Slow

Farmor har åkt hem. Lillebror har åkt hem (not true, han missade planet! Jag skrattar åt att han faktiskt inte ens tittade på biljetten utan gick helt på hans dåliga minne, om när planet skulle lyfta alltså). I huset är jag och Matteo. Han ligger på skötbädden. Jag ser hur han kissar rakt ut där han vädrar den lille baken. Jag snyltar nämligen åt mig en snabb dusch, under vädrings tiden.

Sen hickar han så. Jag plockar upp den lille varma kroppen medan jag försöker torka mig. Han kräks på mig. Och jag ler. Livet med bebisar är förunderligt. Jag halkar på hans kiss och lyckas parera med en arm. Halleledande mig då, säger jag med den mjukaste rösten, åt lillprinsens fälla.

Men så sätter jag mig framför datorn. Matteo sover på puffen invid. Kunder, krav och verklighet. Det mjuka bebis språket är väck. Bara tills han vaknar, såklart.