Syskonkärlek

Barnen väntar verkligen på att få hålla i sin lillebror. Få se honom. Vara med honom. Lära känna honom. Det är som om de redan fått mer plats i deras hjärtan.

-Vad gör du lille O, undrade jag när jag igår klev in i hans rum.
-Ordnar i min garderob.
-Jaha, men varför ställer du ut korgarna med strumpor och kalsonger under skrivbordet?
-De står bra där mamma, verkligen. Och hur hade du annars tänkt att Junos kläder ska få plats? 2 hyllor det räcker väl mamma? Jag tyckte inte resväskan med hans kläder var så stor...

Vad säger man. Såklart ska Junos kläder nu ligga där. Lille O har ordnat och tänkt. Jag kunde bara le och säga, fint av dig vännen.

Pronto Soccorso (akuten)

Av någon anledning så måste man som barn någongång testa om man kan skaka en lyktstolpe.

-Skaka inte lampan, den kanske kan falla, säger man som vuxen. Men, tänker man, inte sjutton ramlar en lampa ner av ett barns skak.

-Ok då, svarade lille O och slutade skaka lampan.

Efter honom kom en kompis som testade samma sak.

-Krasch! !!!

Lille O fick en fallande glaslampa i huvudet. Blod i den blonda kalufsen och fallande stora tårar ned för de bruna kinderna. Glassplitter i den redan så sydda hårbotten.

-Niente, lugnar lille O den skärrade kompisen mitt i tårar och blod. (det gör inget).

Vi sitter igen på akuten. En glasbit lyckades jag plocka ut, men att göra rent gick inte trots en hel alsolsprit flaska.

-Mamma inte igen, jag vill inte sy!

Lille O har sytt och skadat sitt huvud alldeles för många gånger. Denna gången klistrade de igen hacket. Sprejade sen på skyddande lack, som plåster så att det inte kommer in bakterier i värmen. Han hade tur i oturen. En fallande gatlykta kan skada en alldeles fruktansvärt. Han fick den på sidan av huvudet, en del av lampan.

Han är besviken på att läkaren inte kunde fixa så att han får bada i den 32 gradiga värmen. Men jag inser att han har blivit en liten stor på sista tiden. Han bad mig inte sitta bredvid honom när läkaren plockade glas och tvättade. Jag frågade istället om jag fick sitta bredvid honom. Tog hans hand, han log lite snett och sa - det är lugnt mamma, men tog min hand. 6 1/2 och stor, indeed.

Caro O

När jag har läst sagan ger lille O mig en lapp i handen. Han ler. Men sen är han allvarlig. Läs mamma. Kanske har jag inte stavat rätt.

Jag läser; Mi bate il coure per sempre per te.

Han rynkar sin lilla näsa lite. Skrev jag så konstigt. Jaha. Han är 6 1/2 och där, säger han, står : Mitt hjärta slår alltid för dig.

Prince charming, you got me, per sempre.

Mina barn andras skitungar

Igår kom lille O hem helt olycklig. Sur. Omedgörlig.

Jag tog honom intill mig och sa -ok vad har hänt? De hade sparkat fotboll. Lille O är inte så ofta med. Han får då vara målis när han väl är med. För det mesta är jag bra sa han, men idag gjorde de typ 10 mål i rad och Davide skrek åt mig. Fula saker. Tillslut satte jag mig på bänken.

Lejonmorsan vill gå in på skolgården och känga en boll rätt på lårbenet på Davide. Men istället för att bejaka instinkter gav jag honom lite mer verbala och humana verktyg.

-Vad tror du om att glatt fråga honom om han tänkte sig byta eftersom han tydligen tror sig vara är bättre?
-Vad tror du om att le och säga "hej man kan inte ligga på topp jämt"?
-Vad tror du om att berätta för honom att fotboll är teamwork?

Lille O log. Ja det var tydligen bra grejer att säga. Han upprepade dem, fast på italienska.

Idag ska vi ner på stranden. Jag mäktar inte med att jobba i värmen, eller......helt ärligt, jag vill verkligen till stranden!