Mina barn och andras ungar

Nu kommer en fråga till kloka erfarna, föräldrar och andra. Lille O har en pojke i hans klass som är nästan 2 år äldre än de andra. Pojken har gått om tvåan, två gånger. Han är en osäker liten kille. Han är också mästaren i skolan på fotboll. Han är dessutom väldigt verbal och övertygande.

Han säger till lille O att han inte får vara med i hans fotbollslag (dvs att spela öht, han äger ju plan killen) om han inte säger fula ord till vem det nu är han bestämt sig för ska vara utsatt. Lille O gör det inte. Han får då inte vara med. Han puttas bort. Lille O klagar hos fröken. Den andra killen säger att lille O sparkats då. Lille O testar sen och säger det fula ordet han blivit kommenderad att säga, lite tyst yppar han det till den som den andra killen bestämt sig för ska få höra det, lille O får vara med och spela fotboll hela dagen. Han blir hans bästa vän den dagen. Jag förstår på hans berättelse att det ändå känns gott. Att bli erkänd av fotbollsmästaren som annars puttas och ljuger. Fast han är ledsen samtidigt. När erkändheten lagt sig. Han ber om ursäkt. Säger han till mig. Lille O vet att han gjort fel. Vill inte. Men testar sig fram. Lär sig av egna misstag. Han behöver stöttas med rätt verktyg.

Lille O är så ledsen nu på kvällen. Rådvill. Jag säger att störst hjärta vinner alltid. Berättar att fina kompisar inte ber varandra göra dumma saker. Men han vet det redan. Vad som är rätt och vad som är fel. Jag frågar om han vill att jag pratar med pojken. Det vill han verkligen inte. Jag frågar om han vill att jag pratar med hans fröken. Det vill han, men tror inte att det hjälper. Den andra pojken kommer bara säga emot. Jag försöker ge honom verbala verktyg. Vad hade ni sagt till ert lilla snart 7 åriga barn?