Pissolino

Bara min italienska väninna kan säga det i samma mening till sin lilla son.

-Släpp snoppen och lugna ner dig!!!

Sen skrattar vi åt hur det låter. Man kan vara både vild och kissnödig samtidigt.

Fördendelen är hon tyska. Men bott i Italien länge länge.

Imorgon åker vi hem. Skaran med 8 barn och 5 vuxna som gemensamt oss emellan talar 4 språk, beroende på vem man talar med.

Kontraster

Jag har inte ätit penecillin sen Dacke dog. Javisst, jag färglägger lite. Men jag minns faktiskt inte när det sist var. Jag har inte varit hos läkaren sen vi flyttade ut och jag minns heller inte när det var före dess.

Jag satt på balkongen i strålande solsken, 24 timmar efter första tabletten. Jag blickade ut över de vackra vita alperna, den söta lilla stadens tak glittrade under dem. Jag kände hur semester rann in i kroppen. Ja så kändes det faktiskt.

Nu ramlar den ena efter den andre dit.

Semester

I lördags packade vi bilen med skidor och allt som hör skidsemester till. Jag kände mig som en urvriden trasa.

I morse tog jag mig till doktorn. Streptokoker av värsta sorten. Så illa ser min hals ut invändigt att tre doktorer fick se den. Som en äckelshow kände jag mig. Kunde jag visa kollega x med?

Om 24 timmar kan jag äta igen. Sen tänker jag skida med.

My girl

Hon är lite odd Molly ibland lilla H. Rätt ofta. Går lite motströms.

Idag är det carnevale här. Alla klär ut sig. Tjejerna i klassen är alla möjliga små söta tjejkopior. En balettdansös såg jag, en tjejkatt och ja you got the picture.

Lilla H hon är en detektiv. Hon har stora mörka shades, en brun apcool basker som nog var min farfars, en jeansjacka, som är min, halsduk att gömma sig lite i och så ett förstoringsglas och en kompass och noteringsblock. Allt är her own idea.

Igår framför spegeln; - Mamma, jag vet inte om jag vågar vara detektiv.
-Vad menar du, det är ju vad du vill vara.
-Ja, visst. Exakt. Då är jag det. Sa hon till sin spegelbild.

Hon hade full koll på att hennes kompisar skulle vara söta och fina. Det såg jag på henne.

-Du ser ut som en cool hiphopare om du nu skulle ångra detektiv grejen.
-Det har du rätt i mamma. Jag kan vara båda. En hemlig detektiv som låtsas vara en hiphopare.

Så insåg jag att vår utklädningslåda är värsta guldgruvan. En läderkeps och en hatt ifrån London. De ligger numer i min gåutlåda istället. Jag ska fota. Både henne och mina nya kap.

Skorpisar in the house

Jag sprang runt i strumplästen på det kalla marmorgolvet idag. Jag dansade med Matteo som kiknade. Till Crowded house och deras Stormy Weather. Nostalgi. Det var skönt att han skrattade så. Jag var så gråtmild före det.

Där såg jag den. Skorpionen. Den stora fina boken Sverige högg jag med vänsterarmen. Matteo ockuperade den högra. Siktade och boom. Mitt på. Pust. Boken ligger där än.

Så sa jag det till barnen ikväll. Se upp för skorpinjoner!. På så sätt fick jag massor att göra. Tjänster hit och dit. Ingen vågar tassa allena. Bergskorpinjonerna är så sluga. De gömmer sig. De är ganska små. Vi skakar sänglakan och tittar i skor från och med nu. Ända tills det blir varmt ute igen. Då drar de iväg till där de hör hemma.

Bed bugs bite

Långt nerifrån kom känslan. Mer så än långt inifrån. Den var undanstoppad, nerbäddad i stärkta hårt åtdragna lakan. Bortskuffad. Nästintill nonchalerad.

Jag såg honom spolas i väg. I drömmen. Surfaren. 4 år tillsammans. Han var alltid lite galen. Jag mindes mig försöka slappna av där på den varma stranden. I landet långt borta. Men ett öga kikade mot de höga vågorna. Han kom alltid tillbaka med ett stort leende. Han hade nog det största leendet jag någonsin sett. Glittrande ögon. Galna idéer. Jag kanske var galen jag med. Det var länge sedan nu.

Drömmen visade mig den stora vågen. Först den första. Sen den andra. Han klarade den första. Det är jag övertygad om. Så många gånger som han visade mig hur man hanterade höga vågor och strömt vatten. Vi dök långt ner när vågen kom, istället för att leta oss upp. La magen mot sanden. Väntade tills luften tog slut. Upp igen. Nytt andetag och fånga nästa våg in.

Den andra vågen klarade han inte. I drömmen. Jag vaknade kallsvettig. Hårda tag om kudden. Matteo orolig invid. Jag tror jag skrek.

Han sa en gång, du är som en syster. Vi höll oss väl uppdaterade om varandra, fast vi gick skilda vägar. Det sista vi gjorde tillsammans var att dricka en riktigt stark GT, vi gjorde miner bakom ryggen på bartendern som blandat, och skrattade åt att vi alltid var så barnsliga tillsammans. Att vi på trendigaste krogen tävlade om vem som kunde göra den fulaste minen. Vi kämpade båda för att vinna. Vi tävlade nog i rätt mycket när jag tänker efter.

Maken till Stockholm

men kommer hem imorgon kväll igen. Massor av jobb. Barnens aktivitetsdag, så jag förvandlas till taxichaffis framåt eftermiddagen. Det var bara det. Jo så ska jag handla med. Kylskåpet gapar tomt.

Tänker på den 8:e augusti. Då är det extrakonsert, dagen före konserten. Tänk att vi stod i kö så länge till biljettköp för att se Madonna. Inte fick några. Men till extrakonserten, dagen före, dit fick vi!

Rough

Ser ut som om det går vilt till mellan bröderna scratch. Men den ena har blivit fälld på fotbollsplan, den andre har rivit sig alldeles själv.

Moses

Lille O kan du bara passa M en liten liten stund?
Fann honom här. Handsup, jag ger mig.

DHL

Yes. Welcome, want a coffee, fast på italienska såklart. Ciao, benvenuto voi un café? Superglatt säger jag det, såklart. För jag blir barnsligt exalterad. Av det svarta paketet de kommer med. Han tog sig en snabb espresso.

Nya jeans. Ahhhh, lovely, de är lovely. Jag har varit gravid och tjockalocka och nu kommer jag i min gamla size igen. En jeansdonnas dröm. En scarf, i batik. Min hippiesida är supernöjd. Så e tshirt, yes, great. Barnsligt nöjd här på min alptopp är jag idag. Så mina blue suede shoes till, såklart. Fast mina är inte cropped utan raka i skaftet. Klassiska boots I love.

Blue suede shoes

Lördagskvällen var underbar. Röda ballongerna i taket som maken gnuggat håret mot hur länge som helst för att få upp, ramlade rakt ner i den goda maten. De små lila hjärtanen på bordet lämnade lila avtryck, än ser man små hjärtan i ekträt.

Jag (jag, jag lagade mat) lagade den godaste broccolisoppan med kall fetaoströra i. Makens ungsbakade kyckling med rotfrukter var god. Men såsen. Hans sås. Helt underbar. Barnens hemmagjorda italienska friccadeller med citron i var ljuvliga. Tyckte vi vuxna i allafall. Vi som tryckte i oss deras rester.

Så köpte jag mina efterlängtade blue suede shoes. En storlek för stora. Så jag kan ha den sköna gelsulan i och aldrig bli trött i fötterna.

Idag joggade jag för första gången sen lille M föddes. Det kändes skönt. Tills ligamenten gjorde ont. I ljumsken. Lilla H skateskotrade vid sidan om. Lille O fick träffa europamästeren i skateboard. Han sprang med sin egen under armen och bad att få se hans coolaste trick. Typiskt lille O. Sen klädde han av sig spritt språngande naken på stranden. Det var skön sol, vattnet var varmt sa han. Men han doppade sig bara till knäna. Vattnet är smältvatten. Och kallt. 10 grader har det nått upp till. Inte ens lille varme O badar i det.

Amore

-Imorgon är det Alla hjärtans dag, säger jag till barnen.
-Även för mitt hjärta!? undrar lilla H.

Jag äter upp henne. Även för hennes hjärta. Och imorgon firar vi a la kitsch. Jag har köpt hjärtballonger, hjärt confetti och vi har bästa vännerna med kids på middag, som alla kommer få varsinn hjärtvärmare.

I en liten vrå

stoppar jag allt fint jag fått höra på sistonde. Nere på skolan. Ryktet att vi ska flytta har gått bland barn och föräldrar. Så många kommer fram och säger nej, vi vill inte att ni flyttar. Ni är så himla bra för oss, så öppna och barnen så härliga. Nej, inte lilla H säger hennes fröken, jag får inte fram några ord, hon är så.........superfin. Superfin är vad hon är. Jag kommer sakna lille O säger hans fröken, den positiva lille ungen som alltid har något att säga.

I en liten vrå i hjärtat bäddar jag stolt ner allt det fina. Samtidigt tåras ögonen, för att jag blir rörd. Och för att det är sorgligt att flytta. En jobbig ingrediens av det hela.

Öronlock

Lille O har alltid sagt så. Mamma jag har öronlock. Så mycket bättre än lock för öronen. Här på berget får man öronlock ibland varje dag.

Igår fick jag öronlock. Lille mini M skrek i tre timmar. I sträck. Otröstlig. Utmattad somnade han några minuter då och då. Maken stack till nattapoteket tillslut. Vi visste att det kunde hända. Eftersom han fått vaccin. Men de andra två hade ju inte reagerat. Så naiva tredjegångsföräldrar. Tredje gången hände det i alla fall. Och vi stod inte beredda. Vi trodde inte han heller skulle få ont. Men det fick han. När han fick alvedonen somnade han och sov hela natten. Nästan.

Pust. Att bära ett skrikande barn utan att kunna hjälpa den känns. Det räcker så. Det känns.

Nära

Olycklig liten mitt i natten. Feber. Inte så konstigt efter en vaccination. Han vill vara nära. Hans lilla kropp ligger på min bröstkorg, vi andas ömsom i takt och otakt. Bebisar har en förmåga att andas både snabbt och sakta, tänker jag när jag känner hans lilla kropp så varm på min. Hans söta andedräkt, små andetag, under min haka. Han lägger sig titt som tätt tillrätta med sitt lilla huvud. Det tar inte lång tid innan hans kind ligger under min haka. Precis så att jag titt som tätt kan vrida huvudet och ge hans sammetslena kind en smekning med min.

Jag tittar ut genom de stora fönstren, vi har inga gardiner fördragna. Månen speglar sig i vattnet. Jag känner mig inte alls trött. Jag känner bara energin ifrån närheten. Jag känner bara nuet. Det vackra i att mitt i natten få vara i tysthet. Låta tankarna komma och gå. Mina ögon vandrar över vattnet. Jag ser månens spegelbild ifrån där jag ligger. Jag ser kyrkan som är upplyst på andra sidan vattnet. Jag tänker att det är ljusare nu, snart kommer våren.

Jag tänker på maken som ligger invid och hur man knyts samman. Hur man delar magiska stunder inget kan ersätta. Eller som aldrig kommer igen. Det är som att knyta rosetter av guld på en gemensam livstråd. Som när våra händer knöts samman under de tuffaste värkarna. Blickarna vi utbytt första gången vi lagt ögonen på våra nyfödda barn. Första natten i Italien, sittandes på balkongen omgiven av nya ljuva dofter,lyssnandes till nya ljud, drickandes te inhandlat på obekant språk. Den delade känslan av spänning och njutning. Av att ha vågat tillsammans. Jag kan plocka fram känslorna, stunder av livets sötma där mitt i natten.

Jag tänkte på hur lilla H kan få mig att skratta, genom hennes halspussar hon ger mig. Jag är så kittlig. Det är underbart att oförberett få gapskratta. Hur lille O gosar in sig i mig för att sekunden efter vara så stor och obebroende.

Sen kände jag bara. Den lilla bebiskroppen på min bröstkorg. Vår tredje skatt som jag njuter så av. Tacksamhet genomströmade mig. Tårarna bara flödade. Och det är så underbart att få känna det så starkt. Tacksamhet och kärlek sammanflätat där och då i nuet.

Mitt i natten bestämde jag mig. Jag har en känsla jag vill förmedla. Jag entrar skrivartävlingen. Jag har manuset klart. Måste bara korta ner. Tiden har jag inte. Men jag tar den. Ibland måste man lyssna inåt mitt i karusellen. Som Ankie klokt påminde mig om.

Voi siete fortunati

säger jag till barnen. Ni har tur. Som kan två språk flytande.

TVÅ!? svarade lille O med hög stämma. Vi kan svenska, italienska, spanska, danska och lite engelska. Det blir 5 språk mamma. Lilla H kan dessutom franska nu. Så 6.

Så slår han sig för pannan och skrattar åt mig. Som så tokigt sa två.

Snark

Jag är uppe i varv. Igår var vi på 50 års skiva, mer som en lång lunch som blev superlång. Maten. Wow. Han är grym, den nyblivna 50 åringen. Som ser ut som 40. Jag trodde han fyllde 40 något. Vi blev lite tagna på sängen där. Hur som, det blev sent i säng för oss alla igår. Vi har haft tokmycket att göra idag. Barnen,de tre, åkte i säng 19.30. Lite ensamt är det också minsann. Dags att ta fram min nya bok. Som jag inte kommer ihåg titeln på. Men jag vill läsa "Munken som sålde sin Ferrari". Den låter så kul. Någon som har läst den?

Försöker samla tankarna kring vad barnen sagt idag. Lilla H är tokskön just nu. Mycket humor. Vi kramades lille O och jag. Tills han somnade. Det behövde han. Efter det att vi gjort våra situps, såklart. Han 110 stycken. Jag 35. 36 imorgon sa han, mamma kom igen, du måste klara din ålder iaf. Suck. Han är ett träningsfreak. 110 situps varje kväll och 30 armhävningar. Minst. Det kommer inte hemifrån, så mycket vet jag.

Lilla H berättade ingående vid middagen vad hon gjort för compiti idag. Läxor that is. Jag tänkte på hur hon översätter alla ord snabbt och hur noga hon är med att svenskan blir korrekt. Så att vi förstår exakt vad hon vill säga och vad hon undrar över läxan i logik hon fick idag. Vilken gåva att kunna vara så precis med ordvalen.

När hennes farmor var här översatte hon hela skolpjäsen för henne. Så att farmor, dagen efter, skulle förstå vad den handlade om. Vi insåg snart att hon berättade varenda mening. Hela pjäsen från A till Ö. Det tog ett tag.

Rasande

Inte jag. Tiden som går rasande fort.

Dagens kalender poppade upp på min skärm. Det är galet mycket som ska hinnas med. En salig blanding mellan att ringa rektorer på skolor i Sverige till att skriva nytt avtal. Köra flickorna till hiphop till läkarbesök för lille M. Däremellan 2 telefonkonferenser och lite lösa samtal och gå igenom avstömningsräkningen för huset vi hyr.....

Nej, det går inte. Att hinna med allt. Nu äter jag pizza framför datorn och gör om todolistan till musts och wants. Det blir bättre så. Skriver med en hand och håller Matteo med den andra. Hans agenda är att äta tangentbordet. Åtminstonde dregla på det. Tror han kan boka av sina todo´s snart.

Foto utmaning

Sabina undrade vilken bild som låg i mapp 6 och var foto nummer 6 i den mappen. Då jag ständigt överför bilder till externt minne fick jag bläddra där. Det blev denna! Lilla H och min guddotters storebror. Rätt lika dessa två. Om inte annat så har de ett öga för varandra. Fast det är inte alls sant. Om man frågar dem.

Vilket foto ligger i din 6:e mapp och är nummer 6 i den mappen?

Jag valde 6:e mappen ifrån i år. Men inser nu att det kanske inte var meningen.

Och ytisbarnen då

Många frågar oss: hur reagerar barnen? På att vi ska flytta till Sverige igen.
Jag svarar som jag och maken upplever det: de är positiva. Väldigt.

Och det upplevs kanske lite konstigt, sett till att de älskar deras skola här. Att de har finfina kompisar och är mycket integrerade här.

Men man underskattar ofta barn. De lär sig enkelt nya språk, de är flexibla små underverk. De ser ofta fler möjligheter än vuxna.

Till sommaren har lilla H redan bestämt att hon ska flyga till Lugano. Helst vill hon flyga tillsammans med lillebror. För att i en vecka bo hos bästisen. Bästisen planerar i sin tur att med sin bror flyga till oss. Så mycket som möjligt kommer vi bita oss fast i livet vi lever här. Vi sätter inte punkt. Vi flyttar vidare, men stänger inga dörrar. Tvärtom har vi öppnat ett flertal.

Vi flyttar hem rikare på vänskap, kultur och språk. Kanske utvecklar vi oss vidare som stadsbor. Vill tro att vi i mångt och mycket flyttar tillbaka med nya ögon. Öppnare ögon. Att vi värdesätter sådant vi tidigare tagit för givet likväl att vi kanske ser brister där vi tidigare tyckt Sverige och svenskhet varit bra. Jag tror att vi förändrats en hel del. Jag undrar själv mycket hur det kommer att kännas. Att vara svensk i Sverige igen. Sådant som man som svensk annars aldrig funderar över. Eftersom vi själva haft förmånen att ha varit ytisar i 4 år. En stor förmån. Som jag ser det. Tack kära goda godheten för att vi fick den.

Stoccolma Mama

Jeeesus!!!! SKÅL I CHAMPAGNE HELA DAGEN!!!!

Familjen X flyttar til Stockholm efter 4 år utomlands. Fyra fantastiska år.

Ska bli skitkul att bo i stan igen. Med ungar och allt. Vi drar in. När andra drar ut till villor och förort. Underbart att igen bo nära familj och goda vänner. Att alla som är i stan och vi känner enkelt kan ta en aperitivo hos oss. Sånt gillar vi. Att ha folk hos oss.

Ser fram emot att promma 8 minuter till jobbet. Att barnen går knappa 2 kvarter till skolan. Att allt finns runt hörnet. Att Skansen och Djurgården ska bli vår trädgård. Att dra ut i skärgården till helgen. Att slippa klippa gräs och måla på hus. Att köpa smågodis och lingongrova. Låta bilen stå hela veckor.

Sen ska jag skriva om allt jag saknar. Längre fram. När jag saknar det. Just nu känns det helt rätt att flytta hem. Hemvända. Ja faktiskt. Det är dags. Så känns det. Rätt.

Och bra med val är: man kan alltid ändra sig!

Maken på italienska

Jag till maken: Kom igen, du talar om dig själv i trejde person. Tänk o bara. Att jag form oftast slutar på o.
Maken till mig: Det där är ingen ledtråd.
Jag till maken: Joo, det är det ju. Tänk o när du pratar om dig själv.
Maken: Äsch, det hjälper liksom inte. Ingen ledtråd för mig.

Han ler och suckar. Hans italienska suger. Faktiskt. Vi skrattar gott. Och det är ju alltid något.

Skit och pannkaka

Avhopp. Jag avskyr sånt. Jobb alltså. Ju mer man jobbar, desto mer får man att göra. Det är inte kul när det inte går bra. Motgångar suger just nu. Jag vill skicka fakturor. Inte börja om.

Imorgon vill jag ha en god nyhet. Imorgon vill jag vara ägare till den där lägenheten vi tror oss ha köpt. Jag vill skåla i champagne. Jag vill dricka ur hela champagneflaskan, när jag tänker efter. Dansa på bordet med barnen. Maken är definitivt för lång för att dansa på bordet. Där ska vi spegla våra lemmar i den tokiga handblåsta spegellampan. Göra miner och skratta åt hur den böjda spegelbilden förvränger oss. Tills vi ramlar ner. Något helt oansvarligt alltså.

Blankt

Jag tänkte skriva att jag entrat en skrivartävling. Men jag fegade ur. Jag ville ändå inte ha priset. Jag ville bara vinna. Kostade på mig en fantasi om att de ville att jag skulle fortsätta skriva novellen. Fantasier är härligt gratis.

En gång vann jag en skrivartävling. En bok. Den tittar jag ofta i. Jag har blivit publicerad en gång. Vet inte varför jag skriver detta. Det var mer en skrift och baserad på ren fakta. Men jag vann den gången med. Det var 250 sökande och vi var 2 som fick uppdraget. En som blev publicerad. Vilket litet skryt inlägg det låter som. Nåväl. Jag bara babblar. Låt stå. Ändå.

Snart är det dags att köra ner för berget och hämta barnen ifrån skolan. Man får väl hoppas och tro att det blir vår snart. För det har snöat en hel del här i södra europa. Och jag är innerligt trött på snön. Även fast jag älskar att skida på den. Och att kasta snöbollar.

Ikväll tror jag att jag ska föreslå att vi bakar chokladbollar.

Extrafilt

Jag tittar förväntansfullt på lille M och viskar : Se upp här kommer ett gäng med magpussar!!!!
Hans små mörka blå lyser. Han kluckar av skratt. Den sötaste rösten. Babyskratt. Som en varm extrafilt runt hjärtat.

Jäkla nålar

Jag sitter på nålar. En hel jäkla spikmatta. Vi har hittat och köpt vår drömlägenhet. Det var bara så rätt. Perfekt. Allt gick så smidigt. Vi har skrivit kontrakt. Ett kontrakt med en hemsk liten klausul i. Att om säljaren inte förvärvat sitt drömobjekt förrän torsdag går köpet tillbaka. Hajja. Vilken mardrömsvecka det kommer att bli. Förhoppningsvis slutar den med party och champagne. Förhoppningsvis.