Lite färglagt skryt

Igår såg jag och barnen på Un Ponte per Terabithia, en familjefilm, vet ej vad den heter på svenska. Jag följde med jättebra och är så stolt över att det bara var vissa ord som jag inte visste vad de betydde. Barnen svarar mig snabbt när jag stör dem mitt i filmen med " vad betyder giganti" blixtsnabbt svarar de "jättar mamma", tyst nu, lägger de gärna till.

Igår kväll hade barnen vänner på middag, jag pratade italienska hela middagen utan att tänka på att jag gjorde det. Vilken skön känsla det var när jag kom på det*S*, att jag obehindrat berättade saker om min barndom för dem. Som en gammal morsa slog det mig även iofs, men som tur är så är de fortfarande små och tycker det är roligt att höra att deras morfar hällde mjölk över mitt huvud när jag var barn ; )

Och jag har fyllt 35, mamma mia, jag är ju 27! Så borde ändra "om mig", men skiter i det och låtsas ha glömt det.

I december tror jag att jag kan gå den där intensiv kursen, japp, det tror jag iaf, om inte annat finns ju januari, februari ; ) När jag var 32 kunde jag ingen italienska alls. Verkigen inte alls, ag sa tom grazie fel när vi först kom hit. Däremot kunde jag bra franska. Idag känns det som att jag kan bli trespråkig om jag lägger manken till. Svenska, engelska och italienska. Och vem vet, när italienskan bliblablobar "perfekt" kanske franskan vill krypa tillbaka in i mitt språkcentra. Herregud, jag talade ju riktigt bra våren 94 strosandes på Paris gator i mitt kastanjefärgade pageklippta hår. Min strategi att ta bort blondheten fungerade. Jag var trött på att bli tagen för den där blonda och vara target för foliks fördomar om svenskor. Plötsligt med kastanjefärgat hår pratade folk franska med mig och slutade bete sig som xsjghjsagh,.....