En lugnande doft av mynta

Tvättmaskinen går för fullt. Lakanen torkar på en knapp minut, känns det som. Medan vinden leker kurragömma med lakanen gassar solen, och slår rekord i torkningstid.

Lite senare läggs samma lakan på sängarna igen, för att imorgon bitti packas ihop och stuvas in i linneskåp. En nattsömn smutsar inga lakan, som det känns.

Ett stilla regn börjar falla, riktigt fint sommarstril. Bra, tycker vi som nyss legat på knä i trädgården för att inför semestern få fint, i de lätt skötta rabatterna. Skulle man kunna kalla en trädgård minimalistisk så vore det nog rätt ord på vår.

Lavendel mot stenvägg, palmer mot allmän stentrappa, päronträd mot husvägg, vinrankor ovanför stenbord och två solrosor, lika höga som lilla H. Körsbärstomatplantor. Klängerväxter invid stentrappa, och vildvuxen mynta som jag jämt fajtas med, de vill leva överallt och jag har släppt dem rätt fritt. Precis som tonåringar, gör de ändå som de vill.

40 kvm gräsplätt med soffor och bord och givetvis en stor parasoll ovanför. En pool med, tänk att den fick plats. Utan att det känns trångt. Eller så har vi vant oss, med små trädgårdar.

Regnet framkallar myntans lugnande doft. Den får mig att andas djupt. Att vilja vara nära. Att stänga hus och packa för dryga fyra veckor tar tid. Jag sätter mig ner på ett av stentrappstegen, tänker att jag måste snart rädda den torkade tvätten. Mitt öga följer två ödlor som leker på husväggen i regnet. Djupt andetag, drar in den blandade sommardoften som dagen bjuder på.

Ikväll är det fyrverkerier på sjön minns jag. Då sitter vi på första parkett i vår lilla trädgård. Bra sätt att känna sig avfirad på. Ifrån den varma sommaren och bella Ticino. Men snart sitter jag nog här igen. På min och ödlornas stentrappa, som jag lärt mig att andas oerhört lätt på. Både in och ut. Korta och långa stunder. Låta tankarna komma och gå, få vandra iväg med ögonen över glittrande vatten och färgsprackande blommor. Precis som sekundrarna, går tiden fort när jag sitter där, och jag njuter av varenda en.

Upp och om packning

Vi har precis packat upp. Tvättat upp. Nu ska det packas igen. Men, jag är ju mästaren. Woahaha. Lilla H klar. Check. Men, sist jag såg mina pilots var hon skyldig...

Lille O är helt klar att resa till...ja det syns vart om man läser på hatten... Juno har tjockat på sig, eller morsan har iaf det, 5.4 kilo upp. Juno har även visat sig. Det vill säga, no more vilket kön secret. Juno reser lätt med sin mor. Inte mycket kläder behövs till den ene, den andre får inte plats i mycket. Tänkte lägga upp en magbild, en fin bild tycker jag själv. Men där går gränsen kände jag. På vad jag vill visa upp på bloggen. På söndag reser vi igen, till bella Svezia. Jag längtar efter mina bröder, mina föräldrar, mina bästa väninnor och andra vänner. Och så ska jag känna efter noga. Om det är i Sverige vi vill bo om ett drygt år.

Maken och jag konstaterade att om man bortser ifrån ett relativt stökigt förråd så skulle vi kunna börja packa imorgon. Många flyttar skapar tillslut ordning, och framförallt downsizing. Jag tror jag vet varenda pinal vi har, på gott och ont. Och det var inte korrekt svenska. Lille O behöver Sverige denna sommar, för svenskans skull. Han är en sån italienare, men samtidigt en ordmästare, sånt som tvåspråkighet ibland ger. Lilla H pratar nästan helt felfri svenska och italienska, tänk så olika det kan bli.

Tillfälligt avbrott...

I semesterlunken. Hemma igen. Här är 27-30 grader, varmt och skönt. Lago Maggiore glittrar och viftar med sin generösa solfjäder så vi inte alls känner att vi smälter bort, så som vi gjorde i Palma.

Lille O fick svår öroninflammation och vi flög med fingrarna i kors, som ju betyder tur på engelska. Det fungerade. Stackars barn, hans sista tre dagar var ingen semester och vi sov knappt någon av oss två. De andra sover så djupt, lucky bastards, as you can say.

Vi har huset fullt av gäster. Jag har fått nya uppdrag, mitt i semesterlunken. Som då får ett tillfälligt avbrott.

På söndag blir det Sverige. I fyra veckor. Sporadiskt bloggande och semester och jobb varvat.

So long!

Buone vacanze!

Vi kommer tillbaka om ett tag. Imorgon fyller lilla H åtta år, det firar vi b.la med att åka utomlands med goda vänner. Tills dess önskar jag alla sköna dagar!

Lavendeldoft och betydelser

Jag planterar lavendel. Det är + 32 grader och inte ett moln. Jag jobbar lite emellanåt. Det är givetvis alldeles för varmt att plantera över huvudtaget. Men ikväll ska vi ju äta ute på il Divino, barnen ska hoppa trampolin och vi ska äta italiensk glass, strosandes längs vattnet.

Juno kickar i magen. Jag går in. Jag håller med. Det är för varmt att sitta knäböjd i solen.

Jag ligger på soffan och säger: om du är en tjej kicka nu. Kick! Hela magen hoppade. Sånt man kan roa sig med när man är gravid. Maken log. Barnen är hos kompisar idag. Smilla, sa jag. Den leende eller smånynnande.

-Det tar vi, sa maken. Smilla Juno Isabella?

- Det tar vi sa jag.

Sen satte jag mig igen vid datorn och tänkte, eller Malva. Den mjuka. Eller.......

Lilla H:s namn betyder den lovsjungandes. Hon sjunger hela dagarna. Lille O:s namn betyder olivträd. Se han blev en italienare. Bor där olivträden växer.

Mitt namn betyder ungt ko namn. Vad tänkte mina föräldrar på? Och jag heter inte Rosa.

Makens namnbetydelse är bättre: den rike. Kan inte jag få vara den snygga då? ;D En snygg ung ko. Men just det, jag bor ju i Schweiz! Kossornas himmelrike. Fattas nu bara att maken blir rik. Fast vi är båda rika. Enormt. Vad annars kan man skatta sig som snart trebarns föräldrar.

Cernobbio

När jag började blogga var vi nyligen invandrade till Italien. Jag skrev då som Exilmamman om språket, kulturen och den stora omställningen.

Vackraste Cernobbio. Tillbaka dit där makenoch jag satt en dag i maj år 2005 och sa: vi flyttar hit. Den vackraste plats vi sett.

Cernobbio som bara ligger 1 timme ifrån där vi bor idag. Idag, tar vi en liten memorylane day, vi ska till vår finaste piazza, förbi underbara casa Rosa som vi bodde i, bada i lidot vid lago di Como. Göra allt det som vi gjorde då vi bodde där. Lunch på vårt café, glass vid vår favvo bar, bad i vårt lido, aperitivo på piazzan emedan barnen leker i parken invid.

Åskan har gett sig. Det är hett igen. Snart, snart jobbar jag inte ens halvdagar längre. Snart snart blir vår lilla H, vår förstfödda, 8 år.

Ranta runt

För det mesta knallar jag nu runt i sandaler av olika slag. Även dykskor åker på, när vi bestämmer oss för att bada i laguner, där det är stenig botten som skär när man dras med lite lätt av en ström.

Jag föll pladask för ett par vita gympadojjor ifrån DKNY i Göteborg, vita med silverdetaljer. Och de är lika bekväma som fina. Idag är jag glad att det regnar och klampar runt på det kalla marmorgolvet i mina mjuka gympadojjor. För ut kan man ju inte gå.

Regnet här är som att kliva ut under fallande vattenhinkar. Man kan inte gå en meter utan att bli dygnsur. Paraplyer går garanterat sönder under vattenfallet utomhus. Regnkappa känns omöjligt klibbigt i värmen. Dessutom äger vi inga. Jag har aldrig köpt. Ha! Så svensk är jag tydligen. Det är inomhus som gäller, i vita gympadojjor med silverdetaljer. Ibland roar man sig lätt.

Jag kikar in på net-a-porter. Marc by Marc visar ett på ljuvliga mocca stövlar i brunt, guldbrunt. Och jag kikar på mina. Som jag köpte av min columbianska väninna alias designer i våras. Vi konstaterar att de ser nästan exakt likadana ut. Hennes design kom först. De är handsydda och spikade i sulan, ljuvliga till kanonpris i jämförelse. I höst ska jag ranta runt i dem istället.

Juno is at least growing

Det kickas i magen, det boxas, det hickas. Tränas helt enkelt. Magen är som en basketboll. Det är sommar och varmt. Titt som tätt lägger jag bägge händerna på magen och säger hej du lilla.

Det har nu gått runt 21 veckor sen alla hjärtans dag då Juno lyckades boa i sitt lilla ägg. Ett valentinbarn kan man nog kalla det då.

Lilla H sjunger ofta för magen. Lille O kramar runt den. Det är himla gott.

Jag lyckas inte kliva upp i vikt så bra säger de. Knappt 4 kilo nu, 3.5. Man ska ha gått upp minst mellan 5-7 kilo säger varje bok. Bara min läkare känns lugn. Och jag undrar varför jag stressas av vikten. Det är ju min tredje graviditet. Jag vet. Det kommer sen. Eller jag tror i alla fall det.

Tänk att få tre friska barn. Vilken gåva.

På fredag ska vi ut och flyga. Vi ska semestra i värme i annat land. I goda vänners lag. Veckan efter ska vi göra ultraljud igen. Barnen har jag lovat får följa med. De är lyriska. Att jag inte kom på det förut. Klart de ska få vara med och kika!

Pronto Soccorso (akuten)

Av någon anledning så måste man som barn någongång testa om man kan skaka en lyktstolpe.

-Skaka inte lampan, den kanske kan falla, säger man som vuxen. Men, tänker man, inte sjutton ramlar en lampa ner av ett barns skak.

-Ok då, svarade lille O och slutade skaka lampan.

Efter honom kom en kompis som testade samma sak.

-Krasch! !!!

Lille O fick en fallande glaslampa i huvudet. Blod i den blonda kalufsen och fallande stora tårar ned för de bruna kinderna. Glassplitter i den redan så sydda hårbotten.

-Niente, lugnar lille O den skärrade kompisen mitt i tårar och blod. (det gör inget).

Vi sitter igen på akuten. En glasbit lyckades jag plocka ut, men att göra rent gick inte trots en hel alsolsprit flaska.

-Mamma inte igen, jag vill inte sy!

Lille O har sytt och skadat sitt huvud alldeles för många gånger. Denna gången klistrade de igen hacket. Sprejade sen på skyddande lack, som plåster så att det inte kommer in bakterier i värmen. Han hade tur i oturen. En fallande gatlykta kan skada en alldeles fruktansvärt. Han fick den på sidan av huvudet, en del av lampan.

Han är besviken på att läkaren inte kunde fixa så att han får bada i den 32 gradiga värmen. Men jag inser att han har blivit en liten stor på sista tiden. Han bad mig inte sitta bredvid honom när läkaren plockade glas och tvättade. Jag frågade istället om jag fick sitta bredvid honom. Tog hans hand, han log lite snett och sa - det är lugnt mamma, men tog min hand. 6 1/2 och stor, indeed.

Det glädjer så

när man upplever stark integration, som så ofta sker genom barnen. Lilla H har speciellt en väninna som är "proprio italiana" och vars familj verkligen tagit in oss alla i deras gemenskap. De är utan tvekan bästa väninnor, de lyser när de ser varandra, de har samma intressen, de visar respekt och kärlek. Underbart.

Hennes mamma ringer mig ofta. Vi har samtal på 30 minuter på italienska. Hon har all överseende i världen av mina språkliga misstag. Hon skrattar hjärtligt, vilket glädjer mig, när jag verkligen trampar i klaveret. Man kramar en kudde, inte ett kök, t ex....

Idag är hon hos oss, lilla Sabrina. Nästa onsdag är lilla H med dem. När vi kommer tillbaka från vår långa kommande Sverige tripp är lilla H medbjuden till Garda land med deras familj. Jag önskar, sa Sabrina till lilla H, att du var min syster. Då kan vi vara systrar, fast på låtsas, svarade lilla H, när de sågs i morse.

Det glädjer mig extra att se att barnen har äkta vänskap här. Samtidigt smärtar ju kunskapen att vi kan flytta. Som på alla mynt finns två sidor. Man kan njuta av vetskapen att man har vänner i flera länder, liksom man kan välja att sörja de man flyttar ifrån.
Jag har alltid valt det första.

Världen krymper, avstånd är inte så stora längre. Kan man språket, koderna, kuturen och har vännerna där, kan man välja att spendera sommaren tillsammans med dem man annars inte kan umgås med.

Flyttar vi härifrån kommer vi åka skidor här. Flyttar vi härifrån kommer vi spendera sommrar här. Det vet vi säkert. Tänk att kunna åka på sommarläger i Italien, som 10 åring t ex, med nära vänner. Fast man är svensk och bor i Sverige. Att kunna bjuda in en god vän från Schweiz/Italien att hälsa på oss i Sverige, en vecka eller två.

Curls and presents

Imorse satte jag klockan, vi är sådana sjusovare. 09.00 satt jag duschad och redo för konferens samtal. Tidigaste morgonen denna vecka. 10.00 satt jag hos frissan. Hon har tjatat att jag ska låta mina lockar vara, att lära mig hantera dem. Ok, sa jag. Nu sitter jag som en "kort hårig" (halvvägs till axlarna) Carrie, ha ha. I wish. Men lite kul är det med lockarna ändå.

Idag är det hett. Och fuktigt. Det ska bli värsta åskan idag, det som enkom vanligtvis åskar nattetid. Barnen målar, vid målarstativ, den andra målar ett smyckeskrin, hon fick i födelsedagspresent.

Sen vill jag se Arn. Men barnen är kanske för små.

Lilla H fyller 8 år nästa fredag, samma dag som vi drar till Palma. Maken och jag diskuterar alltid småirriterat presentinköp. Jag älskar att köpa presenter. Han tycker fler än 2 är för mycket. Men, säger jag, är det inte fint att få det man önskar sig en gång per år, att verkligen fira. Är listan lång så givetivs inte. Men en stor och 4 små tycker jag. Ha ha. Inte han, nähä. Men jag har köpt en bokhylla (fatta en 8 åring som önskar sig det måste ha det!), ett litet polly pocket hus, guitarr hero , en ängel (hon samlar), dans kläder till hip hop kursen (idag var det 50% när jag gick förbi, kunde inte låta bli..., men maken vet inte om det såklart, än...). Är det för mycket?

Jag hade gärna köpt plattTV med, tycker det är bra att de kan kika på Tv i sina rum när vi har massa gäster t ex. Men totalt onödigt, I know. Däremot såg jag hos frissan i tidningen Grazia ett barnrum jag tänker sno ideér ifrån. Där var ett lågt lågt bord, med en stor kudde framför och på stod datorskärm och barnens spel. Vi har alla de alteraljerna, här ska möbleras i åskvädret som drar in just precis nu.

Sommarläxor och svenska undervisning

Lilla H och lille O har ca 30 stenciler vackert inklistrade i en fin skrivbok var, i sommarläxa. Repetion på senaste året. Böckerna ligger framme och de sitter ibland och gör en sida eller fler.

Jag slår i vårt italiensk svenska lexikon under tiden. Lär mig ord på bäver, flod och annat. Bygger mitt ordförråd. Idag har jag läst igenom halva c. Undrar stilla om det är klokt att läsa lexikon uppifrån och ner, och om jag minns fler än tre nya ord.

När jag frågar barnen vad ett ord jag ser i deras böcker betyder, förklarar de på underbaraste barnavis.

Det är när massor med vatten faller mamma, ner i nytt vatten, som en brant vattenbacke = vattenfall.

Det är ett djur, ser lite ut som en ekorre, men större. Den äter träd och bor vid nog vid vatten, åtminstonde äter den fisk. Tröga jag fick slå upp det. Det är ju bäver såklart.

Jag har denna veckan ägnat många timmar åt att försöka starta en förening i Sverige, genom Skolverket går all kommunikation, för att få svenska undervisning i hemmet till barnen. Jag blir som det ser ut just nu av alla papper rektor i höst. Håller tummarna för att detta går igenom. Då får barnen samma svenska undervisning, men av mig, som svenska barn i deras ålder i Sverige. Först, ska jag bara beta av en bunt papper och paragrafer.....

Ett tusen ett

Som en vargmamma lurar hon om sommarnätterna. Morrar med jämna mellanrum. Jag är van med att vargmamman vandrar runt bergen, dovt klagar hon, skyddar de sina. Jag sover rakt igenom det, eller lyssnar till henne när jag somnar.

I natt hördes inte vargmamman. Oden och Tor slog till och överröstade alla nattliga ljud. Det smällde så högt att jag bara kunde tänka på fallande bomber över krigshärjade länder. Hur man rycks upp ur sin sömn och undrar hur långt borta de som faller faller, vilket håll de är på väg. Det smällde om och om igen utan mellanrum. Högre än någon smäll jag någonsin hört. Om och om igen.

Hela huset skakade. Ytterdörren for upp, fönster slog. Blixtrarna förvandlade natten till dag. Trots att vi blundade höll vi för ögonen. Det vita ljuset gjorde ont. Barnen gömde sig mellan sina föräldrar. Juno vände och vände sig, oroligt. Maken och jag gömde oss vi med. Naturen slog till, med råge. Man kan bara vänta ut och respektera.

Åskstormen drog runt och runt, stundom minskade Tors vrede, men snart kunde vi ytterligare och gång på gång inte ens hinna räkna till ett tusen ett.