It wasnt a dream

Jag druknade nästan där i det varma turkosa vattnet. I det främmande spännande landet. Det var enormt strömt och mycket höga vågor. När jag slutligen gav upp fajten mot naturens krafter kom en hand för att dra upp mig. Jag höll på att dränka en person i det varma turkosa vattnet. Desperationen när man bara får tillräckligt med luft för att precis klara sig är ett väsen starkt så starkt. Den kan lätt döda. Den har läskigt nog inga dubier.

Jag fick bearbeta att jag nästan dränkte en annan person länge. Mer än jag bearbetade att jag nästan drunknade själv. Jag kände inte tacksamhet så mycket som jag kände skuld.

I natt såg jag mig själv drunka. Precis så som det var. Istället för att dyka långt under vågorna som jag lärt mig, tumlades jag runt i dem. Jag trodde jag simmade mot ytan men slog ideligen mot botten. Vände om, fick ett kort andetag innan en ny stark våg sköljde över mig och fick min kropp att tumla runt. Och den där känslan, som tillslut infann sig, känner jag än närvaron av. Jag ger upp. Det är ok. Det kändes skönt att få den. Befriande att inte behöva kämpa vidare. Också handen. Som drog uppåt. Precis när jag gett upp.

Jag vaknade av att jag spottade flera gånger. Rakt på väggen. Vattnet var så salt. Lille O tittade förvånat på mig. Sen somnade vi om kramandes. Utan ett ord. Det var en dröm som bearbetade verkligheten cirka 16 år senare. Åtminstonde kom de andra känslorna upp till ytan först nu. Tacksamheten. Att få vara så rik. På kärlek. På livet. På lust. På äventyr. Tack.

"Du hade en mardröm i natt mamma" "Ja men den är över nu" svarade jag, när vi gemensamt fick i lille O:s trötta ben i ett par byxor.

Jag har ärligen knappt pratat om detta förut. Det var verkligen på tiden att orden fick forsa ut, och bilda en befriande ordström.