Livet

Jag läser nu på kvällen en blogg jag följt ganska så länge. Jag minns inte hur jag hamnade hos henne. I går natt gick hon bort. Fina krigarprinsessa. Jag har så svårt att tro det. Mina tankar går spridda. Till fina Sabina, till hennes kära och till min barndomsväninna som kämpade samma sjukdom men som somnade in för många år sedan.

Jag måste dra mig tillbaka till mitt eget nuet. Jag njuter mycket av livet men känner i stunder som dessa att jag vill pressa ut mer. Allt. Stay hungry stay foolish. I de fyra orden finns mycket att läsa ut och ju äldre jag blir desto bättre lyckas jag. Desto mer vill jag.

Stay hungry stay foolish.

Tre små troll

Jag sov inte många sammanhängande minuter i natt. Lille M kliar och kliar sig. Skitdumma eksem. Jag glömde ställa om klockan på mobilen, så larmet ringde för sent. För självklart somnade jag in gott ca 06.30. Jag och de tre små barnen klev upp 07.30 men hann ändå alla äta en relativt lugn fruktost, klä oss och borsta ut trollhåret. Det var som om minutrarna var extra långa i morse.

Så satt de där. Alla tre med extra yvigt hår på den lilla vita puffen, framför tv:n medan morsan serverade mackor och te. Håret deras stod på ända. Vi tvättade det ju igår men eftersom de var så himla beslutsamma om att inte blåsa håret efteråt lät jag det gå. Det var liksom lagom kaos med att natta tre små barn allena efter bad och stök. De fnittrade ända in i sömnen. Förstod aldrig varför.

Tillbaka till trollhåret. Jag var bara tvungen att ta en bild. Men givetvis var batterierna döda. Givetvis. Så jag brände fast bilden på näthinnan. Liten mosig M i famnen på lille O, benen var det lite så där med, en åt ena hållet, den andra under kroppen. Men det såg inte O och lille M verkade inte minsta bekymrad, han såg på tv med sna älskade syskon. Lilla H invid, med armen om sina bröder. Håret på alla tre, rakt upp. Damn vad söta de är. De små trollen.

Family and friends

I en salig mix hela helgen. Inte en lugn sekund faktiskt. Huset huller om buller och möbler som plockas ut och får nya hem. Mat som lagas och bord som dukas om och om igen. Barna röster skratt och allvar. Helgen är slut men vi vann en timme. Den timmen ska jag sitta och dricka te och förbereda mig för en skriknatt. Sorry Matteo men det är slut med nattamacka nu. Slut sa mamma. Om du inte tänker skrika alltför länge. Då kanske jag ger mig. Trots att jag bestämt mig. Trötthet och björntjänster är ju ofta förenade. Men vafasiken. Klart vi klarar det.

Countdown

Pratade nyss med min fina väninna. Insåg att vi bara bor här i 20 dagar till. Bara 20 dagar till. Bara 20 dagar tills jag och de tre små knoddarna boardar ett plan med en one way ticket i handen. Imorgon är det bara 19 dagar. Jag har snöat in på detta.

Jag insåg att vi kan träffas hur mycket som helst. Hon sa: en dag varje vecka sätter vi upp en dejt. Hur fantastiskt är inte det!

Jag har två fina som jag känt sen mannaminne som vi alla har varsinn trea. Ok en fick trean och tvåan samtidigt. Alla små bebbar födda mer eller mindre samtidigt. Nej, en kommer när som helst. Men det känns som nyss Matteo satte fötterna på jorden. Har ni för den delen tänkt på att det blåser inte på månen, det står ju så i alla böcker. Men när amerikanerna satte ner sin flagga blåste det på den. Den vajjade så där fint. Snart sätter vi iallafall ner vår flagga på svensk mark. En multicolore flagga tror jag det blir.

Jag har en svärmor

Som man kan sitta och lyssna till timme efter timme. Krypa upp i soffan linda in sig i en filt och och orden tar en till en annan värld. Bara babyskrik drar mig tillbaka igen. Hennes liv borde dokumenteras. Jag önskar att jag kunde det.

Den skrattande babyn

Så känns det. Efter det att föräldrarna hajjat att han har exsem och behandlat dem förvandlades han till den gladaste "lille skit" jag mött. Han bubblar av skratt. Behöver bara få en blick så hör man babyhesa skrattet bubbla upp. 4 månader och stark som Bamse med. Och älskar att kika i (på) böcker. En superhero alltså!

Countdown

Det känns som om mina rötter just nu hänger i luften.

Uppochnervända världen

Allt är galet. Allt känns galet.

Galet sorgligt och härligt galet så har jag idag bokat mig och våra tre små kids på ett plan till Stockholm. En enkelbiljett. Home ticket. No return.

Öppna ett skåp hemma hos var dags glimtarfamiljen och du ser perfekt ordning. Det med känns galet härligt och galet ovanligt. Vi kommer hinna. Det är jag idag övertygad om.

Jag ringer försäkringskassan. Ser fram emot delad mamma och pappaledighet väl hemma. Sverige är galet pissdålig på effektiv hantering av återvändande landsmän. Ja faktiskt. Det tar TRE månader eller har man otur som handläggaren sa FYRA att bli inskriven i försäkringskassan och Sverige igen. Fast man är svensk med svenska personnummer.

Jag ser mig och våra tre kids uppradade på skatteverket samma dag som vi landar på svensk mark. För vi måste dit den dagen in persona. Annars får de inte börja skolan. Ändå tar folkbokföringen tid den med. Titta. Det blev pajkastning på Sverige. Det måste jag kanske sluta med.

Det tog 4 månader för Matteo att få ett födelsebevis i Schweiz. Men här är vi ändå ytisar. På något sätt accepterar jag det bättre.

Vilka jäkla skitungar!

Lille O: Jobbar du mamma?
Jag: Inte direkt, läser mail, men andra mail, inte jobbmail.
Lille O: Vad står det?
Jag: Att jag inte vann skrivartävlingen, ej heller bland de 20 bästa.
Lille O: Vilka jäkla skitungar!!!!!!! Du som är så bra! Fina mamma.

Packelipack

Vi vänder på varje pinal. I love downsizing. Lilla H har inte så många pinaler. Hon är ingen materialgirl. Därför föll det sig naturligt att börja med att gå igenom hennes rum. Lille O:s måste man samla mod till sig för att entra. Där ligger monster i alla vrår som går att finna.

-Vännen hjälp till här, fungerar denna ritgrej?
-Oh mamma så jobbigt ska vi gå igenom ALLT det där?!

Jag kikar ner, där finns ett stick,virk,sykit. En ritmaskin samt en studsboll och en trollerilåda. Lådan bredvid finns en hög italienska och en hög svenska böcker och den invid den mjukisdjur, ca exakt 7, resten har hon gett bort. Tutti.

Bokhyllan fanns inget att downsiza ej heller i skrivbordet, perfekt ordning. Nej hon är inte pedant det märker man när man kikar in i hennes garderob!

Spagge

Vi väljer mellan säsongens sista skidåk eller stranden. Den här tiden på året är ljuvlig. Det blommar överallt. Solen bjuder på bruna nosar och själen får sig en ordentlig vitaminkick av alla vackra vår färger och varmt soldränkt skinn.

Det är en månad kvar. Bara en månad kvar. Sen är vi svenskar i Sverige igen.

Ett sting av ånger att vi satte barnen i 1:an respektive 2:an. Lärarna verkar superbra så jag får lita på dem. Jag litar på dem. Barnen ska få göra ett mattetest. Lille O:s gick upp till plus och minus tak 20. Hm. Vi ber om ett nytt upp till tak 100. Lilla H:s plus minus tak 100 samt gånger upp till 5:ans tabell. Vi ber om ett nytt upp till 12:ans.

Ci vediamo

Jag stänger inte dörren till vårt var dags rum. Inte utan att berätta vad barnen tänker och funderar om denna för dem stora flytt. Så att sagan vår får ett slut, som handlar om huvudpersonerna. Mer än att det handlar om att jag inte finner tid. Kanske var inläggen nedan de sista. Eller så kommer det mer som vi vill minnas, före vi flyttar.

Lille O om att flytta

För några dagar sedan kom lille O hem med ett tomt vykort med en hund på. Han förklarade varför.

-Mamma, Celine gav mig kortet. Så att hon ska kunna veta när jag ska komma och hämta henne för att vi ska gifta oss. Vi kommer ju inte kunna ses längre. Så när jag fyller 20 år ska jag skicka henne kortet. Så att hon vet att jag fyllt 20 och kan komma och hämta henne.

Lilla H om att flytta

Hennes bearbeting är att skriva brev till alla lärare (här har man ämneslärare ifrån ettan) och klasskamrater. Även de i 4:an som hon umgås med på gården. Fina små hjärtan stansas ut och den sötaste texten. Varje kort väldigt personligt.

-Älskling hur känns det att flytta undrar jag.

-Bra mamma. Det blir skönt att få gå på fritids och leka.

Lilla H:s liv handlar om skolan.

Ciao tutti!

Ciao våren, underbara sol och plus 18. Bruna kinder och flyttkartonger, lekande barn och långa listor. Sista ståpåskider dagarna. En kortare resa till närliggande Verona och goda vänner.

Jag säger hejdå! Det är tidigt att göra så. Det finns massor med känslor och tankar att få ner. Det finns massor att berätta väl hemma igen. Jag tror jag sätter punkt för tidigt. Men jag har bloggat i snart 4 år. Kanske ändrar jag mig. Men jag tar risken och säger hejdå. Tack för alla fina kommentarer genom åren. Stort tack. Och ciao e a presto till en del av er som läser!

Solo

Fast sola heter det eftersom jag är kvinna. Men solo förstår ju även icke italiensk talandes svenskar så rubriken blev så.

Egentligen vill jag bara skriva mitt i försommarens halvsena kväll att jag är solo med mina tankar. Att få vara ensam en stund med sina tankar är så underbart. Mina tankar om livet och vänskap och kärlek och flytten och Sverige, Verona, bebis och mellanbarnet, stora tjejen, maken. Ja ungefär i de banorna har de gått senaste timmen och nu ska jag gå och lägga mig lycklig. Över att jag är och över allt jag har haft turen att få känna, se, höra och röra. Och för att jag har fått lyxen att dejta mig själv ett tag.

Desperate housewife

Idag lunchar jag i Lugano med de roligaste kvinnorna. Vitt vin ska vi dricka med. Bara det.
Det är 16 grader i skuggan och solen strålar. Läpparna ler och tishirten fladdrar, shades på och korta jeanskjolen. Våren spritter i kroppen!

Här är så tyst att det ekar......

Listigt

Tre jobb jag har haft: Städerska på hostel i Byron Bay, Au-pair, researcher
Tre platser jag bott på: Addis Abeba, Richmond, Haarlem (ja med två a)
Tre saker jag gillar att se på TV: Tittar inte på TV. CNN någon gång i veckan.
Tre favoriträtter: Broccolisoppa med kall fetaost och basilika röra, ungsbakad kyckling med rotfrukter, pannkakor och parmesan, men inte tillsammans.
Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: Piazzan i Cernobbio drickandes macchiato bakom ett par shades blickande ut över lago di como och insupa Italien, massagebrits wherever, i Sydney hos min storebror.

Den flyger

Samtidigt som tiden är knapp väntar jag på att få mer av den. Samtidigt som tiden är knapp affärsutvecklar jag. Det är som om jag bara kan kläcka nötter i full kaos. Eller när kaos råder spär jag på det med mer att göra. Akbrakadabra så var det maj. Eller abrakadabra så var det sommaren 2008. Eller bara abrakadabra så får jag se vad som händer.

Vår

Magnolian blommar ståtligt vackert. Samtidigt åker vi skidor i strålande sol. Det är vår.

Det är en underbar tid här. Det är underbart här. Snart ska vi flytta. Jag vet inte ens vad jag känner inför det. Inte än. Hjälp kanske. Eller så är det bara. Och det blir bra och kul det med.

Hjälp. Kort och gott kanske.

Återhämtning

Igår var det bara jag Matteo och maken. Vi la ner jobbet vid 16 tiden. Såg en film, sov en stund för att sedan dra på oss något snyggt. Hoppade in i bilen och styrde mot Lugano. Åt god middag med våra härliga vänner. 01.30 hoppade vi tillbaka in i bilen.

Vi sov alla tre till 10.00. Matteo är sjusovare, som oss andra. Bakade scones, såg Slumdog millionare. Vilken film. 5 av 5 möjliga. Se den om ni kan.

Senare satte vi oss i bilen igen, hämtade barnen, fick med oss två bonusbarn. Åkte ner till stranden. Idag är det försommar. 16 grader i skuggan och kinderna hettar nu. Lite för att vi ätit stark chilisoppa och druckit gott vin med vänner, som hämtade upp ett av två barn.

Man vet aldrig numer. Hur många barn man har och jag älskar det. Att de har så fina vänner och sover här och där och att deras vänner gärna knoppar här.

Imorgon ska vinden ha lagt sig. Det ska heller inte som idag vara lavinfara. Då ska jag stå på snowboard med dottra. Det har jag lovat och ser fram emot. Ser även fram emot solprognosen och att vila ögonen på utslagna färgsprakande Camelior och känna solen värma näsan. Jag har alltid en kall näsa. Och kalla tår. Även sommartid fryser de och jag njuter extra av att spreta tårna och vända nosen mot solen.

Det har gått från vinter till försommar, på en dag.

Plugga ur

Om 5 minuter har jag en telco där jag förväntas presentera kvalitet. Det känns bra, inför dennna telco. En drömkund men jag påminner mig om att det är en stor kund. En kund jag inte vill tappa men lätt blir personlig med. Men ingen är intressant att lyssna till, som inte är personlig, så tänker jag. 4 herrar och jag i denna telco. Som vanligt. Jag ser inte jämlikhet mellan könen alls i de ledningsgrupper jag möter. Kanske har jag bara otur.

Efter samtalet som nu är om 2 minuter ska jag plugga ur. Ut och jogga ska jag fast jag duschat. Bara för att jag har bestämt mig.

Nu är det en minut kvar och jag längtar till 19.30, då ska jag maken och Matteo på god middag hos goda vänner. De "stora" barnen ska till sina goda vänner. Vi möts upp i skidbacken imorgon.

Your own

Att driva eget företag är blod svett och tårar. Jag trodde inte att det var enkelt. Jag upplever trots allt hög flexibilitet och frihetskänsla. Trots kapplöpnings tävlingar med klockan.

Just nu tävlar jag stort. Jag vill gärna sova före midnatt. Eftersom jag ammar halva natten och ska upp i ottan. Men före dess ska presentationen som utlovats in. Det ska den. Att vara sen är inte min grej. Jag är inte så snäll mot mig själv just nu. Men jag tar igen det sen. Det ska jag.

I had a dream

För ungefär en vecka sedan skrev jag om den. Tsunamin. Jag visste att han var där, han som jag delat 4 år av mitt liv med. Sedan blev allt tyst. Jag letade ett tag men jag slutade av rädsla.

I samma vevva skickades ett paket ifrån Australien till mig. Ett paket med brev skickat till mig, under tiden jag bodde där. Skickat av honom. Med ett fint litet brev till de många breven. Förklarandes.
Det var fint. Oerhört gott att höra.

Är det inte konsigt hur cirklar sluts ibland. Min bror bor nästan granne med honom idag. Där downunder. Utan att ännu veta. Men jag ska snart maila dem båda. Gladeligen.

Nintendo my brother this is Nintendo

Det lät så mysigt där de låg i lägenheteshotellet i Saas Fee, man hörde bägges röster. Vi stod i lilla köket. Jag tror Matteos comments löd, "nej du måste hoppa på den grodan, inte på snigeln hajjar du väl, vilken nivå är du på fördendelen?"

Hang loose

Fast vi är ju inte på väg att surfa. Nej skida. Så här hängde Matteo på dagarna.

Ps. Kolla in min väninna i bakgrunden, 4 barnsmamma och grymt lik Penelope Cruz! :)

(fast bilden kanske är för liten)

Flytt

tar mycket tid och då har vi inte börjat packa än....

Kragen

Jag skrev ett väl formulerat inlägg om bråkstaken S. Om hur jag lungt tog honom i kragen imorse. Hur han verkade uppskatta en rak men allvarlig dialog. Utan skrik som han nog är mer van vid. Om hur lilla H stolt tittade på när jag sa till honom att han måste sluta slå. Hur hon slappnade av. Men blogger kastade ut texten.

Det vara bara det. Han sa scusa till lilla H, som han sparkat utan anledning. Han förstod att mamman till lilla H och lille O ser och hör och att det är allvar. Han tog det bra. Han sa förlåt.

Vi har varit i SaasFee i underbar solsken och fantastisk skidåkning. Rekommenderas varmt för barnfamiljer. Bra många och långa backar men främst lättåtkomliga system, man måste inte planera dagen för att hinna tillbaka till sin ort, här rann alla backar tillbaka till gå sas.

Vi bjöd H och O på en privatlärare 2 timmar i 3 dagar (men H var sjuk ena dagen tyvärr) och hon var 50 + och så skön. De har åkt svarta puckelpistar, lärt sig åka baklänges samt korrekt paralellåkning som de säger, de har haft en pappersbiljett mellan benen som inte fick ramla. De är seriöst duktiga tycker jag!

Matteo fyllde 3 månader och firade det med att dra ner min tallrik på golvet ;D

Kolla in den bruna näsan, trots solskyddsfaktor 45 för babys on mountains!