He really is an angel

Vår lille uppstickare just nu. Lille O. I en kaxig fas, snart 7 år. Han som alltid pratar. Alltid. Igår kväll låg jag och läste i min säng medan barnen somnade i sina sängar. Lille O tassade in till mig. Kröp ner i sängen och sa hej mamma, jag sover med dig. Sån är han. Han meddelar sig. Lilla H hade frågat om det går att krypa ner. Inte för att jag ber om det, utan för att sån är hon.

-Mamma det var mässa i skolan idag. Säger han plötsligt.
-Jaså, oj, sånt har ju inte jag koll på som du vet.
-Nej jag vet det mamma. Du tror ju på kära goda godheten.
-Ja just det sötnos, hur var det då? Många föräldrar där?
-Åh, vet du, det är så vackert. Verkligen vackert i kyrkan. Alla sånger är så vackra. Så kikar jag upp mot taket och de vackra målningarna, ser ljuset som strömmar in på dem. Det är verkligen fint. Jag gillar mässor. Om bara prästen kunde sluta prata i tid. Han säger väldigt mycket. Men jag vet inte vad.

Han borrar in sig mot mitt bröst, lägger min arm bekvämt under hans huvud, vi ler och jag rufsar lite i hans långa hår. Han somnar på en sekund.

You can only love him. Och jag måste säga att mötena med kyrkan som barnen får här låter långt ifrån negativt :) Vad man än som vuxen tror på eller inte tror på.