Nu skriver jag det ändå

Jag har skrivit några gånger men raderat samma text före dess att jag publicerat det. Det blir så stort på något sätt. Men det kanske behöver få ta sin plats. Bokstäver behöver formas till svåra ord. Ja så är det nog.

Lille O är på utredning, vi har vad jag förstått en av världens bästa specialister inom området. De agerar fort. Ibland känns det overkligt uppblåst, därför ägnar jag det inte så mycket tankar. Ibland känner jag mig liten och för rädd för att våga tänka på det. Speciellt då jag läser rädsla i makens ögon.

På onsdag är det träff hos den tredje specialisten. En barnspecialist. Operations dag ska bokas enligt hans sekreterare. Jag är en ytis. Maken är en ytis. Det är svårt att ha eventuellt svårt sjukt barn och hänga med i språket. Det är svårt nog att bara tänka tanken på eventuellt svårt sjukt barn.

Under tiden vill jag tro att allt är ok. Därför kommer jag även att leva efter att allt är ok. Om det är att blunda eller carpe diem har jag inte bestämt mig för ännu. Det är nog jag ialla fall. Skriv fan på väggen först, gör massa research för att ha kött på benen, för att boosta försvaret. Ta sedan fram saneraren, sudda bort fan på väggen tills dess att den är bekräftad. Då är man förberedd men lever mer tacksamt.