Bye bye

Ebbat ut har bloggen gjort. Av naturliga skäl. De som följt bloggen vet att den handlade om vårt utlandsäventyr. Våra 4 utlandsår. Att flytta ut med barnen. Nytt språk. Ny vardag. Att våga leva en dröm.

Vi bor i Stockholm igen. Det känns bra. Jag är förvånad över hur flexibel barnen är och nästan lika förvånad över hur anpassningsbar jag själv är. Allt känns bra.

Bye bye bloggen. Den blir snart en blok, som jag alltid sagt, den är till barnen. Så att de kan läsa allt om hur de lärde sig italienska, deras tankar och min bild av hur vi hade det.

Puss och kram och kärlek hela dan. Till er alla!

Se så rör på sig

Jag joggar. Och det är skönt. Tänk att man kommer på det först efter att ha fött 3 barn. Att man klarar att byga upp kondition alltså. Och alla som fött barn förstår vad jag menar. Efter förlossning hajjar man vad man är kapabel till.

Jag joggade Vårruset samma dag som jag landade på Arlanda efter en helt sömnlös natt och efter tittat på dotter dansa på fritidsfest. Hann knappt byta om ens. Jag lubbade så gott jag kunde. Helt otränad. Sprang på 34 minuter och hade mina 4 bästa fans vid mållinjen.

Så har jag en ny affärsidé. Det är bra att röra på sig. Man mår bra av det. Man kläcker nötter då.

Nästa år tänker jag springa tjejmilen! Ha!

Ut genom fönstret

Det berikar verkligen så mycket. Att få ögonöppnare. Att få chansen att på riktigt möta andra kulturer. På så sätt är jag jäkligt rik, jag har bott utomlands både som barn och vuxen.

Man blir inte bara rik på kultur man blir mer ödmjuk och slopar fördom efter fördom. Även de man inte trodde sig ha.

Att bli stadsbo har berikat igen. Jag ville bo här. L'get är guld. Tycker jag. Men var lite rädd för att känna att det var fintikanten. Det är det inte. Det är det inte. Det är jäkligt lättsnackat hög service och inte alls finfint.

I dont know....

Vi har precis spenderat en vecka i Schweiz. På semester denna gång. Ja jag vet. Vi flyttade ju precis! Det var hur som haver bara ljuvligt och inte sentimentalt. Det kanske är för tidigt för det iofs. Bruna och utvilade och barnen har gått en dag i sin gamla skola med. Porte aperte. Öppna dörrar för dem där borta. Underbart.

Varmt som sjutton var det med. Vi lämnade + 35 grader och drog direkt till fritidsfest och sen till vårruset. Jag sprang in på 34 minuter. Trots heshet och allmän sovbrist. Glad för det. Mina fyra bästa fans stod vid mållinjen med ros och pepp. Så fina.

Jag vet inte. Ska jag fortsätta blogga? Det känns inte som om det kommer naturligt längre. Jag är hemma nu. Det kändes som om vi aklimatiserade oss direkt. Inte alls svårt. Som jag trodde. Kanske för att vi beslutade oss för att göra nytt. Flytta ifrån hus och förort in till city. Kanske.

Challenges

Det är en utmaning att downsiza. Det är en utmaning att få plats. Det är en utmaning att se och finna smarta compact living idéer.

Vi packar upp. Vi funderar. Vi nyttjar det höga taket. Vi funderar lite till. Däremellan målar jag vitt. Vita väggar och färg på tavlor och kuddar, mattor och om man vill möbler. Men väggar ska vara vita. Om man frågar mig.

Jobbar gör jag bara i nödfall. På måndag ska vi till dietist jag och piccolo. Så har vi börjat med matkomfort.se. Fan vilken fröjd att få äta restaurangmat hemma. Vi har gjort veckoschema med. På vilka som städar vart och när och vem som lagar mat med vem.

Valborg

Jag njuter, fullkomligen och helhjärtat av lägenheten. Av stan. Vi har ett pilträd precis utanför kök och sovrum, den är så fantastisk illgrön och vajjande och jag kastar slängkyssar i tanken åt den.

Imorgon ska maken jag och de tre barnen samt min brorsdotter fira Valborg i lugnets tecken. Vi ska till Skansen och titta på mösspåtagningen. Vi ska lyssna till kören sjunga "Vintern rasar". Vi kikar på björnkidsen med och rider en liten tur. Sen tar vi med oss pizza hem. Rödvinet står på rad i givakt hemimporterat från bella Italia. Det blir nog en fin soldat som får luftas. Bara jag och maken efter 20.00 då tystnaden ska infinna sig ser vi fram emot. Vi gillar varann :)

Idag har jag jobbat. Maken har varit pappaledig. Vi har delat upp veckorna helt solidariskt. Man blir visare. Och vi njuter av vår minsting mer än jag någonsin kunde ana. Att maken och piccolino kan vara hemma men på mitt kontor för att ammas inom 5 minuter känns som en gåva.

Blåljus

I lördags var det stora upp packar dagen. Maken körde lilla H och lille O till gamla vänner. Vi planerade att lille M skulle leka glatt på golvet medan låda efter låda skulle tömmas och gamla ting skulle finna nya platser att vara på.

Det började med att jag gav lille M gröt för första gången. Tänkte att nu minsann är det dags att börja äta lite. 7 skedar gick in mer eller mindre. Det gick 3 minuter. Sen svullnade halsen upp, han blev röd i ansiktet och slet och drog i skinnet runt halsen. Han blev full av utslag som liknade blåsor. Han grät inte utan ropade mer på hjälp. Han var vaken men blundade. Skorrade och ropade. Jag slet upp honom ur stolen.

Jag fick mild panik. Ringde maken. Som sa att jag skulle ringa 112. Ringde 112. De skickade en ambulans direkt för att p åplats bedöma om vi behövde akut läkarvård. Minutrarna som gick var enormt jobbiga. Jag lyssnade till andningen, talade med akutsköterskan i telefonen när jag kunde. Sa till alla mina sinnen att skärpa till sig. Att inte bryta ihop. Bara rapportera, lyssna försöka lindra.

Ambulansen sa att vi måste in direkt. Han andades inte bra. Nej, jag visste ju det. De sa nu blir det åka av, bara så du vet. Mina ben flög omkring i ambulansen. Jag grät då. Då fanns det ju andra som hade sina sinnen i fullt bruk. Lille M fick andas luftvidgande och blev alldeles lugn.

Vi fick ypperlig hjälp. Trots att vi inte fanns bokförda i systemen eller då M inte ens hade svenskt personnummer. Nu vet vi varför han haft eksem. Allt hänger ihop. Mest troligt är han mjölkprotein allergiker. Men vi väntar såklart på utredning.

On the top of things...

Allt är toppen. Skolan, lägenheten jag köpte osedd, läget, känslan......

Fast en del mardrömsgrejer har hänt. Får återkomma om ambulansfärden med lille M och med en trist bagatell i det stora hela när vår italienska handgjorda TVbänk som vi betalat hiskeligt för damp i golvet då flyttfirmans starke Pers händer var aningens svettiga och slant....