Det är härligt

Att sätta punkt för ett lyckat barnkalas. 15 barn och även vi vuxna skrattade, precis som man ska på kalas.

Slutet av dagen var tråkig, sa lilla H, dagens kalasbarn. Och vi hade faktiskt kul, men tävlingsinstinkten är stark hos henne. Sverige förlorade i sista sekunden. Vi tog ner våra svenska vajjande flaggor, där vi stod i mitten av piazza grande, framför storbilds TVn i solen. Jag stod bredvid Nuria ifrån Barcelona. Vi var goda vänner vid 1-1, men jag bjöd på en bra match kram vid 2-1. Lilla H, bjöd på tummen ner och en liten smilj flirt.

Nu är det söndagmorgon. Barnen åker rullskridskor i vårt garage. Regnet öser ner. Sommaren kommer starkt på onsdag, sägs det. Men 30+ igen. Men då, drar vi till kalla Göteborg.

I eftermiddag ska jag ta med mig maken och Juno på en tangokurs. Ja ni läste rätt. Tangokurs. Som avslutas med thaimat. Gemensamt måste vara att t:et.

Lets call it lovely Sunday, and anyone can change

Plötsligen kom en främmande lust över mig. Jag ville gräva i mylla, plantera och designa. Välja de vackraste tåliga blommor. Röja i vår lilla djungel.

Jag som aldrig vill pyssla i trädgården har förvandlat en djungel till enkel ögongodis. Maken har tappat hakan. Jag har ett värkande bäcken. Det är värt både syn och smärta. Jag njuter. Vi har en liten vacker 60 kvadratsmässig oas.

Fuschia klättrar invid stentrappan, camelior likaså. Kring päronträdet som växer mot husets vägg har jag rensat bort 59 tomatplantor. Jag vet, det är sorgligt. De doftar så gott, tänker jag när jag ryker bort en efter en, höga, ståtliga päron och cherry plantor. Måste ändå se sanningen i vitögat, inse att fler än 10 kan vi inte hantera. Det var det där med förra årets antal satta frön. Vi kunde ju inte ana att alla 100 skulle överleva och ta form.

Trädgården doftar mycket mynta, ögonen fastnar en stund på en mark klättrande grön snurrig växt med stora rosa blommor. Över sten och jord klättar den, blommorna ser ut som stora utspärrade ögon. Utsikten tänker jag. De kikar på Lago Maggiore. Lilla H:s solrosor satte jag under hennes fönster, så hon kan kika ut på dem. Får en tacksam puss på munnen för det. Hon noterade placeringen.

En rabatt är tom, ren ifrån massvis med ogräs. Det känns ljuvligt. Kanske får jag ett nytt ryck och planterar någon vacker tålig blomma där, kanske inte. Förvandlingen från stretig överplanterad djungel avslutades med att skölja av all stenbeläggning. Maken, balanserade senare på stege, lutad mot tre palmer, och med bågsåg fick han tilslut ner de blå bären (vad de nu är), och palmerna strechade sedan tacksamt upp sina ryggar.

Solen lyser som en propp, barnen leker i den stora runda plastpoolen, vi ligger i sofforna under parasoll och pratar. Utsikten går inte att fota, den är trolskt magiskt vacker. Jag kikar, och energi strömmar i mig. Bergen, det måste vara bergen.

Ömmande kropp mot soltorkade lakan, gör nog underverk.