Håll i hatten....

Det gamla uttrycket bara for i mig när jag satt på 2000 meters höjd och såg en blek make och en rosig 7 åring. Något har hänt på alptopparna som jag inte nog vill känna till, tänkte jag när de gjorde entre i pistrestaurangen. Så var det med. Jag som trodde dagens stora händelse skulle vara att Matteo togs till 2000 meters höjd. Nöjd och glad. Samt att jag fick skida som vi säger i vår familj. När maken satt med Matteo istället för mig.

Dagens största händelse blev ett fritt fall. Lille O åker så snabbt att vi rasar efter honom. Och både maken och jag skidar fort. Lille O has no fear, och är en duktig skidåkare. Klart han vill rasa fort. Men han drog rakt över ett hopp och flög 7 meter upp i luften och rasade ner på ryggen. Maken bevittnade hoppet och hörde skriket. Han såg ett ben som låg åt fel håll och tänkte; han lever, bara benet, mitt i sekundens magknip och ångest. Nejdå. Så var det inte. Lille O skrek, för han fick snö innanför brallorna. Inget ben av. Bara kallt.

Efteråt ställde han sig upp och borstade av sig, åkte vidare. Hjälp, vår son har blivit en sån där livsfarlig liten unge som jag numer jämt kommer ha ont i magen av, när han rasar ner för alpernas toppar. Allra helst de svartaste backarna, såklart. Allt för att mammahjärtat ska slå extra hårt.

Lilla H och jag, vi rasar i lagom takt. Och skäller som små vildkatter på lille O, som vi jagar. Men vi har kul, vi visslar och sjunger. Sen skäller vi igen, sådär lite lagom. Och när jag byter skift med maken är jag lite tacksam. För att den minste sonen vill sitta stilla.