Jag klassar mig själv som ofrivilligt hyperaktiv, när maken är bortrest. Måndag: upp 07.00, laga frukost, se till att de har sina miljoner saker med sig i väskan till skolan, göra sig i ordning och kasta ett öga på att barnen gör detsamma. Till skolan 08.10. Hej hej fröknar, hejdå puss puss barn älskar er hela dan, 3 nya lappar att läsa och (förstå!) signera, minnas att lägga i barnens plastfickor när de kommer hem, anteckna i familjens kalender. Jobba, helst i superhög takt så man även hinner klart en del av det man vill leverera. Hämta 16.15, köra till hiphopen (varför får jag alltid ta alla andras ungar med?), handla mat med sonen under tiden , köra till fiol lektion, coacha läxa med lilla H under tiden. Få instruktioner om lille O's fiol läxa fast jag ifrån säger mig den, den är hans att komma ihåg väl? Hemma 18.30, laga mat. Se till att lilla H duschar fast hon inte vill, lägga fram kläder till morgonen så den blir lugn. Hur hann huset bli så stökigt? Plocka. Läsa lite med barnen, lyssna in dem, pussas, gosa. ZZZ (jag tror jag somnar först?)
2 dagar i veckan hiphop, en dag gitarr = lilla H.
Fotboll en dag och fiol en annan = lille O. Mycket logistik, mycket körning och en jäkla massa energi. Men klart de ska få spela ett instrument och ha en aktivitet var....
Det är väl så vi parents inte blir soffpotatisar....
Jag tycker någon ska skriva en bok till barnen i all curling och hyperactive children-books djungel. De är ju läskunniga de små liven. En bok om hyper parents, att de då och då måste få skolka ifrån körningar (som är oundvikliga när man bor en bit bort) för att det kan bli för mycket för dem. Ja, att föräldrar ibland behöver ha tråkigt, inget att göra, att då till exempel läsa bok istället. Som lättsmälta Lyckan, kärleken och meningen med livet som maken kom hem med mitt i natten....
Reminder: Lille O drog igår ut den ena framtanden alldeles själv, sen grät han som om han verkligen förlorat någon, ett hjärtskärande gråt. "Jag var så nervös mamma", var det han sa. Vi kramades tills han somnade. I morse strålade han, och tandfen han undrar om han ska tro på efter hans mors fantastiska fantasi berättelse om henne (haha, I love stories) eller inte hade iaf tagit tanden och lämnat 5 franc. Sen slog det mig att hon kanske är en snålis? En hyperfé som inte har hunnit fundera på om det varit inflation sen 1979 när hon tappade tänderna....
