Hjälp

Jag har fått så många kommentarer om hur modiga vi är. Att vi gjort det många drömmer om. Att lämna kalla trygga Sverige och flytta till ett annat land. Bara sådär. Vi bestämde oss i Maj 2005 och var installerade i vackra fantastiska Cernobbio 3 månader senare.

Vi har byggt upp ett liv här i södra europa, nu bor vi istället i italienska Schweiz. Vi har tragglat ett nytt språk och försökt integrera oss bäst vi kan.

Jag känner mig istället livrädd för att flytta "hem" igen. Det känns så mycket modigare. Barnen är skolbarn nu. Italienska skolbarn. Inga småttingar. De sjunger italienska julsånger och kan inte Nu tändas tusen juleljus. De är både italienska och svenska, skulle jag vilja påstå. Svenska medborgare förvisso, men utanför alla papper och byråkratins värld är de en mix.

Jag är livrädd för mörkret, att leva med mindre sol och ljus och utetid. Att gå i idé. Att barnen inte trivs. Att vi inte trivs. Att jag är så förändrad att jag inte heller passar in. Förhoppningsvis är mina rädslor styrkor. Bara styrkor. Ett förberedande. Att det kommer kännas underbart. Som somrarna som utlandssvensk i Sverige känns.

När vi flyttade ut var jag inte rädd.