Allt handlar om tajming

och attityd. Det har jag hävdat i många år nu och står stenhårt fast vid.

En liten glimt av vardag angående tajming är ju att vara i Stockholm i soligt värre väder:D!!! Vilken fest det blev, när vi hann varva ner maken och jag. Vid mig vid rodret är det inte mycket tid för sånt fick han mig att inse. Effektivast vinner inte. Eller att vinna tid (pressa tiden?) är inte alltid effektivt. Hur man nu väljer att se det.

Tajming är ju bra för att hinna med bokat flyg med. Jag och barnen var ute i god tid. Jag körde helt korrekt. Men det blev stopp. Den där extra timmen jag laddat med "i fall att" rök direkt. Jag blev tiom tvungen att meddela barnen att vi kanske inte hinner med flyget. Det suckades och småbarnatummar blev röda av att hålla i dem hårt hårt. Det slutade med att köerna faktiskt släppte, jag hade då 6 kilometer kvar, 11 minuter före check-in stängde. Hur vi hann? Det kan kära godagodheten svara på. Barnen var hjältar, de sprang, jag sprang först, jag ropade ITS OKEY (det visade sig fungera bra för att få folk att skuffa undan lite) till alla jag knuffade undan för att komma fram, längst fram that is, i kön till checkin, förbi alla väskor och människor på vägen dit. Bilen hoppade vi ur på terminalen. Den stod inte olagligt mer än ca 7 minuter, trots horder med folk. Tjejen i check-in sa ojoj du har en halv minut tillgodo! Inga nyheter för mig men glädjande. Sen sa hon spring till gaten med barnen. Jag sa till barnen och mig själv, spring till bilen. Vi körde 3 kilometer till Parcheggio Sud. Det kändes lite galet när vi borde ha sprungit mot gaten. Vi hann trots trotset, vi pressade tiden ;). Barnen är hjältar att resa med. Mina hjältar. Ok, mina och exilpappans. Det är jag innerligt glad för. Att dela den lyckan barn innebär.

Vi har insett, pratat, känt efter. Vi lever där vi är, fortsätter värdera nuet. Vi bestämmer inget om när och vart. Vi är ett tag till.

Slutpresentationer i mass. Hoppas höra av mig med fler glimtar snart. Ifrån Sverige finns flera. Nuglimt är: det regnar, det luktar te och lingongrova med kaviar. Min smpt server strular. På sämsta valda tid. Jag älskar och mår bra.

Dagsglimtar av tankar på flygresan hem: Har man inga rötter ska man flyga istället. Rötter kanske mest är betungande kom jag på häromdagen? Jag som kan flyga fritt kanske inte ska försöka odla rötter? Då kanske man känner sig som en vingklippt fågel. En fågel i bur. I mitt nästa liv vill jag vara, en liten syrsa bara. Skicar en puss till min mamma, och flikar in mille tack. Jag lyssnar mellan mina försök att stundom hinna före klockan.