Bilderna får tala för sig själva

Mirakel

Inte nog att lille Matteo är ett litet mirakel i sig. Nu har vi lyckats med mirakel nummer två. Det verkar som om han inte ska vara statslös längre. Kors i taket och amen. Vi kan inte tro det. Att de äntligen bestämt sig för att våra papper ifrån Skatteverket är äkta. Matteo ska få ett födelsebevis! Tjohoo! *dansar på bordet*

Gnällblogg

Känns som om jag bara gnäller på sistonde. Så jag fortsätter. Jag har alldeles för mycket att göra. Så himla mycket jobb.

Men solen skiner och jag brukar landa med fötterna ner.

Så vann vi en budgivning med. Men så ville säljaren ha mer. Jaha. Skit och pannkaka. Vi ville ju ha den där lägenheten. Priset blev ju finfint med. Tack marknaden sa vi. Skit marknaden sa säljaren.

update: lägenheten är fortfarande "vår", säljaren tänker. Vilken lustig marknad. Också har min fina väninna hittat en italiensk barnvakt åt oss!

Dubbelt upp

Min väninna har fått tvillingar. En av varje faktiskt. Så har hon en treåring också. Man kan inte annat än att beundra henne och hennes makes insatser. Vi pratar i telefon. Ömsom hostar, ömsom gråter lite. Vi skrattar vissa samtal med.

Jag har två skolbarn. Också en liten bebis. Så var det det där med eget företag med. Samt att organisera vårt hemvändande. Vet inte om det är lika mycket jobb att bolla bebis och leverera till stora kunder som det är att ha trotsbarn och nyfödda twins. Antagligen inte. Men en sak vet vi. Till hösten, då trycker vi ner våra fötter i varm sand långt bort. Eller så stoppar vi dem i mjuk fårull på ett SPA eller så. Bara vi två. Inga barn. Inget jobb. Den målbilden behövs ta fram titt som tätt. Ju mer jag tar fram den, ju mer njuter jag av dem. Nästan så att jag redan är där på den där stranden, om än tillfälligt så är det en fantastisk semester.

Det blir

bättre och bättre dag för dag. Matteo leker. Matteo mår så mycket bättre. Nässug är en superbra uppfinning. Önskar den vore min. Så mycket älskar jag den. Min tessoro kan andas lungt och fint igen.

Jag har ingen mer feber. Nu kommer jag i alla mina jeans. Se, något gott kom ifrån att ha haft jäkligt ont i kroppen och knoppen och 39.7 i feber. Det kallas svettmetoden. Antar jag.

Matteo leker i sitt lilla gym. Och vips så gjorde han det. La sig på sidan. En högervridning. Igår fick han fatt i sina fötter med. Han verkar verkligen ligga i hårdträning. Fokuseringen är enorm. I min bransch skulle man kalla honom "high performer" :)

Sommar minnen

Elaka virus

Matteo blev riktigt sjuk häromdagen. Flaschbacken till vintern 2002 när lille O var nyfödd slog ner som en blixt. RS. Han var 5 veckor och vi vakade dag och natt över honom. Både hemma och på sjukhus. När vi var hemma gick vi till sjukhuset varje dag, ibland två gånger om dagen, så att han fick andas in slemlösande. Det var 2 veckors magknip. Det var 2 veckor helt utan sömn. Jag grät flera gånger om dagen. Han var så liten. Han var så svag. Han var så sjuk.

Jag tog ner Matteo till sjukhuset. Han ville inte äta. Han bara sov. Snorade och spottade slem. Kunde inte sova. Kunde inte äta. Konstaterade RS. Men denna gång känner jag mig starkare. Eller främst mindre orolig. Det är oerhört jobbigt för de små. Men de klarar det. Matteo är bara 3 veckor äldre än lille O var men ändå så mycket starkare. Han ler åt mig när han kipat efter andan och hostan lagt sig. Vi sjunger. Ja han med. Agoooo låter hans sång. På något sätt är det så mycket enklare denna gång. Fast jag varit helt ensam med honom och själv har feber.

Nu är alla hemma. Jag kan vila en stund. Matteo har fler vakande ögon. Kära goda. Gör honom frisk snabbt.

Ensamma mamman

Saknar sin make och sina "stora" barn. Men det är gott med. Att få vara ensam med sin nyfödda. Det slår mig att jag tycker Sverige suger där. Att man ska hem så snabbt ifrån BB. Jag tycker man ska vara kvar längre än 2 dagar. Så man får chans till att knyta an ordentligt. I lugn och ro, bli uppassad och påpassad. I några dagar. Det gjorde mig extremt gott här. Att man ombads vila, fick latte och te som man vanligen vill ha det. Bakverk och fruktsallader. Två rätters middagar. Lyx men så rätt tänkt.

Men det är lite trassligt med sömnen med. Att vara allena med snart 2 månaders i en vecka. Och försöka jobba 4 timmar om dagen. Idag har vi ledigt. Matteo har ont i magen. Vill sövas om och om igen. Mina armmuskler växer. Så känns det i alla fall.

Jag har kärat ner mig. Jag såg tavlan via Peace, det var jag och lilla H. Jag mailar. Vi har samma tolkning av tavlan konstnärinnan och jag. Det fick mig att vilja ha den ännu mer. Nästa gång i Stockholm ska jag få se den. Tänk. Sånt längtar jag enormt efter. Konst har ibland en enorm crawing hos mig. Min mamma är likadan tänker jag. Min pappa med. Äpplet faller tydligen inte så långt. Fast man som barn ibland tror det.

Vältaliga Obama

Jag såg hela talet. Och det var riktigt genomtänkt. Och bra. Jag lyssnade hela vägen. Tillsammans med hela världen. Eller i allafall tillsammans med Matteo. Vi åt pizza och drack läsk direkt ur flaskan, the american way. Fast de kanske inte dricker direkt ur flaskan. Och pizzan är faktiskt italienskt. Nåväl, det lät bra.

Det spirar hopp i stora landet i väst. Och det undgår ingen vilken fantastisk historia han skriver. Dubbelt hopp. Och just ordet förändring tas i många blivande presidenters mun. Men nu är historien förändrad. Svart på vitt.

(sen tittar jag på det rent psykologiska talet. det är bra det med. men sen lägger Bush armen bakom den nye presidenten. och för att markera lägger Obama därefter armen bakom gamla presidentens rygg. intressant. tänker jag)

Mamma

Ljud på!

Sköna hem

Nej. Jag söker mysiga hem. Praktiska hem. Barnvänliga hem. Och nu har jag hittat drömobjektet. Vilket betyder innanför våra ekonomiska gränser. Visningen är nästa helg. Såklart ringer jag och ber om förhandsvisning. Please du unga dryga mäklarska, gör ditt jobb nu och visa oss lägenheten. Vill jag skrika.

Morgonstund....

Junkie

Jag njuter. Av kvällen framför brasan. Matteo kikar in i brasan med mig. När han lyckats komma till ro inser jag:

I AM AN ADDICT TO THE WRITTEN WORD.

Jag läser och läser och läser och läser och tiden rusar. Ja hela 3 timmar. Först blir jag förvånad. Ska han ha mat redan. Men klockan rättar mig. Matdags. Och för mig sovdags.

Ur barnamun

Sjuk lilla H. Vår piratessa. Mycket sjuk, 40 graders feber. Jag klappar ömt på henne. Smeker hennes brännheta röda kinder. Hon ligger i sin säng. Ihopkurad. Hon som aldrig är sjuk.

-Mamma....kraxar hon, om du slutar att klappa på mig kanske jag kan somna.

Några timmar senare:
-Vill du ha något att äta vännen, viskar jag när jag ser att hon är vaken.
-Lite kanske.
-Vad vill du ha? undrar jag mjukt och är beredd med glass och pannkaksbak.
-Rödisor och sparrissoppa. Eller heter det rädisor på svenska? Rödisor. Du vet, dem jag gillar.

Jag vet vad hon menar. Och hon är en skön typ. Tycker jag. Inte alls som mig. Som passat på att få pannkisar och cola. Jag sjuder sparris soppa i 10 minuter istället. Rödisor var ett bra ord tänker jag under tiden.

Dessa sjukdagar fick vi 100 tals rapporter om hennes feber. Genom babywatchen som vi gav till henne. En sån där modern en, som är en walkie talkie med. Dessutom berättar den vilken temperatur det är i rummet. Vi blev varse om fler saker vi inte visste om den: att den spelar små vaggvisor med. Lilla H spelade den "two ways" minsann. Tänk, vad bra de är de där nya. Härligt onödiga saker de kan.

Genom den mångkunnigaprylen kunde hon nästan tom viska till oss om hon behövde något om vi inte var där. Titt som tätt hördes med kraxig röst "mamma, mamma kom." "Ja" "39,8 mamma". Tio minuter senare. "Mamma kom" "Ja" "39.9 mamma". Tio minuter senare."Mamma kom" "Ja" 38.8 igen". Unt so weiter. Inte en enda gång behövde hon något. Men det var trevligt att rapportera. Detaljerat och att uppdatera ofta. Det har hon verkligen talang för. Upptäckte vi.

Från kaos till saknad

-Du kommer inte att tro det mamma, sa dottra 07.23 imorse.
Jag gnuggade den värsta sömnen ur ögonen och mötte hennes leende när hon höll upp termometern framför mig.
-36.8 mamma. Jag kan åka!

Just nu checkar maken in och de små stora kör runt på sina Healys på Malpensa.

Jag skickar mitt livs första sms till barnen som har en mobil att dela på under resan då de ska bo hos mormor. Jag skriver på svenska och tänker: vilken jäkla tur de har, som kan skriva och läsa på två språk. Mina fina. Jag saknar dem redan och vet att huset kommer att kännas riktigt tomt fram till fredagskvällen.

Däst

Solen skiner. Jag drömmer att jag är en däst katt som ligger mitt på golvet i solljuset. Att någon serverar mig grädde och kliar mig på magen titt som tätt.

Istället springer jag omkring och packar åt barnen. Vårdar sjukt barn. Ammar bebis. Försöker föra normala samtal med maken om lägenhetsköp.

På måndag förmiddag kommer flyttfirman, för att värdera hur mycket vi har i värde och kvantitet. Vi ska sälja en hel del. Hur när och var? Dessutom är vi inte överrens om vad som ska säljas maken och jag.

Matteo har inte fått sitt födelsebevis ännu. Italienska byråkratin suger här. Ingen vet vem man ska ringa. Och alla papper har dem. Vem nu dem är.

Jag har nu 3 uppdrag. 2 för många.

Murphys law

Lilla H kom hem i torsdags med ont i kroppen och hög feber. Hon har legat på 40 grader tills nu på morgonen. Imorgon är det meningen att hon ska flyga med sin stora lillebror och pappa till Stockholm. Där ska de vara till på fredag. Som typiska syderoupeer ska de besöka skolor, för att känna vilken som de tror är bäst för dem. Osvenskt, möjligtvis. Men något de vill.

Barnen ska bo hos mormor. Maken ska jobba när han inte drar runt på visningar av skolor och potentiella hem. De ska besöka sina kusiner och vår låne 21 åring som bodde hos oss ett år.

Vi håller tummarna för att lilla H blir starkare till imorgon. Feberfri och glad. Och att ingen annan trillar dit. Kära goda godheten blås lite friska vindar hitåt!

Vår och solare

Tänk. Jag har trott att vi flyttar hem 1 april. Men det är den sista. Jag har räknat fel. Så skönt. Att komma hem till våren. När man redan haft vår här. Två vårar. Perfekt avslutning på 4 års äventyr.

Så blir det slut på att sola sig i bilen. Jag har alltid barnsligt sagt att jag ska ha en cab före 35. Jag köpte en när jag var 35. Nu ska den säljas. Men det var jäkligt kul att ha här i södra europa. Nu vill jag inte ha den längre. Vissa drömmar ska uppfyllas bara, sen ska de packeteras. Det var inte min grej att köra cab. Jag frös om fingrarna. Fast det var 30 + ute. Ska jag ha en igen ska det vara en Aston Martin. Ha ha ha. Fast jag inte alls gillar show off ser jag mig i en sån. 78 vårar körandes en cab. I långa läderhandskar. Efter en lägenhets försäljningsvinst. Eller nåt.

Kom igen nu Stockholm

bjud till på lite fler objekt vi kan kika på! Vi har ju bråttom! Vi hittar ju inte något!

Eller så kan rubriken bara vara: PANIK.

Update: Lilla H har hög feber, ont i ryggen. Vi håller tummarna för att hon är frisk på söndag. Om det inte är den omtalade influensan då. Lille O vill inte till Sverige utan henne. Sån är han.

Vinkade nyss hejdå till mamma. En vecka är alldeles för lite konstaterade vi.

Vi har två objekt som vi värderat i timmar, sett till bilder, planlösning och föreningensekonomi. Läge versus storlek. Planlösning versus renoveringsbehov. Hyra versus pris. Ja ni förstår. Jag längtar tills maken sett dem. Då vet vi.

Fetisch

Stövlar. Belle by Sigersson Morrison. Min största fetisch. Stövlar alltså. Dessa klassiska vill jag ha. VILL HA. Men jag kanske håller fingrarna i schack.

På tal om schack har jag legat av mig. Lilla H lurade mig igår, så kändes det, när hon vann. Hon är grym, jag är naiv. Tänkte att hon nog bara tänker två drag framåt. Icke. Sen undrar jag om uttrycket. Gaffel. Har ni hört det i schack? Hon förklarar vad som menas med det. Men varför visste inte jag det? Ska 8 åringarna köra om mig redan? Inte beredd på det.

Desto tjockare...

bebis desto smalare mamma. Desto vaknare bebis desto tröttare mamma.

Vilken ironi.

Så ler han hela tiden. Sjunger. Gurglar. Själen i min spegelbild är supermodellsvacker iaf. Den bakom spegelbilden. Helt klart. Jag är skitsnygg bakom pandaögonen. No doubt!

(om jag äter upp honom som jag "hotar" med 10 gånger om dagen så kanske jag med blir så där bebis tjock och glá...)

Addition

Bebis + två skolbarn + jobb + mamma på besök + dagslångt outlet besök + rödvinskvällar + lite lite sömn = färre blogginlägg.

Nästa vecka åker maken och lilla H och lille O till Stockholm. Utan oss. Matteo har inget pass. Barnen ska besöka skolor och maken ska jobba och leta lägenhet och hus. Tror jag dragit vinstlotten i denna arbetsfördelning.

Näe

Jag stryker allt. Och skriver istället:

Join the caravan of love.

Ikväll dricker jag rödvin med min mamma. Barnen och jag längtar. Matteo har inte träffat sin mormor än. Så blir det när man bor utomlands. Han har faktiskt bara träffat en av sina morbröder och en kusin. Om nu Malpensa inte tänker ställa till allt för stora förseningar så rödtjutet förblir oöppnad. Som Malpensa tyvärr brukar. Italien och snö går inte ihop. Just nu snöar det i Milano.

For the documents

Vill jag bara skriva att jag somnade 05.30 en morgon i Zermatt. Lille M var himla stökig den natten. 07.00 bestämde jag mig ändå för att jag ska åka skidor. Ammade, klädde de stora men bara lilla H bestämde sig för att åka med mig de där sista timmarna före hemfärd. 08.30 skidade vi, lilla H och jag, vi tog ett lånebarn med oss. Lille J. Lilla H och lille J retar varann till vansinne, fast på ett kul sätt. De är nog kära i varandra. Men det får man ju inte säga. Då hatar de varann istället. Kärlek är inte alls för våra 8 åringar.

Vi sträck körde till 13.00. Eftersom Matteo kan ta flaska. Hade han inte kunnat det hade jag inte åkt skidor alls tror jag. Det kändes som en säkerhetsgrej, att han måste kunna ta ersättning. En ammande mamma kan även hon bryta ben eller fastna i system. Speciellt i alpernas stora utbud och varierande trängsel.

Farligast är de där vuxna som plötsligt bestämt sig för att de ska lära sig åka skidor. Och de små barnen som är som vår lille O. Grymt duktiga men tror backarna bara är deras. Vi slipar vår lille diamant, lille O that is, lär honom vad respekt i backarna är. Det lönar sig, men påminnelserna vi skickar honom är flera..

Bostadsligan

Jag fastnar där. Maken fastnar där. Igår gick jag och la mig 20.30. Vettigt värre. Kände mig aptrist men duktig. Behöver sömn. Matteo sover ifrån då ända till 01.00. Lyx att få sova 5 timmar i sträck ju. Det vet ju alla bebisföräldrar.

Läser mail ifrån maken som sitter mittemot mig som skickades 01.30 till mig. Länkarna går till bostadsligan. Man kan köpa små pensionat med. I Ystad, Öregrund och ja fina stora hus långt ifrån Stockholm. För samma pengar som en lägenhet i stan. Valmöjligheterna bara ökar. Fast jag skulle helst vilja att det inte fanns så många. Enklare att välja framtid då.

Looking right at ya

I love you too

Zermatts minsta liftare

Eller kabinare. Matteo åker kabinbana med sin alltid lugna coola pappa, till Riffelbergs station på drygt 2000 meter, strålande sol och minus 1. Han sover hela vägen upp och ner och halva tiden i Riffelberg med. Vantarna är de minsta på marknaden. Men alldeles för stora.

What the heck

Jag ser inte klok ut. Men vi fotades av ett proffs framför Matterhorn, Lilla H och jag. Tänkte att det kan jag ju bjuda på. Det lät ungefär som om det vore en tårta.

Jag menar; jag bjuder på en bild ifrån den 4 januari år 2009!

Klok unge

Hon är så klok och klarsynt lilla H. Fast hon ibland verkar rätt förvirrad. När kroppen hela tiden rör på sig med små hiphop steg, som om hon var uppvriden och inte kunde stängas av förrän vredet stod stilla igen. När hon glömmer namn på viktiga personer i hennes liv, när hon inte har en aning om vart hennes saker tar vägen. När ögonen hennes ler då de kikar in i en närliggande spegelbild och tid och rum verkar upphöra. I allafall hörseln och närvaron. När minerna hennes och tankarna flyger ut, utan någon eftertanke. Underbara unge.

Så tittat hon rakt på mig mellan sina hip hop steg och säger: Länge har jag förstått att vi ska flytta till Sverige mamma. Du har pratat om det. Fast du inte har sagt det.

Hon fyller på: Jag vill helst bo i hus mamma. I lägenhet kan man inte hjula utan att grannarna blir sura. Hjula vill jag göra. Och väsnas ibland. Och ha en trädgård.

Hur blir det nu

Ifrån att bo här, tillhöra, integrera mera och vara utlandssvensk. Till att hemvända. Allt känns annorlunda och det är som att vända blad. Barnen vet. De tog det bra. Ruskigt bra. De tog själva upp flytten. Barn är kloka. De förstod. Men de vet inte när, vi svarade bara på de frågor de hade. För att ta det lite pö om pö. Låta dem smälta både information och invänta deras små och stora känslor och frågor.

Vi måste berätta för skolan, för våra nära vänner här. Hur blir det nu? Vi blir dem som ska flytta snart. Ifrån att ha varit en av de andra. Fast ändå inte antar jag. Ytisar som vi är.

Inatt dog Elisabeth Turner. Lilla H:s minihamster. Som ett tecken på nytt liv, sa hon.

Alperna

Vad slår alperna? Våra barn vet hur högt Matterhorn är, hur man läser pistkartor och hur man bär skidor och stavar i liftar och kabinbanor. Matteo följer med upp till 2000 meter utan problem. Vi turas om att sitta i solen och läsa medan hans mini näsa suger in alpluften och de andra skidar runt i systemen. Sen byter vi "Matteo vakt" till lunch. Lille O är en sån där snabb ruskigt duktig liten skidåkare på 120 cm och lilla H en trygg och säker dito. Det finns nog inget för oss som slår semester i alperna.

Vi har alltså haft det oförskämt bra....

Och imorgon börjar stress och allvaret igen. Nåväl, lungorna luftade och kroppen rätt slut. Sömnen är som alltid bristvara, sen Matteo kom that is.

Hoppas året startat bra för alla fina bloggvänner, främlingar och familj och irl vänner!

Holidays

Matteo är coolaste bebben i stan. Han har bevittnat världens häftigaste fyrverkerishow i Ascona i kväll. Ett spektakel som inte bara fyllde hela himlen med all världens guldregn och strössel färger utan även pangade och ekade mellan bergen. Han beskådade det oberört. Sen gick vi på bästa restaurangen, Seven Easy, där han log in i det sista. Ok, han grät lite i vagnen, som en minut, när vi gick i den mörka kvällen mot bilen.

Lilla H och lille O vill också vara små. Fast de vill vara stora. De vill gullas med de med. Och vi gullar och skrattar. Det blir så roligt när stora ska vara små. Men snart vill de vara stora igen. Helst störst. Tror jag.

När jag kom hem hade mamma lämnat meddelande att hon bokat biljett hit, tjohoo vill jag ropa då :D! Imorgon är en stor dag. Jag blir gudmor till en liten tvilling som kommer födas kring sju bläcket, tjohoo igen!

Just nu har vi min guddotter på besök. Ett annat litet gudbarn that is. Ja hela familjen har varit hos oss sen någon dag efter julafton.

Imorgon drar vi alla till Zermatt och skidar i några dagar, viva ledighet!