The show must go on

Ikväll är det show på skolan. Lille O's klass uppträder. Han är mäkta nervös. Han säger att vi nog inte ska komma, det känns värre då. Fokusera på att ha kul sa jag. Han sa inget mer än att showen måste göras.

Igår gick jag med hans lilla mjuka hand i min, hans hand som alltid ger kärlek, smeker ens egna stora, i hans. Vi traskade på kullerstenarna i gamla stan efter skolan, bara vi två. Han sa: - mamma idag var Celine så fin, vet du det. Jag sa:- Oh så där extra fin, fick hon höra det med eller var det något du tänkte? O:-Mamma, klart jag bara tänkte det. Hon vet att jag alltid tycker hon är fin, hon är ju min kär-ing, men idag hade hon gjort en frisyr som hon passade i. Annars hänger hennes bruna hår sådär slarvigt löst, som mitt. Så hade hon inga kryckor heller.

Juno stjäl sin egen show, jag har värkar från 05.00 till 09.00. Maken ler. Äntligen. Men så ebbar de ut. För 5:e dagen i rad. The show must go on, viskar jag. Men nej. Han vill inte. Än.