lördag, augusti 30, 2008

Helt sagolikt

Vi tog bilen 20 minuter till Valle Verzasca. En bro jag lovar att fota. Den går som en bergochdalbana över den vackraste lagunen. Vi och våra bästa vänner här, klev sakta över den. Iaf jag som är höjdrädd. Vi och familjen colombian-skotttarna som kallar oss efter snart 4 år "the Swedish".

Vi solade på klipporna, skrattade gott åt våra magar, eftersom vi är i samma vecka, otroligt nog. Badade i den sagolika men iskalla lagunen. Maken och ett av barnen hoppade ifrån en 6 meter hög klippa rakt ner i det iskalla vattnet...

Vi skrattade vid pic nic lunchen åt lilla H. Som berättade för oss alla outoftheblue om när hon var hos tandläkaren med skolan. Att hon fick en pastabit i munnen. Hon blåste upp ena kinden och visade hur obekvämt det var.

En pasta sa vi? Japp som rigatoni, svarade hon. Jag skrattade så och hon är så skön att hon bjuder på det. Vad är det då undrade hon. En bomullsgrjej som suger upp spottet. Hon skrattade gott efter det att hennes förvånade min upphört. Sen la hon till - men jag som berättade för hela skolan att jag fick en rigatone i munnen!

Vi avslutade med en piatto ticinese på en grotto invid en annan lagun. Utsikten tar andan ur en. Osten och procciutton smälter i munnen. Det är sensommar. 30 grader och färgen på våra kroppar har efter denna vecka igen nyansen brun.

fredag, augusti 29, 2008

Syskonkärlek

Barnen väntar verkligen på att få hålla i sin lillebror. Få se honom. Vara med honom. Lära känna honom. Det är som om de redan fått mer plats i deras hjärtan.

-Vad gör du lille O, undrade jag när jag igår klev in i hans rum.
-Ordnar i min garderob.
-Jaha, men varför ställer du ut korgarna med strumpor och kalsonger under skrivbordet?
-De står bra där mamma, verkligen. Och hur hade du annars tänkt att Junos kläder ska få plats? 2 hyllor det räcker väl mamma? Jag tyckte inte resväskan med hans kläder var så stor...

Vad säger man. Såklart ska Junos kläder nu ligga där. Lille O har ordnat och tänkt. Jag kunde bara le och säga, fint av dig vännen.

torsdag, augusti 28, 2008

Go girl. Fast det funkar inte....

Go girl säger jag till mig själv. Om en sådan banal sak som att gå och baka en enkel sockerkaka till oss.

Barnen och maken kikar på Alvin och gänget. Jag vill verkligen baka en kaka. Men jag gör det inte. Jesus. Tänk så svårt kan det va att lyfta sig och göra något man vill.

Jag undrar om jag kommer mig för snart. Jag vill verkligen bjuda på varm caotina och mjuk pepparkaks sockerkaka.

Trädgårds magi

Tänk att vår lilla trädgård bara tar 2 timmar att få fin så fin igen. Lavendeln står givakt i ljuslila i den ena rabatten. Jag kikar upp på 3 galet höga solrosor. Vi planterade två i försommras. De är ca 2 1/2 meter nu. De kikar mot solen som står högt över bergen på andra sidan Maggiore. Lille O vattnar stolt alla blommor och plantor.

Vi plockar körsbärstomater, 28 stycken på tre minuter, barnen och jag. Sen gick vi upp och tryckte ner dem utan skal i kvällens pastasås. Imorgon blir det pasta pomodoro till lunch. Där hänger säkert 50 mogna små tomater till. Lilla H finner de understa, de som gömmer sig allra bäst.

Päronträdet som växer mot husväggen bjuder på söta stora päron i år. Vi provsmakade samma päron alla 4. Mums. Det är bara vindruvorna kvar nu. Omogna hänger de i klassar över det typiskt italienska fasta stenbordet. Vin gör man av dem. Jag lägger ut dem i en korg, till förbipasserande. Vin gör jag inte.

Klockan är 18.00 och vi går in, det är fortfrande 26 grader ute. Lagom nu. Juno och jag tycker det är för varmt annars. Juno log idag mot mig. På ultraljudet. Det såg iaf ut så. Jag skrattade och han vinkade. Faktiskt. I min värld var det precis så. När han sparkar och jag sjunger slutar han buffas. En annan slags magi.

onsdag, augusti 27, 2008

Sen sommarvärme

Det är fortfarande sommar. Jag smälter lite för varje sekund. Känns det som. Snart är det nog bara en pöl kvar. 30 grader känns så varmt nu. Jag drömmer om en stor pool jag kan dyka ner i. Där jag kan ligga med syrgastuber och kika upp på hur ytan dunstar sakta sakta. Helst hela dagen. Med avbrott för god mat och massor med frukt. Jag har blivit tillfällig fruktoman. Igår åt jag upp en persika, ett äpple, en banan och en hel ask med hallon. Barnen undrade vad jag tänkte på när jag åt alla själv. Fy fy mig. Jag tänkte inte alls. Bara svalde.

Idag har vi försökt slutföra sommarläxorna. Försökt jobba. Lyckats med att packa skolväskorna. Måste dokumentera för mig själv vad de innehåller en skolstart här i södra Schweiz.

Liten tygväska med linneservett och handduk. Märkt tandborste och tandkräm. Lunchväskan lilla H:s svart i botten med fjärilar på i salig härlig färgskala. Lille O:s vit med gröna äpplen på.

Varsitt par crocs, innetofflor.

Pennskrin med allt i. Sudd, blyerts, tusch, klister,linjal, pennväsare som jag envisas med att kalla temporale (åska) istället för temperino, som är korrekt. De skrattar gott. Som jag skrattade åt min ytis mamma, som barn. Ok, jag retas som vuxen med. Nu får jag igen med råge. Min mors svenska är by far bättre än min italienska.

Gympapåse med innetofflor mjuka samt kläder, just nu korta tygshorts och linne. Det är så varmt ju.

En hel stor ask med 30 olika färgpennor, ej tusch.

En plastmapp för kommande läxor, märkt med namn.

Betygsboken.

Snart, alla sommarläxor. Lille O har 13 stenciler kvar. Poverino. Lilla H har 5 kvar. De sitter just nu och jag förundras över att lille O har 50 räknetal på en enda stencil. Han är 6 1/2. Han klagar. Jag instämmer. Det är för mycket.

tisdag, augusti 26, 2008

Juno

Är fortfarande en liten godisbit i magen. Där levs lite rövare, men sådär lagom. Mest hickas det. Magen börjar bli i vägen när jag ska knyta skor. Köpte de mest ljuvliga mocka stövletter med stora bows på på Zurich flygplats. Helt utan klack, mjuka som tofflor. Jag längtar tills värmen går under 25 strecket och jag kan leka höst i dem. De behöver inte knytas ju. Perfekta mamma stövletter.

+ snart 9 kilo. Vecka 28 drygt. För att återgå till väsentligheter.

Det är en liten kille! Jag kallar honom numero tre, som sen blev Treo för att göra det italienskt, som sen blev ett gott skratt. Men sanningen är den att man har just tre timmar på sig att namnge barnen här efter det att de fötts. Lite huvudvärk får man ju av det. Han är vår nummer tre. Om man kan räkna kärlek i antal.

Och vi bollar namn, men inga fastnar som klister ska.

On the list:

Dante
Viggo
Gordon
Noah
Theo (istället för Treo)
Collin
Vincent

Och jag förundras över längtan denne lille individ väcker. Jag längtar oerhört efter att få möta hans blick. Att få andas in honom. Le mot honom. Känna hans värme på mitt bröst. Det är 12 veckor kvar. Ge och ta. Jag önskar det var 2, eller så. Fast jag ska vara glad att jag mår så bra, om än börjar jag bli lite tröttare och gå saktare. Dags att dra ner på tempot. Välkommen höst.

We are back

Tyst här på sistone... Massor har hänt, så mycket att det känns som ett halvår sedan vi kikade ut över Lago Maggiore.

Skönt att vara hemma. Om en vecka börjar skolan för barnen. Tillbaka till skjutsandet mellan skola och aktivitet. Läxläsning om kvällarna. Gos framför en bok och en kopp te. Det känns välkommet.

Lille O har blivit stor under sommaren. Så känns det. Stor liten kille, snart 7 år. Han fortsätter vara en ordkonstnär på svenska. Imponerar med sitt vokabulär och egen komponering.

Lilla H ar blivit en tweenie. En mogen liten stor tjej. Som lossar linan mer och mer mellan sig och sina föräldrar. Att boarda ett plan och hitta platser före resterande familjen, att ta sig för och förekomma oss andra. Jag ser att hon njuter av det. Vi inväntar hormonernas anfall. Förhoppningsvis får hon vara liten tjej ett tag till. Det känns som om flickors barndom är kortare än killars. För kort.

Barnen gick över till italienska i den sekund vi landade. Annars har vi alla pratat svenska hela sommaren. Förutom med de miljoner italienare, jag färglägger givetvis antalet en liten aning, vi sprang på i Stockholm.

Redan på Malpensa igår kväll då vi landade, började vi le åt det italienska sättet. Det verbala smiskandet mellan folk som väntar på sitt bagage alldeles för länge i lagom påfrestande värme, är ett livfullt och väldigt högljutt spektakel.

fredag, augusti 15, 2008

Skulle det kännas rätt?

Får vi plats vi snart fem hemvändare i ett radhus på 125 kvm. Kommer det känns trångt att downsiza 75 kvm? Eller bara som i min dröm, bekvämt. Small garden, small house. Mer tid till annat. Mer pengar till annat. Eller bara trängre och irriterande.

torsdag, augusti 14, 2008

Klokt

Att bara vara tillsammans. Bara så. Inget mer. Låta ord komma och tystnader vila. Om vartannat.

Imorgon åker vi ut på landet. Kanske kommer där och då känslan över mig, den som jag söker efter. Suktar efter. Känslan om vart någonstans i Stockholm med omnejd jag vill sätta bo.

onsdag, augusti 13, 2008

Italiensk mark i Stockholm

Idag strosade vi i stan, barnen och jag. Vi gick in i en möbelaffär på Drottninggatan, med mormor och farbror Bengt. Jag kände igen alla italienska former och färger. Jag känner väl till dess höga prislappar. Jag har en stor fallenhet för italiensk design, i nästan alla dess former.

- Bambini sa jag, titta inte röra. Som en god svensk mor. Speciellt du på dina heelys lilla H, fai attenzione per favore...

- Du får köra på dina hjul så mycket du vill tjejen, sa butiksinnehavaren. Och testa varje soffa och fotölj som du känner dig för att sitta lite i. Sa butiksinnehavaren.

-Du killen, fortsatte han. Känn på mattorna, rör vid tygen, och berätta för mig sen vilken du föredrar.

Lille O valde den dyraste och läckraste fotöljen i hela butiken. Lilla H "heelyade" runt och kunde inte välja.

Själv föll jag för en grön fotölj, som han hävdade var det nya "ägget". En dröm.

Lyckliga trottade vi alla ut. Lite italiensk barnkultur mitt i Stockholm fick oss att le. Stort.

tisdag, augusti 12, 2008

Alive and kicking

Idag känner jag mig mer alive. Har sovit ut. Så ljuvligt det är. Varför gör man inte alltid det. Downsizar schemat så att det alltid får plats, alla semesterdagar. Eller varför inte varenda dag!

Solen skiner och Juno är den snällaste lill i magen. Jag mår toppen, jag orkar fortfarande gå på Skansen och sen direkt till Grönan och komma hem 12 timmar senare. Jag påminns bara om att Juno växer därinne när jag knuffar folk och bord med magen. Häromdagen välte jag ett helt litet runt bord med massor med glas på. Krasch. Jag skrattade så jag grät. Jag glömde bort att man inte bara kan ställa sig rakt upp när man är i vecka 26, utan faktiskt först drar ut stolen. Servitrisen skrattade inte.

Jag har nu gått upp 7 kilo minus 200 hekto. Vecka 26 eller 27. Jag erkänner att jag inte har grym koll på det.

måndag, augusti 11, 2008

Semester längtan

Jag längtar tillbaka till doften av mynta, att sitta på trappan och kika ut över Lago Maggiore. Samtidigt älskar jag att vara här och krama nära och kära. Men livet är hektiskt. Det är jobb och träffar och barn, i en salig blandning. Tiden går i rasande fart. Vi lämnade lugnet där vi låg under äppelträdet i Rosendals trädgård, maken och jag på vår bröllopsdag. Jag saknar det samtidigt som hjulet som snurrar just nu är mer än spännande. Behöver bara en kall stentrappa att sitta och andas djupt på.