Och ytisbarnen då

Många frågar oss: hur reagerar barnen? På att vi ska flytta till Sverige igen.
Jag svarar som jag och maken upplever det: de är positiva. Väldigt.

Och det upplevs kanske lite konstigt, sett till att de älskar deras skola här. Att de har finfina kompisar och är mycket integrerade här.

Men man underskattar ofta barn. De lär sig enkelt nya språk, de är flexibla små underverk. De ser ofta fler möjligheter än vuxna.

Till sommaren har lilla H redan bestämt att hon ska flyga till Lugano. Helst vill hon flyga tillsammans med lillebror. För att i en vecka bo hos bästisen. Bästisen planerar i sin tur att med sin bror flyga till oss. Så mycket som möjligt kommer vi bita oss fast i livet vi lever här. Vi sätter inte punkt. Vi flyttar vidare, men stänger inga dörrar. Tvärtom har vi öppnat ett flertal.

Vi flyttar hem rikare på vänskap, kultur och språk. Kanske utvecklar vi oss vidare som stadsbor. Vill tro att vi i mångt och mycket flyttar tillbaka med nya ögon. Öppnare ögon. Att vi värdesätter sådant vi tidigare tagit för givet likväl att vi kanske ser brister där vi tidigare tyckt Sverige och svenskhet varit bra. Jag tror att vi förändrats en hel del. Jag undrar själv mycket hur det kommer att kännas. Att vara svensk i Sverige igen. Sådant som man som svensk annars aldrig funderar över. Eftersom vi själva haft förmånen att ha varit ytisar i 4 år. En stor förmån. Som jag ser det. Tack kära goda godheten för att vi fick den.