Girasole (solros)

Imorgon börjar sommarlovet för barnen!

Imorgon börjar sommarlovet för mig!

Imorgon är början på 10 veckors kvalitetstid!

Lille O:s solros som togs hem igår får bli symbol för sommar 2007, vi vänder näsan mot solen med största möjliga leende, eller med stora gäspen för att slumra lite.

Det kändes rastlöst igår. Det känns befriande idag. Lazyness ,time to pilla i naveln :)

Inte i mina tankar

har det någonsin tidigare tänkts att jag ska bo i Schweiz.

Inte heller att jag ska förstå italienska så pass mycket att jag i 40 minuter är med i en fråge panel på italienska där vi avhandlar användandet av internet i Schweiz.

Att mina barn ska kunna ett språk flytande, ett som jag själv inte är flytande i. Ha ha att jag dagligen frågar dem vad saker betyder och inte alltid förstår vad de säger i sina lekar med varandra. En favvoslyssla "earsdropping" i barnalekar.

Att jag skulle lyssna på en rektor som har sitt avslutningstal på italienska och förstå.

Att jag skulle först bo i Italien 1 år för att sen flytta vidare till Schweiz.

Att jag skulle bo utomlands med min familj utan att veta när det var dags för hemflytt igen.

Att min 6 åriga dotter skulle invänta sina betyg med skala 1-6 efter sitt första skolår,

Att jag kanske skulle slå slag i saken och köpa min drömbil. En liten men kaxig sak som jag har en enorm konstig villha känsla till.

Att jag skulle ha eget företag och snuva kunder från stora drakar. Om inte annat en kortare tid (aj aj *peppar peppar*)

Att jag skulle mynta godagodheten och be se upp till henne *S*

En sak till, att jag skulle köra stor bil upp på slingrigt berg ibland flera gånger om dagen. Som höjdrädd finns det inte ens i den vildaste fantasin.

Så vips gör man något

fel och så något nytt och bra.

Bakom varje buske finns en polis i detta land. Jag klagar inte, här är enormt säkert och ändå varm atomsfär. Jag körde för fort igår, hela 8 kilometer. Givetvis var det för att jag hade bråttom, jag var lite sen till skolan. Ännu senare blev jag såklart. Men poliserna var enormt trevliga och sa oj ska du hämta barn då skyndar vi oss att skriva en bot! Service även då man gjort en överträdelse. Lilla H skrattade när jag kom, satt där ute med den roliga nunnan och några få barn till som väntade. -Mamma för första gången har jag med väntat! Jag tror det var spännande att få vara bland de sista.

Jag och maken snörade på oss joggingskorna före vi lämnade barnen på skolan. Vi körde ner till vattnet, sprang hör och häpna 7 kilometer! Sen sprang vi ut i sjön och dök under. Kroppen känns lycklig och avslappnad. Nu SKA våra barn lära sig cykla (nej vi har inte lärt dem *iii*), att jogga är underbart, ok ibland, eller kanske bara efteråt :)

Italiensk skattjakt!

Ok det där med inbjudan var ju lätt. Jag klarade det galant tillsammans med dottra :D

Men NU har jag problem. Det ska bli skattjakt med ledtrådar som slutar med en skattkarta. Kartan leder till en clown :D! Men detta vet inte dottra om och jag kan ju inte be om hennes super italienska kunskaper utan att avsläja vart skatten kommer att vara....


Ok, jag har försökt själv, kom med rödpennan!!!

1. Vai alla(eh ihopskrivning?) piccola recinto con sabbia per trouvare la prossima "ledtråd"!

2. Vai alla grande macchina nera, guardare sotto per la prossima "ledtråd"!

3. Vai alle uccellini e fai una domanda de loro per trouvare a prossima ledtråd!

4. Vai alla piscina che e nella nostra jardino per trouvare la prossima ledtråd!

5. Hora avete trouvato la carta per del tesoro!!!! Guarda insieme e vai! (okbljer galet va?)

Hur usel är min italiano månne, själv tycker jag ju detta låter super *S* PF aiouta!

Allt handlar om tajming

och attityd. Det har jag hävdat i många år nu och står stenhårt fast vid.

En liten glimt av vardag angående tajming är ju att vara i Stockholm i soligt värre väder:D!!! Vilken fest det blev, när vi hann varva ner maken och jag. Vid mig vid rodret är det inte mycket tid för sånt fick han mig att inse. Effektivast vinner inte. Eller att vinna tid (pressa tiden?) är inte alltid effektivt. Hur man nu väljer att se det.

Tajming är ju bra för att hinna med bokat flyg med. Jag och barnen var ute i god tid. Jag körde helt korrekt. Men det blev stopp. Den där extra timmen jag laddat med "i fall att" rök direkt. Jag blev tiom tvungen att meddela barnen att vi kanske inte hinner med flyget. Det suckades och småbarnatummar blev röda av att hålla i dem hårt hårt. Det slutade med att köerna faktiskt släppte, jag hade då 6 kilometer kvar, 11 minuter före check-in stängde. Hur vi hann? Det kan kära godagodheten svara på. Barnen var hjältar, de sprang, jag sprang först, jag ropade ITS OKEY (det visade sig fungera bra för att få folk att skuffa undan lite) till alla jag knuffade undan för att komma fram, längst fram that is, i kön till checkin, förbi alla väskor och människor på vägen dit. Bilen hoppade vi ur på terminalen. Den stod inte olagligt mer än ca 7 minuter, trots horder med folk. Tjejen i check-in sa ojoj du har en halv minut tillgodo! Inga nyheter för mig men glädjande. Sen sa hon spring till gaten med barnen. Jag sa till barnen och mig själv, spring till bilen. Vi körde 3 kilometer till Parcheggio Sud. Det kändes lite galet när vi borde ha sprungit mot gaten. Vi hann trots trotset, vi pressade tiden ;). Barnen är hjältar att resa med. Mina hjältar. Ok, mina och exilpappans. Det är jag innerligt glad för. Att dela den lyckan barn innebär.

Vi har insett, pratat, känt efter. Vi lever där vi är, fortsätter värdera nuet. Vi bestämmer inget om när och vart. Vi är ett tag till.

Slutpresentationer i mass. Hoppas höra av mig med fler glimtar snart. Ifrån Sverige finns flera. Nuglimt är: det regnar, det luktar te och lingongrova med kaviar. Min smpt server strular. På sämsta valda tid. Jag älskar och mår bra.

Dagsglimtar av tankar på flygresan hem: Har man inga rötter ska man flyga istället. Rötter kanske mest är betungande kom jag på häromdagen? Jag som kan flyga fritt kanske inte ska försöka odla rötter? Då kanske man känner sig som en vingklippt fågel. En fågel i bur. I mitt nästa liv vill jag vara, en liten syrsa bara. Skicar en puss till min mamma, och flikar in mille tack. Jag lyssnar mellan mina försök att stundom hinna före klockan.

Sveriges nationaldag here we come

Det regnar massor. Det åskade nyss. Det är varmt och kvavt. Jag packar stora och små kläder. Imorgon kör jag och barnen till Malpensa, reser via Köpenhamn till Stockholm. Åker direkt till fest.

Jag sa till barnen 20.00 att de måste sova NU, lite för argt. Jag hade en coachintervju inbokad 20.30. Jag är alldeles för mesig betyder det. Kvällen är barnens och min tillsammans, kandidaterna portförbjuds from nu dessa timmar. Natta barn ska vara en lugn mysig aktivitet, jag gillar inte att brista i humöret då. Nu låter det värre än det var, så jag lägger ner en massa invecklade snurriga förklaringar.

Håll tummarna för att mitt lokalsinne (vem, vart?) hittar inte bara till Malpensa utan även till långtidsparkeringen Park2000. Ja jag har varit där förr. Det betyder föga i italienska morgontrafiken för mig. Tyvärr. Lustigt nog kan jag så många flygplatser utan och innan, jag vet vilket håll gaten ligger, jag kan butikernas läge, vart de serverar god lattemacchiatto, vart toaletter finns och en massa annat. Det är bara vägar som är förvirrande lika och svåra att finna.

Om jag ska komma isäng före jag ska upp igen måste jag sluta nu. Packa var det, städa iordning, leta pass (suck) och inte glömma alla jobbpapper, telefonnummer och att städa ur fåglarna, bla bla blabla.

Jag känner mig för att skriva en dikt

eller något som liknar en dikt. Jag kommer bara till första meningen. Sen blir det mest konstigt. Det jag vill skriva men inte riktigt får ner är "Det känns som om jag sitter i ett väntrum". Men det finns en fortsättning, obearbetad och spontan skriven utan eftertanke: En opersonlig sal, den liknar en gate på en flygplats. Ändå är den min. Vissa kommer, andra går, men alla ansiktslösa. Jag sitter på min stol och inser att det är lång tid tills det är min tur. Inser att tiden är min vän och inte min fiende. Att väntan är utmaningen här. Det ligger förväntan i stämningen i mitt väntrum. Förväntan på vad som sker när det faktiskt är min tur. Även en del skepsis för det annorlunda. Jag vet inte vad som döljer sig i min väntan, vilken dörr som är ingång och vilken som är utgång. Går det att välja? Bör jag välja? Finns det kanske en köbiljett till vardera dörr, valde jag i så fall att bara se den ena? Kanske måste jag sen köa om igen. För att tillhöra rätt kö. Fel leder ingen vart. Handlar det om hur man ser på ingång och utgång, om det nu ens finns två dörrar? Om de ansiktslösa förväntande får munnar, vilka ord kommer då sen därur? I min väntan hoppas jag att jag blir ense med mig själv att annorlunda och nytt i fler sammanhang än de man själv väljer leder till bra saker. Att tappad kontroll inte är farligt, att "ovald annorlunda" ger större insikt. Att passiv väntan kan leda framåt.

Jag tror att jag med

strejkar... Vet inte varför. Kanske för att det är mycket jobb just nu, eller för att det bara är mycket.

Jag hoppas att jag snart finner glädje i att skriva ner fler vardags glimtar.