Hyperaktiv

Min nacke går i terapi. Den är hemskt stel. Ryggraden sitter fast emellan vissa muskler enligt hon som kallar sig nack och rygg terapeut. Det gör ont när hon drar i min nacke och trycker på mina muskler. Men så fick jag ett så där härligt förlösande skratt där jag låg medan jag jobbade upp randen pannan. Terapeuten är holländska och härligt lugn och avslappnad. Hon konstaterar lungt, jaa du...., du har inte vilat. Du är typiskt en sån där hyperaktiv personlighet. Du har antagligen åkt offpist eller något annat galet, bara för att jag sa till dig att vila i några veckor.

Jag kan inte ljuga, eller frissera verkligheten. Men i en tiondels sekund tänkte jag att nej vet du vad kära terapeut, hyperaktiv är jag inte! Men så kom skrattet. Hon hon stämde in med ett f*n jag gissade helt rätt!

Sen gick jag ut iklädd en stor röd rand i pannan, hoppade in och bilen klättrade snart upp på berget igen. Mot datorn och jobbet, en tidigt telefonkonferans stundade. Det var en j*kla massa vägarbete på väg upp, jag körde slalom. Så blev jag tvungen att stanna vid ett parti, då knackar det på rutan. En leendes vägarbetsman säger -Senora, det ringer och ringer på min walkie att jag ska stoppa senoran med det svenska klistermärket på bilen och säga att du kör som en racerförare! Han log och var halvt svart i ansiktet. Jag fick ur mig ett jaha, bara.

Hyperaktiv. Det är väl bara barn, och sådana där jobbiga människor. Inte jag. Det har jag aldrig varit förut. Möjligen mycket energi. Stundom.