Nyanser, tankar och iakttagelser om italienare och svenskar

Som presumtiv hemvändare funderar jag på vad som karaktäriserar en hemvändare. Och min bild är subjektiv. Hemvändare är ofta nyanserade, även om svenskarnas jante inte vill höra om alla nya nyanser man som hemvändare ser Sverige och svenskar. Det blir malligt, viktigt, pretantiöst. Men det är skillnaden tänker jag. Som hemvändare (som jag varit flera gånger som barn) är man mer nyanserad. Det är de som inte vänder hem som är kritiska till det svenska samhället. Skolan, vården, skatterna etc.

Jag tänkte imorse på de skillnader jag både lägger till min know-how och uppskattar och noterar hos italienare och svenskar. Schweizarna känner jag inte alls lika bra. Trots lokal skola och kontakter på skolan får jag inte grepp om italienar -schweizarna är så annorlunda mot de nord italienare jag känner. Men vänta, bland mina kontakter känner jag lika många syditalienare.

Stockholmarna ser livet som en lek och vill helst vinna, för att visa
hur duktiga de är. Det är tröttsamt och stressigt. Tyvärr orkar inte stockholmarna (svenskar?) stanna så länge i Italien. Där vill man inte vanligtvis vara bäst. Man är inte lojal med sin arbets -plats.Fast man är där många timmar per dygn. Man vill komma upp på bekväm nivå och ha slitande assistenter under sig. Italien förblir för många svenskar det perfekta semestermålet istället. Vi vill göra karriär, klättra högt, men det är komplicerat, i Italien, med det sätt vi är vana att klättra på. Svenskar gör allt jobbet själv.

Åldern är en av de obligatoriska saker som svenskarna vill ha reda på så fort som möjligt. Andra saker är yrke och föräldrarnas yrke – något som jag aldrig hört italienare fråga om. Slår det mig.
I Italien frågar de var man kommer ifrån, varför man är där, om det är för att maten är god och solen lyser hela dagen (fast den inte gör det), men det är retoriska frågor. De frågar också om man saknar familjen. Att ta ut barnen mitt i terminen en vecka för att hälsa på mormor bemöts av ett leende. I andra semesterfall får man avslag ifrån rektorn. Italienarna tycker dessutom det är konstigt att resa utomlands. Italien är ju fantastiskt nog i sig.

Många svenskar frågar oss om det inte är läskigt att flytta utomlands. För att vi inte pratar språket. Konstigt det där. Det sägs att svenskar är så språkbegåvade. Jag vet att EU har en strävan efter att alla pratar tre europeiska språk. I Sverige pratar vi jättebra engelska. Men det är knappt trots 6 års franska studier t ex kan ta upp en fransk dagstidning och läsa ett enklare stycke. Ännu mindre troligt att vi även prenumererar på en dito för att upprätthålla språket. Då, är man i Sveirge, enomrt ambitiös. Här är man bara normal vid sånt förfarande.

Schweizarna pratar tre språk flytande. Det finns inget konstigt med det. Och det fjärde är på intåg, engelskan. Men visst är det inte konstigt säger många svenskar till sitt försvar att vara två språkiga, de har ju flera språk i det landet. Men, det är som länder i samma land. Man beblandar sig inte, förutom denna lilla italienska kanton. Attityden till språkinlärning mellan länderna skiljer sig.

En annan sak som jag ofta tänker på. I Sverige är barnen så duktiga när de lärt sig läsa första terminen i skolan. Här är det liksom en självklarhet, inget man pratar om. Det blir en tävlan i Sverige omedvetet mellan barnen när de får bekräftelse på självklarheter. Dvs att de klarar inlärning. Det slog oss i somras hur skrytsamma svenska barn är om kunskaper i jämförelse med dem här. Det kanske är bra för barnen att skryta om, jag vet inte. Här är tävlingsresultaten istället synliga. Resultaten står där. Men föräldrarna känner inte till rangordningen. Barnen däremot, vet exakt vem i klassen som är bäst på matte och hela rangordningen ner till den sämsta. I Sverige är det mest vi vuxna som känner till barnens små och stora framsteg.

Hur det påverkar barnen diskuterade vi igår med andra utlanssvenskar. Vi kom fram till att vi inte vet. Men vad vi ser hos våra barn verkar det bara konstateras. Sabrina är bästa på matte. Sophie sämst. Så är det, bara meddelas det en frukost, utan värdering. Därför, tilläggs, går Sophie till stödläraren i matte. Jaha.

Sista iakttagelsen just nu i detta långa inlägg. I Sverige skyddas mobbare, här skyddas de mobbade. Mobbar man får man varning och åker sen ut efter tredje varningen. Som svensk tog det mig ett tag att se skillnaden i attityd. Barnen åker ut när föräldern inte samarbetar. Föräldra ansvaret är större och mer självklart. Funderar jag. Samt är ansvaret på barnen större. De lär sig säga till och ifrån. De kan reglerna.

Italienarna klär sina barn i dunjackor när det är 17 grader ute. Det skrattar vi ofta åt. Livrädda för att de ska frysa. Men så sa vår lille O en dag i juni. Vart är mitt underlinne (direkt översatt)? Jag vill ha den! Det brukar vi bara ha på vintern. Men nej, han är italiensk, han vill ha undertröja, mitt i sommaren. I Sverige klär vi ju av oss till shorts så fort vi ser en vitsippa.