kom jag ut med. Jag höll hårt i fingrarna. "La Svizzera in un libro", superbra för mig med, om Schweiz helt enkelt. Barnen frågar jämt om olika länder och vi kör ofta en lek där man ska säga saker om ett speciellt land.

De andra två var "Max & Lara Investigatori privati" I Diamanti scomparsi" samt "Mistero in albergo" alltså Martin Widmarks Lasse-Maja böcker! Tyckte det var ok och rätt finurligt att Lasse och Maja blev Max och Lara. Om Lasse nu är ok med att Lara är en tjej och Maja med att Max är en kille :) Andra namn kunde ju annars vara Ludovigo och Maya *S*

Utmärkelse

Oscars och guldknappar släng er i väggen. Jag har nämligen fått min egen utmärkelse, som en klar överraskning och med motiveringen : X du har fått en utmärkelse av oss här på XXX att du är Europas bästa xxxxxxxx inom xxxx! Tjohoo!!!! Egoboost. :)

Men var är min staty!? FÅR man inget, som lille O skulle ha sagt. Bara äran!!?? Inte ens en liten påse Ahlgrens bilar med posten?......Dai :)

Hopp i generationer

Visst är det så. Att mycket hoppar en generation. T ex min mamma målar jättefint, jag kan inte måla för mitt liv. Hon sjunger jättefint med. Jag kan enkom kraxa. Lilla H hon kan sjunga fint, lille O har musik i blodet. Lilla H och O älskar att måla och rita och pyssla. Jag handlar spännande material och pennor, de kreerar. Jag tycker det är häftigt att se. Jag den hopplösa i detta fall *S*

Var dags glimten

Nej, det kändes inte så bra idag att lämna lille O. Han såg inte glad ut, utan att han klagade. Dessutom frågade maestran om han trivdes bra. Ja sa jag, av vad han berättar. Och vad är din uppfattning undrade jag vidare. Jo bra sa hon, han är lite snackig bara. Jaha sa jag, han är ju 5 år fortfarande så inte så konstigt i min värld. Det svarade hon inte på. Typiskt mig att alltid köra helt raka puckar. Ska verkligen förhöra mig ikväll, om lille O är på svara på frågor humör.

Lättnad...

Jag har sen ett tag sedan klippt av mig håret. Numer är det en lång page fast mer happening/vild än så. Jag trivs så bra och inser att detta är "min look", lite mer sportig, lite mer intesåfemininsomlångtlångt. Det är jag, så här såg jag alltid ut förr och trivs bäst i. Är det inte konstigt att en frisyr kan få en mer i balans med sig själv :)

måndag, september 17, 2007

Språk injektion

Minns så väl lille O:s kommentar en dag efter det att han gått på dagis i Italien i en vecka.

-Mamma de HÖR inte på vad jag säger!!!

Han talade ju svenska såklart, något annat visste han ju inte...

Lille O nu känner jag något liknande, om än mycket senare....:

-Jag orkar inte HÖRA italienska mer. Same but different.

Förvånade mig själv över hur jag suckade när jag slog på radion nyss, italiano italiano. Frustation av att inte hänga med.... Även om jag förstår så mycket har jag långt kvar.

Barnen ler åt oss när vi pratar italienska. Min grammatik verkar ok i stort men lilla H säger -Mamma du låter som en proprio svenska när du pratar italienska! Men..... jag ÄR ju det. Bara för att du kan vara språk kameliont utan att det är den minsta ansträngning, har man ibland lust att svara :). Jösses, barn har fantastiska förmågor! Man borde introducera flera språk till barn, de klarar det utan minsta frågetecken kring grammatik och får perfekt uttal.

Fem

Från och med idag blir vi fem i vår familj... I alla fall ett tag. Barnen förväntansfulla jag känner mig bara lugn och nöjd, men klart lite spännande blir det ju. Hit kommer en tjej vars mamma jag känner, hon är 19 i november, hon har önskat sig att få läsa italienska. Det ska hon göra nu!

torsdag, september 13, 2007

Noterat, tänkt, hört och läst

Lilla H och lille O talar oftare och oftare italienska med varandra. Det verkar gå fortare.

Lilla H och lille O säger aldrig ordet sakna, de säger:

-Mamma jag -"mankar" den.
-Saknar du den?
-Mm, den "mankas" i mitt rum.
-Den finns inte i ditt rum?
-Den MANKAS, ok?
-Den saknas, säger du.
-Mamma, sluta säga snakna, den snaknas, nöjd?

Det får mig att tänka på att de båda säger snappla av, istället för att slappna av. Och att de rabblar alfabetet utan att säga J och K och L. Eller glömmer de bara L:et. Minns inte vilka bokstäver det är nu som italienarna uteslutit förutom åäö såklart, dessa 3 internationella bokstäver. Undra hur länge vi behåller dem i svenskan. Om det blir så framöver att man inte bara mailledes läser angkvist och thastrom. Antagligen långt före italienarna får för sig att ta med åäö i sin vulgäritalienska i alla fall. Jo det heter så, den "moderna italienskan" heter vackert nog (ehm) vulgäritalienska. Så motsägelsefullt namn sett till hur det låter. ; )

Något "mankades" helt klart hos den som döpte italinskan född ur latinet till vulgär.

Var dags glimten...

idag har jag först skrattat och sen gråtit.

Cara, bli frisk. "Miloner miloner" snabbt.

Ny medlem i idol juryn

Kommentarer som

-MÄ vad ÄCKLIGT han sjunger!
-Fyy ta bort människan,
-NEJ den är verkligen inte hörbar (*S*)
till:
-Nu räcker det för mig...

har kvalificerat lille super musik intresserade O till en given plats i idoljuryn. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men varje fälld kommentar verkar komma bara, flyger ut, som Khirstis :O

Och precis som Khirsti så ler han ibland stort och säger;

-JEJ certamente en guldbiljett!!!

onsdag, september 12, 2007

Var dags glimten

Bruuuum.......

(Ok, ska sluta snart, snart :))

Rätt nöjd...

Minimalistiskt men lite färg ändå? Ganska ok här inne nu, eller vad tycks? Blev lite trött på bara grått och vitt.

Sitemetern...

försvann när jag uppdaterade min blogg. Suck. Minns inte hur man gjorde för att få dit den igen, har heller inte tid att ta reda på det. Eller lust. Måste köra bil idag, hela dan. Ok, önsketänkande. Efter jobbet då. Ska sluta tjata om min ögonsten. Snart.

tisdag, september 11, 2007

Crazy wasy Io

Jag har köpt en cab.

Frestelsen över prislappen övertog förnuftet.

En andra bil skulle vi ju ha.
Vart annars om inte här? Om man talar Cab alltså.

Inte vilken som helst heller.

HE he.

Jag är TOTALT galen.

Skön känsla faktiskt.

Galenhet känns inte helt fel när vinden susar i håret och läpparna dras bakåt i ett konstant leende. Jante flyger bort i vinden. Enormt bra.

Iallafall gjorde han det idag.

Host host.

BRRRRRRRRUUUUUM
MÄ, kan man inte skriva rubriker nu?
Svårt att byta mall och få det att fungera att skriva nya inlägg, verkar det som. Har försökt flertal gånger idag. Kanske nu?

måndag, september 10, 2007

Memorylane

Här gick jag som barn, en stund. Världen är stor och ska upptäckas fick jag lära mig, det har jag efterlevt *S* Blodad tand, på gott och ont heter det. Vad är det onda med att "ta del av" flera delar av världen egentligen?

I teorins värld just nu, skulle våra barn kunna bli elever vid samma skola, jag som inte har några rötter kan ändå kanske sy ihop några?

Rötter är för mig inte så viktigt har jag insett, annat har ersatt viktigheten i det, jag tillhör ändå.

"Tänk, det finns folk som bott i samma hus hela sin uppväxt" slog det mig för 12 år sedan när jag träffade maken som är född och uppvuxen i samma lägenhet mitt i Stockholm. Han skrattade åt min spontanta kommentar, det är ju liksom självklart. Men ändå, i min värld, så udda.

Omkullkastning

Fast ändå så känns det inte, det känns som en kombination av möjlighet och stor omställning, så känns det.

Vi har fått en ny fråga, out of the blue. Kan vi tänka oss att bo i England eller USA from hösten 2008?

En miljon tankar och känslor. Frågan blir hängande till januari och svaret likaså.

fredag, september 07, 2007

Jaha....

Vad ska jag skriva idag då?

Liten glimt inåt: -Jag känner mig glad!!! För allt och inget speciellt :)

Lille O verkar gilla att vara skolbarn, lilla H är stört skön just nu,. Jag är med rätt skön just nu, ha ha : )

Maken är saknad, längtar till lördag kväll.

Barnen och jag har bestämt oss för att gå ut och äta ikväll på Di Vino, hoppa på studsmatta och ta en promis längs vattnet. Domani, barnkalas och bad i Cats pool. Livet är tufft just nu ; )

torsdag, september 06, 2007

Bello O

Känslominnen är nog de största av minnen. Lille O såg Davide gråta imorse, han ville inte lämna sin mamma och vara i skolan. Normalt, de är små och han är helt ny, som de fleste i O:s klass. Lille O går fram och säger -ciao amico, voi andare con me? (Hej kompis, vill du gå med mig?)

Davide torkade tårarna. Lille O tog hans hand. Tårarna återkom för lille D när mamman sa hejdå och O sa -Non ti preoccoparti, oggi che gymnastica! (Tänk inte på det tror jag det betyder, idag är det gymnastik!)

Jag, nunnan C och mamman bara log. Jag är stolt lille O och säker på att du minns dina första dagar både på skola 1 och 2.

Lyx

Dunk dunk dunk. Horisontallt läge. Slutna ögon. Svullet och ont.

Det har varit mycket av det sedan början av augusti. Idag igen. Inte van med huvudvärk. Inte heller van att inte kunna justera min syn så att jag kan se och perfekt. 8 augusti gjorde jag det jag drömt om länge. La mig och stirrade i laserstrålen. Vansinne tänkte jag när jag fokuserade på det röda ljuset, när de spolade vatten i ögat och ett ljusspel aldrig igen att skåda uppenbarade sig. Ok det sista var nog det enda positiva med den operationen där och då :)

Jag såg inge på 3 dagar, vilket skrämmer den bäste. Svullen och ont ont. Efter 2 veckor såg jag perfekt på mitt vänstra öga och idag IDAG drygt 4 veckor senare ser jag även perfekt på mitt högra! Finalmente kan jag förstå att huvudvärken kommer att försvinna, att mina ögon är synkade synmässigt, nu är det enkom för hjärnan att inse (ha ha) att jag kan se varje morgon. Bara att kunna läsa av väckarklockan är en gåva. Att se perfekt är lyx...

- jag kan se, tjohoo!

onsdag, september 05, 2007

Mamma Pappa

Det slår mig att våra barn säger mamma och pappa på italienskt vis. A:na har ändrats. Pappino och Mammino kommer också ibland, tillsammans med ti voglio tanto bene.

Fler och fler italienska ord smyger sig in i svenskan. Även maken och jag smyger in dem. Sen skärper vi oss och talar perfekt svenska, men så ska man säga något snabbt och då blandar vi patetiskt nog både in engelska och italienska, om vi ska återge någon konversation vi har haft med någon på italienska eller engelska. Inte konstigt egentligen. Men intressant hur språkfiltrerna nu inte är helt separerade utan lägger sig över varandra och pendlar rapidfort mellan engelska/italienska och svenska.

Bye bye and goodmorning

Hej då pappa säger en liten röst ifrån vår dubbelsäng 06.00, med stängda ögon. En timme senare ringer make och försäkrar sig om att vi faktiskt orkade upp ur sängen. Maken på väg till Malpensa och Stockholm.

Undra hur länge till barnen kan gå till skolan i shorts och linne, solen gassar, igår var det 33 grader mitt på dagen. Imorse enkom 17 grader, vi frös i skuggan. Vårt blod måste ha blivit tunnare, mer italienskt ; )

Onsdagar är halvdagar. Igår testades simning. Lilla H har tydligen väldigt bra simteknik i 3 av 4 simsätt och simskolan vill gärna ha henne i ett litet simlag. Lilla H har har inte bestämt sig. Igår frös hon efter 20 minuter och gick sonika upp.

Idag är det kör. Igen lilla H, få se vad hon tycker om det. Tur att man får prova på 3 gånger innan man bestämmer sig. -Och du O, vill du göra något. -Ja, spela fiol. Sen ångrar jag mig hela tiden om allt annat. Och det gör han. Så vi har bestämt oss för att han får önska en aktivitet hett innan han börjar.

tisdag, september 04, 2007

Var dags glimten

Upptagen, har inte tid, kan inte riktigt lyssna klart, är redan på väg. Antar att det är spännande att vara 7 år :)

måndag, september 03, 2007

Skolan

var toppen tyckte både H och O. So far so good :)

Nu inte sen

vill jag veta hur det är att för H vara tillbaka i skolan och lille O att gå sin första dag! Ack jag otåliga morsa...

Lilla H stod redo i hallen före dess att hennes kompisar kommit in, klockan ringde och hon är enormt "lydig" och stannade där och bytte skor etc. Samtidigt trottade Lille O upp hand i hand med Jessica till la prima, maken följde med, kameror blixtrade som om det var röda mattan people :) vilket de är, denna första skoldag konstaterade rektorn.

Hökmamman kikade på väg till ettans klassrum in i tvåans, där satt hon på en rad av 4 längst ut och bredvid en ny tjej, Sabrina. Leendes men man riktigt ser hur försiktig hon är i kontakter i början. Lilla smulan som ändå är en av de starkaste jag känner är så enormt relationsförsiktig med andra barn, även de hon känt nu i ett år.

Lille O smajlade stort. Vi skakade hand med hans fröken och önskade en trevlig dag. Skolan har börjat och det är 25 grader i skuggan, indiansommar frågade jag, nej då senora L, sommaren är bara inte slut fick jag till svar och mindes plötsligt att detta är vår tredje (!) september som utflyttade och alla har varit varma.

söndag, september 02, 2007

Cyklar och rollerblades

Är det inte lustigt. Hur glad man blir av att för första gången klara av något är en sak som inte går att förringa men ännu större känns det som att det är när ens barn gör det. Man upplever sina egna känslominnen från barndomen och dubbelt upp blir glädjen när ens barn fullkomligen spritter av glädje över det nyvunna. Lille O lärde sig igår att cykla! Han körde iväg och skrattade rakt ut. Han har alltid haft nära till skratt men varje gång slår det hur härligt det är att höra och hur smittsamt det är.

Lilla H mulnade. Man riktigt såg "f*n min lillebror lärde sig före mig" tankarna på hennes min. Men jag måste säga att trots det var hon tapper med beröm. Hon har nästan grejat det. Nästan. Sen att cykla på en cykel utan fotbroms är inte så lätt, speciellt som vi förstod senare att vi glömt berätta att det finns en handbroms.....

Vi drar ofta ner till den stora sportsarenan som är känd här i Schweiz, sprillans ny och en känsla av OS arena, fast utan själva publikplatserna. Den ligger nära oss och har allt man kan önska samt en strand då man sportat färdigt. Vi har blivit rätt sportiga på sistonde, eller senaste året, inte helt självklart för oss som gillat pill i naveln mer. Lilla H rollerbladar (hon är fenomenal på det) med sin pappa. Lille O cyklar och jag lubbar efter och försöker få med picnic och eventuellt parera fallande barn på cykel. Men så kom vi på att rollerblades och halvtaskig cykelförmåga går ihop. Maken bladar med en liten cykel mellan benen och tar emot vid eventuellt fall :) Jag kan alltså jogga eller sätta på mig rollerblades jag med, ah, livet blev "jämlikt" igen *S*

Videokameran är fulladdad, skolväskorna packade, nytvättade barn och kläder ligger i och invid sängen och sussar inför första skoldagen! Förväntansfull ettagluttare somnade tillslut...

Domani, imorgon tror jag att jag ska göra något fullkomligt galet och som jag aldrig förut gjort!

lördag, september 01, 2007

Svenskar i sitt esse

Strålande sol, mjuka kuddar i stora breda utesoffor, bord med frukt och vatten, poolen. Vi turas om att vara sjöbjörnar maken och jag. Barnskratt.

Lätt lunch, det är ju apvarmt, ingen viking kan trycka i sig pasta då. Kepsar på, maken riggar cyklar på biltaket. Här ska ner på platt mark och cyklas. Våra små har bara ett fåtal gånger satt sig på en cykel. Som svensk är det ju hemskt att inte lära barnen att cykla vid 5. Vi är alltså hemska genitori, men som nu har ett helg projekt: cykling.

Ikväll svensk TV och godsaker i magen. Imorgon flyttar våra bästa vänner från Como till Lugano invid oss. Vi ska fira!

fredag, augusti 31, 2007

Tillhörighet...

Så känns det nu. Vi har en grupp att identifiera oss med. Det vill säga svenskar. Och detta låter väl knäppt, vi är ju svenskar. Men vi har nu något vi tidigare valt bort och känner en ny tillhörighet. I över ett år har vi varit utan, helt, på alla språk. Komiskt nog handlar den nyfunna tillhörigheten om svensk TV. Barnen sitter i soffan och tittar på bolibompa med stora ögon och lille O skrattar rakt ut. Jag tog datorn hit för att svara på lite strömail och kommer på mig själv att känna tillhörighet och lite lycka över att hajja alla ord TV:n spottar ur sig!

Anledningen ifrån början att skaffa TV igen var inte saknaden utav den, utan ren och skär språkundervisning för våra ytis barn. Eller skyller vi enkom på det!? *S*

Glimt 2

Solsken, liten men naggande god trädgård som "hänger på klippan" som att sitta i luften och ha Lago Maggiore 200 meter under sig. Liten trägård som smyckats med två utesoffor med massor av kuddar i, för att bli ett till rum för att nyttjas maximalt. Samt en rund pool, ala större men ändå plast. Make som kommer med överdriven fikabricka, där fanns inget att sakna. Barn som plaskar med småmagar fulla med socker och mjöl. Make som helt plötsligt kastar sig i poolen. Dyngsur "jag" som fick ta spillvågorna. Lovely Friday.

Vardags glimten

Sur morsa lägger sig tillslut i mitten av dubbelsängen och kramar sina barn. Sur fru säger inte godnatt. Ingen är perfekt. Igår kväll, allra minst jag.

Vad hände?

Men jösses. Hans ansikte fullkomligen lös, magen var full med fjärilar och alla hans förväntingar verkade besannas. Han njöt av att hans amore Jessica satte sig bredvid honom på bänkraden. Han tittade storögt på sin nya fröken Maria Gracia. Han målade två teckningar samtidigt som han visslade Zlatan sången, skrev lydigt sitt namn på baksidan och gjorde därefter en namnskylt som han tog god tid på sig att färglägga. När vi nämner la prima (ettan) lyser han och ögonen är stora glada och fulla av förväntan. Vad hände? Vår lille börjar ettan blotta 5 år och 9 månader. Han är stor! Fast han är liten. Mamma Mia. Dubbelmamma till skolbarn.

Lille O ska börja på judo med sin syster i september. Det har önskats i över ett år nu. Han ska även spela fiol med la Jessica. Jag önskar han valt trummor istället efter att i somras se honom gå fullkomligen lös på ett trumset inne i musikaffären på Götgatan. Där var en kille som satt och spelade piano, som pratade italienska med honom efter ha hört honom prata med sin storasyster som stod vid gitarrerna. Denna oförutsägbara händelse har lagt sig i minnensbanken av härliga sammanträffanden. Vi fullkomligen omfamnades i denna musikaffär och togs in i en värld full av musik. Prova barn prova, ropade den äldra mannen i affären. Och de testade en hel del. De jammade såsmåningom tillsammans, pianokillen och lille O. Jag såg en kille som fullkomligen var full av lycka. Han har sån rytm känsla. Han lyssnar på musik i timmar i sitt rum. Blotta 5 år och ett musikfan utav like. Allt från klassiskt till hårdrock. Violino som det heter står dock högst på listan. Lille O är ofta killen som är full av motsägelser och fullkomligt oförutsägbar : )

torsdag, augusti 30, 2007

Vardags glimten

Detta får bli det nya sättet att fånga dagen. En liten kanske obetydlig men ändock för mig vardagsglimt. Det kommer kanske fler bloggar om dan, men jag ska iaf försöka prestrera "vardags glimten".

En himmel som lyser vitt mitt i natten. Muller som väcker oss alla, pang pang pang pang. Blixt pang blixt pang blixt, bländande, överallt samtidigt. Jag fick stundom blunda hårt för att inte enkom se vita prickar. Vi mötes i den lilla dubbelsängen vi aldrig bytt ut. På 160 cm trängde vi ihop oss då modernatur berättade att inatt var det farligt. Naturen är mäktig, ack så mäktig. I natt visade modernatur att hon besitter enorma krafter. Minst sagt visade hon oss blixtrarna i närbild. En natt att föda barn på kom jag på mig själv att tänka. Eftersom lilla H föddes en minst sagt stormig julinatt. Man kunde misstänka att hon skulle bli en stark upprorisk humörtjej, men hon verkar istället visa sig vara just det naturen visade oss. Ett naturbarn. Jag vet inte hur många gånger folk påpekat det. Hon är ett naturbarn. Leksaker släng er i väggen. Naturen erbjuder det roliga och mest spännande. Som i natt, en show utan like, finns inget som slår en åsk uppvisning. Vi kikade på varandra lilla H och jag, tittade ut, på varandra, nyvakna log vi och sa samtidigt WOW. Sen somnade vi kramandes, såsmåningom...

onsdag, augusti 29, 2007

Motsägelsefullt beteende

Eftersom jag inte tror på spådomar etc och inte gillar att b li spådd så har jag ändå gjort det. He he host host. Enkom, givetvis, för att möjligheten så att säga hoppade upp i knät på mig. Såklart. På så sätt var det ju inte jag som sökte upp en spådam, utan det blev som man säger "bara".

Det var ett år sedan. Hon sa att jag skulle få mycket framgång i för mig kärt intresse, MEN att jag först var tvungen att gå igenom en stor sorg. Hon var verkligen engagerad och förklarade vägen dit, igenom sorgen och sa att om ett år vet du vad jag talar om.

Det läskiga är....just det, att sorgen som för mig då hängde framför näsan på mig men som jag inte såg för jag ville inte slog ner mig totalt och på knä, liggandes, kämpandes. What hit me i en serie passade in på mig. DUNK, AJ. Och den nyfikne får undra. Och nu då, jo idag vaknade den stora livsglada optimisten i mig och undrar girigt FRAMGÅNGEN DÅ : )

"Kära goda godheten, framgången då!?!?"

Jag har funderat.....

och värderat. Det är så mycket uppfostringsböcker, självkänsla och självförtroende teorier. ...

Jag har redigerat bort tidigare bloggen om detta, det blev rörigt helt enkelt, och det ena tar inte ut det andra. Att bygga självkänsla är ju megasuperviktigt såklart. Jag vill bara påminna, i uppsjö av uppfostringsteorier och i dagens prestations samhälle, glöm inte att påminna barnen, lära barnen, göra det självklart, uppvigla till att ta för sig i skrattet! Att vara glad och ha kul är lika viktigt som att få bra betyg. Typ. Det ville jag säga.

Hela världen är här

Ibland får jag mig en skön världslig känsla så att säga. Och inte då i förringande mening utan verkligen en värdslig en.

Igår var halv columbianska halv skottska barn här och lekte med våra svenska (i stort, kvars engelska, estniska). Idag är halv danska halv spanska barn här och imorse lekte barn från italien, halv svenska halv danska, svenska, spanska och franska barn. Tillsammans gick de på engelska lekskola, hoppade runt på stora färgprickar vartefter deras fröken ropade ut färg på färg. En kul hopp och lär lek om man ska tro våra barn.

Engelska lärarinnan sa: Today we have learnt the verbs and about our body. Our legs can walk, our hands can take, unt so weither. Ha ha. -That was not English sa jag leendes. -No I know, that was a very bad thing to say to the parents of my English students, that is if you want the kids to come back sa hon och skrattade. -That response was even worse tänkte jag och läste imorse om annan skön rappakalja (och alla fördomar besannades tyvärr angående dessa tävlingar)

100 tysta inlägg

Har jag gjort. Det har hänt så mycket. Stort som smått. Semesterskratt och livet i smått.
Men jag har inte fått ner det ännu. Kanske kommer de snart, om andan och tiden infinner sig samtidigt.

måndag, augusti 20, 2007

Moderskänslor

Det är de som spökar. Jag har fångat känslorna och spikat upp dem på min alldeles egna "mental note" känsloanslagstavla. Där står: Du upplever att du är ansvarig för deras lycka och att lyckan är större där ni inte är, eftersom de flyttades från bra till tufft men nu är likställt bra.

Vart är bäst?

Mental note 2: Måste jag ta reda på det?

Mental note 3: Korrigering av ettan. Jag vill försäkra mig om att det är bättre att flytta om 1-2 än idag, som redan är försent. Måste något vara bäst?

Thoughts arguing about to be put in print: Researcha om barn som flyttat tillbaka till Sverige efter 3-4 år och hur svårt det är för dem. Fast det är jag inte så orolig för egentligen. Jag är enkom orolig för att de inte får kompisar de gillar och väljer själva. Borde jag vara det? Lilla H kommer hem i 2:an eller 3:an och lille O en klass under.

arrgggh: Jag orkar inte känna/tänka mer. Borde nog istället enkom lyssna till dem, och de har ju inte bett om att få flytta "hem"...

Obotlig romantiker borttappad

Det är en konstig känsla att inte ha ett hem. Alltså att vandra runt på någorlunda ägd mark och i omgivningar man känner väl. Som med allt har man när man möter en ny plats en nyförälskelsefas, en spänningsfas, en kärfas och sen en fas där man är ganska nollställd. Missförstå mig inte. Jag är långt ifrån nollställd gentemot där vi bor. Här är magiskt. Det slår mig dock att jag förvånar mig själv över att känna behov att bo där jag äger och känner till.

En väninna sa till mig. Kontroll är bara en romantisering, kontroll finns ju egentligen inte. Den är bara en falsk upplevelse sas. Kanske finns det ett behov av att romantisera kring ägt boende trots den delade insikten om att kontroll inte finns...

Utlandsvenska barn

-Det hörs att er minsta är utlandssvensk.
-Mm, bryter vår minsta menar du?
-Nej, men man kan ibland ana en dialekt men inte förstå vart den kommer ifrån sas. Jag menade mer vilka ord och ordningen de kommer i.

Jag har lyssnat hela sommaren vad min väninna syftade på. Detta har jag hört bla:

Lilla H: Kära söta goda mamma! (nästan rätt men ändå rätt : ) )
Lille O: Jösses Amanda! (Amalia är det väl?)
Lilla H: Tjo fadde rittan rambo!
Lille O: Du ska inte tro det blir soooommar ifall inte nån kommer snart. *S*

Japp, det finns flera till och säkert säger väl icke utlandssvenska barn liknande titt som tätt?

Vi är hemma, det känns......som om de två år vi skulle bott utomlands har gått. Precis som de har. Men väldigt fort har de gått samtidigt som det känns väldigt länge sedan vi bodde i Sverige. Jag tror jag är relativt mätt nu på att bo utomlands. Jag ska känna efter noga i höst......

torsdag, augusti 02, 2007

Pill i naveln

Jag känner mig lättre än någonsin, vi bara pillar i naveln. Jag njuter av vädret fast det lämnar solsken att önska. "Hemma" är det 25 grader mitt i natten, svenska sommaren är därför toppen i år då vi vet att vi får så mycket sol snart och då längtar man efter lite moln och regn. Vi trallar runt i de 3 par byxor vi tog med oss och njuter av ledighet ute på Tynningö. Här trivs vi så bra. Vänner kommer och går. Barnen känns så stora i år. Vi dröjer oss kvar till 14 augusti, sen via Köpenhamn till Amsterdam och därefter hem. Ja för hem är ju där man bor.

Jag njuter av syskonbarn och familj och vänner. Känner att jag vill ha dem nära. Samtidigt hör jag att de sällan ses ändå vintertid och undrar om vi ändå vinner kvalitetstid med de vi håller av genom att enkom husera här 4 veckor per år.

Tack för alla kommentarer. Jag har inte slutat blogga! Inte medvetet. Jag har bara semester, om än lång sådan :) Jag blir alltid varm av alla kommentarer och hoppas ni fortsätter kika in trots ibland längre avbrott.

tisdag, juni 19, 2007

Girasole (solros)

Imorgon börjar sommarlovet för barnen!

Imorgon börjar sommarlovet för mig!

Imorgon är början på 10 veckors kvalitetstid!

Lille O:s solros som togs hem igår får bli symbol för sommar 2007, vi vänder näsan mot solen med största möjliga leende, eller med stora gäspen för att slumra lite.

Det kändes rastlöst igår. Det känns befriande idag. Lazyness ,time to pilla i naveln :)

måndag, juni 18, 2007

Inte i mina tankar

har det någonsin tidigare tänkts att jag ska bo i Schweiz.

Inte heller att jag ska förstå italienska så pass mycket att jag i 40 minuter är med i en fråge panel på italienska där vi avhandlar användandet av internet i Schweiz.

Att mina barn ska kunna ett språk flytande, ett som jag själv inte är flytande i. Ha ha att jag dagligen frågar dem vad saker betyder och inte alltid förstår vad de säger i sina lekar med varandra. En favvoslyssla "earsdropping" i barnalekar.

Att jag skulle lyssna på en rektor som har sitt avslutningstal på italienska och förstå.

Att jag skulle först bo i Italien 1 år för att sen flytta vidare till Schweiz.

Att jag skulle bo utomlands med min familj utan att veta när det var dags för hemflytt igen.

Att min 6 åriga dotter skulle invänta sina betyg med skala 1-6 efter sitt första skolår,

Att jag kanske skulle slå slag i saken och köpa min drömbil. En liten men kaxig sak som jag har en enorm konstig villha känsla till.

Att jag skulle ha eget företag och snuva kunder från stora drakar. Om inte annat en kortare tid (aj aj *peppar peppar*)

Att jag skulle mynta godagodheten och be se upp till henne *S*

En sak till, att jag skulle köra stor bil upp på slingrigt berg ibland flera gånger om dagen. Som höjdrädd finns det inte ens i den vildaste fantasin.

torsdag, juni 14, 2007

Så vips gör man något

fel och så något nytt och bra.

Bakom varje buske finns en polis i detta land. Jag klagar inte, här är enormt säkert och ändå varm atomsfär. Jag körde för fort igår, hela 8 kilometer. Givetvis var det för att jag hade bråttom, jag var lite sen till skolan. Ännu senare blev jag såklart. Men poliserna var enormt trevliga och sa oj ska du hämta barn då skyndar vi oss att skriva en bot! Service även då man gjort en överträdelse. Lilla H skrattade när jag kom, satt där ute med den roliga nunnan och några få barn till som väntade. -Mamma för första gången har jag med väntat! Jag tror det var spännande att få vara bland de sista.

Jag och maken snörade på oss joggingskorna före vi lämnade barnen på skolan. Vi körde ner till vattnet, sprang hör och häpna 7 kilometer! Sen sprang vi ut i sjön och dök under. Kroppen känns lycklig och avslappnad. Nu SKA våra barn lära sig cykla (nej vi har inte lärt dem *iii*), att jogga är underbart, ok ibland, eller kanske bara efteråt :)

onsdag, juni 13, 2007

Italiensk skattjakt!

Ok det där med inbjudan var ju lätt. Jag klarade det galant tillsammans med dottra :D

Men NU har jag problem. Det ska bli skattjakt med ledtrådar som slutar med en skattkarta. Kartan leder till en clown :D! Men detta vet inte dottra om och jag kan ju inte be om hennes super italienska kunskaper utan att avsläja vart skatten kommer att vara....


Ok, jag har försökt själv, kom med rödpennan!!!

1. Vai alla(eh ihopskrivning?) piccola recinto con sabbia per trouvare la prossima "ledtråd"!

2. Vai alla grande macchina nera, guardare sotto per la prossima "ledtråd"!

3. Vai alle uccellini e fai una domanda de loro per trouvare a prossima ledtråd!

4. Vai alla piscina che e nella nostra jardino per trouvare la prossima ledtråd!

5. Hora avete trouvato la carta per del tesoro!!!! Guarda insieme e vai! (okbljer galet va?)

Hur usel är min italiano månne, själv tycker jag ju detta låter super *S* PF aiouta!

måndag, juni 11, 2007

Allt handlar om tajming

och attityd. Det har jag hävdat i många år nu och står stenhårt fast vid.

En liten glimt av vardag angående tajming är ju att vara i Stockholm i soligt värre väder:D!!! Vilken fest det blev, när vi hann varva ner maken och jag. Vid mig vid rodret är det inte mycket tid för sånt fick han mig att inse. Effektivast vinner inte. Eller att vinna tid (pressa tiden?) är inte alltid effektivt. Hur man nu väljer att se det.

Tajming är ju bra för att hinna med bokat flyg med. Jag och barnen var ute i god tid. Jag körde helt korrekt. Men det blev stopp. Den där extra timmen jag laddat med "i fall att" rök direkt. Jag blev tiom tvungen att meddela barnen att vi kanske inte hinner med flyget. Det suckades och småbarnatummar blev röda av att hålla i dem hårt hårt. Det slutade med att köerna faktiskt släppte, jag hade då 6 kilometer kvar, 11 minuter före check-in stängde. Hur vi hann? Det kan kära godagodheten svara på. Barnen var hjältar, de sprang, jag sprang först, jag ropade ITS OKEY (det visade sig fungera bra för att få folk att skuffa undan lite) till alla jag knuffade undan för att komma fram, längst fram that is, i kön till checkin, förbi alla väskor och människor på vägen dit. Bilen hoppade vi ur på terminalen. Den stod inte olagligt mer än ca 7 minuter, trots horder med folk. Tjejen i check-in sa ojoj du har en halv minut tillgodo! Inga nyheter för mig men glädjande. Sen sa hon spring till gaten med barnen. Jag sa till barnen och mig själv, spring till bilen. Vi körde 3 kilometer till Parcheggio Sud. Det kändes lite galet när vi borde ha sprungit mot gaten. Vi hann trots trotset, vi pressade tiden ;). Barnen är hjältar att resa med. Mina hjältar. Ok, mina och exilpappans. Det är jag innerligt glad för. Att dela den lyckan barn innebär.

Vi har insett, pratat, känt efter. Vi lever där vi är, fortsätter värdera nuet. Vi bestämmer inget om när och vart. Vi är ett tag till.

Slutpresentationer i mass. Hoppas höra av mig med fler glimtar snart. Ifrån Sverige finns flera. Nuglimt är: det regnar, det luktar te och lingongrova med kaviar. Min smpt server strular. På sämsta valda tid. Jag älskar och mår bra.

Dagsglimtar av tankar på flygresan hem: Har man inga rötter ska man flyga istället. Rötter kanske mest är betungande kom jag på häromdagen? Jag som kan flyga fritt kanske inte ska försöka odla rötter? Då kanske man känner sig som en vingklippt fågel. En fågel i bur. I mitt nästa liv vill jag vara, en liten syrsa bara. Skicar en puss till min mamma, och flikar in mille tack. Jag lyssnar mellan mina försök att stundom hinna före klockan.

tisdag, juni 05, 2007

Sveriges nationaldag here we come

Det regnar massor. Det åskade nyss. Det är varmt och kvavt. Jag packar stora och små kläder. Imorgon kör jag och barnen till Malpensa, reser via Köpenhamn till Stockholm. Åker direkt till fest.

Jag sa till barnen 20.00 att de måste sova NU, lite för argt. Jag hade en coachintervju inbokad 20.30. Jag är alldeles för mesig betyder det. Kvällen är barnens och min tillsammans, kandidaterna portförbjuds from nu dessa timmar. Natta barn ska vara en lugn mysig aktivitet, jag gillar inte att brista i humöret då. Nu låter det värre än det var, så jag lägger ner en massa invecklade snurriga förklaringar.

Håll tummarna för att mitt lokalsinne (vem, vart?) hittar inte bara till Malpensa utan även till långtidsparkeringen Park2000. Ja jag har varit där förr. Det betyder föga i italienska morgontrafiken för mig. Tyvärr. Lustigt nog kan jag så många flygplatser utan och innan, jag vet vilket håll gaten ligger, jag kan butikernas läge, vart de serverar god lattemacchiatto, vart toaletter finns och en massa annat. Det är bara vägar som är förvirrande lika och svåra att finna.

Om jag ska komma isäng före jag ska upp igen måste jag sluta nu. Packa var det, städa iordning, leta pass (suck) och inte glömma alla jobbpapper, telefonnummer och att städa ur fåglarna, bla bla blabla.

måndag, juni 04, 2007

Jag känner mig för att skriva en dikt

eller något som liknar en dikt. Jag kommer bara till första meningen. Sen blir det mest konstigt. Det jag vill skriva men inte riktigt får ner är "Det känns som om jag sitter i ett väntrum". Men det finns en fortsättning, obearbetad och spontan skriven utan eftertanke: En opersonlig sal, den liknar en gate på en flygplats. Ändå är den min. Vissa kommer, andra går, men alla ansiktslösa. Jag sitter på min stol och inser att det är lång tid tills det är min tur. Inser att tiden är min vän och inte min fiende. Att väntan är utmaningen här. Det ligger förväntan i stämningen i mitt väntrum. Förväntan på vad som sker när det faktiskt är min tur. Även en del skepsis för det annorlunda. Jag vet inte vad som döljer sig i min väntan, vilken dörr som är ingång och vilken som är utgång. Går det att välja? Bör jag välja? Finns det kanske en köbiljett till vardera dörr, valde jag i så fall att bara se den ena? Kanske måste jag sen köa om igen. För att tillhöra rätt kö. Fel leder ingen vart. Handlar det om hur man ser på ingång och utgång, om det nu ens finns två dörrar? Om de ansiktslösa förväntande får munnar, vilka ord kommer då sen därur? I min väntan hoppas jag att jag blir ense med mig själv att annorlunda och nytt i fler sammanhang än de man själv väljer leder till bra saker. Att tappad kontroll inte är farligt, att "ovald annorlunda" ger större insikt. Att passiv väntan kan leda framåt.

söndag, juni 03, 2007

Jag tror att jag med

strejkar... Vet inte varför. Kanske för att det är mycket jobb just nu, eller för att det bara är mycket.

Jag hoppas att jag snart finner glädje i att skriva ner fler vardags glimtar.

måndag, maj 21, 2007

Det är inte mlöjligt...

Sist jag flög för ca 2 veckor sedan fastnade jag rejält i SAS strejken. Nu ringer Malpensa airport mig och säger att det är strejk och att mitt plan är inställt. Det är bara för mycket.

söndag, maj 20, 2007

Summer time and not so much time

Kontraster. Precis som jag gillar att leva. Jag pendlar mellan att vara på stranden och sola nosen och doppa tårna i Lago Maggiore med familj och vänner och att jobba intensivt. Just nu har vi vänner ifrån Sverige på besök och har alldeles för mycket att bubbla om för att hinna blogga. Vi har mött pappa i Toulouse och suttit på gatstump och snott franskt trådlöst. Tänkte blogga därifrån gatan men hann bara igenom mina mail innan det var läge att åka. Vi har semestrat, kört ca 200 mil, badat i San Remo, sovit på skadedjur i Menton och huserat i franska landsbygden i regn och rusk och lite sol.

Imorgon reser vänner hem, jobb tar vid och på tisdag är det Göteborg som gäller. Det kom hastigt på. Jag ska intervjua flertal på 36 timmar. Hoppas jag hinner klippa håret där i Göteborg. Intensiv tid, det är högsommar och varmt, solen bränner och snart om ungeför tre veckor är mitt jobb lungt igen. Projekt avslutat och barnen har 11 veckors sommar semester. Här finns inte fritids. Skolan stänger och barnen är hemma. Kanske har jag nästan lika många veckors ledighet. Kanske inte. Jag gillar viss ovisshet och massor av flexibilitet. Men borde väl ut och "sälja". Vi får se hur nästa månad ser ut. Korta perioder i taget och nuet närvarande sas. Jag tänker aktivt på det och känner att jag lyckas ganska bra. Eller bra faktiskt.

2 år till max tror vi, sen flyttar vi till Sverige igen. För gott eller för en stund. Skönt att inte skriva framtiden i sten. Däremot tror jag vi njuter och nyttjar tiden utomlands till fullo om vi har en deadline. Vilket vi nu verkar överens om att vi vill ha. Isf blev det ca 4 år drygt utomlands. När vi reste ut sa vi 2. Så det kan bli.

torsdag, maj 10, 2007

Röd flagg

Min inkorg är full av små röda flaggor, så fort jag lyckats flagga av någon dimper en till rödflagga in. När ska de där andra mailen öppnas? Borde alltså inte blogga ens kort, men så tänker jag på där jag sitter med ögonen klistrade på de röda flaggorna vad vår egen lilla falggstång sa. Så prioriterar jag att skriva ner det för framtiden. Vad gör 3 minuters paus?

Lilla H tittar på etiketten i sina nya shorts: -MAMMA här står det 8 år, jag har väl inte blivit 8 år!!!?? Stora ögon.
Jag: - Nej du är fortfarande 6 år men det är för att du är lång som en 8 åring som det står det i dina kläder.
Lilla H:- OJ, jösses så lång man kan vara då! Hon skuttar runt med ett stort leende.

Ja det är hennes pappas ben, och hennes farfars längd. Helt klart!

tisdag, maj 08, 2007

Plötsligt händer det....

Sägs det ju. Men nej jag har inte vunnit något i TRISS bemärkelse. Men jag har förlängt livet med ett gott skratt.

sonen: -MMM, det är GUDSÖKT!

Och ja vore jag troende ska det ju stå, (trogen skrev jag först, trogen gud ha ha?) skulle jag hålla med, det är 32 grader varmt och en kall dricka med is i blir då gudsökt :D

Enastående vecka....

Maken är i Sverige, tillslut kom han dit. Han liksom jag har otur med förseningar och annat. Vojne. Denna vecka är alltså jag och barnen enastående som det så galant heter! Ja, ibland lever vi med varannveckor principen. Då är det så där extra kul när man kommer hem och är alla fyra. Och det är inte helt illa att ensam få rå om sina små söta, slippa dela kramarna med någon annan, ha ha ha ego jag.

Fast det är klart ibland blir man frustrerad av att aldrig kunna jobba en hel dag. Men då finns ju kvällen då man ändå är allena, barnen sover och olästa mail ligger och glor på en tills de öppnas.

Igår hade jag det stora modet (så känns det!) att öppna mappen Pjirr och Pjorr, men så ringde jag lillebror istället och vips var en dryg timme borta. John Blund stod på tröskeln och kastade sovdamm mot min vilja. Jag kröp ner bredvid barnen i min säng där de somnade bredvid mig efter att ha sett Myror i Brallan. Men så fick jag tvinga upp ögonen och lägga lille O i sin säng. Han lägger stolthet i att ha lärt sig att inte krypa in hos oss mitt i natten. Lilla H som aldrig kommer om natten, verkligen aldrig, fick istället ligga kvar och slog förvånat upp ögonen i morse och sa: -MAMMA har JAG gått hit!!??" Fast så var det ju inte förklarade jag och då sa hon, jaha du var mörkrädd och ville ha sällskap. Som om det vore det naturligaste i världen att ha en mörkrädd mamma man ska sova bredvid *S* Men hon har rätt, den där lilla som kan läsa mig som en öppen bok.

söndag, maj 06, 2007

Liten bruten näsa

I lördags före vi fick 3 familjer på besök tog barnen och jag en promenad. Bakom ett hotell några minuter ifrån oss finns en park med en stor trampolin i, skyddsnät runt och galet stor. En sådan trampolin som var och varannan granne hade hemma i Sverige, som vi vägrade inhandla och bröt mönstret av runda hoppmattor man såg när man flög över Stockholms förorterna.

En sekund hann hon hoppa lilla H. Två andra tjejer flög in, jag ropade faktiskt -calma när de flög in. Såg scenariot framför mig. Mina flugviktare till barn kommer liksom Nasse då det blåser flyga iväg.... Mycket riktigt, lilla H och lille O flög iväg och rätt in i varandra. Lilla H:s näsa bröts av på en sekund. Fast det visste vi ju inte då. Jag bar hem min långa snart sjuåring genom de smala gränderna. Vi packade in näsan i is. Det gjorde inte så ont efter ett tag. Hon sa att nu kunde väl gästerna komma? Jag hann hoppa i en klänning och rufsa om håret och lilla H var redan uppe och studsade med sin boxarnäsa. Den var stor som storpotäten i hennes lilla ansikte.

Hela kvällen strålade hon med sin storpotät. Vi hade ringt läkare som sa att vi skulle avvakta. Imorse var den blå, men tack vare is i flera timmar inte så svullen. Men ändå långt ifrån vanlig. Hon fick röngta den lilla blåa potatisnäsan. Den var av. Men hade inte flyttat sig. Behövdes inte brytas tillbaka. Pust. Och pust igen. Lilla tappra, alltid lika hög smärtgräns sa jag till maken. Jaa, som hennes mamma, sa han till svar. Jaa kanske är det så, sitter sånt i generna?

Hon mår bra och har inte ont. Läkaren sa att hon gott kunde få paracetamol i några dagar. Men hallå, hon har ju inte ont, då kan man väl inte hälla i henne smärtstillande? Van att de överdoserar barn här och i Italien, jag tror jag hoppar det tills hon knystar om att det gör ont.

fredag, maj 04, 2007

Café Merlin

Imorse fick jag frågan av två klassmammor till lilla H om jag ville följa med och ta en kaffe. För 6 månader sedan hade magen lite knutit sig, för att det är så frustrerande att inte kunna prata eller förstå. Jag sa glatt ja. När jag lyckats klämma in den stora bilen i en liten ficka insåg jag att jag glömt min plånbok. Så pinsamt. Men jag kunde ju inte inte komma, när jag sagt ja. Jag gillar att ta en snabb morgonkaffe efter lämning med. Tog tag i modet, stövlade in och satte mig vid de två "mammorna" som bjudit in sas. -Ledsen men jag har ingen plånbok log jag, lika bra att få det ur sig direkt. Sen pratade vi italienska i 30 minuter, därefter vek vi alla av till våra respektive jobb. Så SKÖNT, att jag kan sitta där och förstå, svara, ställa frågor. Nu kanske talet börjar lossna mer. En var frisörska, bra, jag är i grymt behov av en sådan!

Funderar på att ta en ny intensiv kurs i juni. Min harnyss tagit slut. Men jag har ont om tid före sommaren. Anmäler mig nog ändå. Träffade en kvinna som bott här i 5 år och som pratade sämre italienska än mig, hon skulle resa hem till England för gott. Hon ångrade bittert att hon aldrig tagit tag i att lära sig italienskan bra. Det övertygade mig ytterligare att gå fler kurser. Det är 3 timmar om dagen i 4 veckor, måndag till fredag. Det blir en bra skjuts framåt. Sen påt igen i höst. Dåtid pratar jag ju bra nu, det är värre med futurum. Håller mig istället till att prata om saker som hänt, framtida saker får diskuteras längre fram *S*

torsdag, maj 03, 2007

Naiv nedräkning...

Det är så barnsligt naivt, men ändå räknar jag dagarna nu. Det blev framflyttat, utlåtandet i tävlingen som jag entrade. Sista dagen är snart och dagarna är sådant antal att jag räknar ner. Men jag vet att helt oerfaren vinner inte sådana tävlingar. Men räkna ner kan jag ju vare sig jag är vinnaren eller inte. Läste om antalet som liksom jag velat vara med. Galet stort. Den som vinner borde vara riktigt bra!

Skriver som mina små filurer skapta i fantasins värld: en förlorare är någon som antagligen inte har ett enda blåmärke att berätta om!

Om mina små filurer varit en tamaguchi hade de varit små änglar nu, tur att det tryckta ordet aldrig kan dö. Men synd att jag inte lyssnar till dem och öppnar deras mapp och skriver klart deras saga så att de kan sluta pocka på så mycket uppmärksamhet, de är helt klart hesa av tjat:D

Första doppet 1 april




Försommar bilder







tisdag, maj 01, 2007

Tanti, tanit tanti

Det är mycket nu. Jag har skrivit flera bloggar i mitt huvud men inte hunnit få ner dem. Nu är allt som bortlåst. Men det handlade om strejken som gjorde att jag på 3 dagar besökte 6 flygplatser. Att jag hamnade i Stockholm en natt och fick fira min brorsons 1 årsdag!

Barnen har haft sina bästa vänner ifrån Sverige på besök. Dagarna var fyllda med barnskratt. Underbart.

Jag jobbar massor. Vi ska åka till pappa i Frankrike. Vi pratar om när vi ska flytta hem igen. Ja faktiskt. Just nu har jag hemlängtan. Jag saknar människorna. Allt annat är bättre här. Men man kan ju inte flytta svenskarna till oss. Det betyder vår familj och vänner. Det som triggade samtalet har givetvis med jobb att göra. Hemlängtan för första gången för mig, denna utlandstid. Kanske blir det hemflytt om ett år. Kanske inte.

onsdag, april 25, 2007

Tur och retur samt tur och otur

07.07 bussen från Locarno Monti. 07.30 tåget till Bellinzona. 08.00 flygbussen till Malpensa. 11.25 flyget till CPH. 14.10 planet till Gbg. 1Efter att ha beskrivit min försvunna väska alldeles för länge kastade jag mig in i taxi 23 minuter före taget gick.14.55 tåget till Falkenberg. Det höll jag på att missa. Om det inte varit för Issa, taxichaffisen, som flög ut ur sin bil och la benen på ryggen med min dataväska i handen till tåget och höll i det tills jag med mina lite kortare ben jagade ikapp min väska och en leende Issa. Han skulle ha en ros i Expressen! :)
Taxi till företag X och sena möten. Inget bagage. Sova med linser.

Inget bagage. Fastnade i strejken på Kastrup. Inget smink, samma kläder. Nåväl duschad och med gott humör och utan prestige satte jag mig igen i taxi. Möten varje timme. Taxi till lilla centrumet. Fann inga kläder, men linser och lite smink. Taxi hotell. Hotellrum. Samlar ihop dagen i skrivna ord. Att jobba på hotellrum är super, det finns inget annat att göra än att plita på. Jag är nog lite hög av intensiv och utmanande men enormt givande dag. Ska fortsätta rida på min adrenalin våg. Rätt vad det är tar hungern över och restaurang måste uppsökas. Längtar efter husmanskost. Mina väska anlände nu. Hm.

fredag, april 20, 2007

Jordgubbar i vitt

Jag sitter här och äter de saftigaste och rödaste jordgubbarna. Med sked, så att jag slipper bli röd om fngertopparna : ) Jag har beställt tunika/klänning i vitt från shopaholic och ser fram emot att den dimper ner i lådan. Allt jag har köpt därifrån älskar jag. Jag köper sällan kläder numer, här finns inget för mig, som det känns. Så det är inte lyx att nätshoppa, det är halvlyx bara *S*

Det är fredag, nästa vecka är full med möten i södra Sverige. Spännande, det där kontraktet har blivit full med aktivitet och jag andas djupt och lungt och ler. Det kommer gå bra, för att det måste!

Vi ska grilla i vår miniträdgård ikväll, grillspett, mmm. Maken har full aktivitet att se till att gräsmattan inte bränns sönder av solen. Har inhandlat spridare med tajmer etc. Jag ler varje gång han tittar förbryllat på vår lilla matta. Den har blivit hans huvudbry, rätt komiskt om man är jag. Jag retas därför en del. Han verkar leka gås och gilla sin nyfunna hobby.

Italienska lektionen i morse var bra. Jag tvingades i 1 1/2 timme prata i dåtid. Nu kan jag prata i passatto prossimo och i imperfekt. Super. Bara futurum kvar *S*

torsdag, april 19, 2007

Un disastro

Om man skulle vara pappersnissa och få syn på våra "små" högar, ja faktiskt i mer än 3 rum, skulle man säkert kallsvettas. Vi kallsvettas. Ofta. Kickar undan minnet av högarna titt som tätt. Vi leker struts och lägger papper på hög. Rätt dumt, verkligen puckat, då man kanske inte kan tro vid åsynen av högarna att vi vet att flera gånger om året, kanske varje månad, behöver vi något av alla de papper som ligger i en stor oordning antingen på kontoret, i hallen eller i den där högen på bordet. Mycket tid spills och ännu fler nerver retas. Så dumt. Hur kommer det sig att visa har fina excel ark och vackra (nåväl) pärmar i ordning och så har man oss. Strutsarna som ständigt talar om att få ordning på de där högarna. Will never happen, gissar jag. Men ambitionen finns där varje månad. Vi har samma akilleshäl och skämtar med varandra om att vi faktiskt skulle älska den andre mer om den blev ansvarig för alla papper. Ha ha. Ingen av oss går på det. Tyvärr.,... Det enda vi har åstadkommit med våra olika övertalningskampanjer är att maken oftare lagar mat i utbyte mot att jag hanterar ekonomin. Urk, jag gick med på det. Pest eller kolera för mig. Han gillar att laga mat så då slipper jag i alla fall koleran *S*

Kära goda godheten kan du inte komma hit och sätta upp ett idealiskt enkelt "hålla ordning på viktiga papper system" ?

onsdag, april 18, 2007

När?

Frågan kommer ofta nu. Från familj och vänner "hemma". När ska ni hem? Hem sa lilla H frågande, undrande, förvånat. Som om hon inte förstod. Vilket hon inte gjorde den gången hon hörde på vårt samtal med besökande vänner. Detta är ju hemma för henne.

Det är svårt att förklara att även fast man bor utomlands är det ett hem. Det är svårt att veta vart hemma är. Födelselandet eller där man bor. Vi vet inte när vi ska "hem". Vi vet inte och pratar sällan om det maken och jag. Det måste betyda att vi trivs : )

La dolce vita...

Ja vad är det. De personer som har funderat för mycket på det i min bekantskapskrets har inte blivit lyckligare. För mig innehåller dolce vita mycket flexibilitet, bredvid en hel del annat såklart.

Vi sitter här, maken och jag, på vårt berg med den milsvida utsikten. Vi sitter ofta mitt emot varandra. Vi har varistt v.o.i.p nummer, det både hörs och ser ut som om vi sitter kvar i Stockholm. Det ringer stundom mycket, vi knackar på våra datorer. Helt olika arbeten och kompetens har vi. Men vi sitter här och jobbat tillsammans. Vi saknar inte kollegor invid, det är lungt och arbetsron är hög. Kollegor/kunder har vi ändå, men på distans. Perfekt i vårt tyckte.

Några gånger om dagen bjuder vi varandra på en nygjord cappucco eller doppio macciatto. Ibland tar vi tajmout och sitter på balkonen eller i trädgården och bollar ideér och problem och glädjeämnen. Vi hämtar barnen 04.15 varje dag utan onsdagen, då redan vid 11.45. Vi är oftast ute i parken invid och spelar basket eller kickar boll tills en av oss ropar att det är mat. Sen spelar vi spel inne, just nu är det något barnen gärna vill göra. Ibland när barnen sover jobbar vi en stund igen. Tiden mellan 16.15 och 19 är nästan helig hos oss. Vi slipper stressa till och från jobb. Vi bor och jobbar på samma ställe och för oss fungerar det utmärkt.

TV:n är skrotad och ingen saknar den, alls. Vi sitter här på vårt berg och kikar ut över Lago Maggiore, lika vackert varje gång man lyfter blicken. Vi umgås, vi jobbar. Familjetids termometern visar på topp, ensamtiden är väl underhållen den med, vi reser ju och så titt som tätt. Det är vuxentiden som kanske är lite sämre underhållen. Men vi är ju en ung familj, eller en familj med unga barn, hur man nu vill ha det. Det har vi ju valt att vara och i och med det valet har vi gjort vårt yttersta för att investera det mesta av vår tid tillsammans med barnen. Ju mer tid man har med sina barn, desto mer vill man vara med dem. Vi kan varandra vi 4, utan och innan. När livet titt som tätt slår en i huvudet är det en grund som jag är tacksam för att vi byggt upp.