tisdag, september 30, 2008

Note to self

Jag kan föra mig riktigt bra. Men jag är inte så korrekt. Det är ok. Kanske tom bra för själen. Eller i alla fall för att kunna njuta. Ja, jag är glad för det har jag bestämt mig för. Att ha lätt till skratt och att få göra milt obscena italienska tecken till sånt som tynger. Allvarliga saker. Inte ge det för mycket utrymme. Att samtidigt ge utrymme till roliga saker med. Eller mest menar jag nog.

Smultron tycker en galenpanna är ok. Vet inte om jag är det. Men jag tog det konstigt nog som en komplimang. Fast det var nog jag som skrev ordet först. Detta blev snurrigt. Har ni inte läst Smultron ännu, så gör det. Hon är precis så, som smultron är, som tur är trär hon dem dagligen på tråd, så man får mer.

Note 2: Man måste inte hjälpa andra, om det kan stjälpa en själv. I alla fall inte när man knappt får ett tack. Blasé tack undanbedes. Fan vad schysst vill jag höra istället. Eller det jag vill få är feedback, vad det ledde till. Eller borde jag skriva: förvänta dig inte ett stort tack eller att du blir lyckligare av att ev. fälla krokben för dig själv. Det är ju liksom inte att vara snäll sett till en själv. Ännu mindre är det smart.

DIMAT

Igår satt jag på föräldramöte. Och jag förstod allt (italienskan alltså). Detta skriver jag inte för att skryta, utan för att notera det för mig själv. (Fast jag skryter för mig själv utan att skämmas ha ha!)

Här i Schweiz har man utvecklat ett eget mattesystem. Det är helt fascinerande. Låt oss säga att vi behövde 2 timmar för att förstå det, hon sa att barnen förstod mycket snabbare hur det är uppbyggt. Men jag är imponerad. Hoppas Sverige kopierar DIMAT. För det verkar onekligen kul tänk och som det uppmuntrar till lärande. En metod där barnen mycket självständigt tar sig för lärandet. De är ute på en piratresa (fast de är snälla pirater), de landar på små öar och det finns en skatt att hämta allra längst bort. Hur stor skatten blir beror ju på vilken nivå man är på. Alla skatter värderas lika högt. Flummigt låter det. Men ärligt, det de lär sig är långt ifrån flummigt.

Man börjar på F (lätt) i ett ämne, säg geometri, när man klarat av F så får man resa vidare till M (medelsvårt) i det ämnet, tillslut kommer man till D (svårt). Man kan hamna hos hajjarna, och då behöver man räddas av en kompis som landat vid nästa ö. Man ber själv om hjälp, kompisen som är där (eller läraren men barnen tycker det är roligare att hitta kompisar på öarna) och så lär man verbalt ut till den som behöver fiskas upp ur mattetrasslet. Förstå sig på hajjarna.

Vet inte om någon förstod. Men lilla H lyser, mattetimmarna är superspännande! Men man kan inte bara läsa siffrorna och t ex multiplicera säger hon, man måste se om där finns hinder med, i texten, det är oftast de som är hajjarna förklarar hon. Har man klarat sig till en ö i bastänket i ett ämne, så ber läraren barnet att färglägga en ruta för det. Som betyder klart. Jobbar man enkom i ett ämne målar läraren rött för det ämnet ett tag. Man behöver alla baser för att gå vidare, men man får resa på i geometri havet rätt länge t ex innan man får rödflagg (se upp, andra priater är längre fram i andra matte ämnen, man behöver kompisar för att kunna fiskas upp om man hamnar i vattnet!)

Fan, varför fick inte jag lära mig matte så. För mig fanns bara rätt eller fel. Röd penna eller en stjärna. Inget kul tankesätt eller resa att vara på. Jag gillade inte matte.

Hur lär man ut matte i Sverige idag? Jag låter som om jag dissar Sverige i inlägg på inlägg, så är det inte. Jag är nog mest kluven, lite rädd och osäker på hur våra små italienare till barn kommer att digga att bo i Sverige. Och denna mening har jag skrivit om flera gånger. För till viss del dissar jag jag både Sve och Italien och Schweiz, det får man kanske även....

måndag, september 29, 2008

Njutning

Det är en ren njutning att tala italienska. Att få vistas i Italien. Äta och dricka. Men inte att bo. Tyvärr. För jäkla krångligt. Men vi bortser ifrån det ett tag.

Senza niente - är det inte ett underbart ord. Utan ingenting. Un brioche senza niente....
Det bad iaf maken och jag om till frukosten vid havet i Lerici, en croissant utan ingenting. Att doppa det utsökta kaffet i. Sanden var vit, havet varmt och solen skön.

Innan vi åkte till Lerici hade jag ett möte på italienska, i hela 2 timmar. Det är en njutning att få ta Dantes vackra språk (jo, för det var Dante som var upphovsman till den moderna italienskan, när man tvärtemot alla andra Europiska länder (Frankrike, Spanien, Portugal etc) valde den största mest inflytelserika stadens dialekt, till att bli hela landets språk, så reste man landet runt i Italien och valde det vackraste...Så härligt italienskt, inte sant?) i sin mun och känna att man hanterar det. Världens vackraste språk. Även om varje mening jag bygger har små fel, så är det en njutning att ta orden i min mun. Att man bara pratar italienska i Italien gör mig inget. Jag skulle byta ut både engelska och franska kunskaperna utan att tveka, om jag var tvungen. För att inte tala om de underbara uttrycken som finns på italienska. Men jag tar dem en annan gång.

Stor njutning är det att äta en äkta pizza med mjuk tunn men ändå degig botten, buffallo mozzarella och tomat på. Bara så. För så ska den ätas. Inte med tusen saker på, amerikaniserad. I Stockholm finns inga goda pizzor, tyvärr, om man smakat en riktig tunt men mjuk degig ändå botten i Italien, en vanlig Margaritha, extra buffallo mozza och italienska passerade tomater, så är varje ciao ciao pizza ett hån mot storebrodern i pizzalandet. Bäst är de i Napoli, pizzornas stad.

Glassen. Mövenpick och alla andra släng er i väggen. Det är i Italien man ska äta glass. Tvärtemot pizzan ska man däremot testa så många olika smaker som helst. Och hur ofta som helst om man frågar mig. Att man dessutom av försäljaren tillfrågas: Vackra du, vilken smak önskas? Bella. Hur ska våra barn förstå att i Sverige ler inte folk åt dem 0och säger; hej där sötnos, du vackra, carina, bella/bello på gatan. Att där är de mest andras ungar? Att de inte själva kan dyka in i folks barnvagnar och säga åhhh söta söta. För föräldrarna är inte vana och kanske rädda för bakterierna våra bär på. Att i Sverige är tonåringarna coola, de pendlar inte mellan att köra moppe och sedan hoppa av, växla några coola ord med polarn till att vända sig om och säga - HEJ SÖTNOS, lilla pojken, vill du sitta en stund på min moppe? Vad heter du? Ha ha du är en goding...etc. (överdriver jag det stela i svenskheten? Jag överdriver iaf inte det härliga i italienskheten)

Italien är njutningens land. Språket, maten och klimatet. För mig.
(och jag blir alldeles lycklig av boken jag läser, hon, författarinnan, har samma intryck av Italien som mig själv. Kunde varit mina ord, mina tankar och min lust hon beskriver som sin egen.).

Jag och maken kommer nog för alltid vara Italienofiler. Så länge vi har förmågan att njuta. Som jag hoppas är tills det där berycktade ljuset tar oss upp i, förhoppningsvis, Italienska himlen.

torsdag, september 25, 2008

Bara åk

Jag skulle ju inte blogga, i allafall inte så här tätt. Det skulle vara stressigt nu. Än så länge så glider projekten som bästa skidvaxen under de finaste skidorna. Jag njuter just nu av det, även om det finns massa hinder att hoppa över längre fram, främst i det nya projektet. Men det är ju inte nu.

Solen lyser från klarblå himmel och ute är det 22 grader, solen ska få värma våra kroppar på rivieran redan imorgon eftermiddag. Här, där man är så sträng med att få ta ut barnen en endaste dag ur skolan frågade vi lite lätt, kan vi hämta dem vid lunch, vi vill göra en minisemester. Ja men visst sa barnens lärare i kör, de är ju aldrig sjuka eller borta så det går utmärkt. Tack för det, och ja, här böjer man sig lätt för lärarna. De har verkligen power. Jag kan nästan se mig själv niga "tack då senora". Ha ha. Never. Men kroppspråket förmedlar nog detsamma, trots allt.

Vi packar liten väska med badkläder och linnen och shorts, jeans till kvällen. Vi bor vansinnigt billigt men bra, precis på stranden. Off season is truly lovely.

På lördag tänker jag dricka fantastiskt goda macchiattos, doppa croissanter i sylt och se solen gå upp över medelhavet. Läsa boken som maken "presentade mig", mellan sandslottsbyggen och betygsättning av dotterns hjulande (ni vet, Spanien 8 poäng, aha, Sverige 10 poäng etc), klappa på Juno som börjar göra mig påmind om att det är dags snart. Livmodern tränar titt som tätt och det känns bekant,läskigt och alldeles naturligt. Det är ca 60 dagar till att föda barn och det känns fortfarande så väldigt långt borta. Moto Boy, som många hyllar är laddad i ipoden, till hans fantastiska Beat heart vill jag andas ut Juno. (och ni fattar väl att "andas ut" är en dagdröm. Jag mer skriker ut, plågas ut, dör ut, allt utan andas iaf.)

Juno som vi ännu inte vet vad han heter. Men det lutar åt Vincent. Det lutar åt Victor. David tycker lille O. Alla är fina. Milo sa jag, men nej sa de andra. Det är ju Tintins hund. Jaha.

Tror jag ska roa mig med att skriva namn i sanden, sudda med hälen, skriva ny med tån, om och om igen. Så ska jag visa lilla H och lille O sandleken. Rutan, minns ni, där man tänker på namn på 4 personer man tycker om, säg ett tal, det blev Vincent.

Kanske är det så Juno får sitt tilltalsnamn. I Lerici på starnden, lekandes rutan. Ser det framför mig, maken sa 11, vi räknande, det blev XXXXX. Hans andranamn är klart, det är samma som hotellet heter, det som vi ska bo på. Samma som lille O har. Mitt flicknamn, som även är ett förnamn. Jag vann, enkel match. 1-0 jag versus sveriges rikes namnlagar när det gäller dubbla efternamn. Man får ju annars inte sammanföra släkter, i Sverige, genom efternamn. Så vi låtsas, att det är ett andranamn.

onsdag, september 24, 2008

Hyper active parents eller bara en (hög) gravid kvinnas dagbok kanske

Jag menar, det är ingen som pratar om oss föräldrar, som tvingas att bli hyperaktiva. Vi pratar bara om barnen, som potentiellt hyperaktiva. Vi pratar om det är för mycket för dem, för lite pusch, för mycket push, för ditten och datten. (och läs ny allt med en god nypa salt, jag är inte allvarlig jämt!)

Jag klassar mig själv som ofrivilligt hyperaktiv, när maken är bortrest. Måndag: upp 07.00, laga frukost, se till att de har sina miljoner saker med sig i väskan till skolan, göra sig i ordning och kasta ett öga på att barnen gör detsamma. Till skolan 08.10. Hej hej fröknar, hejdå puss puss barn älskar er hela dan, 3 nya lappar att läsa och (förstå!) signera, minnas att lägga i barnens plastfickor när de kommer hem, anteckna i familjens kalender. Jobba, helst i superhög takt så man även hinner klart en del av det man vill leverera. Hämta 16.15, köra till hiphopen (varför får jag alltid ta alla andras ungar med?), handla mat med sonen under tiden , köra till fiol lektion, coacha läxa med lilla H under tiden. Få instruktioner om lille O's fiol läxa fast jag ifrån säger mig den, den är hans att komma ihåg väl? Hemma 18.30, laga mat. Se till att lilla H duschar fast hon inte vill, lägga fram kläder till morgonen så den blir lugn. Hur hann huset bli så stökigt? Plocka. Läsa lite med barnen, lyssna in dem, pussas, gosa. ZZZ (jag tror jag somnar först?)

2 dagar i veckan hiphop, en dag gitarr = lilla H.
Fotboll en dag och fiol en annan = lille O. Mycket logistik, mycket körning och en jäkla massa energi. Men klart de ska få spela ett instrument och ha en aktivitet var....
Det är väl så vi parents inte blir soffpotatisar....

Jag tycker någon ska skriva en bok till barnen i all curling och hyperactive children-books djungel. De är ju läskunniga de små liven. En bok om hyper parents, att de då och då måste få skolka ifrån körningar (som är oundvikliga när man bor en bit bort) för att det kan bli för mycket för dem. Ja, att föräldrar ibland behöver ha tråkigt, inget att göra, att då till exempel läsa bok istället. Som lättsmälta Lyckan, kärleken och meningen med livet som maken kom hem med mitt i natten....



Reminder: Lille O drog igår ut den ena framtanden alldeles själv, sen grät han som om han verkligen förlorat någon, ett hjärtskärande gråt. "Jag var så nervös mamma", var det han sa. Vi kramades tills han somnade. I morse strålade han, och tandfen han undrar om han ska tro på efter hans mors fantastiska fantasi berättelse om henne (haha, I love stories) eller inte hade iaf tagit tanden och lämnat 5 franc. Sen slog det mig att hon kanske är en snålis? En hyperfé som inte har hunnit fundera på om det varit inflation sen 1979 när hon tappade tänderna....

tisdag, september 23, 2008

Today

Dimma, lite snö på topparna man inte ser. Vid lunch ska det vara 20 grader och sol.
A very short morning meeting. More ciao and bye, but at least we changed thoughts...



måndag, september 22, 2008

En riktig fighter

Ens egna stund av vemod blåses bort av andras verklighet ibland. Där vi finner det svårt att andas eller vad det kan vara, blir det så futtigt banalt, när man tar del av människor som Madde, hennes starka fina mamma och älskade pojkvän. Jag är så berörd att jag inte vet vilka ord jag ska skriva här. De verkar mest stapla sig på varandra. Det jag vill få fram är att uppmuntra till mer hjälp. Tusenlappar och empati hör ibland samman. För hur kan vi annars hjälpa om inte genom bidrag till mer stöd och forskning. Det är väl då empati?

Annat än starkt emapti går i allafall inte att känna när man läser Maddes mammas inlägg, när Madde själv skrev och hennes pojkväns blogg.

En upphovsman vid namn Peter är klok, jag länkar till där pengar verkligen bidrar i barns och föräldrars och anhörigas tuffa vardag. När man kan bör man ge extra näring. Så känns det i allafall för mig.

http://www.barncancerfonden.se/1452

Nya andetag

Andetag, det är inte "jag" att skriva det. Men det kanske jag borde ibland. Men jag har nog en förmåga att andas lätt, för det mesta.

Jag känner mig vemodig. Hormoner kanske. Maken i annat land. Men solen lyser och barnen och jag hade en mysig morgon, om än trött sådan. Hon sa att hon hade ont i magen lilla H. Jag masserade en stund och lilla H gick sen och borstade tänderna. Lite stygn av magont har jag nu sen dess, för lilla H vet jag ju har riktigt ont i magen när hon säger lite. Ändå körde jag ner henne till skolan och jag tänkte när jag lämnade henne på skolgården: hon ser inte ut som sitt vanliga jag.

Så går tankarna till gammal mark. Jag är bra på att bryta ny mark. Att stega upp och sätta bo. Liksom en fiskare kasta ut lina på lina och tillslut finna de där fina fiskarna man vill ha runt om sig. Utan att äta upp dem. Men att välja om och noga. Det finns ingen anledning att dra upp de små. Jag tror att det är nyttigt att välja om sina relationer, även om de är gamla. Att inte försoffa dem.

Gammal mark står vi på igen om 5 månader. Om nu planerna hålls. Om inget oförutsätt händer. Jag undrar hur gärna jag vill stå på gammal mark. Jag tänker att jag gillar oförutsägbarhet, om den klingar i positiv anda.

fredag, september 19, 2008

Ut -flykt

Vi har smidigt två helgplaner. Antaglien för att vi båda har massor med jobb. Eller kanske för att solen är varm och himlen blå.

Vi drar på lördag en bit runt Maggiore, stannar där vi vill, via Alessi outlet på utvägen för att kanske för sista gången fynda fynd. Förhoppningsvis kastruller, eftersom maken ständigt bränner sönder våra. Barnen ska välja restaurang längs vattnet i Italien. Vi är hemma redan samma dag, när det känns dags. Helgen bjuder på sensommarvärme, som var dag just nu.

Helgen efter åker vi till Italienska rivieran. Lerici. Där ska vi bo på mitt namne hotell. Dessutom med goda vänner. Vi drar redan på fredagseftermiddagen och är framme till middag. Dagen efter äter vi frukost blickande ut över strand och hav. Det tar 2 1/2 till att få doppa fötterna i medelhavet.

En mammas skryt och funderingar

Lille O har av sin pappa på en kväll lärt sig spela blinka lilla på fiolen. Nästan helt perfekt, men visst, falska toner piper ut de med. Men jag är impad av hans vilja och jag trodde det tog lång tid att lära sig plocka ut noterna. Även om det nu låter sådär.

Tänk att hans pappas gamla talanger sitter i. Han har inte hållt i en fiol sen 1977 typ.
Ok, det lät rätt illa först. Riktigt illa, men bättre då O tog över fiolen och la hans små fingrar på de täta strängarna hans pappas fingrar inte lyckades separara med sina stora. Åtminstonde skyllde maken på det.

Juno, verkar inte gilla fiolen nämnvärt än så länge. Han bökar och sparkar till de falska höga tonerna. Eller så ägnar han sig åt modern dans. Möjligen.

När jag höll för öronen på Juno så gott det gick (jag vet ju inte hur han ligger men gissar neråt ha ha) tänkte jag på att Juno kanske får familjens mörka drag. Utseendemässigt menar jag. Vi fyra är så blonda och blåögda, med skiftande nyanser. Men på min sida är jag och pappa de enda blonda, på makens sida är de blonda i hans närmsta familj, men resten har bruna ögon. Kanske höll jag för Junos ögon istället för hans öron, och han telepaterade mörka färger till fiolspelet.

torsdag, september 18, 2008

Ordkonstnär

Lille O är ibland ordkonstnärernas Mozart. Det är inte nya ord så mycket som han hittar på, det är förmågan att genom dem meddela sig. Främst när han talar känslor, blir jag ofta stum.

Fiol maestran (lärarinnan):
-Varför vill du spela fiol? Känner du någon som spelar fiol? Som du vet är det ett svårt instrument att lära sig.
- Jag känner ingen, men jag har sett en konsert på TV och jag har tänkt på hur det skulle kännas att ha fiolen sådär under hakan och så nära inpå få höra den vackra musiken. För piano och gitarr är liksom fint, men inte vackert, som fiolmusik. Den vackraste musiken. Det vackraste instrumentet. Också gillar jag stråken, hur man drar den, så där snabbt (han gestikulerar) vid sista tonen. Därför, vill jag lära mig spela fiol.

Det var som om han verkligen längtat efter att berätta varför. Att få frågan. Få sätta ord på hans vilja och känslor. Han pratade med stor värme och intensitet. Lille O snart 7 år.

Rummet blev tyst. Helt tyst. Sen log hon och sa, du kommer bli en intressant student. Vi ses på tisdagar då! Han skakade väldigt artigt hand med henne. Hela timmen med henne var han som en annan pojke. Blyg (för första gången?), lugn och väldigt uppmärksam på hennes instruktioner.

tisdag, september 16, 2008

For my information

FYI, står ju i vartannat jobb mail.
FMI: om du verkligen måste spotta, spotta långt!

Igår kunde man se en mäkta gravid kvinna spotta på barnens skolgård. Det flög nämligen in en stor fluga rakt in i min skrattande mun. Sannolikheten är liten men tydligen inte tillräckligt liten. Till alla barnens stora förtjusning spottade en mamma, rakt framför barnen, lärarna och nunnorna. De fick sig ett skratt de med, spottloskan landade rakt på den stora bollen som numer är en del av mig. Med en grann spottloska på den utstickande magen kikade jag generat upp mot de skrattande ungarna och nunnorna. Sen ner på flugan, som faktiskt flög iväg, tyvärr torkade han inte upp efter sig. Skit fluga.

Med en grann fläck på magen körde vi tjejerna till hiphopen, lille O och jag. Sen vandrade vi i 40 minuter för att hitta den där fiolaffären som vi sökte efter. Väl där stod vi som stumma. Det var som att kliva in i en annan värld. Varken lille O eller jag ville lämna den. Där luktade och lät ljuvligt. Harry Potters trollstavsaffär var det, bara det att här fanns det stråkar i lådorna istället. Lika gammalt och dammigt, lika mystiskt och lika hjälpsam gubbe. På samma sätt som Potter testade vilken trollstav som passade honom, testade lille O vilken stråke som var hans.

lördag, september 13, 2008

Ljus


Jag gick ut för att fånga det vackra ljuset. Ljuset över den glittrande sjön, omgiven av gröna dramatiska berg, på vilka molnen hängde som draperier. Himlen blottade sin vackra kvällsfärg emellan molnens fladder. Jag hann bara vända om, så var ljuset borta. Det enda som lös upp mitt synfält slog ut framför ögonen på mig. Fast det inte är en nattblomma gissar jag att den liksom jag, fångade det allra sista av dagens ljus.
Regnet faller som den vänaste regndusch. Inifrån huset hörs gitarrspel och kyrkklockan invid bjuder på lika falska toner. Gemensamt är det ihärdiga, återkommande.

torsdag, september 11, 2008

Scenario overkligt

Tänk er en väldigt gravid kvinna som flyger iväg för att träffa en potentiell kund. Ett säljmöte. Om ett mycket stort uppdrag. Några mail växlas emellan den potentiella kunden och mig och veckorna går. Jag har sett det som framtida prospekt. Vi fick bra kontakt. Men jag är ju även hög gravid, det var ett stort projekt, ett längre projekt. Ett projekt där man noga går igenom hela stora internationella verksamheten.

Just precis för någon timme sedan damp ett mail in (mail liksom inte samtal) att vi kör tillsammans. Jag har fortfarande inte lyckats stänga munnen. Det är för overkligt. De sa ja till offerten på varje punkt. Jag är höggravid, de vet att jag inte kan flyga längre, men säger att de litar till min kompetens och känsla. Jag har som tur är backup om det kniper.

Därför alla goa som läser här titt som tätt, drar sig den hög gravida kvinnan sig in i jobbdjungeln med ett projekt för många, och det sista större än jag drömt om att få axla allena, tillbaka. Alltså, jag tar en time out ifrån att blogga. Jag kommer inte hinna. Jag hoppas jag hinner färdigställa detta på 4-5 veckor. Jag ser mig själv drukna lite i jobb ett tag och ler samtidigt åt faktumet att jag kan vara mammaledig längre.

Bye bye for a while (skriver kanske då och då) och håll tummarna att jag inte tagit mig vatten över huvudet. Risken finns.

Innan jag drar mig tillbaka ett tag så kan jag berätta att den där fina svarta väskan kom nu, den är ljuvlig. En finfin present! :D

Cut it out

Min frisör är enormt charmig. Hon är faktiskt riktigt duktig med, sett till reslutatet. Vi sitter och pratar politik, hon är grym i ämnet. Jag älskar att höra om hennes syn på den italienska politiken, eftersom hon är sicilianska har hon starka åsikter. Eller kanske på grund av. Italienskan min får sig dessutom en rejäl boost varje gång jag är där. Hon rättar mig ohämmat.

Det är å andra sidan rent av komiskt hur hon kunde bli frisör, för någon klumpigare människa har jag nog aldrig träffat. Det är ingen avslappnande stund framför en tidning, att gå till Anna.

Jag säger niente (det gör inget) hela tiden, tills jag inte orkar längre. Jag ger faktiskt tillslut upp och nonchar hennes scusi, mamma mia hur gick det etc.

När hon la färg i håret på mig tappade hon ideligen foliepapper på golvet. Hon skvätte färg på mitt förkläde hela fyra gånger. När hon sköljde ur schampoo hällde hon vatten i mina öron tills jag inte hörde hennes scusi längre. När hon klippte var hon tyst och hemskt koncentrerad, men lyckades tappa saxen två gånger. Hon lyckades även med bragden att få in mitt hår i fel sida av hårfönen. By then, sa jag bara ok men säg mig varför är sicilianska maffian så känd men inte den napolitanska? Då lös hon upp, hennes ämne. Tabuämnen, som bara en galen svenska tar upp.

Det blev snyggt, intressant och en aningens obekväm upplevelse, de två timmarna hos frissan.

onsdag, september 10, 2008

Tjuvlyssnat

Som en löpenld till morsan gick ryktet. Väldigt italienskt.... Och med strålande ögon berättas det.

Tjuvlyssnat av Giacomo på toaletten, som berättade för sin mamma, som berättade för min väninna som berättade för mig. Allt inom 3 timmar. Vilken löpeld.

Alessandro till lilla H i badrummet på skolan: H jag bara älskar dig, hela dagarna.
Lilla H: Jag älskar dig med Ale.
Ale: Tänk att vi kan prata såhär med varandra utan att någon hör oss.
Lilla H: Fniss.
Ale: Du är verkligen vacker.
Lilla H: Du med.

Giacomo satt på en toa i badrummet han med. Men det visste såklart inte lilla H och främst inte Ale. Nyfikna morsan försökte titta henne i ögonen väl hemma, och frågade om något extra kul hänt idag. Men nej, en vanlig rolig dag mamma, blev till svar.

Fast jag skriver det ändå. För när hon väl får bloggen att läsa är det nog kul att påminnas om.

He really is an angel

Vår lille uppstickare just nu. Lille O. I en kaxig fas, snart 7 år. Han som alltid pratar. Alltid. Igår kväll låg jag och läste i min säng medan barnen somnade i sina sängar. Lille O tassade in till mig. Kröp ner i sängen och sa hej mamma, jag sover med dig. Sån är han. Han meddelar sig. Lilla H hade frågat om det går att krypa ner. Inte för att jag ber om det, utan för att sån är hon.

-Mamma det var mässa i skolan idag. Säger han plötsligt.
-Jaså, oj, sånt har ju inte jag koll på som du vet.
-Nej jag vet det mamma. Du tror ju på kära goda godheten.
-Ja just det sötnos, hur var det då? Många föräldrar där?
-Åh, vet du, det är så vackert. Verkligen vackert i kyrkan. Alla sånger är så vackra. Så kikar jag upp mot taket och de vackra målningarna, ser ljuset som strömmar in på dem. Det är verkligen fint. Jag gillar mässor. Om bara prästen kunde sluta prata i tid. Han säger väldigt mycket. Men jag vet inte vad.

Han borrar in sig mot mitt bröst, lägger min arm bekvämt under hans huvud, vi ler och jag rufsar lite i hans långa hår. Han somnar på en sekund.

You can only love him. Och jag måste säga att mötena med kyrkan som barnen får här låter långt ifrån negativt :) Vad man än som vuxen tror på eller inte tror på.

tisdag, september 09, 2008

Happy birthday and weaknesses




Fyller man år i graviditetsvecka 33/34 finns det inte mycket att önska mer än vila. Men ändå, from me to me. Att jag snart fyller år är givetvis bara ett dåligt svepskäl.
På torsdag ska jag klippa mig. De finaste korta frisyrer lockar. Lite mörkare slingor lockar. En mer cool/markerande page lockar. Tipsa gärna om snygga frisyr bilder, jag känner mig redo att testa nytt.

Victor goes hiphop

Victor är också ett fint namn. Ett släktnamn hos oss. Som passar bra ihop med vår andra sons namn... Väldigt bra faktiskt. Vanligt, I know, men kanske inte på småttingar idag?

Juno kommer han ändå att kallas, känns det som. Så han kan ju döpas till vad som. Om man skulle vara på ett mer krasst humör.

Igår började lilla H på hip hop dans, två gånger i veckan ska hon gå. Utanför rådde något av ett spettaccolo, alla barnen stod och gjorde klappramsor, händerna slogs emot varandra i olika former och orden strömmade i olika rim och rappakaljor ur deras munnar. Vad tjejerna gör på skolgården blev ganska uppenbart, man kunde bara le. Det var minst sagt underhållande.

Hip hopen var en hit. En stor hit. Ut kom hjulande lilla H och visade lite under lugg några moves. Hon kunde liksom inte låta bli. Hon älskar att stå på scen, men utan en scen är hon mer reserverad, så det var lätt att tolka att det varit kul.

Lille O kunde inte uppföra sig alls igår. Det var som att prata med en vägg. Jag kände mig som en hoppplös morsa. Hoppas det inte håller i sig.... När jag nattade sa jag - Du jag saknar den där fina O som bor här, idag verkar han vara på rymmen. En clown har istället flyttat in eller? Kittalde lite. - Mä mamma, jag är ju här nu! Svarade han och log. I hope he tells the truth. Uppfostran är den största utmaningen av dem alla.

På lördag är det gitarr lektioner, hoppas det blir samma hit. Lilla H har längtat så. I 1 år har hon spelat på sin gitarr hon fått av sin morbror. Första provlektionen är välkommen.

Solen skiner, det är redan + 23. Idag vankas massa jobb.

måndag, september 08, 2008

Vincent

Jag testar ett nytt namn, och det fastnar. Just nu heter Juno Vincent. And I like it.

Viggo och Dante, står kvar. Men Vincent rockar just nu. Hjälp. Förstå, vi har 3 timmar på oss att besluta vad han heter efter det att han är född. Porco Zio och massa andra svordomar våra barn inte får ta i mun.

(Jag sa till barnmorskan - men hjälp 3timmar, det är ju ingetting! Hon sa: -Men vaddå, hur gör ni i Sverige? - Vi har tre månader på oss, men de får såklart ett personnummer först. Hon skrek:- Men dio, stackars svenska nyfödda barn, de heter bara ett nummer! Och igen, underbara kulturkrockar, som ger mig nya synsätt)

Nya nätverk

Varje möte med människor och med nya länder och kulturer ger mig glädjen att knyta nya kontakter. Annorlunda, spännande, tankefulla och oundvikligt i livet, sorgliga.

Jag känner att det är dags för mig att utvidga ett annat slags nätverk och inspireras. Women in progress, kanske är värt varenda öre. Jag tänker testa!

Men nu tänker jag "minsann" ta med mig telefonen ut i solen, lägga mig i solstolen och bränna näsan lite lätt i + 26 och strålande sol. Det är ljuvligt att bestämma över sin egen tid, som egen. Vilken progress :)

Maraton pussel

Alla bitar måste passa in perfekt. Ingen kant får tryckas in med minsta våld. Smidigt och lättsamt och med lättnad ska de läggas dit, en efter en.

Det är inte livspusslet. Det är flyttpusslet. Att flytta utomlands och hemvända är som att flytta inom Sverige upphöjt i 4. Inskrivning, utskrivning, skoltester (japp våra barn testas in i årskursen över sina årsgamla har vi lärt oss), flyttfirma som kan EES regler, uppsägning kontrakt på dagen korrekt, sjukförsäkringar som lappar, vaccin till bebbar i rätt land. Skolpeng in och utskrivning ur skola. Signaturer mellan skolor. Pusslet är stort och vi har bara börjat lägga ramarna och anar litegrann motivet.

Jag började skriva blogg för att längre fram minnas. Dessa finfina år utomlands. Dess utmaning och guldkanter. Jag är så glad för den pushen jag fick att börja blogga. Jag var motstridig mot forumet först. Men idag tacksam att jag lät mig övertygas. Jag ska till mina barn trycka den i bokform, lite rensad möjligen på trams, så att de när de blir större kan läsa om sina år i Italien och Schweiz, utifrån mitt perspektiv.

När vi flyttat hem och kommit på plats kommer denna blogg ha nått sin slut. Lite grann ser jag fram emot det. Även om det kommer att kännas lite tomt kan jag tänka mig. Att blogga på hemmaplan om de mina kommer jag inte att göra.

lördag, september 06, 2008

Allowence

Kan betyda helt annat. Men det var den rubriken som föll sig på.

Jag har njutit, i några dagar nu. Själv och tillsammans med barnen ibland, ibland med maken. Vi njuter i förväg. Åt lille Junos ankomst. Ovh vi tillåter oss det. Att glädjas nu.

Detta genom att ha tvättat alla hans nya, samt ifrån bror och syster begagnade, kläder. I bästa allergitvättmedel. Såklart. Ha ha. Så är man, som mor. Ibland. Vi har vikt och lagt de små gulliga kläderna i fina små högar. De fyllde två lådor. Varken mer eller mindre.

Jag har nog aldrig varit så förberedd. Redo. Fast jag njuter av den korta stund vi har kvar att sova allena i sängen. Lille O har precis flyttat ut ju, på eget bevåg. Han kommer inte ens när det åskar, han, den liksom amen i kyrkan, har kommit vargtimmen. Varenda natt i snart 7 år.

Imorse skrattade vi, maken och jag. Jesus. Vi får ha sängen ifred i 2 månader. Lite rå humor som vi har skrattade vi åt att vi sa att man borde kanske lobotomeras. När man återvinner det där man längat efter, har man bäddat för en ny liten att ta bort just det. Med glädje dessutom.

Snart börjar det om. Antar jag. Vakennätter och magknips skrik. Och det känns så välkommet.

fredag, september 05, 2008

Boom

Det har åskat i exakt 24 timmar nu. Jag är rätt trött på att bli bländad och att fönstrerna skallrar. BOOM! Another day in thunderland, verkar det som.....

Ser fram emot fredagsmys. Mamma Mia film och kanske jag bakar i åskvädret, mellan samtal och mail konversation. Usch, kvitton ska redovisas. Min akilleshäl. Kvitton. De bara försvinner, fast jag lägger dem på ett speciellt ställe så är det alltid någon som rymt sin kos. Kvitton och strumpor verkar ha ett eget hide-out, varifrån de garvar åt mig virrpanna som söker och söker. Alltid utan resultat.

torsdag, september 04, 2008

Skit också and a walk away

I går kväll var de på uselt humör. Verkligen i luven på varandra. Jag skrek.
-Wääääääääääääää!!!!!

De hajjar verkligen till då. Jag gör inte det så ofta....

-Jag saknar pappa, sa lilla H.

-Jag med sa lille O. De tittade på mig under lugg.Mot mig, den elaka. Som skriker.

-Jag med, sa jag. Så skrattade vi åt att vi tyckte likadant.... ända tills vi blev sura igen.

För ett litet tag sedan träffade jag en kvinna i jobbet. Den tjusigaste kvinna jag sett i hela mitt liv. Hon var asiatisk. Jag kunde bara konstatera att tiden flög. Inte för att hon var så tjusig. Hela hennes person och kroppsspråk var ljuvligt faktiskt. Jag fann mig själv fantisera, jag tar hennes snygga pjuck och resterande outfit och låtsas att jag är hon för en dag. Hon får hålla tillgodo med att vara mig.

Jag klev ur fantasins värld och nyligen in i mina nya svarta mocka Navy Boot stövletter, som jag fyndade i rean på Zurich flygplats. De är ljuvliga på, som tofflor för fötter som trampar fram med 9 extra kilo. Finaste mocka och kuliga bows livar upp trött kvinna.

Fast de gjorde sig inte så bra på bild, ser jag.

Grazia och morgonpasset

Igår kom maken hem efter en oväderslanding i Milano. Men sig plockade han Expressen och SVD. Man blir ju sådär barnsligt lycklig av svenska tidningar så fort man bor utomlands. Som ett äkta gift par kröp vi ner i sängen med varsinn tidning ;) Men, väldigt fort insåg jag att i Expressen stod det inte något. Inte något alls. Jag tog upp min svarta Grazia istället, ögongodis och iaf några artiklar. Dessutom alltid även en kurs i italienska.

Så lyssnar jag ofta på zuppa inglese som morgonradio. Ett italienskt program. Men så kom jag på, jag kan ju lyssna på webradio (dah!). Är det morgonpasset som gäller eller tipsa mig gärna!

onsdag, september 03, 2008

unbelievable

Mi scusi. Scusate. Veramente. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag går in på min hotmail och där ligger 42 mail ifrån personer som läser min blogg! Jag är helt chockad. Jag är ju usel på att gå in och läsa mail där. Men ska kika in oftare. Tack för fina kommentarer! Jag är överväldigad.

Mitt i allt läsande hörde jag tydligt hur glas krossas. Jag har nu letat runt i huset. Börjar tro att det spökar. Jag hittar inget krossat glas.

Någon skrev att min blogg är som att läsa en må bra bok, att vi verkar ha ett rikt måbraliv. Och så är det nog ofta när man bor utomlands av egen fri vilja. Man lever tätt på varandra känslomässigt, med mer tid för varandra och för att upptäcka. Tillsammans. Men den första tiden kantas av en hel del taggar. Den då man inte kan språket, koderna, kulturen. Den första tiden är tuff. Och enormt lärorik. Nu surfar vi på vågen, nu när vi kommit upp på brädan. Vi fångade nog vågen för ca 2 år sedan.

Igen jag bugar och bockar. Och känner mig tacksam. Så fint att folk mailar små konfettibrev!

En solros till

video

Nu blir jag påmind om att snart ska man in i blöjträsket igen. Shit... känns som ett bra ord på det.

Små solrosor

Jag ser hur lilla H blommar sen bara i måndags. Hon går i terza (trean) och är på den stora skolgården. Sånt som jag tänkte innan om att "shit, det kanske är lite läskigt". Hönsmorsa.

Hon. Älskar det. Hon leker med dem i fyran och femman, tillsammans med en tjej till i hennes klass. Idag är hon hembjuden till en i fyran.

Man ser ju hur ens barn blommar och trivs, på små små saker. Som lilla H:s samtal om skolan. Hur hon kliver in i skolan. Hur hon kliver ut ur skolan. Humör och att hon ger sig i kast med att vara stor. Imorse sa jag ärligt att jag inte sovit en blund. Juno kickade som attan och det åskade som bara den. Hon klädde på sig snabbt. Gick upp och dukade bordet för frukost. Jag skiner, fina unge. Härliga tid. För man vet ju, att tuffa tider för ens barn onekligen kommer. Lille O satt under tiden och lät sig påpassas, allt emedan han om och om upplyste oss om hans lösa tänder, visade oss att bägge hans framtänder nu kan stå rakt ut. Om tungan får putta på.

Lille O är störst med sina snart 7 år (ha ha) på sin skolgård. Tvåan. Fotbollsmålet är äntligen deras. De har väntat i två är på att få "äga" fotbollsmålen, de små tvåorna. Efter skolan fortsätter lille O kicka boll på asfaltsparken invid oss, med de stora grabbarna. Men han har vunnit respekt och vänskap bland dem. Jag glädjer mig till att våra pseuvdotvillingar har varsitt liv och inte längre är så beroende av den andres närvaro.

Själv är jag ingen solros idag. Det regnar. Jag m å s t e producera och jag har knappt sovit. Barnen följer båda med kompisar hem. Ikväll ska vi gå på öppet hus på en gitarrskola, vi tre. Det ska bli kul. Maken kommer hem lagom till läggdags.

tisdag, september 02, 2008

Var beredd på att vaska av ansiktet

En väninna till mig driver Barnsidan. Hon både intervjuar och skriver egen blogg. Alltid intressanta intervjuoffer och välgenomtänkt egen blogg. Det är värt ett besök!

Senaste intervjun är verkligen riktigt sorglig. Man kikar in i en kvinnas liv som miste sin man mitt i livet. En man som lämnade två små barn efter sig. Samtidigt som tårarna tränger upp och såsmåningom dalar ner över kinderna får man sig den där tankeställaren. Hur bra man har det. Vilken gåva det är att få vara en familj. Även hur man kan hjälpa sina vänner, när de, om någonsin, hamnar i behov av stöd och hjälp.

Dagens bra och så det som inte varit så bra

Klockan 09.30 har dagen redan varit händelserik...

Dagens mindre bra....

Lille O fullkomligen sov på mig i natt. Juno sparkade och jag puttade. Lille O sov som en stock men kröp snart tillbaka med sina små ben slängda över mig och armarna runt min "smala midja".

På väg hem upp på slingriga berget mötte jag en vändande lastbil. Jag la i backen, för att signalera till bilen bakom att vi behöver backa nedåt. Bilen bakom backade rakt in i bilen bakom honom..... Jag körde så fort jag kunde komma förbi lastbilen iväg utan att lyssna på vilka ord som hörde ihop med det vilda kroppsspråket :O

En ödla hade smitit in i vårt kök, jag hade glömt balkongdörren öppen. Han fångades i plastburk men släppte sin svans på golvet. Svansen levde sitt eget liv i säkert 15 minuter. Yack!

Maken bortrest sen igår morse. Läser för länge på nätterna då. Åsa Linderbergs bok "Mig äger ingen" slut. Tittar i pocketskafferiet och känner mig inte sugen på någon.

Dagens bra....

Barnen lyckliga att lämnas i skolan

Före skolhämtning ska jag besöka BB/förlossningen och en väninnas lilla flicka!

Ett projekt kan vara i mål

Vi tog varsinn copetta glass på piazza grande efter skolan, smakade ljuvligt i värmen och rann ner toppenfint med en cappuccino.

Mina hjälpsamma två stora hjälpte mig att handla på vägen till bilen. De plockade, de packade och sen bar de påsen. De glömde dock helt att ta med den ut ur bilen och in i kylen ; D

måndag, september 01, 2008

Dagens skörd


Trädgården har jag lovat att fota. Men det följde med ett syskonpar hem idag och de tog all min energi. Nej det är inte sant. Jag var nere i trädgården. Plockade tomater. Glömde kameran. Orkade inte upp och ner igen.


De som syns ovan var lördagens skörd. 1 kilo körsbärstomater. Nu, är de nedfrysta och en del kylskåpskall pomodorosås. Perfekt att plocka upp till lunch och riva lite parmesan över pastan och såsen, en kvist basilika e buon apetito!
(päronen äter vi som de är...)


Små svåra frågor

Ibland slår det mig så starkt. Det här med föräldraskap och vilken makt man har över sina små barns liv. På gott och ont. På gott och endast gott vill man ju.

Jag ringer en skola i Sverige. Som vi tänker är bra för våra barn. Jag ringer en till, som vi tänker att våra barn skulle trivas i och bli stimulerade i. Men sånt kan man ju bara gissa.

Skolorna förvånar mig. Båda svarar samma sak. Det är väl iofs en bra sak. Att få input utifrån två oberoende parter, input som är identisk.

Om vi flyttar hem igen tycker de definitivt att lilla H ska gå kvar i sin årskurs, även om hennes årskompisar går i en klass längre ner. Att hon ska fortsätta i trean. Men gå med 9 åringarna. Deras erfarenhet är, att barnen som vänder hem och börjat skolan ett år tidigare blir understimulerade annars. Det blir som att gå om fast de inte behöver det.

Lille O som är född slutet av året, alltid yngst, tycker de unisont däremot att han kan välja. Eller vi kan välja. För att han är kille är man mer försiktig? Men han likaså bör göra ett test först. Detta är en kommunal vanlig liten skola och den andra en mer internationell dito.

Shit. Tänker jag. Valet att då lilla H ska vara yngst i klassen, kanske få kortare barndom pga att gå med äldre elever men stimulerad i skolan, få sluta skolan ett år tidigare än vanligt. Är det rätt? Eller är det rätt att hon får gå om trean som hon nyss börjat, tycka lektionerna är trista men kompisarna jämngamla. Spelar sånt någon roll? Lille O, ska han som är riktigt duktig på att läsa och skriva få lite respit ett år, han som började ettan som 5 åring. Eller blir han uttråkad då?

Det finns till jul plats i trean för lilla H. Om vi ska komma hem då. I trean går en annan svensk tjej som bott i italien i 5 år, som även hon är 8 år. Det finns inga platser i tvåan. Det finns platser i ettan. Ska dessa sammanträffanden tolkas som om valet då blir enkelt. Eller ska vi söka annan skola. Shit, ens val påverkar ju onekligen dem långt fram med. Eller tar de det bara med ro, barnen alltså....

Ja va fan

Sa en väninna i somras. När jag lite halv bekymmrat sa att jag oftast ser svårigheter utifrån den ljusa sidan. Livet blir ju liksom mer skratt då. Väl. Eller är man en rotlös wannabe glader om man är som jag. Ni vet, i en sån där ärlighets blottar moment då man undrar hur man uppfattas. Om man har fel, andra eventuellt skulle veta bättre än en själv. Ni hajjar. Fast jag la till ett frågetecken efter då. Utifall att jag kanske gömmer huvudet i sanden för problem och svårigheter.

Ja va fan. Du är en skön kontrast till alla neggor. Ta bort frågetecknet darling! Sa hon.

Så jag gör det. Varje dag har faktiskt en glimt, eller fler. Med utropstecken! Fast det skrev jag inte i headern.

Så jag tänker sluta känna att jag ibland måste vara neggig. Eller kanske mer korrekt, inte får vara så himla positiv. För att passa in ni vet, i det där mönstret man ändå vill ha ett alldeles eget utav. Den svåra balansgången mellan jaget och dom:et.

Ibland är jag också neggig, uppriven och sur. Men det rinner av så fort. Eller. Fel. Jag orkar inte ge det all min energi. Jag riktar det nog rätt rättframt mot källan.

Första skoldagen

Vi satt i bilen på väg ner till skolan. Radion fullkomligen skriker ut och om och om igen:

- IDAG ÄR DET FÖRSTA SKOLDAGEN PÅ VÄLDIGT VÄLDIGT VÄLDIGT LÄNGE. GRATTIS ALLA FÖRÄLDRAR, ÄNTLIGEN ÄR DET 1 SEPTEMBER!!!!

Lille O och jag skrattade. Lilla H som alltid är lite nervös vid skolstarter, och som idag byter skolgård, till de stora barnens gård, var lite mer i sin egen värld. Så typiskt italienskt, och härligt ärligt, tycker jag. Att de skriker ut grattis till alla föräldrar, i ett land som inte har fritids eller så, att idag är det dagen D. Lille O sa tack tack senore, vi har förstått, till radioprataren. Vi kikade på varandra i backspegeln, log.

Jag tror vi alla är ganska glada att skolan nu börjar igen. Fast sommaren varit lång och härlig. Väl vid skolan var det trafiksoppa. Såklart. Så är det här. Alla har varningsblinkers på, står helt galet och blockerar hela gatan. Även vi. Det finns inga parkeringsplatser. Jag var dessutom borta ifrån bilen i 20 minuter. Men, ingen är förvånad en dag som denna. 1 september. Alla vill pussa barnen hejdå på gården. Vare sig det finns parkeringsplats eller ej gör man det bara.

Bon lavoro skrek lille O och hans söta fästmö fnissandes, det sista vi hörde av dem. Lilla H stod som den bektraktare hon först är invid 3 av sina bästisar, med en kalasinbjudan ihanden ifrån Alessandro. På skolgården rådde feststämning, bland de vuxna. Ettorna var nervösa, treorna spända och tvåorna ägde skolgården.