När man har ett problem som man väl känner till. Som man valt att inte se i många år. Vad gör man då när man plötsligen ser det? Att ta bort symptomen är ju inte helt komplicerat, efter att ha vänt och vridit och sett klart. Först trodde jag symtomen var problemet, så naivt. Att ta bort roten till symtomen är ju skitsvårt. Hur gör man det? Vilken formel ska jag tillämpa, det verkar finnas en uppsjö men ingen som passar in. Känns som om jag sitter på universitetet och ska finna en statistsk formel som ännu inte uppfunnits.
Problemlösning och helhetssyn är jag ju stark inom säger alla tester jag utsatts för genom åren i min bransch. Men det går inte att tillämpa, mina skills ligger på zero inom detta. Jag flunkar detta problem. Jag tror jag sitter fast och har ingen tråd att dra i. Jag ser och bara undrar hur man gör för att inte bara se men även röra, vidröra,röja, trassla upp. Men viljan är väl en stor del, optimismn en annan. Jag sitter nog inte fast helt, jag har nog börjat sakteligen trassla ur mig. Eventuellt.
Jag är inte deppig, om inlägget tolkas så. Ganska realistisk för att vara känslomänniska, tror jag. Jag vill fråga hela världen hur man gör, hur man tar sig framåt och ur det. Men kan inte. För jag vet inte hur frågan ska lyda. Så därför får jag försöka vända på problemet ett par varv till antar jag. Tills jag vet vad jag ska fråga efter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sorry to say.. men den fråga du ställer är just den som hela vårt liv handlar om och som heller inga svar har. Vi nöter o blöter, grubblar o löser i olika faser av vårt liv. Frågan ser bara olika ut under livets gång *skrattar*.
Varma kramar
Dubbelö - ja kanske är det så för oss alla bara att frågan och ev lösningen ser olika ut ; )
Skicka en kommentar