onsdag, december 31, 2008

A tutti


GRÅTT NYTT HÅR!!!!!!!!!!

Vi firar med goda vänner från Sverige. Killarna har skidat offpist med lille vilde O som dök rakt ner i djupsnö med ansiktet före idag. Vojne vojne. Vi tjejer och lille M vi drog ner på stan och fikade och strosade. Nu ska vi laga nyårs supén och fira a la relaxed i underställ, om man vill ;)

tisdag, december 30, 2008

Håll i hatten....

Det gamla uttrycket bara for i mig när jag satt på 2000 meters höjd och såg en blek make och en rosig 7 åring. Något har hänt på alptopparna som jag inte nog vill känna till, tänkte jag när de gjorde entre i pistrestaurangen. Så var det med. Jag som trodde dagens stora händelse skulle vara att Matteo togs till 2000 meters höjd. Nöjd och glad. Samt att jag fick skida som vi säger i vår familj. När maken satt med Matteo istället för mig.

Dagens största händelse blev ett fritt fall. Lille O åker så snabbt att vi rasar efter honom. Och både maken och jag skidar fort. Lille O has no fear, och är en duktig skidåkare. Klart han vill rasa fort. Men han drog rakt över ett hopp och flög 7 meter upp i luften och rasade ner på ryggen. Maken bevittnade hoppet och hörde skriket. Han såg ett ben som låg åt fel håll och tänkte; han lever, bara benet, mitt i sekundens magknip och ångest. Nejdå. Så var det inte. Lille O skrek, för han fick snö innanför brallorna. Inget ben av. Bara kallt.

Efteråt ställde han sig upp och borstade av sig, åkte vidare. Hjälp, vår son har blivit en sån där livsfarlig liten unge som jag numer jämt kommer ha ont i magen av, när han rasar ner för alpernas toppar. Allra helst de svartaste backarna, såklart. Allt för att mammahjärtat ska slå extra hårt.

Lilla H och jag, vi rasar i lagom takt. Och skäller som små vildkatter på lille O, som vi jagar. Men vi har kul, vi visslar och sjunger. Sen skäller vi igen, sådär lite lagom. Och när jag byter skift med maken är jag lite tacksam. För att den minste sonen vill sitta stilla.

söndag, december 28, 2008

Toppbetyg

Fick båda "stora" barnen. Även i italienska. De är grymt omedvetna över hur duktiga lärarna tycker de är. Men jag säger stolt till dem, att jag är stolt över dem. Utan att berätta varför. Men jag är stolt ändå. Men tuppar mig lite just nu.

Så till frågan om den lille, minstingen, lillen som lille O kallar honom. Vi ska snart till Zermatt. Som ligger på 1620 meters höjd. Och där i byn är det mellan -2 till -16. Hur kallt kan man ha en 1 1/2 månaders ute och strosa i? Han ska givetvis inte med upp på topparna. Utan vi gonar oss i byn, han och jag, när inte han och hans pappa gör det.

Så en fråga till, hur klär jag lille prinsen bäst, jag tänker: vindskydd och fårfäll, vanliga kläder under och så en åkpåse, kanske en termometer i vagnen för att känna mig trygg att där är varmt med. Ös bra tips på mig. Vi funderar på att ta tåget upp. Why not, 3 timmar i vackraste landskapen. Vi får se.

Efter stormen

Dagarna stavas lugn. Stort LUGN. I lugnet finns inga stora ord. Bara små, och som kommer då och då.

Matteo skrattar när hans ögon möter våra.
Vi lyckas vara sjuka men stående och gående.
En del skidar, andra myser framför brasan med tidningar och böcker.
Vi äter. Ofta och mycket. Ändå, har jag nu 3 kilo till min vikt före graviditeten. Matteo har tjockat på sig däremot. Rejält.

I år hade tomten bröst. Konstaterade lille O. Lika stora som dina mamma, log lilla H. Tänk att riktiga tomten aldrig kan komma...

tisdag, december 23, 2008

23 december 2008

Vaknar av att alla barnen är i sängen vår. Morgonmys. Med Matteo ska tilläggas. Vi vuxna får föga uppmärksamhet nuförtiden. Det är sista dagen i skolan idag för lilla H och lille O. På schemat står alldeles för mycket. Vi får stryka. Det bara är så.

Vi strök; åka gemensamt till IKEA och till svenska konsulatet. Vår son har ingen nation ännu. Det får bli ett eget inlägg, mäkta komplicerad pappersexercis på att få ut ett födelsebevis.

11.00 sjunger lilla H julsånger i kyrkan. Det ska bli härlig julstämning att sitta och lyssna på italienska julsånger i den vackra kyrkan i skolan. Ja i skolan. Hela skolan är ett gammalt kloster. Men fantastiskt renoverad till att bli skola. Finare skolmiljö får man nog leta efter. Och att få ha 10 nunnor som extra hjälp om man vill, när som helst. De är fantastiska nunnorna. Jag respekterar dem högt för vad de gör för barnen. Vilket är allt från att kicka boll med dem till att se till att de inte springer ut i gatan efter skolan i väntan på föräldrarna till att lära dem att säga hej och hejdå ordentligt och hjärtligt.

Nu snöade jag in på skolan. Efter kyrkan ska jag köpa julklappar. Nej, jag har inte hunnit med det ännu. Maken har inget fått och min guddotter och morgonpresenterna står kvar på min lista. Idag är en perfekt dag för detta. Maken åker till IKEA och köper sill och lax och skinka. Sen ska Matteo vägas och mätas. Skolan slutar vid 15.00 och jag hinner nog precis i tid. Barnen och jag tar en merenda (mellis) på piazzan och åker skridskor under de stora discokulorna och all juldekoration. Sen åker vi till lille O:s fiol lektion. Fast han inte har lust längre. Nu vill han spela piano.

När vi kommer hem hoppas jag maken lagat något gott, som han brukar. Rödbetor med chevre beställde jag som en liten dominantissa innan han sprang ut imorse.

Imorgon är det julafton. Vi har aldrig tidigare firat allena, bara vi. Det ska bli väldigt lungt och skönt mysigt och annorlunda. Vi har bestämt att vi ska ha pyjamas på oss hela dagen. Att vi ska spela spel titta på film och äta hela dagen. Kanske kikar vi in i kyrkan mitt över. Men då måste vi nog ta på oss en lång kappa var först. Man kan ju inte visa prästen ens pyjamas, tänker jag.

När jag var yngre skrev jag alltid KUL JUL OCH GRÅTT NYTT HÅR på alla vuxnas klappar. Måste sluta med det. Kram till alla fina i min familj, irl vänner och bloggvänner!

måndag, december 22, 2008

Dilemma

Jag har svårt för att inte köpa allt de önskar sig. Jag vill inte ha bortskämda barn. Eller, jag vill inte göra dem en björntjänst och skämma bort dem med saker.

Jag är så bra på att lura mig själv där i affärerna och köper därför mer än vad jag tycker är bra. Synd att jag inte är starkare och istället satsar på att lyckas förmedla värde och lycka i längtan. Man måste få längta efter saker. Mycket. Annars blir man inte lycklig när man får dem. Detta mantrar jag och gömmer en fin gåva till dem var längst in i garderoben. Till en annan gång. Måtte jag lyckas hålla fingrarna borta och leva som jag vill lära. Men jag tror det. Att jag lyckas.

Förtröttad

Ok det ordet finns inte. Men det skiter jag i.

Lille O när du läser detta och då är större så är det så. Att vi är rätt trötta nu. Du är en tuff match just nu. Mellan liten kille och stor liten kille. Men vi tänker vinna. Så det så : )

Förbluffad

Igår hade lilla H uppvisning. Hip hop dans uppvisning. 2 timmar i veckan tränar hon och jäklar i min låda vad vi skrek BRAVI!!!!! De var helt fantastiska, 20 små tjejer mellan 8-10 som utan någon guidning räknade stegen exakt samtidigt och hjulade på en hand i kors och tvärs mellan coola hip hop moves.

Riktigt bra var de. Träning lönar sig. Onekligen. Förbluffande bra. Ni hör, jag kan inte sluta finna synonymer till ordet skitbra.

Förblindad

Matteo lyfter sin lilla nacke och tittar rakt i n i mina ögon och säger aoow, aoow aoow. Om och om igen. Med mjuk liten stämma.

Jag älskar dig med, svarar jag...

fredag, december 19, 2008

Nope jag vill inte leka

I dont do facebook. För mycket transparans för mig. Har inte lust att lägga tid där heller. Eller att folk lägger upp massa gamla bilder på mig och delar. Att alla ideligen kan kika in i varandras album och ha koll på vad man gör. Live såpor blir vi allihop typ. Det är inte min grej. Insåg jag efter en kort prövotid.

Jag har ju bloggen. Där jag väljer vad som ska vara transparant och slipper leka mina vänner bok. Vilket jag tröttnade på redan när jag var 12.

Så tack för allas inbjudan. Men jag kommer inte på minavännerlive festen. I just dont dig that music!

(En på bloggwalken min skrev om facebook och jag har ju tänkt detta länge nu, att jag måste ta upp detta minavännerboks fenomen. Och tacka för inbjudningar, och förklara varför de avslås).

Tack för maten

Fast jag menar för nattsömnen. Fast Matteo tackade nog för maten. Maken kom hem 23.00, efter sista målet för Matteo. Han smög in och snodde honom. La sig med lillprinsen i dottras säng. För hon sov hos en väninna. Jag har sovit hela natten allena i vår dubbelsäng. Med ett avbrott vid 03.00 för den där nattmackan lille M behöver. Alla bebismammor förstår vilken lyx det känns som. Att få sova på tvären och snarka om man så vill. Bara sätta varghonan som lystrar natten lång on hold, lämna över instinkten till någon man litar 100 % på.

På morgonkvisten steg lille O och jag upp. Jag drog med stor förvåning på mig mina favorit jeans, snygga nya flanellskjortan, lätt make, och vi tände ljus vid frukostbordet. Han behöver mig för sig själv lite och vi njöt av vår lilla egen tid. Efter jag lämnat på skolan och pussat dottern som har blivit så stor att jag förvånas varje gång jag ser henne (jag kommer bli en gammal tant som utbrister ÅH vad STOR du blivit, garanterat) styrde jag mina stövletter jag bara kunnat snegla på som gravid mot frissan. Där har jag suttit i 2 timmar och istället för att bli mörkblond blev jag blondguldig. Nåväl, inte helt min smak men det tvättas snart ut. Min frissa vägrade färg eftersom jag ammar, det är en kurerande toning som håller hela 2 tvättar. Så guldblond går bra. Själv känner jag mig rödlätt. Julfin, typ....

Jag har en tendens att få folk att prata med mig. Vet inte vad det är. Alla frågar mig om vägen, jämt, som ett exempel. Rätt komiskt eftersom jag knappt ens kans stava till lokalsinne. Frissan öste ur sig sin livssorg i knät på mig. Även om jag skulle vilja skvallra hos frissan får jag aldrig en chans. Däremot behöver jag inte läsa de usla skvallertidningarna.

Och väl hemma igen tittar inte Matteo på mig. Maken skrattar. Jag är nog rätt inbillningssjuk.

torsdag, december 18, 2008

Jag har ju bott där åtminstonde

"Jag skulle också vilja strosa runt i julens London,
Titta, inspireras, välja klappar lyssna på Big Bens Dom Dom Dom,
Men där är maken här är jag,
babytiden kommer inte åter,
så hos mig är det ingen som gråter,
min känsla av avundsjuka är därför vag."



Trummar med fingrarna

Så där lite nervöst. En telefonkonferens börjar snart. Och jag är ensam med Matteo. Oh la la la vart är mute knappen, tänker jag. Eller så går det utmärkt. Måste bara säga smarta saker medan jag vaggar honom på min arm med. Ska försöka.

Han skrek lite såklart. Jag vaggade lite frenetiskt tror jag. Jag skrattade åt Murphys law, i vanliga fall sover han sött om morgonen, såklart. Men det gick väl in alles iaf ok bra. Om man bortser för mitt onda öra som jag klämde fast telefonen med hjälp av axeln i. Jag är ärlig och säger,;"Hey I have a baby in my arms, sorry if he decides to wake up....They respond; "Let us know if you need to leave the "conference room". Och det var givetvis helt nya kontakter för mig. Molto gentile. Very nice. Even companies on the 500 Fortune list have baby's tänker jag, or at least their employees do....

onsdag, december 17, 2008

Change of plan(e)s

Det fanns en plats kvar på ett senare plan. Efter mycket vånda blev det så. Att maken ändå åkte till London.

Men vi reder oss. Även fast jag redan längtar tills han kommer hem imorgon. Av helt andra skäl.

Min feber är på väg ner. Matteo sover. Lilla H mår bra nu. Lille O är en liten pest, woahaha. Så är de ibland, de söta små.

Jag har iaf lyckats författa ett julbrev, till mina kunder. Och donerat julgåva, till barncancerfonden, istället för julkort och klappar till kunder. Nästa år blir det nog för entreprenörskapets skull, handinhands organistation för egetföretagande i Indien. Tror jag.

Med näsan ovan vattenytan

Så känns det idag.

Maken och jag har feber och frosskänslor. Halsont. Matteo ögoninflammation. Lille O och lilla H maginfluensa. Nu kan det bara bli bättre.

Lilla H kom in vid 07.00 och hon och maken bytte på lille M, lilla H valde kläder till lille M.
-Åh du valde den lilla Puh bodyn, det köpte pappa och jag till dig i London när du låg i min mage, sa jag och log.
- Gjorde vi? sa maken. Fan fan fan, sa han sen. Lilla H såg oförstående på sin pappa.
-Förlåt men idag har jag massa möten i London! Nu när ni sa London. Det har jag helt glömt bort!
-Men kör på då, sa jag lite småhysteriskt när han började berätta om vilka möten han hade lagt in.
-Nej inte idag. Jag hinner inte. Du har feber, kidsen är sjuka. Jag är sjuk. Istället gör han frukost, så som bara han kan. Även när han är sjuk serveras hotellfrukost. Makalöst.

måndag, december 15, 2008

Tam ta ta TA!

Så var magsjukan här.

Lilla H vill att hennes mamma ska sova med henne. Hon begär så lite och jag kan inte neka när hon väl önskar något. Maken får väcka mig när Matteo vill ha nattmackor.

Så imorgon ska maken till Zurich. Jag och kräksjukan kommer säkert bra överrens. Om ringfingret kan bantas, ok then, typ. Ja jag är sjukligt ironisk. Me, three kräk kids och myself and I.


Sjukstuge update: Lilla H har varit dålig hela natten. Ligger utslagen i soffan bredvid sin minsta bror som sover sött. Med en ögoninflammation. Maken är stilig som få idag, men skenet bedrar, han mår uselt. Ändå hoppar han på tåget till Zurich, vichticz möte. Shit, jag hade aldrig vågat om jag ens orkat. Lille O är i skolan. Lite logistik problem där hur jag ska hämta honom, men han hade en konsert i skolan idag. Den skulle han INTE missa. Och så har han ju inte blivit sjuk. Än. Själv brukar jag först decka efter alla andra är "klara".

Hur är det möjligt?

Jag tryckte allt vad jag hade för att få på mig vigselringen igen. Hur kommer det sig att mina kilon bara rasat, men att mitt ringfinger är tjockt. Att jag nu har småpanik är en underdrift. För den kommer inte av. Inte en chans. Och den sitter åt.


Fingerdiet, någon?

Länk länk


Länka måste jag göra. Vem vill inte ha dessa nycklar i varje öra?

Tänker genast på dottra som inte alls vill flytta,
Kanske kan man blidka henne och ett par nycklar göra nytta?
Nej hon är inte så lätt flörtad lilla H,
Men man måste ju ta till med vad man kommer på.


Transformer

När maken är borta kände jag mig så. Som en transformer. Hela tiden in action och flexibel och ombytlig till både natur och humör. Och så hann vi ha kul med.

Om nu att springa till toaletten ammandes liten M med toapapper till lilla H och samtidigt hjälpa lille O med läxorna är en transformer egenskap.

Att komma iväg till skolan i tid med två skolbarn efter att ha ammat bebis en hel natt och hunnit ha duschat och lagat stor bra frukost (samtidigt som jag ammat så klart) är faktiskt något man kan vara stolt över. I sin lilla baby bubbla. Så har vi gjort egna julkort, peppis hus och bakat med. Och på tal om allt vi gjort har vi handlat mat också, samt tittat på och önskat oss julklappar i diverse affärer. Jisses vad vi gjort, jag och våra tre kids.

Måste fota resultatet av de fulaste lussebullarna ever och de finaste handgjorda julkorten ever.

Så ska noteras att lilla H och lille O är de bästa hjälparna ever. Mina alldeles egna små nissar.

(Är det korrekt svenska: Mina alldeles egna små nissar?, jesus, min alldeles egen lilla nissa/nisse, mina alldeles egna små nissar. Ja. Nog rätt. Shit jag har ingen aning just nu. Antaglien pga sömnbrist.)

fredag, december 12, 2008

Språkliga nyanser

Vi är sådana ytisar, det hörs nog tydligt på vår skandinaviska italienska. Makens och min alltså. Barnens melodi och uttal är nog perfekt.

Men så har vi plockat upp andras nyanser och har roligt åt dem. Precis som barnen våra ibland skrattar åt vår italienska. Maken pratar amerikansk italienska och barnen kiknar. Jag köper droppar på apotektet och hör expeditens tysk italienska brytning som jag tycker låter lite som våra smålänningar. Baristans franska brytning på café Paolino är charmant, smilbanden mina åker ofrivilligt uppåt när vi växlar några ord. Vad jag vill säga är att jag nu både förstår italienskan och kan urskilja vart perrsonerna bakom språket kommer ifrån. Måste vara ett språkligt framsteg.

Så tänker jag på Matteos skrik. Som jag inte kunde urskilja ifrån andras där på BB. Tänkte på det när jag stod i duschen och en BM hade vår baby. Är det han som är olycklig? Hjälp, jag känner inte igen vårt eget barns skrik. Vad betyder det, har jag inte tagit honom till mig? Men nu så. Hans lilla bastuba skulle jag känna igen i den mörkaste natt bland 100 andra bebisar.

torsdag, december 11, 2008

Julklappstips

Deckar Annie tipsade om denna, där en del av pengarna går till Barncancerfonden. Jag skulle helst vilja sponsra en allmän cancerfond, istället för Rosa bandet, Barncancerfonden och Prostatafonden unt so weiter. Men till jul i år blev det: Barncancerfonden. För att Hope är precis vad som behövs för många, kanske främst i juletider. Jag köpte 5, finfin klapp, så kan man passa på att köpa en kalender med, och runda uppåt. :O

Zombie

För lite sömn, för mycket jobb, för mycket snö.

Antagligen för mycket spilld energi på om jag vågar köra ner för berget och hämta barnen.

Svårt att skriva rätt med en hand.

Kära maken i Stockholm till lördag kväll.

onsdag, december 10, 2008

Highs and lows

Dagens WOW: Jag kommer i ett par snygga jeans!!

Dagens Shit: Jag bet sönder en tand. Shit shit shit.

Dagens Underbara: Matteo somnar gärna i sin spjälsäng. Söver sig själv. Mätt och trött och nybytt. Tredje gången i rad. Låt se hur länge det håller i sig...

Vi är insnöade

Och barnen lyckades maken köra ner för berget till skolan. Han är som fitipaldi min make, när det handlar om vägar och underlag. Jag undrar stilla om vi lyckas få hem dem igen. Kanske är det tur att den lilla privatskolan de går i har boarding också...

Stora stora flingor dalar ner och har så gjort hela natten. Matteo studerar dem genom fönstret, tills han somnar i sin lilla puff.

Imorgon reser maken till Stockholm i 2 dagar. Jag undrar. Om vi alls kommer utanför dörren. Under tiden han är borta. Annars får vi väl julbaka ännu mer och skolka med gott samvete ifrån jobb och skola. Är man insnöad och bor på ett berg med smala vägar ned till stan så har man inte mycket att välja på.

Jag har precis insett att det jag äter går rakt in i bröstmjölken. Jag borde ju inte bli förvånad som nu ammar vårt tredje barn. Men när jag byter blöja på Matteo så luktar det saffran. Shit, så avslöjad jag är.

Snart går nog palmerna sönder av den tunga snön.

tisdag, december 09, 2008

Jag är rörd

Men så blir man lätt det när man har en nyfödd i huset. Eller jag är lättrörd sen jag fick första barnet, om jag ska vara helt ärlig.

Il postino blev sen på sin runda idag. Han kunde inte slita sig ifrån Matteo. Han levererade ytterligare ett paket. Jag såg undrande på paketet. Det var ifrån min största kund. I paketet låg ett mindre blått paket med fint silkessnöre. Jag skymtade ett kuvert med. Där stod: Congratulations to your son and thank you for the enjoyable corporation with you!

Shit vad rörd jag blev. Ännu mer när jag packade upp de finaste små jeansen jag någonsin sett. De har liksom gått ut och handlat till oss. Matteo och mig.

Dancing queen

När lille Matteo inte kan somna själv för han är så där jättetrött så dansar vi. Istället för att gå runt och vagga. Jag har faktiskt glömt bort hur mycket jag älskar att dansa. Mitt bäcken har gjort ont hela graviditeten och jag var mäkta arg när det fortsatte att göra riktigt ont även efter förlossningen.

Men nu så, ABBA watch out!

måndag, december 08, 2008

Closer to you

Matteo hickar massvis. Precis som han gjorde i magen. Jag lägger hans mage mot min, han viker sin lilla hand och lägger den under sitt huvud. Som en liten kudde. Precis som hans syster alltid gör. De tom vrider den inåt båda två. Det ser inte skönt ut, men uppenbarligen är det det.

Hans lilla öra ligger mot mitt hjärta. Jag smeker honom över hans lilla rygg. Benen har han dragit upp som en liten groda. Såsom bara nyfödda gör. Hickan upphör.

Vi kikar in i varandras ögon. De där simmiga mörkblå nyfödda ögonen som verkar se mer än vad vi kan se. Han gör det som böckerna säger inte är möjligt. Han lipar åt mig. Såsom jag gjorde mot honom redan första dagen. Han härmade. Som de ska, de nyfödda, men bara en dag eller två. Han gör det varje gång våra ögon möts. Lipar. Eller om man så vill, kommunicerar.

I am walking away...

Julskivorna har rymt, varenda en.

Jullådan med alla gotlandstomtar har rymt, den med.

You never know

Som ett kinderägg är han. Lika go och så vet man ju aldrig. Om man får duscha och borsta tänderna menar jag. Så därför gör jag både och samtidigt. Så blir det ingen överrasking. Utan bara choklad.

Han snackar Matteo, mycket, sjunger med. Faktiskt.

Även om jag är avis när barnen och maken kommer hem med bruna näsor och rosiga kinder för andra dagen i rad ikväll är det gott. Att få vara ensam med honom. När de andra är hemma ser jag inte röken av honom. Barnen flyger in och på honom direkt. Jag hör ofta pappa tigga till sig en stund med sin son. Han står på sig, och får några minuter han med.

Igår bakade jag en potatis och broccoli paj och sen mer peppisar med dottra, lussisar på dagen. Så mycket tid brukar jag inte ägna i köket.

söndag, december 07, 2008

Skidsäsongen är här

Solen strålar ifrån klarblå himmel. Det är 60 cm pudersnö i alperna runt om. Väder och underlag to die for.

Maken och jag plockade snabbt fram alla skidkläder och prylar. Barnen hoppade i sina underställ. Maken likaså. Knip av avundsjuka drabbar mig som älskar skidåkning med familjen. Men de dagarna kommer igen.

Matteo och jag bakar lussebullar - igen. Påsarna ifrån förra veckan gapar redan tomma.

Grattis fina L på din dag, och mysigt att prata med K imorse. Snart är jag hemma igen och vi kan umgås utan att hoppa på flygplan. Jag saknar det enkla i att ta en lång lunch tillsammans.

fredag, december 05, 2008

I said I went crazy....










Alla dessa döljer den lilla bullmagen finfint. Bullmagen bygger jag på lite nu med lussebaket som vi hade igår. De blev grymt goda och påsen blir mindre och mindre för varje timme. Hm.

Godnattsaga...


På italienska av syskonen. På svenska av föräldrarna. Matteo föds i italiensk språkigt land, men flyttar snart till Sverige. Hoppas vi lyckas ge även honom italienskan. Hos oss blir det bara dvd:s på italienska. Förhoppningsvis hittar vi en italiensk barnvakt med, som kan ha Matteo och hämta barnen 1-2 dagar i veckan. Känner ni någon i Stockholm skrik till!

torsdag, december 04, 2008

Ranta runt i ringar

Det är tur att utsikten är så magisk att man aldrig blir mättad. Bergen snötäckta, molnen hängandes, vattnet glittrandes, ljus och grönska nere i staden, bländandes...

Så som maken och jag idag rantat runt i ringar med lille Matteo tror jag att jag går ner mina resterande 3 kilo riktigt snart.

onsdag, december 03, 2008

Love love love

Ti amo, säger maken till mig.
Dito, svarar jag.
Mellan oss ligger Matteo, som sover som en prins ska.
Ät inte mer Matteo säger maken. Snälla stanna liten.

Nyfödd tiden är så kort. Alldeles för kort.

Cant be stopped

Bästa butiken i Como fick ett samtal. Om att lägga undan en kofta jag suktat efter. Den hämtar fina väninnan imorgon åt mig.

Klick klick klick klick på webshopen, 4 varor, jag längtar tills il postino kommer med dem.

Jag har gått ner 7 av 12 kilo på en dryg vecka, och jag gissar att nya dolly-milk brösten väger ett kilo var :O, det betyder att jag bara har 3 kilo kvar, jag kommer faktiskt i mina största jeans.

Ha- lle -lulja!

tisdag, december 02, 2008

November 2007

Vi möttes på Prags flygplats. Mina finaste väninnor och jag. I 3 dagar gjorde vi inget annat än att prata, äta och strosa. Vi blev utkastade ifrån restaurangen vi åt på, varenda kväll. Inte för att vi inte kunde uppföra oss. För att de faktiskt stängde. Varje gång blev vi lika förvånade, över att klockan var så mycket. Vi hade ju knappt börjat äta.

De vackra små affärerna i gamla stan fick många besök. Speciellt den gamla damen som gjort alla handdockor och små filtar själv. Jag handlade av henne två dagar i rad. Vi valde små restauranger, små fik och gjorde av med pengar på casino. Det var julpynt överallt. Det var kallt men blå himmel. Jag köpte vantar och halsduk.

Mest hade vi det fantastiskt kul och mysigt. I det finaste hotellet och med avstressning efter dagens långa stros i SPA:t. Och frukosten, den godaste.

I år är vi alla tre gravida. Vår lill är född, tvillingar väntas i januari och ytterligare en till våren. Tänk, det var det enda vi inte pratade om då. Mer än att jo, visst vill vi nog ha en till.

Nästa gång ska vi till Indien. Det är vår 40 års present till oss alla. Om 4 år alltså. Förhoppningsvis hinner vi med en resa före dess. När bebisarna växt på sig lite.

Gammal vänskap är som kärlek i en liten ask.

Slow

Farmor har åkt hem. Lillebror har åkt hem (not true, han missade planet! Jag skrattar åt att han faktiskt inte ens tittade på biljetten utan gick helt på hans dåliga minne, om när planet skulle lyfta alltså). I huset är jag och Matteo. Han ligger på skötbädden. Jag ser hur han kissar rakt ut där han vädrar den lille baken. Jag snyltar nämligen åt mig en snabb dusch, under vädrings tiden.

Sen hickar han så. Jag plockar upp den lille varma kroppen medan jag försöker torka mig. Han kräks på mig. Och jag ler. Livet med bebisar är förunderligt. Jag halkar på hans kiss och lyckas parera med en arm. Halleledande mig då, säger jag med den mjukaste rösten, åt lillprinsens fälla.

Men så sätter jag mig framför datorn. Matteo sover på puffen invid. Kunder, krav och verklighet. Det mjuka bebis språket är väck. Bara tills han vaknar, såklart.

Triss i kärlek







söndag, november 30, 2008

G R A T T I S vår 7 åring!!!


Stora O, vår prins, G R A T T I S !!!

Jag hann inte skriva det igår, på din dag. På något underligt sätt lyckades vi hålla ett lungt och kul bowling kalas med 21 kids och liten nyfödd.

Tack farmor som bar Matteo.
Tack lillebror som hjälpte till.

Och alla fantastiska vänner som alltid finns till hands här utan att man frågar.
Lille O (store O) fick till hans stora lycka många paket. Men alla fick sin väl beskärda uppmärksamhet och ett stort tack. Lika många paket bars hem till Matteo. Här överöses nyfödda med paket, tom från klasskompisar till barnen.

fredag, november 28, 2008

Tredje gången gillt


Vi fnittrade halva natten maken och jag. Lillprinsen är så liten, han är så liten. Mantrar vi i månens sken. När han om och om igen behöver ny blöja. Vägrar sova. Bajsar igen så snart han fått en ny blöja. Vi fnittrar att det var så här det var. Tänk så fort man väljer att glömma.

Vid sex på morgonen snarkar maken. Jag har vid den tiden slutat fnittra. Men känner ändå att de tre timmars sömn jag fick räckte. Amningspower, kallas det.

Fast nyss viskade jag till Matteo att om han vill ha en snygg morsa utan grått hår och påsar under ögonen får han lära sig sova på natten. Han kissade på mig medan jag viskade det. Har inte förstått hans budskap riktigt än.

torsdag, november 27, 2008

Il postino

Lilla H slog sig riktigt illa i tisdags i skolan. Även hon fick ypperlig vård, av samma barnläkare som var med och förlöste Juno. Jag fick vända bort huvudet och försöka gömma mina tårar när jag såg henne. Därför är hon hemma och ska så vara i en vecka.

Det ringer på dörren och il postino undrar vaddan hänt. Inte med lilla H utan varför han levererar så mycket presenter till oss. Hon svarar som bara hon kan göra. Därför att jag vet inte. Något vill presenta oss helt enkelt!

Att föda på italienska

Jag är en fåordig föderska.

Jag säger: Vatten.
Jag säger: Hur lång? (om värken)
Jag säger: Hur mycket är klockan.

Vi lämnas mycket ensamma. Så som vi vill ha det. Jag säger inte ett ord på italienska. Jag vill bara ha makens hand, och hans information när jag frågar.

Jo ett ord sa jag. E vero, e vero, e vero, flera gånger om. När Juno väl är född. Undrar jag om det verkligen är sant.

onsdag, november 26, 2008

Följetång

Små korta inlägg om livets största.

Så får det bli. Så länge tackar jag för era grattis. Stort stort tack.

Liksom kärleken kommer så där plötsligt, kom värkarna. Sen lördagskväll. Jag hade det på känn hela dagen. Vi åkte in vid midnatt. Lugna och förväntansfulla. Beslutsamma.

Sista smärtan ville 8.20 timmar senare ha sällskap. De kallar honom stjärnbebis. Han snurrade ut åt fel håll. Vi kämpade hårt, intimt tillsammans, det var en vacker förlossning. Tänk, smärta och liv, så tätt sammanflätat.

Han är så vacker. Vi befinner oss i den djupaste kärleksdalen, av ny bekantskap och känsla av lugn. Allt känns så....komplett. Självklart.

G R A T T I S

Lille Matteo!

Du fyllde år i söndags!

Så fin!

Vi älskar dig!

fredag, november 21, 2008

3 tankar

Jag ska föda barn på italienska. Det borde man kunna ta upp i sitt Cv tycker jag.

Jag jobbar på BF. Är jag knäpp då?

Juno om du kommer imorgon så har du födelsedag 7 dagar före din bror men 7 år senare.

torsdag, november 20, 2008

En första virvel

Jag väntar nu på den. Den där första tanke virveln, att nu är det bara du och jag, tillsammans. En tid där alla andra är svaga konturer. Som liksom skuggor ibland dyker upp, för att sen lika fort försvinna. Även fast jag vet att de hela tiden finns där.

En tid där vi gemensamt kämpar, då man faller igenom ett schackt, där världen bara är din och min.

Jag tänker på den stora kärleken som följer. Även om den redan finns. Hur hjärtat expanderar till att igen bli dubbelt så stort. Där kärleken till dig kommer att fylla det nya utrymmet. Att det faktiskt fungerar så. Jag tänker sen på tomrummet, som jag i 9 månader hållt ordentligt uppvärmt. Bara för dig. Hur dina rörelser och dina former är inpräglade i min kropp.

Jag följer uppmärksamt dina rörelser så nära inpå. Jag kupar händerna över din rygg som så tydligt känns men som jag inte ännu kan se. Jag längtar att få kika in i den där nyfödda blicken, som inte kan beskrivas med annat än med ren magi. Jag är förberedd men vet att jag ändå kommer att bli överraskad.

Förunderligt

Jag har jobbat i 2 timmar idag. Men fått mer gjort än på hela förra veckan. Ibland kan det vara så, konstigt nog.

Vink vink

Still here.

10.00 ska jag till sjukhuset på kontroll. Alltid något.

Men som sagt tidigare, killar i vår släkt verkar gilla att gona sig ett tag till.

Jag har sovit hela 3 timmar i natt. Känner mig som en riktigt tjock zoombie. Tur att jag har en airbag på magen, om jag skulle vingla in i något.

onsdag, november 19, 2008

1 day to go

Står det på babytickern. Juno, är det sant?

Det är en liten gosunge där inne, tror jag. Tror han vill bli skytt istället för skorpis.

Inga känningar. Mår förjäkligt superbra. Vill ha ont nu. Gud, det är ju helt galet att man känner så.

Jobbet slog mig i huvudet igår. Så jag har annat att lägga tankarna på hur som haver.

Ikväll blir det bullbak.

Jag älskar mina ungar vansinnigt. De är så himla himla fina och goa. Ibland är jag en dum trött mamma. Som säger förmanande saker, istället för pedagogiska. Var bara tvungen att få ur mig det.

tisdag, november 18, 2008

Mina barn och andras ungar

Nu kommer en fråga till kloka erfarna, föräldrar och andra. Lille O har en pojke i hans klass som är nästan 2 år äldre än de andra. Pojken har gått om tvåan, två gånger. Han är en osäker liten kille. Han är också mästaren i skolan på fotboll. Han är dessutom väldigt verbal och övertygande.

Han säger till lille O att han inte får vara med i hans fotbollslag (dvs att spela öht, han äger ju plan killen) om han inte säger fula ord till vem det nu är han bestämt sig för ska vara utsatt. Lille O gör det inte. Han får då inte vara med. Han puttas bort. Lille O klagar hos fröken. Den andra killen säger att lille O sparkats då. Lille O testar sen och säger det fula ordet han blivit kommenderad att säga, lite tyst yppar han det till den som den andra killen bestämt sig för ska få höra det, lille O får vara med och spela fotboll hela dagen. Han blir hans bästa vän den dagen. Jag förstår på hans berättelse att det ändå känns gott. Att bli erkänd av fotbollsmästaren som annars puttas och ljuger. Fast han är ledsen samtidigt. När erkändheten lagt sig. Han ber om ursäkt. Säger han till mig. Lille O vet att han gjort fel. Vill inte. Men testar sig fram. Lär sig av egna misstag. Han behöver stöttas med rätt verktyg.

Lille O är så ledsen nu på kvällen. Rådvill. Jag säger att störst hjärta vinner alltid. Berättar att fina kompisar inte ber varandra göra dumma saker. Men han vet det redan. Vad som är rätt och vad som är fel. Jag frågar om han vill att jag pratar med pojken. Det vill han verkligen inte. Jag frågar om han vill att jag pratar med hans fröken. Det vill han, men tror inte att det hjälper. Den andra pojken kommer bara säga emot. Jag försöker ge honom verbala verktyg. Vad hade ni sagt till ert lilla snart 7 åriga barn?

The show must go on

Ikväll är det show på skolan. Lille O's klass uppträder. Han är mäkta nervös. Han säger att vi nog inte ska komma, det känns värre då. Fokusera på att ha kul sa jag. Han sa inget mer än att showen måste göras.

Igår gick jag med hans lilla mjuka hand i min, hans hand som alltid ger kärlek, smeker ens egna stora, i hans. Vi traskade på kullerstenarna i gamla stan efter skolan, bara vi två. Han sa: - mamma idag var Celine så fin, vet du det. Jag sa:- Oh så där extra fin, fick hon höra det med eller var det något du tänkte? O:-Mamma, klart jag bara tänkte det. Hon vet att jag alltid tycker hon är fin, hon är ju min kär-ing, men idag hade hon gjort en frisyr som hon passade i. Annars hänger hennes bruna hår sådär slarvigt löst, som mitt. Så hade hon inga kryckor heller.

Juno stjäl sin egen show, jag har värkar från 05.00 till 09.00. Maken ler. Äntligen. Men så ebbar de ut. För 5:e dagen i rad. The show must go on, viskar jag. Men nej. Han vill inte. Än.

måndag, november 17, 2008

Mod och tålamod

I lördags åkte lille O med sin stora hjälm skateboard. Han stod där uppe på rampen, såg väldigt liten ut. Som alltid sa han vad han kände. -Pffew mamma, det är verkligen högt, jag är lite rädd. -Kom ner då, sa jag, testa andra ramper först. Han sa nej, jag behöver bara samla mod ett tag. Så drog den snart 7 årige killen ner för rampen, som gick över i nästa och nästa. Mäkta stolt, tror han växte 3 centimeter där och då. Minen var obetalbar, min lille prins är inte så liten längre. Det var high five vi firade med, inte en kram. De andra skategrabbarna med sin 10-16 år tittade på, så där lite i förbifarten.

Lilla H och maken åkte skridskor invid. Farmor pendlade mellan sina barnbarn, för att kika på dem båda. Hela dagen sprang jag runt med Juno på magen. Juno som gonar sig, som inte ännu vill kika ut. Juno som börjar kännas tung att bära runt på. Juno som gärna får komma nu.

Söndagen gick i njutningens tecken. Vi åt lunch hos goda vänner, 4 hela rätter, i 5 hela timmar. Barnen och jag somnade i bilen på vägen hem.

fredag, november 14, 2008

Fredags lugn

Solen värmer min rygg här där jag sitter vid datorn. Jag känner hur musklerna slappnar av, en efter en, jag låter min kropp vila idag. Det har varit mycket jobb för en hög gravid på sistonde, jag har aldrig jobbat så här intensivt så nära inpå en förlossning tidigare. Idag ska jag vila, låta solen värma mitt skinn, låta en bok locka iväg mig till andra platser och där umgås med nya människor.

torsdag, november 13, 2008

To catch and a dream...

Som en enögd dröm for fasader och tapeter förbi min näthinna. Så går det när man toksurfar i sängen före sömnen lindar in en. Drömmarna nuförtiden består av blandade bilder ifrån hemnets stora utbud. Salig blandning bilder fastnar, italienska kök och galna rosa badrum. Jag vaknar trött.

Lilla H vägrade duscha igår kväll. Efter att ha dansat hiphop en timme, åkt konståkning en timme och sen spelat gitarr. Efter även haft gympa i skolan samma dag så borde man däcka. Men hon är pigg som en ärta när hon kommer hem. Vi måste ta bort en onsdags aktivitet säger jag, det är för mycket. Hon säger nej.

Hennes pappa lyfte in henne i duschen imorse. Hon var knappt vaken. Jag hörde deras trötta diskussion. Jag klev upp och in i duschen med henne, tvålade in och viskade vackra sanna kärleksord tills hon smälte. Sen drog jag vitsar så hon skrattade. Det är så lätt att glömma, att vår självständiga piratessa med tusen järn i elden behöver tanka närhet och kärlek varje dag hon med. Hon är bara så svår att fånga.

onsdag, november 12, 2008

Beslut

Är man född i vågens tecken som jag så vägs alla beslut noga. Beslut är bra. Men det kan ta ett tag innan jag utvärderat alla aspekter. Fast ibland är jag å andra sidan ubersnabb. Det har givetvis inget med vågens tecken att göra, men enkelt att referera till vågskålen. Jag lägger till och drar av tills min jämvikt infunnit sig i detalj.

I maj står våra fötter på svensk mark, för att vandra kring på ett längre tag. Utan att veta hur länge. Vi har nu beslutat att flytten blir i april/maj. Att barnen ska få gå i svensk skola minst en månad före sommarlovet, istället som först tänkt, att gå klart terminen här. Tror det blir bättre ur kompis och testa på svenskt skolsystem synpunkt, bättre för dem. Annars blir sommarlovet en lång väntan och nog en nervös väntan.

Jag söker efter en italiensk tjej eller kille i Stockholm, som ska bli Junos dagmamma/pappa ngr timmar i veckan. Som ska få ha italienska timmar med H och O. Jag ska ringa italienska institutet och se vad de har för barnkaktiviteter. Försöka i den mån vi kan väva in italienskan i vardagen. Det har vi beslutat är viktigt för oss.

Vi letar bostäder varje dag. Mest lägenheter. Något jag inte kunde tänka mig för några år sedan känns nu mycket mer rätt. Det svänger sa katten.

tisdag, november 11, 2008

Insikt

Shit. Vi ska flytta.

Kontraktet uppsagt.

Undra vart vi kommer att bo sen?

Vad kommer barnen att säga?

- 8

Jag gifte mig enligt statistiken i rätt ålder.

Jag födde mitt första barn helt enligt statistiken sett till ålder.

Jag har haft 2.2 barn (om man anser att ens make är 0.2, eller är 0.2 husdjuren? Eller rent av jag själv :O) precis enligt statistiken ända tills snart.

Vi kör en svensk bil. Vi bor i villa. Sett till dessa fakta följer vi ju normen. Statistiken alias vi följer alla John som jag får Norén feber av. Det gäller att skita i sitt eget skåp eller vad det heter.

Imorgon är det -8 dagar till BF. Enligt statistiken kan Juno komma då. Plus minus 8 dagar sägs det ju.

Annars gillar jag datumen 11/13/21 bäst. På söndag är vi bjudna på en riktigt kul lunch, den vill jag inte missa ha ha. Jag tror på ett torsdagsbarn. Lilla H är född en tisdag, lille O en torsdag. Enligt statistiken i vår familj eftersom Juno är en kille borde han då komma en torsdag? Sett till dag och antal barn en onsdag.

måndag, november 10, 2008

Svärmor

Svärmor står och stryker och lägger in våra kläder. Allt stryker hon. Perfekt. Samtidigt säger hon att jag ska gå och vila. Läsa en god bok. Eller ta ett bad. Maken hämtar barnen och kör tjejerna till hiphopen. Handlar på vägen hem dessutom. Är det ok att lämna dig undrar han sött. Jag vill äta upp honom.

Vilken lyx. Jag tänker banne mig lyda!

Blottning

Jag fick en utmaning av Zäta. 7 sanningar om mig. (och jag älskar att hon kallar mig den evigt unga Junos mamma:)

1. Jag har en handfull bra oersättliga fina väninnor, annars kommer jag bäst överrens med och har ofta roligast tillsammans med män. Jobbar bäst tillsammans med män. Så har det i allafall varit historiskt.

2. Jag kan vrida tungan och armbågarna bakochfram.

3. Jag överproducerar på vissa håll. På andra underproducerar jag. De där små enklare sakerna. Poff under mattan. Medvetet gör jag det, och mycket irriterande för mig själv. Blir inte heller bättre på att ändra det med åren. Snart snart snubblar jag på den där mattan med all skit under.

4. Det är sällan stökigt hos oss. Det är alltid stökigt på mitt kontor.

5. När jag verkligen lyckas med något som jag tycker är stort håller jag det för mig själv. Åtminstonde en längre tid. Har långa ryggdunknings armar som når runt om mig.

6. Jag äter mycket och gärna godis. Jag bakar mycket och gärna med. Sen äter jag upp det jag hinner före gamarna runt om mig kommer.

7. Jag vill skriva barnböcker på heltid. Det är min dröm. Men jag är för feg för att testa fullt ut.

Erkännande: jag har jättesvårt för ihop och särskrivningar. Måste ha med tvåspråkigheten att göra tänker jag att jag vill skriva för att skylla på något. På engelska skriver man isär, på svenska ihop. Jag gör oftast fel på bägge språk.

Sweet and short

Underbar helg. Lördagen i Como. Min favoritstad. Där jag förut strosade så gott som varje dag. Staden där kärleken till Italien växte sig stark. Middag på restaurang på La vita e bella, 7 vuxna och 9 barn, efter att ha strosat med väninna i Comos fantasiska gränder och butiker. Efter att barnen med sin pappa varit på kalas. Skratt och lyckliga ungar, nya och gamla bekanta.

Lille O sov hos bästisen i Como. Lilla H hade kompis som sov här i Schweiz. Vi glömmer dela ut barnens pass när vi tar varandras barn över gränsen, inte bara vi, alla vuxna. Ingen är rädd för tullpolisen längre. Gissar jag.

Söndagen promenerade vi längs vattnet, i snabb takt i skön solsken. Middag hos oss, för Britta och Elias och Sophie.

Usel natt. Tror jag sovit 4 timmar. Lille O oroligt. Efter att ha deklarerat att det är så mycket finare i Italien, så mycket mer liv. Så mycket härligare. Japp, han är en italienare, utan tvekan.

Helgens bästa sms: Jag till maken i butik i Como: Får jag köpa min egen julklapp?
Makens svar: Köp min först!!!!!
Ingen av oss fick därför ngn julklapp.

fredag, november 07, 2008

Strålande lunch vana


Äter lunch framför datorn. Tog en paus och surfade efter min väska. Bastarden. Den enda. Men i finaste skinn. Lovely att bära runt på. Åsa önskade se den: voilà!


To do´s

Fredag. 3 telefonkonferenser. Målare i huset, södra europa bjuder gärna på mögel i badrum. Farfar fyller år. Logistik problem med möten som ska lösas. Packa tandborste och tofflor (varför packar jag inte väskan?). Plocka i ordning inför fredagsmys. Eller nej, inför att städerskan kommer. Men här är ju alltid plockat, jag är uberorganiserad hemma (utanför garderober och förråd) tillskillnad mot på jobbet. Och nej, jag skäms inte det minsta för att ha städhjälp. Vet inte ens varför jag kände att jag var tvungen att skriva det. Jag gör allt för att vinna tid till roligare saker och roliga saker kostar tillskillnad mot städerska inte alltid pengar.

Telefonen ringer, mobilen mest, hej hej ingen bebis än? Och jag vet, havande blir ibland irriterade, putta, trötta på sådana samtal. Kanske speciellt 13 dagar före BF. Men inte jag. Jag känner mig faktiskt tacksam för att folk tänker på mig. Och ett hej stör aldrig.

torsdag, november 06, 2008

Koka italiensk soppa på en spik...

Jag la mig själv i badet, tände ljus. Ungarna var helt vilda. Måste vara det ihärdiga regnet som gör dem uber energiska. Orkade inte gapa på dem, eller vara pedagogisk mamma, så jag drog mig undan.

I badet fnissade jag åt vilken italienska soppa mitt ordförråd på italienska är. Luskam, födelsemärke, bäckenbotten, hinnsäck och tavelkrok, ja listan på konstiga ord jag kan är lång.
Jag skulle önska att listan på vanliga användbara ord var lång.

Jag har lagt en anteckningsbok i min väska. Där ska nu jag anteckna alla ord jag får sagda till mig som jag inte förstår, eller bättre, be dem som pratar med mig skriva ner det så det blir korrekt och sen slå upp det väl hemma. Bästa sättet att sno åt sig gratis lektioner i italienska.

Sista besöket

Idag var jag hos min dottoressa. Min gynekolog that is. Här går man inte till en barnmorska när man är gravid. Jag älskar ordet dottoressa. Vi har ju alltid kallat vår dotter för vår piratessa. Ska börja säga doktoressa i Sverige sen. Om det är en kvinna alltså.

För sista gången besökte jag henne. Nästa gång blir den 20:e november, fast på sjukhuset istället. Om Juno inte behagat komma före dess.

Vad ska jag ha med mig, undrade jag när jag trasslade mig ur CTG kurvan som de la för att lyssna på hjärtljuden, men senare gav upp då Juno kickade hejvilt på apparaten. Tofflor och tandborste fick jag till svar. Men min journal då svarade jag. Nej men cara, den har de redan, den uppdateras hos dem varje gång du varit här. Så kommer ju jag direkt efter det att du ringt in och sagt att du kommer. Tänk så mycket jag inte vet, som de givetvis antar jag vet. Ja ja, nu vet jag.

Tänk det är faktiskt dags snart. Stort. Overkligt och jäkligt spännande.

Min fina väninna ringde mig imorse och påminde mig om vad jag sagt inför hennes förlossning. En värk i taget. Det finns inga sen. Bara nuet. Jag är glad att jag blev påmind tillbaka. Tror jag åker in i natt. Ha ha HA. Uppenbarlien beredd nu. Ska iallafall packa tandis och tofflor i kväll.

+12 kilo. Perfekta värden. Massor med fostervatten, en stor fin fisk på 3 kg.

Min "STORA" kund frågade mig om våra två första var tidiga eller sena. En 4 dagar tidig, en 4 dagar sen, svarde jag. Jaha, då är medianen 0, han kommer den 21:a :)

onsdag, november 05, 2008

Tappar hakan

För första gången har jag sett en lägenhet på hemnet som jag är sugen på. På en adress som jag tror blir bra för oss alla. Nära två skolor som jag definitivt kan tänka blir bra för H och O.

Bara känslan känns bra. Tidigare har inget känns lockande på riktigt.

Sen måste jag printa ner att jag tycker mina kunder är underbara, alla frågar hur jag mår och är det inte dags snart. Och alla är män utan en, tillägger jag för debattens skull. Affärsmän och kvinnor som reser och jobbar galet mycket, hur har de ens hunnit memorera. I mitt jobb träffar jag de mest fantastiska människor. Glada och super sociala. Högprestrerande utav dess like. Jag brukar retsamt kalla vissa insecure overachivers. Med risk för att det bara är jag som skrattar.

Summa sumarum deras entusiasm smittar av sig.

Slutspurtar

Projekt superstort börjar närma sig mål. Men även om jag levererat i god tid tar andra tid på sig. Datorn får följa med till BB, som det ser ut. Logistik gillar jag inte, ändå blir jag alltid involverad. Försöker bolla över. Får bollen tillbaka. Eftersom jag är en otålig själ som tycker det mesta går för sakta tar jag den. Eller roffar jag åt mig den? Logistik ansvar står inte i mina avtal. Borde ta betalt för det.

Projekt ställer mat på bordet har fått lida. Måste spurta på, ha lager, så jag kan ta mina 3 veckors mammaledighet.

Jag vet, 3 veckor. Inte mycket. Mindre än södra europas 4 månader. Jag är knäpp både hemma och här. Men jag är egen (företagare menar jag då). Jag är optimist. Jag gillar att jobba. Så länge bebis och jobb fungerar blir det så. Jag har kontrakt till mars, sen kan jag faktiskt vara mammaledig. Men jag är ingen lattemorsa. Far from. Så antagligen jobbar jag lite ändå. Om marknaden tillåter mig. Så får man inte glömma att det finns en pappa med. Som liksom jag värderar och älskar tid med kidsen. Och är kontoret på hemmplan är det urlätt att amma när bebis vill. Och gulla när bebis är vaken. Jag tror det kommer gå. Så tror jag att tro på. Det brukar fungera för mig.

tisdag, november 04, 2008

Våra skatter

Den där lille trean ber vi ödmjukast undvika ha födelsedag den 18:e, den 24:e samt den 29:e. Eller de tre i vår familj som redan har prickat in dessa födelsedagar tycker Juno kan hitta ett alldeles eget datum :)

Skatter

I en timme har jag försökt lägga upp en bild på våra skatter.

Men blogger vägrar....

Idag kommer svärmor, stannar i en månad ca. Vi har blivit italienska, det känns härligt. Att både be om hjälp och bli hjälpt.

Eller, vi har lärt oss att fråga, som Anna klokt påpekade...

måndag, november 03, 2008

Magen

Magen har sjunkit. Det vara bara det.

Italiensk marknad

Bara 15 minuter bort ligger staden Canobbio. Det är i Italien. Där, längs vattnet såklart eftersom italienarna gillar vackra vyer, kan man varje söndag handla finaste italienska lädret och de bästa kopiorna om man är intresserad. Kopiorna är inte ens alltid kopior. Made in Italy, men Balenciaga märket är borttaget, gjord som oftast i samma fabrik. Ber man snällt kan man få det där märket, en annan dag...

Igår köpte jag min första fake väska. Går hellre runt med påse än fake väskor. Eller jag menar väskor med märken som basunerar ut dyyyyr på. Sen om den var det eller inte skiter jag egentligen i. Har inte varit så intresserad av märken alls tills den italienska väskfebern slog i mig med. De är så vackra. No doubt. Utbudet så stort. Här. Så jag har väl ändrat mig. Vet inte vilken fot jag står på just nu. Som märks. Ena dagen coop påse, nästa Balenciaga/Marc Jacobs. Typ.

Diego, som säljer invid kyrkan, och jag skrattade länge. Min mage vände sig till höger och vänster hela tiden. Han sa, du är patzo, kan ju föda närsomhelst. Här på marknaden. Vilken väska vill du ha kvinna, bestäm dig fort! Jag som bara skulle köpa rostade mandlar...

Jag köpte iaf en oversized grå Balenciaga, så om någon ser den så kan ni tänka, aha, hon är inte helt patzo, den kostade "bara" 100 Euro. Handlade på känsla och lust. Totalt befriande att göra så. Tills man studerar saldot på kontot.

Världen är patzo, tänkte jag om vad man skulle betalt för denna i butik. Eller så är jag grundlurad, den är fake, men gjord av finaste lädret. Min tyska väninnna studerade den sen. Den är äkta sa hon. Hur vet folk sånt!?

Marknaden är ljuvlig. Vi strosar och drar in dofterna av rostade mandlar och kastanjer i våra näsor. Där finns rader med snygga stövlar och skor, finfina väskor och skitsaker om vartannat. Köpte en skitsak med. Hör liksom till marknadens besök. Höstsolen och de små utecafeérna stod i givakt. Vi tog en lång paus. Blickade ut över vattnet. Helt slut men ändå lycklig. Italien är magiskt.

söndag, november 02, 2008

Dinner party

Igår hade vi gäster. Härliga stora familjen Clarks, ifrån England men som bott i Belgien och Italien innan de kom hit.

Vi "partade" till 02.00. Galet kul. Och galet. För en hög gravid i alla fall. Barnen klickade fantastiskt bra och somnade vid 01.00. Inte klokt men galet kul för dem med.

Idag är jag så trött att jag inte kan sova. Men det var värt både trötthet och disk. Ibland måste man ge utrymme för att leva i nuet och skratta tills magmusklerna inte mäktar med mer. Nonchalera klockan helt och hållet. Igår var en sån kväll.

lördag, november 01, 2008

Hjälp

Jag har fått så många kommentarer om hur modiga vi är. Att vi gjort det många drömmer om. Att lämna kalla trygga Sverige och flytta till ett annat land. Bara sådär. Vi bestämde oss i Maj 2005 och var installerade i vackra fantastiska Cernobbio 3 månader senare.

Vi har byggt upp ett liv här i södra europa, nu bor vi istället i italienska Schweiz. Vi har tragglat ett nytt språk och försökt integrera oss bäst vi kan.

Jag känner mig istället livrädd för att flytta "hem" igen. Det känns så mycket modigare. Barnen är skolbarn nu. Italienska skolbarn. Inga småttingar. De sjunger italienska julsånger och kan inte Nu tändas tusen juleljus. De är både italienska och svenska, skulle jag vilja påstå. Svenska medborgare förvisso, men utanför alla papper och byråkratins värld är de en mix.

Jag är livrädd för mörkret, att leva med mindre sol och ljus och utetid. Att gå i idé. Att barnen inte trivs. Att vi inte trivs. Att jag är så förändrad att jag inte heller passar in. Förhoppningsvis är mina rädslor styrkor. Bara styrkor. Ett förberedande. Att det kommer kännas underbart. Som somrarna som utlandssvensk i Sverige känns.

När vi flyttade ut var jag inte rädd.

fredag, oktober 31, 2008

Dolcetto o scerzetto

Ok, jag kan inte stava på italienska och har ingen prestige i det. Har ett ok uttal istället woahaha. Men trick or treat på italienska, vill jag skriva.

Barnen har varit så förväntansfulla hela veckan, ritat teckningar med fula häxor och läskiga spindlar som dör. Jag sa till maken att han får följa efter nu när de går.
"- NNNNNNNEEEEEEEEJJJJJ", skrek barnen och sen gick de allena. Gud vad jag är töntig, riktig hönsmorsa.

De kom tillbaka efter 4 minuter. "-Mamma, en gubbe tog en godis och gav oss 10 franc" -Mä grattis sa jag" "Grattis? Vi vill ju ha godis!" Sen gick de iväg igen.
Pengarsvärde är det nog dags att tala om hemma hos oss. 60 pix för en cola flaska, yes please.

Jag undrar hur jag kunde vara så knäpp och bjuda in underbara vänner imorgon, en hel drös dessutom. Jag är ju skittrött, hur ska de gå. Tur att maken är så bra på att laga mat.

12 åring och självklarheter

Lille O: "Lilla H sover som en tolvåring"
Jag: "Eh"?
Lille O: " Ja sådär länge, som en tolvåring"
Lilla H: " Tonåring mamma, förstår du inte. 12+1 liksom".


Jag: "Lilla H, jag läste imorse att barn som kan två språk, det heter är tvåspråkiga, får bättre minne"
Lilla H: "Lille O är bättre på engelska än mig mamma"
Jag: "Jaha, jag tänkte då på att du kan italienska och svenska"
Lilla H: " Jaha, men det är ju lätta språk att lära sig. Franska är också ganska lätt.

Lille O: "Ska vi spela schack mamma?"
Jag: "Ok, om vi ligger på soffan, jag kan inte röra mig, Juno kickar som en galning, det gör ont"
Lille O: "Lägg dig i schack matt så han inte kan röra sig!"

Latinsk frulle

Igår morse chockade vi lilla H:s kompis Sabrinas pappa. Han kom för att hämta henne 10.30 på morgonen, hon hade sovit kvar här. Vi satt allihop vid frukostbordet i pyjamas (en no no här!)när han kom. Maken och jag tyckte ju att det var lite konstigt att komma 10.30. Han var säkert bara artig. Han såg helt chockad ut över att vi satt i pyjamas och åt frukost så sent. Vi var väl knappast så snygga heller. Sovränder i fejan och pyjamasar som sett sina bästa dagar.

Dessutom åt vi ägg, youghurt, 3 olika sorters bröd, frukt, flingor och 7 olika pålägg. Är det lunch undrade han?

Här dricker man en espresso och tar en kaka till frulle. Jag undrar hur de står sig till lunch. Hela den svenska barndomen får man ju höra att frukost är det viktigaste målet. Även våra kids som bor utomlands får höra detta. Även deras kompisar som sover över. Undra om Sabrinas pappa tycker det är propaganda när hans dotter säkert rapar upp den svenska mammans ord i bilen på väg hem...

torsdag, oktober 30, 2008

Espresso är mitt guld

När den superdyra helautomatiska kaffeapparaten á la löften bäst på marknaden hela tiden går sönder svär jag som en borstbinda. Skitpryl. Skitskitdyra skitpryl.

Så får jag ett brev: Gentile Senora, kaffeapparatens garanti har nu gått ut och ni får själva betala servicen. Det blir dyrt. Ungefär så stod det, i korta ordalag.

Mental note: Köp inget helautomatiskt superdyrt ever again.

tisdag, oktober 28, 2008

Mitt i prick

Facit. Det är det jag är rädd för. Där satt den.

Jag är van med att ha en händelserik vardag. En vardag som jag aldrig vet vad den innehåller. Med alla kulturkrockar och språkförbistringar och osynliga koder och för oss konstiga system. Nya små byar och platser att besöka. Vi känner inte till vardagen här, den blir så händelserik, just därför. Ju mer man lär sig en ny kultur, desto mer inser man att man har att förstå. Jag gillar att knäcka dessa nötter.

I Sverige vet jag ju allt. Har facit på allt. Det är det jag inte gillar. Att titta i facit först.

Juno i svartvitt

Vi skriver Juno på magen och tar en bild. Det blir fint. I svartvitt.

Jag vaggar fram på kullerstenarna på höga boots i citta vecchia, med ett barn i varje hand. Att ha tre barn här är inte vanligt. Jag sticker ut. Precis som magen. Och bootsen. Ser komisk ut. Magen alltså. Säkert pretantionen med att försöka känna sig cool i höga boots, när man snart ska föda barn. Barnen är så fina. Mina godisbitar. Mina fina. De håller var och en mitt hjärta i sina händer.

Vi äter en panino på ett mysigt fik. Det ösregnar. Jag dricker kaffe och sneglar mot briocherna. Men det blir en fantastisk mörk mörk grön mennästanbrun dunjacka istället. Så dyr att jag egentligen inte vill skriva om inköpet. Men jag fick den för halva priset. Förra årets modell som är identisk med årets, men med snyggare huva. Vilken flax. Inte så dyr längre alltså.

Jag har presentation på ett jobb idag. Jag kramar mobilen i handen och väntar på de magiska eller jobbiga orden. Bu eller super. You never know.

måndag, oktober 27, 2008

La vita

Jag skulle vilja sätta mig under ett träd. Ett oerhört vackert träd, under vilken bladen dalar ner. Oupphörligt. Varje fallande blad har en karta. Jag kan välja vilken jag vill. När jag vill. Men bara på känsla.

Och sen. Se. Vart den leder mig.

Den lilla väskan

Helgen gick i rasande fart. I vårt underbara Como, där vi tidigare bodde, dit vi flyttade pga kärleken till la dolce vita, bjöds vi på godaste maten i härligaste sällskapet. Cernobbio och Como kommer för alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Det är mitt italien.

När man reser ut ifrån praktiska fantastiskt organiserade Schweiz och in i Italien slås vi alltid av samma sak. Arkitekturen går ifrån trist och praktisk till fantastiskt smakfulla men starka färgsammansättningar och dito arkitektur. Vi har tur att man här i Locarno tagit hjälp av italienare när man planerade våra piazzor och stråken längs vattnet.

Idag jobbar jag i rasande fart. Barnen har lov. Vi fick lov att dela upp veckan, maken och jag. Idag åker de skridskor. Imorgon åker de och jag skridskor. Eller så cyklar de och jag promenixar. Igår var det + 20 och sol, idag mulet och +17, tänk, man vaknar glad till sol. Och lite purken till moln.

Idag ska jag börja packa den där lilla väskan. BB väskan. Vem vet. Inte så många dagar kvar och jag vill vara lite förberedd. Om det går.

torsdag, oktober 23, 2008

Just do it

Ibland ska man inte tänka, bara göra. Det kostar men smakar så gott med.

Efter skolan gick vi ner på piazzan barnen och jag, köpte världens största glassar på Paolino. Valde ett bord i solen, fast det var lite för varmt. Doppio macchiatto till mig, iste och vatten till barnen. Där satt vi och pratade om dagen.

Sen gick vi in på varuhuset globus. Barnen kikade på leksaker i en timme. Jag satte mig på en stol vid lekbordet. Lille O valde en ring noga noga, till sin kärlek Céline som fyller år på lördag. Han är romantikern själv. Just nu skriver han ett kärleksbrev som ska ges tillsammans med ringen.

På vägen till bilen köpte vi en lasagne över delikatessdisken. Nu piper ugnen. Vi käkar i soffan framför Scooby Doo.

Little Italy

När jag bodde i Australien fanns little Italy. Likaså i många länder jag besökt. Nu har jag bestämt att Gamla Stan får vara little Italy i Sverige. Smala gränder, många italienska (urk turistiska) restauranger, olaglig biltrafik, inga p-platser, turister en mass. Typ. Vi tittar på Gamla Stan. Tänk där kan barnen faktsiskt gå till skolan själv. Eller cykla. Finns ju knappt några bilar!
De skulle känna sig lite hemma i Gamla Stan tror jag, och jubla över att man kan gå själv.

Söders höjder älskar jag med. Kulturkvarter och kullerstenar.

Kungsholmen känns barnvänligt.

Stockholm bjuder på vatten och parker. Ja. Stockholm kanske det blir. Så kan jag låtsas att vi bor i Rom när mitt temprament tryter på sommaren då Gamla Stan invaderas av turister och man knappt kommer fram. Men å andra sidan. Jag är ju van med mycket folk. Jag gillar mycket folk. Bara jag kan andas hemma. Liv och rörelse berikar mig. Bara vi kan åka till alperna då och då och blicka ut över glaciärer och vidder. Dra in alpluften och störta ner för backarna. Juno får ta och lära sig åka skidor jäkligt fort, helst innan han kan gå. ; )

onsdag, oktober 22, 2008

Förortsnojja

Jag vill inte tillbaka till förorten. Och jag kan inte säga varför inte. Jag vill att barnen ska kunna cykla till vänner och skolan. Det vill jag verkligen. Önskemålen går dock isär.

Jag vill helst bo i Rom. Men det lutar åt lägenhet i Stockholm. Vissa säger att Stockholm med barn inte är bra. Undra vad de skulle tycka om att bo i Rom med barn? Rom får bli nästa utlandsprojekt. Tur att maken tycker likadant. Varför kan vi inte bara vilja det enklaste.

Och vem kunde tro att vi skulle flytta efter vad jobbet kräver, när vi flyttade ut för att vi ville.

Årets Mama

Härliga starka Lotta är den givna kandidaten för att bli årets Mama. Jag måste puscha för henne. För att jag känner så starkt självklart att det borde bli hon. Röstar gör man här.

Jag brukar inte ha sådana här inlägg. Detta är ju dagboken till kidsen. Men Lotta är en del av vänskapskretsen, så en del av oss.

Fare taxi

Att vara taxi. Det är föräldrars lott på onsdagar i Schweiz. Det är lag på att barnen ska vara lediga efter 12.00 på onsdagar här. I alla fall i Ticino. Skolan anses mycket tuff och att barnen därför behöver vila sig ifrån den mitt i veckan. Fint barn tänk (jag inser att man kan vända på det och göra skolan mindre tuff). Svårt för oss vuxna som behöver vara lediga, men fantastiskt när man väl kommit in i rutinen. Vilken lyx. Lunch med ungarna en dag i veckan. Tillsammanstid ifrån 12.00. Men även....fare taxi, som det heter här.

Alla aktiviteter läggs på onsdags eftermiddagarna. Har man ett barn är det väl inte så farligt. Men två barn som ska köras åt olika håll på olika tider, är lite knepigare. Då blir man plötsligt taxichaffis. Vi har tur, som har ett fint nätverk med andra föräldrar, där vi kan skjutsa och ibland även få äta lunch med även andras barn.

Imorse gjorde jag något lyxigt. Jag fick en pedikyr med påjöljande fot och ben massage. Alla sinnen stärks när man är gravid, även känslan av lyx. Jag tror jag spann som en katt.

Imorgon flyger maken ut 04.00 am och kommer tillbaka midnatt samma dag. Så kan man också tolka flygförbudet. Jag tittar på honom när han mildt frågar vad jag tror om det. Jag svarar, jag tror man blir väldigt trött. Jag tänkte inte föda barn imorgon hur som haver. Jag har inte ens packat en väska. Men det är klart, bebis kan ju komma såhär knappt 4 veckor före. Fast mina kids brukar trivas där inne tills det faktiskt är BF eller lite till.

tisdag, oktober 21, 2008

Runt, varmt och emaljigt







Jag lovade visa min favorit konst. För hon som sålde oss dessa och som ville se hur de blev på plats. Voilá! Jag ogillar ju symmetri så dessa blev perfekta, balans, men som resten av huset, inga lika kuddar i soffhörnen, inga lika tavlor invid varandra till storlek och eller färg/form. Vi är jättenöjda!

måndag, oktober 20, 2008

Höstlig skogspromis

Kastanjer i sitt stickiga hölje.
Vi öppnar stickiga kastanjer lilla H och jag.


Lille O minus 3 tänder. Alltid glad. När han inte är sur.

Att fånga henne på bild är en bragd. Fröken leva livet i maxfart.

Saturday and Sunday leisure

Helgens bästa:

-Lille O vet precis vad hans kompisar gillar, i detalj, hans kompis blev överlycklig av rätt låda lego. Kalas i Como.

- Sol och lång höstpromenad i skogen Monte Verita, plockandes kastanjer. Ätandes picnic i t-shirt.

-Barnens långa skapar lekar med lego, makens och mitt snackande.

- Jag har sovit som en stock hela nätterna, bragd för mig som hög gravid.

Helgens sorgliga:

- Skuttiskutti, undulat nummer två, låg död på burens botten. Hans kompis rymde för några veckor sedan, begravning i skogen. "Ska vi sjunga något, sa jag" "Blinka lilla sa lilla H" Så fick det bli.

Helgens insikt:

Jag växte upp med ABBAs låtar och Agnetas och Anni-Frids, Björn och Bennys röster, lilla H och lille O växer upp med Mamma Mia, Abbas låtar men Pierce Brosnans och Meryl Streeps och gängets pipor.

Lilla H fixar numer sitt hår själv på morgonen, supersnyggt med. Sidbena och diadem eller hårband coolt pådraget. Mammas hjälp efterfrågas inte, som förr (buhu och jippi på samma gång).

fredag, oktober 17, 2008

The necklessring och nattliga presenter

Jag vaknade i natt med sedvanlig kramp i vaden. Så var det så varmt med. Fick kort panik. Min vigselring satt plötsligen så hårt. Den som snurrar runt och runt i vanliga fall.
Nu hänger ringen på guldkedja runt halsen. Uppenbarligen fick jag av den, och lika uppenbarligen har jag nu samlat på mig lite vatten. Åtminstonde om natten.

Natten bjöd vidare på sömnlöshet, jag räknade på makens tips upp alla bilmärken jag kunde komma på: Aston Martin, Bentley, Citroen, Daihatsu.... Försökte tänka på sport bilar. Vid L som i Lamborghini lag jag av. Vände mig och vred mig. Fick molvärk. Aha, så känns det ju, tänkte jag. Sen somnade jag vid 05.00. 07.00 gick vår underbara lightclock på, maken satte på Mamma Mia låtarna i dotterns rum. Väldans glad musik att vakna till.

torsdag, oktober 16, 2008

En galen höna...

Ska sluta med mitt hönseri snart. Men idag har jag gått runt som en höna, pickat frenetiskt utan uppehåll, och fått en massa gjort. Stirrat och kacklat en massa med kunder och hemmaprojekt.

Jag är egentligen helt dödstrött, men liksom uppspelt. Hönsig.

Jag har rensat ett helt barnrum ifrån en hel del massa skit och för barnsliga saker. Strukturerat, organiserat och det blev kalas. Lille O glad som en clown. Jag satt på golvet i 2 timmar. Fast jag kan egentligen inte sitta på golv, det gör alldeles för ont i bäckenet. Sen stod jag på stol och balanserade, fast jag egentligen inte borde det så kunde jag inte sluta. Var tvungen att färdigställa.

På ett ungefär har jag fått 4 projekt jag velat göra hemmavid klart, på en och samma dag. Jag har jobbat 7 timmar med. Barnen har liksom skött sig själva, varit med, lekt med lego unt so weiter.

Imorgon ska vi ha gäster. Jag slår vad om att dagens agenda utan en sekunds lugn utandning kommer att visa på visst resultat. Det vill säga, imorgon är jag väl lika pigg och underhållande som en nackad höna.

Mitt i allt stirr tittade jag på maken som jag råkade springa på här i huset under kvällen, jag sa ett namn. Han sa: det tar vi. Vi har rimligen 34 dagar på oss att ändra oss igen.

Giovedi

Ja torsdag. Sov uselt. Upp i ottan hela familjen. Lämnade barnen på skolan och sen bilen på service. Sprang in på den italienska möbelaffären för att se vad de hade, snabbt snabbt, måste hem till telco. Kom ut med tankar bara. Som lyder: "ska köpa en Kartell blå lampa till lille O". De var på rea, hans IKEA lampa är hemsk. Kartell kostar inte mycket här heller, så så får det bli.

Väl hemma hade jag fått avi om paket. Schweiz är så förgrymmat organiserat. Köade på lilla posten i vår lilla by, lämnade in avin och fick till svar att paketet kommer imorgon. Förstå. Vilken framförhållning. Vilken organisering. Vad snopet.

Jag har idag lovat mig själv att organisera upp mina projekt idag. Måste dokumentera bättre. Administrera bättre. En människa kan inte ha allt i huvudet. Det håller inte i längden. Det vet jag ju redan. Så för att slippa admin som är min akilleshäl skriver jag ett meningslöst inlägg istället.

Så tänker jag göra balkongen fin idag. Köpa nya blommor med barnen på väg hem. Kanske en pumpa med.

Dagens roliga so far " Mamma följ med oss in i dag till skolgården, jag vill pussa dig hejdå där" sa lilla H. Vi gick in alla tre. Lille O sprang som alltid direkt iväg till sina kompisar. Lilla H likaså. Jaha, där stod jag själv, pratade lite med fröknarna. Lilla H sprang upp för trapporna med sina väninnor. "Hejdå då!" ropade jag. "Är du HÄR mamma" sa en förvånad lilla H. Eh...

onsdag, oktober 15, 2008

En vaggande höna

Är det för mycket begärt att få stå på en handikapp parkering som hög gravid i 30 minuter, när 5 i rad gapar tomma?

Nä. Det tyckte inte jag och inte heller p-lisan.

En rik höna

Ibland är jag hönsmorsa. Lika ofta som jag är en cool som en cucumber morsa.
Varje dag när jag pussar barnen hejdå tänker jag det. "Jag är så rik"!

Varje dag när jag står att väntar på att barnen kommer ut och de kommer och ger mig en puss känner jag det "Jag är så himla rik".

Som grädde på moset har jag en underbar man vid min sida, som jag delar rikedomen med.

tisdag, oktober 14, 2008

Musica

Jag tog kort på lille O när han hade sin fiol lektion idag. Jag vet inte vad det är men det är lite magiskt att få sitta där och se på. Han säger de mest roliga sakerna, men som makes sense. Som när hon stämmer hans fiol säger han "har du tänkt på att det låter som en dålig cowboy films musik, när du stämmer fiolen. Jag tänker alltid på det, nu kommer cowboysarna!" Så skrattar han. Och hon. Och jag. Men han är mycket koncentrerad när han spelar. Det är inte lätt med stråke, noter och att balansera fiolen på en gång.

Jag tänker på fame när vi går i musikskolans korridorer. Det gnisslas, visslas, sjungs och trummas i varje rum. Jag vill nästan flytta in. Åtminstonde vill jag få vara med.

Dille

Jag har fullkomlig dille på MAOAM kolor. Fullkomlig. Alla smaker går bra.

Jag har fullkomlig dille på vår helautomatiskasuperdyraespressomaskin. Den är förjävlig. Service stup i kvarten. Bästa på marknaden för kaffesnobbar, my ass. Jag smyger ner i uteköket, där står som tur är en äkta pressare.

Två nya

Testar två nya namn:

Sam och Floyd. Ris eller ros?

Juno är så fint. Men varje gång jag läser om det står det att det är en hon. Ändå när jag tittar på namnstatistik verkar hälften av de 20 som heter det i Sverige vara män..... Jag hänger ändå upp mig på att det är en gudinna och undrar hur Juno själv kommer tänka när han är fjårtis och heter Juno alias gudinnenamn.

Så surfar jag in på Grekiska namn och finner:
Name Juno

Greek Meaning
goddess of marriage and childbirth
(onekligen kvinna) Så står det sedan men jag får inte med symbolerna att det ändå är både ett kill och tjejnamn..... Men googlar man i Sverige är det ett tjejnamn enkom. Men det låter ju som ett killnamn. Juno. Bla bla bla.

måndag, oktober 13, 2008

Med handen på hjärtat

Kan vår lille som snart kommer heta Juno på riktigt? Som tilltalsnamn menar jag.

Familjen här tycker det. Och vad tycker ni, med handen på hjärtat, en kille som heter Juno som liten, mellan och vem vet, kanske som en framtida bankchef.

"Bankchefen Juno angående finanskrisen: det är läge att titta ut nu, begrunda världen och skapa sig en uppfattning om läget"

Indiansommar

Igår var vi nere vid vattnet i Ascona hela dagen. Åt gott och roades av de goa kyparna på Seven Easy. Lille O blev av en sån där "vax clown som står blixtstilla tills de gör något" uppställd på hans podium. Lille O stod som han visade, fick vitt puder på sig och folksamlingen var stor. I en hel halvtimme uppträdde lille O. Det var underbart kul. Han tyckte detsamma. Teaterapa. Genom kroppsspråk kommunicerade lille O och "vaxdockan". Sen samlade han in en hel hink med pengar. Han delade med sig med lille O.

Det var +24 och vi åt glass, cyklade och avslutade med att spela volleyboll på stranden. Idag får jag såklart rent fysiskt sota för det. Men gårdagen var underbar.

I lördags var det kul, lilla H åkte skridskor och älskar det än. Killarna hämtade upp oss i Lugano på kvällen. Det var gott att ses.

Idag är det mest stress. Kunder kan verkligen vara xxxxjobbiga. Juno gillar inte när jag sitter framför datorn heller. Han kickar och boxar neråt och uppåt samtidigt. När jag ställer mig upp är han mycket lugn. Jag tycker han kunde vänta med att be mig stå upp tills han kommer ut.

fredag, oktober 10, 2008

Ultraljud

Jag visade lilla H den sensaste profilbilden vår BM tog häromdagen. Hon tittar leendes.

-Mamma huvudet ligger ju nedåt, vid snippan.
-Ja.
-Så det jag ser runt om huvudet är insidan av snippan?
-Nej, det är bla bla bla.
-Tänkte väl det, att ett ljud inte kan se så bra! Fast det är ultra bra!

Så sprang hon iväg och ställde sig på huvudet. Hennes värld är just nu lika upp och ner som Junos. Hon står helt enkelt på huvudet hela tiden, eller så fort hon kan.

-Är världen fin sådär upp och ner? Undrade jag som tänkte att hon kanske ville fråga mer om ultraljud.

-Självklart är den det! Ultrafin. E bello essere una bambina mamma! Det sa hon kanske för att undrstryka ultra. Men det fick mig att le stort. Sen satt vi där i soffan, två med huvet ner, en med huvet upp. Vi drack te tills vi nästan sprack.

Vem kunde för några år sen tro...

att jag skulle sitta på en yoga kurs för gravida på italienska. Inte jag i allafall.
Hon var ljuvlig lärarinnan. Kallade mig carissima hela tiden. Som ett sammanträffande skulle hon till Stockholm i nästa vecka.

Jag har varit och handlat, via H&M och köpt den årliga korgen med hårsnoddar, dessa små ting som lilla H jämt kommer hem utan. Jag gillar att hålla eget lager med förbrukningsprodukter.

Vid 16 hämtar jag min gostjej, vars lärare imorse sa "du R, jag måste bara säga, lilla H är bland den goaste och gladaste tjej jag träffat". Gissa om det gjorde min dag. Mina hormoner kände sig för att gråta, men jag lyckades le och få fram "så gott att höra".

Sen grät jag på väg till yogan när killarna skickade ett sms där det stod "vi saknar er, nu ska vi på SPA, puss killarna". Hormonerna lever sitt eget liv, fel, de tar över mitt.

Juno gillade yogan. Han var helt med. Magen mjuk och bebben lugn, men sa hej hej ibland.

Det jag skulle skriva innan mina hormoner tog över skrivandet var att lilla H och jag ska direkt till frissan efter skolan. Jag har köpt hennes favorit mellis och sen ska vi gå och se Mamma Mia. Vi går via McD, såklart. Lilla H älskar hamburgare liksom jag. Ibland får man bojkotta det italienska köket.

onsdag, oktober 08, 2008

Not me

Jag skulle inte gifta mig tidigt. - Min man dök upp när jag var blotta 22 år fyllda. Gifte mig vid knappt 25 år fyllda.

Jag skulle inte ha barn tätt - Det är 16 månader mellan våra två äldsta barn.

Jag skulle inte driva eget företag - Jag driver eget företag.

Man ska aldrig säga aldrig. - Det ligger något i det. Lika mycket som det ligger mycket i att inte vara så obstinat i sina åsikter. Att utvärdera nuet istället. Finns inget jag är så glad för att jag träffade min man, vi är bäst för varandra. Våra pseuvdotwins, love love love each other. Jag tittar på dem ibland, deras närhet kan man ta på. Är enormt stolt över att få vara deras mamma. Jag ska göra mitt allra bästa. Allra allra bästa. Att driva eget är flexibilitet. Det passar ju mig. Jag tänker fortsätta.

Attraversiamo

"Attraversiamo" - betyder låt oss gå över.

Nu går jag över en personlig gräns jag haft, och so far känns det bra. Ibland måste man utvärdera sina gränser med. Tror jag.

Nästa vecka sätter jag en gräns för makens flygande. Tror jag.

Juno as cute as can be i vecka 34

Alltså min BM är expert på att visa profilbilder på Juno. Varje gång utropar hon -ÅHHH så söt han är!!! Man blir så glad och stolt som man kan bli. Hon är proffs på feelgood känslor. Spelar liksom ingen roll om man själv inte såg att det var hans ansikte ens...

Magen mäter 95 cm. Det är 5 cm mer än för 6 veckor sedan. Det är rätt mycket.
Kilona på Juno är 2.200 drygt. På mig +10 exakt. Då slår vi nu lille O:s graviditet, den blev +9 totalt.

Allt ser bara bra ut. Normalt, normalt, normalt. Men jag fick yoga ordinerat. Ja faktiskt ordinerat. 2 timmar varje fredag. För bara mig och Juno. Hon sa, du kommer att gå dit, träffa den härliga läraren, sen se dig om i lokalen och så njuta. Du kommer längta efter fredagrna.
Hon serverar det så bra min BM, så bra att jag redan tror henne. Jag kommer att älska yogan.

Magnesium i små påsar fick jag med. För att lugna livmoderns träning samt kramp i vader om natten. Sen är det toppen när man joggat, att ta efter ett pass, de påsar som blir över. La hon till. Just det känns långt borta. Väldigt långt faktiskt.

tisdag, oktober 07, 2008

Av bara farten....

Jag pratar italienska fort fort nu. Men jag säger mycket och många fel. I lördags skrattade jag så åt mig själv när det flög ut : -Hai scrutti tutti sola??! Till en liten flicka på skolan. Lilla H vek sig nästan. Scrutti tutti. Jag menade scritto tutti. (skrivit allt), men snubblade av bara farten.

På min födelsedag sa lilla H: io ho scrutti tutti da sola. När jag fick en saga. (Jag har rappakalja allt själv) Hon skämtar hela tiden, har kul svar på tal. Den lilla donnan börjar förändras. No more little girl. En tjej helt enkelt. Rätt stor sådan med. Shit. Snart är tonåren här. Mindre skämt och mer skrän då gissar jag.

Girlish

Girlish blir det kanske när maken och sonen och min pappa reser ut på samma dag. 4 dagar har jag och dottra alldeles för oss själva. Det känns underbart mysigt när dottra själv säger -åh mamma, bara vi två hemma, så mysigt! Och mina hormoner sänder ut oro, jag ogillar att delar av familjen flyger och far utan att vi alla är samlade. Men de hormonerna ska jag snart ge på moppo, jag är ingen beliver när det handlar om att ta ut oro i förskott...

Lilla H och jag ser fram emot att se på inspelade idol ikväll. Äta framför TV:n och prata. Hon ska sova över hos mig med i natt har vi bestämt :) Men vi får se om hon "vågar" sova kvar, hon är hemskt hemkär när det handlar om hennes egen säng!

Jag fick förvisso både puss och kram ifrån lille O imorse innan han drog iväg med farsgubben men lilla H henne ville han inte släppa först. Hans kärlek till hans syster är stor. STOR.

måndag, oktober 06, 2008

Hipp hip

Skönt att man kan känna sig (stundom) hip fast nya hipp hipp hurra utropas! 36 är väl ingen ålder?

Fick skönsång imorse, finfina teckningar med små handskrivna påhittade italienska sagor till. En plånis som var en dröm att bara öppna paketet till... Och böcker. Vad är en födelsedag utan en önskad bok? Fina telefonsamtal med mer skönsång (brorsan ifrån down under var nog först!)och platta små paket med posten. Skönhetsprodukter, fina att se på, kul att leka vattenlekar med (bada). Förskotts kofta att titta på men inte ännu bära och babyprylar jag önskat mig ifrån Sverige. Finaste blåbärsblåmedmjölk flätade skärpet ifrån väninnorna här. Jag känner mig minst sagt bortskämd...


Vi åt godaste lunchen i varmaste solen ute längs vattnet. Fina pappa är här och förgyller dagen. Vi skippar tårtan på min önskan och istället köper vi med den godaste italienska glassen hem, vi väljer två smaker var och njuter vidare i trädgården. När barnen slutat skolan och hip hopen och allt vad det är en måndagseftermiddag hugger vi in på den!

fredag, oktober 03, 2008

No mercy

Maken ringer ifrån Milano lyrisk, det smittar av sig. Sekunden efter det att vi lägger på och jag försäkrat mig om att han tagit med sig "den ubergoda restaurangens" kort, somnar jag. 04.00 vaknar jag. Kick kick kick, kramp i vaden. Får bita i kudden för att inte skrika rakt ut. Somnade aldrig om. Tänkte på halsbrännan som blivit min nattliga vän just nu. Onda tankar.

Körde barnen till skolan. Kom på att det är fredag. Ingen fredagskänsla än, bara jag är skittrött känslor. Mötte en flyttbil a la väldigt lång på väg upp för berget. La i backen. Insåg att jag fick backa nedför branta kurviga berget med hjälp av sidospeglarna. Jag kan faktiskt inte vända mig om längre. Magen är för stor.

Lastbilschaffisen skrek åt mig. SENORA JAG HJÄLPER DIG! Men hur DÅ!!? Skrek jag tillbaka. Tänkte han liksom lägga i handbromsen på den stora tunga bilen i den branta kurvan? Han drog upp axlarna och skickade hjärtan till mig. Jag sa ett uppgivet fuck, men det hörde han inte.
Det där ordet måste jag sluta säga.

Jag är verkligen hög gravid just nu. No doubt.

Rivierans bästa kommentar




Lille O "Mamma, alla killar tittar på dig. Jag ser det alltid" (ytis svenska)

Jag skrattar och drar honom intill mig "Min lille charmör!"
Maken" Ha ha, ja du gubben, så är det" (och han överdriver kärleksfullt, tack för det :))

Lille O "Det är för att du är så tjock mamma" "De kanske inte riktigt kan tro det!"

torsdag, oktober 02, 2008

Kalla golv och långa nätter

Juno har sparkat hela natten, jag undrar om han försökt vända sig om, det har känts som om han skakar sig fram. Jag var tvungen att 03.27 gå upp och vandra lite, för att ligga gick inte.

Man får se upp vart man sätter sina små fötter på det vita marmorgolvet som nu börjar kännas iskallt, istället för svalkande skönt. De europeiska bergskorpionerna tar sig in och skrämmer oss lika mycket som vi dem.

När jag gick runt på det kalla marmorgolvet och undrade när han skulle sluta försöka sträcka ut sig i min mage (som inte växer så mycket precis som med våra andra två förbir jag som det verkar ganska liten, men han växer) och inse faktum, det blir inte bekvämare för någon av oss.

"Ligg kvar i sängen" sa maken, som skulle till Milanos puls på morgonen. Jag låg kvar. In kom lilla H "sjuk mamma?, klapp på kinden" Sen kom lille O och drog ner täcket, la sin kind mot magen och sa "var snäll bebis och somna nu". Ensam kvar är jag och bebben som nu vekrar lugn, istället för att kliva in i kontoret tog jag datorn till TV'n och italienska morgon nyheter. Till barnens lycka har vi grundutbudet och en TV. Vi stenålders människor har kapitulerat och det känns helt ok. Jag ser nyheter följt av catwalk och tillslut en fantastisk opera, allt på 20 minuter.

onsdag, oktober 01, 2008

It wasnt a dream

Jag druknade nästan där i det varma turkosa vattnet. I det främmande spännande landet. Det var enormt strömt och mycket höga vågor. När jag slutligen gav upp fajten mot naturens krafter kom en hand för att dra upp mig. Jag höll på att dränka en person i det varma turkosa vattnet. Desperationen när man bara får tillräckligt med luft för att precis klara sig är ett väsen starkt så starkt. Den kan lätt döda. Den har läskigt nog inga dubier.

Jag fick bearbeta att jag nästan dränkte en annan person länge. Mer än jag bearbetade att jag nästan drunknade själv. Jag kände inte tacksamhet så mycket som jag kände skuld.

I natt såg jag mig själv drunka. Precis så som det var. Istället för att dyka långt under vågorna som jag lärt mig, tumlades jag runt i dem. Jag trodde jag simmade mot ytan men slog ideligen mot botten. Vände om, fick ett kort andetag innan en ny stark våg sköljde över mig och fick min kropp att tumla runt. Och den där känslan, som tillslut infann sig, känner jag än närvaron av. Jag ger upp. Det är ok. Det kändes skönt att få den. Befriande att inte behöva kämpa vidare. Också handen. Som drog uppåt. Precis när jag gett upp.

Jag vaknade av att jag spottade flera gånger. Rakt på väggen. Vattnet var så salt. Lille O tittade förvånat på mig. Sen somnade vi om kramandes. Utan ett ord. Det var en dröm som bearbetade verkligheten cirka 16 år senare. Åtminstonde kom de andra känslorna upp till ytan först nu. Tacksamheten. Att få vara så rik. På kärlek. På livet. På lust. På äventyr. Tack.

"Du hade en mardröm i natt mamma" "Ja men den är över nu" svarade jag, när vi gemensamt fick i lille O:s trötta ben i ett par byxor.

Jag har ärligen knappt pratat om detta förut. Det var verkligen på tiden att orden fick forsa ut, och bilda en befriande ordström.

tisdag, september 30, 2008

Note to self

Jag kan föra mig riktigt bra. Men jag är inte så korrekt. Det är ok. Kanske tom bra för själen. Eller i alla fall för att kunna njuta. Ja, jag är glad för det har jag bestämt mig för. Att ha lätt till skratt och att få göra milt obscena italienska tecken till sånt som tynger. Allvarliga saker. Inte ge det för mycket utrymme. Att samtidigt ge utrymme till roliga saker med. Eller mest menar jag nog.

Smultron tycker en galenpanna är ok. Vet inte om jag är det. Men jag tog det konstigt nog som en komplimang. Fast det var nog jag som skrev ordet först. Detta blev snurrigt. Har ni inte läst Smultron ännu, så gör det. Hon är precis så, som smultron är, som tur är trär hon dem dagligen på tråd, så man får mer.

Note 2: Man måste inte hjälpa andra, om det kan stjälpa en själv. I alla fall inte när man knappt får ett tack. Blasé tack undanbedes. Fan vad schysst vill jag höra istället. Eller det jag vill få är feedback, vad det ledde till. Eller borde jag skriva: förvänta dig inte ett stort tack eller att du blir lyckligare av att ev. fälla krokben för dig själv. Det är ju liksom inte att vara snäll sett till en själv. Ännu mindre är det smart.

DIMAT

Igår satt jag på föräldramöte. Och jag förstod allt (italienskan alltså). Detta skriver jag inte för att skryta, utan för att notera det för mig själv. (Fast jag skryter för mig själv utan att skämmas ha ha!)

Här i Schweiz har man utvecklat ett eget mattesystem. Det är helt fascinerande. Låt oss säga att vi behövde 2 timmar för att förstå det, hon sa att barnen förstod mycket snabbare hur det är uppbyggt. Men jag är imponerad. Hoppas Sverige kopierar DIMAT. För det verkar onekligen kul tänk och som det uppmuntrar till lärande. En metod där barnen mycket självständigt tar sig för lärandet. De är ute på en piratresa (fast de är snälla pirater), de landar på små öar och det finns en skatt att hämta allra längst bort. Hur stor skatten blir beror ju på vilken nivå man är på. Alla skatter värderas lika högt. Flummigt låter det. Men ärligt, det de lär sig är långt ifrån flummigt.

Man börjar på F (lätt) i ett ämne, säg geometri, när man klarat av F så får man resa vidare till M (medelsvårt) i det ämnet, tillslut kommer man till D (svårt). Man kan hamna hos hajjarna, och då behöver man räddas av en kompis som landat vid nästa ö. Man ber själv om hjälp, kompisen som är där (eller läraren men barnen tycker det är roligare att hitta kompisar på öarna) och så lär man verbalt ut till den som behöver fiskas upp ur mattetrasslet. Förstå sig på hajjarna.

Vet inte om någon förstod. Men lilla H lyser, mattetimmarna är superspännande! Men man kan inte bara läsa siffrorna och t ex multiplicera säger hon, man måste se om där finns hinder med, i texten, det är oftast de som är hajjarna förklarar hon. Har man klarat sig till en ö i bastänket i ett ämne, så ber läraren barnet att färglägga en ruta för det. Som betyder klart. Jobbar man enkom i ett ämne målar läraren rött för det ämnet ett tag. Man behöver alla baser för att gå vidare, men man får resa på i geometri havet rätt länge t ex innan man får rödflagg (se upp, andra priater är längre fram i andra matte ämnen, man behöver kompisar för att kunna fiskas upp om man hamnar i vattnet!)

Fan, varför fick inte jag lära mig matte så. För mig fanns bara rätt eller fel. Röd penna eller en stjärna. Inget kul tankesätt eller resa att vara på. Jag gillade inte matte.

Hur lär man ut matte i Sverige idag? Jag låter som om jag dissar Sverige i inlägg på inlägg, så är det inte. Jag är nog mest kluven, lite rädd och osäker på hur våra små italienare till barn kommer att digga att bo i Sverige. Och denna mening har jag skrivit om flera gånger. För till viss del dissar jag jag både Sve och Italien och Schweiz, det får man kanske även....

måndag, september 29, 2008

Njutning

Det är en ren njutning att tala italienska. Att få vistas i Italien. Äta och dricka. Men inte att bo. Tyvärr. För jäkla krångligt. Men vi bortser ifrån det ett tag.

Senza niente - är det inte ett underbart ord. Utan ingenting. Un brioche senza niente....
Det bad iaf maken och jag om till frukosten vid havet i Lerici, en croissant utan ingenting. Att doppa det utsökta kaffet i. Sanden var vit, havet varmt och solen skön.

Innan vi åkte till Lerici hade jag ett möte på italienska, i hela 2 timmar. Det är en njutning att få ta Dantes vackra språk (jo, för det var Dante som var upphovsman till den moderna italienskan, när man tvärtemot alla andra Europiska länder (Frankrike, Spanien, Portugal etc) valde den största mest inflytelserika stadens dialekt, till att bli hela landets språk, så reste man landet runt i Italien och valde det vackraste...Så härligt italienskt, inte sant?) i sin mun och känna att man hanterar det. Världens vackraste språk. Även om varje mening jag bygger har små fel, så är det en njutning att ta orden i min mun. Att man bara pratar italienska i Italien gör mig inget. Jag skulle byta ut både engelska och franska kunskaperna utan att tveka, om jag var tvungen. För att inte tala om de underbara uttrycken som finns på italienska. Men jag tar dem en annan gång.

Stor njutning är det att äta en äkta pizza med mjuk tunn men ändå degig botten, buffallo mozzarella och tomat på. Bara så. För så ska den ätas. Inte med tusen saker på, amerikaniserad. I Stockholm finns inga goda pizzor, tyvärr, om man smakat en riktig tunt men mjuk degig ändå botten i Italien, en vanlig Margaritha, extra buffallo mozza och italienska passerade tomater, så är varje ciao ciao pizza ett hån mot storebrodern i pizzalandet. Bäst är de i Napoli, pizzornas stad.

Glassen. Mövenpick och alla andra släng er i väggen. Det är i Italien man ska äta glass. Tvärtemot pizzan ska man däremot testa så många olika smaker som helst. Och hur ofta som helst om man frågar mig. Att man dessutom av försäljaren tillfrågas: Vackra du, vilken smak önskas? Bella. Hur ska våra barn förstå att i Sverige ler inte folk åt dem 0och säger; hej där sötnos, du vackra, carina, bella/bello på gatan. Att där är de mest andras ungar? Att de inte själva kan dyka in i folks barnvagnar och säga åhhh söta söta. För föräldrarna är inte vana och kanske rädda för bakterierna våra bär på. Att i Sverige är tonåringarna coola, de pendlar inte mellan att köra moppe och sedan hoppa av, växla några coola ord med polarn till att vända sig om och säga - HEJ SÖTNOS, lilla pojken, vill du sitta en stund på min moppe? Vad heter du? Ha ha du är en goding...etc. (överdriver jag det stela i svenskheten? Jag överdriver iaf inte det härliga i italienskheten)

Italien är njutningens land. Språket, maten och klimatet. För mig.
(och jag blir alldeles lycklig av boken jag läser, hon, författarinnan, har samma intryck av Italien som mig själv. Kunde varit mina ord, mina tankar och min lust hon beskriver som sin egen.).

Jag och maken kommer nog för alltid vara Italienofiler. Så länge vi har förmågan att njuta. Som jag hoppas är tills det där berycktade ljuset tar oss upp i, förhoppningsvis, Italienska himlen.