Det är inte mlöjligt...

Sist jag flög för ca 2 veckor sedan fastnade jag rejält i SAS strejken. Nu ringer Malpensa airport mig och säger att det är strejk och att mitt plan är inställt. Det är bara för mycket.

Summer time and not so much time

Kontraster. Precis som jag gillar att leva. Jag pendlar mellan att vara på stranden och sola nosen och doppa tårna i Lago Maggiore med familj och vänner och att jobba intensivt. Just nu har vi vänner ifrån Sverige på besök och har alldeles för mycket att bubbla om för att hinna blogga. Vi har mött pappa i Toulouse och suttit på gatstump och snott franskt trådlöst. Tänkte blogga därifrån gatan men hann bara igenom mina mail innan det var läge att åka. Vi har semestrat, kört ca 200 mil, badat i San Remo, sovit på skadedjur i Menton och huserat i franska landsbygden i regn och rusk och lite sol.

Imorgon reser vänner hem, jobb tar vid och på tisdag är det Göteborg som gäller. Det kom hastigt på. Jag ska intervjua flertal på 36 timmar. Hoppas jag hinner klippa håret där i Göteborg. Intensiv tid, det är högsommar och varmt, solen bränner och snart om ungeför tre veckor är mitt jobb lungt igen. Projekt avslutat och barnen har 11 veckors sommar semester. Här finns inte fritids. Skolan stänger och barnen är hemma. Kanske har jag nästan lika många veckors ledighet. Kanske inte. Jag gillar viss ovisshet och massor av flexibilitet. Men borde väl ut och "sälja". Vi får se hur nästa månad ser ut. Korta perioder i taget och nuet närvarande sas. Jag tänker aktivt på det och känner att jag lyckas ganska bra. Eller bra faktiskt.

2 år till max tror vi, sen flyttar vi till Sverige igen. För gott eller för en stund. Skönt att inte skriva framtiden i sten. Däremot tror jag vi njuter och nyttjar tiden utomlands till fullo om vi har en deadline. Vilket vi nu verkar överens om att vi vill ha. Isf blev det ca 4 år drygt utomlands. När vi reste ut sa vi 2. Så det kan bli.

Röd flagg

Min inkorg är full av små röda flaggor, så fort jag lyckats flagga av någon dimper en till rödflagga in. När ska de där andra mailen öppnas? Borde alltså inte blogga ens kort, men så tänker jag på där jag sitter med ögonen klistrade på de röda flaggorna vad vår egen lilla falggstång sa. Så prioriterar jag att skriva ner det för framtiden. Vad gör 3 minuters paus?

Lilla H tittar på etiketten i sina nya shorts: -MAMMA här står det 8 år, jag har väl inte blivit 8 år!!!?? Stora ögon.
Jag: - Nej du är fortfarande 6 år men det är för att du är lång som en 8 åring som det står det i dina kläder.
Lilla H:- OJ, jösses så lång man kan vara då! Hon skuttar runt med ett stort leende.

Ja det är hennes pappas ben, och hennes farfars längd. Helt klart!

Plötsligt händer det....

Sägs det ju. Men nej jag har inte vunnit något i TRISS bemärkelse. Men jag har förlängt livet med ett gott skratt.

sonen: -MMM, det är GUDSÖKT!

Och ja vore jag troende ska det ju stå, (trogen skrev jag först, trogen gud ha ha?) skulle jag hålla med, det är 32 grader varmt och en kall dricka med is i blir då gudsökt :D

Enastående vecka....

Maken är i Sverige, tillslut kom han dit. Han liksom jag har otur med förseningar och annat. Vojne. Denna vecka är alltså jag och barnen enastående som det så galant heter! Ja, ibland lever vi med varannveckor principen. Då är det så där extra kul när man kommer hem och är alla fyra. Och det är inte helt illa att ensam få rå om sina små söta, slippa dela kramarna med någon annan, ha ha ha ego jag.

Fast det är klart ibland blir man frustrerad av att aldrig kunna jobba en hel dag. Men då finns ju kvällen då man ändå är allena, barnen sover och olästa mail ligger och glor på en tills de öppnas.

Igår hade jag det stora modet (så känns det!) att öppna mappen Pjirr och Pjorr, men så ringde jag lillebror istället och vips var en dryg timme borta. John Blund stod på tröskeln och kastade sovdamm mot min vilja. Jag kröp ner bredvid barnen i min säng där de somnade bredvid mig efter att ha sett Myror i Brallan. Men så fick jag tvinga upp ögonen och lägga lille O i sin säng. Han lägger stolthet i att ha lärt sig att inte krypa in hos oss mitt i natten. Lilla H som aldrig kommer om natten, verkligen aldrig, fick istället ligga kvar och slog förvånat upp ögonen i morse och sa: -MAMMA har JAG gått hit!!??" Fast så var det ju inte förklarade jag och då sa hon, jaha du var mörkrädd och ville ha sällskap. Som om det vore det naturligaste i världen att ha en mörkrädd mamma man ska sova bredvid *S* Men hon har rätt, den där lilla som kan läsa mig som en öppen bok.

Liten bruten näsa

I lördags före vi fick 3 familjer på besök tog barnen och jag en promenad. Bakom ett hotell några minuter ifrån oss finns en park med en stor trampolin i, skyddsnät runt och galet stor. En sådan trampolin som var och varannan granne hade hemma i Sverige, som vi vägrade inhandla och bröt mönstret av runda hoppmattor man såg när man flög över Stockholms förorterna.

En sekund hann hon hoppa lilla H. Två andra tjejer flög in, jag ropade faktiskt -calma när de flög in. Såg scenariot framför mig. Mina flugviktare till barn kommer liksom Nasse då det blåser flyga iväg.... Mycket riktigt, lilla H och lille O flög iväg och rätt in i varandra. Lilla H:s näsa bröts av på en sekund. Fast det visste vi ju inte då. Jag bar hem min långa snart sjuåring genom de smala gränderna. Vi packade in näsan i is. Det gjorde inte så ont efter ett tag. Hon sa att nu kunde väl gästerna komma? Jag hann hoppa i en klänning och rufsa om håret och lilla H var redan uppe och studsade med sin boxarnäsa. Den var stor som storpotäten i hennes lilla ansikte.

Hela kvällen strålade hon med sin storpotät. Vi hade ringt läkare som sa att vi skulle avvakta. Imorse var den blå, men tack vare is i flera timmar inte så svullen. Men ändå långt ifrån vanlig. Hon fick röngta den lilla blåa potatisnäsan. Den var av. Men hade inte flyttat sig. Behövdes inte brytas tillbaka. Pust. Och pust igen. Lilla tappra, alltid lika hög smärtgräns sa jag till maken. Jaa, som hennes mamma, sa han till svar. Jaa kanske är det så, sitter sånt i generna?

Hon mår bra och har inte ont. Läkaren sa att hon gott kunde få paracetamol i några dagar. Men hallå, hon har ju inte ont, då kan man väl inte hälla i henne smärtstillande? Van att de överdoserar barn här och i Italien, jag tror jag hoppar det tills hon knystar om att det gör ont.

Café Merlin

Imorse fick jag frågan av två klassmammor till lilla H om jag ville följa med och ta en kaffe. För 6 månader sedan hade magen lite knutit sig, för att det är så frustrerande att inte kunna prata eller förstå. Jag sa glatt ja. När jag lyckats klämma in den stora bilen i en liten ficka insåg jag att jag glömt min plånbok. Så pinsamt. Men jag kunde ju inte inte komma, när jag sagt ja. Jag gillar att ta en snabb morgonkaffe efter lämning med. Tog tag i modet, stövlade in och satte mig vid de två "mammorna" som bjudit in sas. -Ledsen men jag har ingen plånbok log jag, lika bra att få det ur sig direkt. Sen pratade vi italienska i 30 minuter, därefter vek vi alla av till våra respektive jobb. Så SKÖNT, att jag kan sitta där och förstå, svara, ställa frågor. Nu kanske talet börjar lossna mer. En var frisörska, bra, jag är i grymt behov av en sådan!

Funderar på att ta en ny intensiv kurs i juni. Min harnyss tagit slut. Men jag har ont om tid före sommaren. Anmäler mig nog ändå. Träffade en kvinna som bott här i 5 år och som pratade sämre italienska än mig, hon skulle resa hem till England för gott. Hon ångrade bittert att hon aldrig tagit tag i att lära sig italienskan bra. Det övertygade mig ytterligare att gå fler kurser. Det är 3 timmar om dagen i 4 veckor, måndag till fredag. Det blir en bra skjuts framåt. Sen påt igen i höst. Dåtid pratar jag ju bra nu, det är värre med futurum. Håller mig istället till att prata om saker som hänt, framtida saker får diskuteras längre fram *S*

Naiv nedräkning...

Det är så barnsligt naivt, men ändå räknar jag dagarna nu. Det blev framflyttat, utlåtandet i tävlingen som jag entrade. Sista dagen är snart och dagarna är sådant antal att jag räknar ner. Men jag vet att helt oerfaren vinner inte sådana tävlingar. Men räkna ner kan jag ju vare sig jag är vinnaren eller inte. Läste om antalet som liksom jag velat vara med. Galet stort. Den som vinner borde vara riktigt bra!

Skriver som mina små filurer skapta i fantasins värld: en förlorare är någon som antagligen inte har ett enda blåmärke att berätta om!

Om mina små filurer varit en tamaguchi hade de varit små änglar nu, tur att det tryckta ordet aldrig kan dö. Men synd att jag inte lyssnar till dem och öppnar deras mapp och skriver klart deras saga så att de kan sluta pocka på så mycket uppmärksamhet, de är helt klart hesa av tjat:D

Första doppet 1 april

Försommar bilder

Tanti, tanit tanti

Det är mycket nu. Jag har skrivit flera bloggar i mitt huvud men inte hunnit få ner dem. Nu är allt som bortlåst. Men det handlade om strejken som gjorde att jag på 3 dagar besökte 6 flygplatser. Att jag hamnade i Stockholm en natt och fick fira min brorsons 1 årsdag!

Barnen har haft sina bästa vänner ifrån Sverige på besök. Dagarna var fyllda med barnskratt. Underbart.

Jag jobbar massor. Vi ska åka till pappa i Frankrike. Vi pratar om när vi ska flytta hem igen. Ja faktiskt. Just nu har jag hemlängtan. Jag saknar människorna. Allt annat är bättre här. Men man kan ju inte flytta svenskarna till oss. Det betyder vår familj och vänner. Det som triggade samtalet har givetvis med jobb att göra. Hemlängtan för första gången för mig, denna utlandstid. Kanske blir det hemflytt om ett år. Kanske inte.