fredag, augusti 31, 2007

Tillhörighet...

Så känns det nu. Vi har en grupp att identifiera oss med. Det vill säga svenskar. Och detta låter väl knäppt, vi är ju svenskar. Men vi har nu något vi tidigare valt bort och känner en ny tillhörighet. I över ett år har vi varit utan, helt, på alla språk. Komiskt nog handlar den nyfunna tillhörigheten om svensk TV. Barnen sitter i soffan och tittar på bolibompa med stora ögon och lille O skrattar rakt ut. Jag tog datorn hit för att svara på lite strömail och kommer på mig själv att känna tillhörighet och lite lycka över att hajja alla ord TV:n spottar ur sig!

Anledningen ifrån början att skaffa TV igen var inte saknaden utav den, utan ren och skär språkundervisning för våra ytis barn. Eller skyller vi enkom på det!? *S*

Glimt 2

Solsken, liten men naggande god trädgård som "hänger på klippan" som att sitta i luften och ha Lago Maggiore 200 meter under sig. Liten trägård som smyckats med två utesoffor med massor av kuddar i, för att bli ett till rum för att nyttjas maximalt. Samt en rund pool, ala större men ändå plast. Make som kommer med överdriven fikabricka, där fanns inget att sakna. Barn som plaskar med småmagar fulla med socker och mjöl. Make som helt plötsligt kastar sig i poolen. Dyngsur "jag" som fick ta spillvågorna. Lovely Friday.

Vardags glimten

Sur morsa lägger sig tillslut i mitten av dubbelsängen och kramar sina barn. Sur fru säger inte godnatt. Ingen är perfekt. Igår kväll, allra minst jag.

Vad hände?

Men jösses. Hans ansikte fullkomligen lös, magen var full med fjärilar och alla hans förväntingar verkade besannas. Han njöt av att hans amore Jessica satte sig bredvid honom på bänkraden. Han tittade storögt på sin nya fröken Maria Gracia. Han målade två teckningar samtidigt som han visslade Zlatan sången, skrev lydigt sitt namn på baksidan och gjorde därefter en namnskylt som han tog god tid på sig att färglägga. När vi nämner la prima (ettan) lyser han och ögonen är stora glada och fulla av förväntan. Vad hände? Vår lille börjar ettan blotta 5 år och 9 månader. Han är stor! Fast han är liten. Mamma Mia. Dubbelmamma till skolbarn.

Lille O ska börja på judo med sin syster i september. Det har önskats i över ett år nu. Han ska även spela fiol med la Jessica. Jag önskar han valt trummor istället efter att i somras se honom gå fullkomligen lös på ett trumset inne i musikaffären på Götgatan. Där var en kille som satt och spelade piano, som pratade italienska med honom efter ha hört honom prata med sin storasyster som stod vid gitarrerna. Denna oförutsägbara händelse har lagt sig i minnensbanken av härliga sammanträffanden. Vi fullkomligen omfamnades i denna musikaffär och togs in i en värld full av musik. Prova barn prova, ropade den äldra mannen i affären. Och de testade en hel del. De jammade såsmåningom tillsammans, pianokillen och lille O. Jag såg en kille som fullkomligen var full av lycka. Han har sån rytm känsla. Han lyssnar på musik i timmar i sitt rum. Blotta 5 år och ett musikfan utav like. Allt från klassiskt till hårdrock. Violino som det heter står dock högst på listan. Lille O är ofta killen som är full av motsägelser och fullkomligt oförutsägbar : )

torsdag, augusti 30, 2007

Vardags glimten

Detta får bli det nya sättet att fånga dagen. En liten kanske obetydlig men ändock för mig vardagsglimt. Det kommer kanske fler bloggar om dan, men jag ska iaf försöka prestrera "vardags glimten".

En himmel som lyser vitt mitt i natten. Muller som väcker oss alla, pang pang pang pang. Blixt pang blixt pang blixt, bländande, överallt samtidigt. Jag fick stundom blunda hårt för att inte enkom se vita prickar. Vi mötes i den lilla dubbelsängen vi aldrig bytt ut. På 160 cm trängde vi ihop oss då modernatur berättade att inatt var det farligt. Naturen är mäktig, ack så mäktig. I natt visade modernatur att hon besitter enorma krafter. Minst sagt visade hon oss blixtrarna i närbild. En natt att föda barn på kom jag på mig själv att tänka. Eftersom lilla H föddes en minst sagt stormig julinatt. Man kunde misstänka att hon skulle bli en stark upprorisk humörtjej, men hon verkar istället visa sig vara just det naturen visade oss. Ett naturbarn. Jag vet inte hur många gånger folk påpekat det. Hon är ett naturbarn. Leksaker släng er i väggen. Naturen erbjuder det roliga och mest spännande. Som i natt, en show utan like, finns inget som slår en åsk uppvisning. Vi kikade på varandra lilla H och jag, tittade ut, på varandra, nyvakna log vi och sa samtidigt WOW. Sen somnade vi kramandes, såsmåningom...

onsdag, augusti 29, 2007

Motsägelsefullt beteende

Eftersom jag inte tror på spådomar etc och inte gillar att b li spådd så har jag ändå gjort det. He he host host. Enkom, givetvis, för att möjligheten så att säga hoppade upp i knät på mig. Såklart. På så sätt var det ju inte jag som sökte upp en spådam, utan det blev som man säger "bara".

Det var ett år sedan. Hon sa att jag skulle få mycket framgång i för mig kärt intresse, MEN att jag först var tvungen att gå igenom en stor sorg. Hon var verkligen engagerad och förklarade vägen dit, igenom sorgen och sa att om ett år vet du vad jag talar om.

Det läskiga är....just det, att sorgen som för mig då hängde framför näsan på mig men som jag inte såg för jag ville inte slog ner mig totalt och på knä, liggandes, kämpandes. What hit me i en serie passade in på mig. DUNK, AJ. Och den nyfikne får undra. Och nu då, jo idag vaknade den stora livsglada optimisten i mig och undrar girigt FRAMGÅNGEN DÅ : )

"Kära goda godheten, framgången då!?!?"

Jag har funderat.....

och värderat. Det är så mycket uppfostringsböcker, självkänsla och självförtroende teorier. ...

Jag har redigerat bort tidigare bloggen om detta, det blev rörigt helt enkelt, och det ena tar inte ut det andra. Att bygga självkänsla är ju megasuperviktigt såklart. Jag vill bara påminna, i uppsjö av uppfostringsteorier och i dagens prestations samhälle, glöm inte att påminna barnen, lära barnen, göra det självklart, uppvigla till att ta för sig i skrattet! Att vara glad och ha kul är lika viktigt som att få bra betyg. Typ. Det ville jag säga.

Hela världen är här

Ibland får jag mig en skön världslig känsla så att säga. Och inte då i förringande mening utan verkligen en värdslig en.

Igår var halv columbianska halv skottska barn här och lekte med våra svenska (i stort, kvars engelska, estniska). Idag är halv danska halv spanska barn här och imorse lekte barn från italien, halv svenska halv danska, svenska, spanska och franska barn. Tillsammans gick de på engelska lekskola, hoppade runt på stora färgprickar vartefter deras fröken ropade ut färg på färg. En kul hopp och lär lek om man ska tro våra barn.

Engelska lärarinnan sa: Today we have learnt the verbs and about our body. Our legs can walk, our hands can take, unt so weither. Ha ha. -That was not English sa jag leendes. -No I know, that was a very bad thing to say to the parents of my English students, that is if you want the kids to come back sa hon och skrattade. -That response was even worse tänkte jag och läste imorse om annan skön rappakalja (och alla fördomar besannades tyvärr angående dessa tävlingar)

100 tysta inlägg

Har jag gjort. Det har hänt så mycket. Stort som smått. Semesterskratt och livet i smått.
Men jag har inte fått ner det ännu. Kanske kommer de snart, om andan och tiden infinner sig samtidigt.

måndag, augusti 20, 2007

Moderskänslor

Det är de som spökar. Jag har fångat känslorna och spikat upp dem på min alldeles egna "mental note" känsloanslagstavla. Där står: Du upplever att du är ansvarig för deras lycka och att lyckan är större där ni inte är, eftersom de flyttades från bra till tufft men nu är likställt bra.

Vart är bäst?

Mental note 2: Måste jag ta reda på det?

Mental note 3: Korrigering av ettan. Jag vill försäkra mig om att det är bättre att flytta om 1-2 än idag, som redan är försent. Måste något vara bäst?

Thoughts arguing about to be put in print: Researcha om barn som flyttat tillbaka till Sverige efter 3-4 år och hur svårt det är för dem. Fast det är jag inte så orolig för egentligen. Jag är enkom orolig för att de inte får kompisar de gillar och väljer själva. Borde jag vara det? Lilla H kommer hem i 2:an eller 3:an och lille O en klass under.

arrgggh: Jag orkar inte känna/tänka mer. Borde nog istället enkom lyssna till dem, och de har ju inte bett om att få flytta "hem"...

Obotlig romantiker borttappad

Det är en konstig känsla att inte ha ett hem. Alltså att vandra runt på någorlunda ägd mark och i omgivningar man känner väl. Som med allt har man när man möter en ny plats en nyförälskelsefas, en spänningsfas, en kärfas och sen en fas där man är ganska nollställd. Missförstå mig inte. Jag är långt ifrån nollställd gentemot där vi bor. Här är magiskt. Det slår mig dock att jag förvånar mig själv över att känna behov att bo där jag äger och känner till.

En väninna sa till mig. Kontroll är bara en romantisering, kontroll finns ju egentligen inte. Den är bara en falsk upplevelse sas. Kanske finns det ett behov av att romantisera kring ägt boende trots den delade insikten om att kontroll inte finns...

Utlandsvenska barn

-Det hörs att er minsta är utlandssvensk.
-Mm, bryter vår minsta menar du?
-Nej, men man kan ibland ana en dialekt men inte förstå vart den kommer ifrån sas. Jag menade mer vilka ord och ordningen de kommer i.

Jag har lyssnat hela sommaren vad min väninna syftade på. Detta har jag hört bla:

Lilla H: Kära söta goda mamma! (nästan rätt men ändå rätt : ) )
Lille O: Jösses Amanda! (Amalia är det väl?)
Lilla H: Tjo fadde rittan rambo!
Lille O: Du ska inte tro det blir soooommar ifall inte nån kommer snart. *S*

Japp, det finns flera till och säkert säger väl icke utlandssvenska barn liknande titt som tätt?

Vi är hemma, det känns......som om de två år vi skulle bott utomlands har gått. Precis som de har. Men väldigt fort har de gått samtidigt som det känns väldigt länge sedan vi bodde i Sverige. Jag tror jag är relativt mätt nu på att bo utomlands. Jag ska känna efter noga i höst......

torsdag, augusti 02, 2007

Pill i naveln

Jag känner mig lättre än någonsin, vi bara pillar i naveln. Jag njuter av vädret fast det lämnar solsken att önska. "Hemma" är det 25 grader mitt i natten, svenska sommaren är därför toppen i år då vi vet att vi får så mycket sol snart och då längtar man efter lite moln och regn. Vi trallar runt i de 3 par byxor vi tog med oss och njuter av ledighet ute på Tynningö. Här trivs vi så bra. Vänner kommer och går. Barnen känns så stora i år. Vi dröjer oss kvar till 14 augusti, sen via Köpenhamn till Amsterdam och därefter hem. Ja för hem är ju där man bor.

Jag njuter av syskonbarn och familj och vänner. Känner att jag vill ha dem nära. Samtidigt hör jag att de sällan ses ändå vintertid och undrar om vi ändå vinner kvalitetstid med de vi håller av genom att enkom husera här 4 veckor per år.

Tack för alla kommentarer. Jag har inte slutat blogga! Inte medvetet. Jag har bara semester, om än lång sådan :) Jag blir alltid varm av alla kommentarer och hoppas ni fortsätter kika in trots ibland längre avbrott.