Jag känner mig för att skriva en dikt

eller något som liknar en dikt. Jag kommer bara till första meningen. Sen blir det mest konstigt. Det jag vill skriva men inte riktigt får ner är "Det känns som om jag sitter i ett väntrum". Men det finns en fortsättning, obearbetad och spontan skriven utan eftertanke: En opersonlig sal, den liknar en gate på en flygplats. Ändå är den min. Vissa kommer, andra går, men alla ansiktslösa. Jag sitter på min stol och inser att det är lång tid tills det är min tur. Inser att tiden är min vän och inte min fiende. Att väntan är utmaningen här. Det ligger förväntan i stämningen i mitt väntrum. Förväntan på vad som sker när det faktiskt är min tur. Även en del skepsis för det annorlunda. Jag vet inte vad som döljer sig i min väntan, vilken dörr som är ingång och vilken som är utgång. Går det att välja? Bör jag välja? Finns det kanske en köbiljett till vardera dörr, valde jag i så fall att bara se den ena? Kanske måste jag sen köa om igen. För att tillhöra rätt kö. Fel leder ingen vart. Handlar det om hur man ser på ingång och utgång, om det nu ens finns två dörrar? Om de ansiktslösa förväntande får munnar, vilka ord kommer då sen därur? I min väntan hoppas jag att jag blir ense med mig själv att annorlunda och nytt i fler sammanhang än de man själv väljer leder till bra saker. Att tappad kontroll inte är farligt, att "ovald annorlunda" ger större insikt. Att passiv väntan kan leda framåt.