Följetång

Små korta inlägg om livets största.

Så får det bli. Så länge tackar jag för era grattis. Stort stort tack.

Liksom kärleken kommer så där plötsligt, kom värkarna. Sen lördagskväll. Jag hade det på känn hela dagen. Vi åkte in vid midnatt. Lugna och förväntansfulla. Beslutsamma.

Sista smärtan ville 8.20 timmar senare ha sällskap. De kallar honom stjärnbebis. Han snurrade ut åt fel håll. Vi kämpade hårt, intimt tillsammans, det var en vacker förlossning. Tänk, smärta och liv, så tätt sammanflätat.

Han är så vacker. Vi befinner oss i den djupaste kärleksdalen, av ny bekantskap och känsla av lugn. Allt känns så....komplett. Självklart.