Rik på vardagskultur

Med öppna ögon ser jag skillnader. Kan skillnaderna. Likaså våra barn, upplever jag.

Jag säger vänligt men bestämt till ett barn på Universeum som beter sig uber illa. Både barn och föräldrar ser helt chockade ut. Vänder och går tyst (are) därifrån.

Jag suckar högt åt italienaren på flygplatsen som serverar oss pizza då han högljutt och otrevligt mässar om att min eurosedel eventuellt är falsk. Hur kan han veta, acceptera den, mässar han.

Jag vet att italienaren är på dåligt humör efter en lång stressig dag, alldeles för varm i den 32 gradiga luften. Att han bara vill mässa, få ur sig irritation, men ändå kommer att ge sig. Jag behöver bara vänta ut honom en liten stund. Leka gås.

Jag vet att de svenska föräldrarna till detta barn egentligen uppskattar att jag sa till så att barnet slutade, men att de drar sig långt ifrån oss för att inte skämmas. För många av oss svenskar skäms så lätt. Även för saker som inte de själva gjort, utan barnen. Barn är barn. Oavsett vilken kultur vi tillhör.

Hade det varit omvända situationer tror jag att de italienska föräldrarna sagt, där hör du, du beter dig illa, sluta upp nu. Tittat mig i ögonen, vänligt men trött.

Att den svenske super trötta servitören sagt något helt annat, kanske något snorkigt om att barnens stolar skulle stå rakt så han kan komma förbi. Eller bara bitit ihop.

Jag har tagit upp så mycket positivt om bägge kulturer, i alla fall känner jag och uppskattar så mycket positivt här och "hemma". Men dessa två incidenter inträffade samma dag med få timmars mellanrum och jag kan inte låta bli att känna att jag är rik på vardagskultur. Jag kan och förstår. Utan att dissa eller hissa. Bara förstå. Det känns skönt.