Love and school

Lilla H fann ett kärleksbrev ifrån Fabian i hennes bänk. Hon sken. Men hon älskar honom inte. Hon gjorde det. Hans kärlek består. Han skriver de vackraste italienska små kärleksorden. Maken skulle få spader. Nej det skulla han faktiskt inte. Men lite nervös är han, hur det ska bli senare år. Hon är ju hans piratessa.

Lilla H kom hem igår med alla uppgifter och prov de gjort i tvåan. Hon har ottimo på nästan allt. Diktamen där hon inte har ottimo, har hon istället massor av errore. Hon är vilsen. Jätteduktig på matte och logik samt att läsa och förståelse. Men stavningen. Anar vi släktens ordblindhet? Men samtidigt ser jag undrande på hennes små prov. En diktamen har 0 fel. De är på ca en A4sida. Många ord att stava rätt på. Nästa har 15 fel. Alldeles för många har fröken skrivit. Nästa 4 fel. Nästa 11. Ikväll ska jag känna henne på pulsen om det är något som stör henne, eller inte.

Studerade felen. Skriver lilla H e istället för é är det ett fel. Har man inte tillräckligt mellanrum mellan orden samt glömt en stor bokstav = fel. Men, de flesta felen är med dubbla konsonanter. Jesus. Hur bra ska en liten 7 åring stava... Det är för c och g samt dubbla konsonanter hon går till extra lärare i italienska denna termin. Lille O:s böcker har vi inte fått hem än. Han den lilla skrytungen ;) säger att han är super på allt. Han har lätt för sig men tänk vad olika de är. Lilla H är en supertjej (notera, det är hennes mamma som skriver :)men framhåller aldrig något. Verkar inte ha värderinar på bra och dåligt hos andra, bara hos sig själv. Får lille O frågan om hur det går i något: jättebra, jag är super på det mesta mamma... Jag äter upp hans självförtroende, njuter av det. Faktiskt. Må det spira.

Lilla H

Hon har blivit så stor. Hon hinner inte lyssna. Hon hinner bara vara med kompisar och tänka på sitt. Skolan hinner hon med också. Men att lyssna på sina föräldrar lägger hon inte så stor vikt vid. Vi babblar så mycket, verkar det som.

Efter diverse aktiviteter med hennes pappa möttes vi alla nere i vackra Muralto och beställde middag på ett enkelt litet hak, som ändå har bra mat. Och det bästa, ligger mitt emot lekplatsen. Barnen tränar gå över vägen själva, lite bilar, och föräldrar vid vägkanten. Bra.

Vid middagen berättade jag att lilla bebisen bröt nyckelbenet när den kom ut.

Lilla H: - VA!!!!??? VART ÄR HON, VART ÄR HON!?

Jag: Eh, med sin mamma, pappa och syster såklart.

Lilla H:- Ah, det är inte din bebis, aaaaaaaaaaaaahhhhhhhhh. Jag hörde inte.

Mer sol.....

Det låg en lapp på mitt skrivbord. Vikt, ut ramlade ett tuggummi. Lilla H älskar tuggummin, det kan bara vara hon tänker jag.

Där står "Forlat mamma, jag elscar dei saclart" (byt ut c mot k och a mot å i mot j)

Jag ropar på henne. Förlåt för vaddå vännen?

Jag skrek på dig igår mamma, när jag hade Maria här, att det var ditt fel att jag ramlade på cykeln i vattenpölen, att du var dum som sa att jag skulle cykla på basketplan.

Jag: Det är sant och tack för att du säger förlåt. Men du, säg det gärna till mig istället för att skriva det. Så behöver du inte ge bort tuggummin för att du har dåligt samvete. Ett förlåt räcker längre.

Lilla H: Det är så jobbigt att säga förlåt och titta i ögonen. Jag får ont i hela kroppen av det och jag får väl ge bort vad jag vill?

Jag ser ett evigt brev växlande framöver, speciellt i tonåren? Jag menar ifrån lilla H till mig.

Personlig väckarklocka

-Det är morgon. Paus.
-Öppna ögonen sakta sakta. Paus.
-Lungt, sakta sakta. Paus.
-Solen skiner. Smekning på kinden.
-Mamma, det är morgon. Konstaterande.

Läs med den mjukaste röst. Lenaste. Vänligaste.

Lilla H. Hennes omtänksamhet är som balsam för själen.

Man kan länge nonchalera väckarklockan. Även om vi har en lightwatch eftersom vi är familjen tonåring om morgonen. En lightwatch med fågelkvitter. 2 mobiler som ringer utifall att med galna ringsignaler. 3 i samma säng som leker struts. Lilla H dock, henne slår man upp ögonen mot och beundrar med största tacksamhet. Till lilla H vaknar man mer än gärna. Numer. Alla vaknätter och lilla H:s tidigare sömnstörningar är som bortglömda. Minnet omprogrammerat. She is an angel.

Kärlek på post

Lilla H fick 30 CHF med sig till skidlägret. Inte så mycket, men som fickpengar en vecka ändå en del för en 7 1/2 åring. Jag vet ju att en vatten, bara det, kostar en del i systemen. Svårt det där, man vill inte skicka med för mycket, inte heller för lite. 30 CHF blev det iaf. Fickpengar till typ coca-cola som hon annars inte får köpa för häxmorsan waoha. Och annat gott. Hon valde annorlunda. Hon är omtänksam lilla H. Det är bara förnamnet, helt ärligt. Ett barn som funderar mycket på hur andra har det och hur hon kan hjälpa. Nog om det. Lilla H visade det sig la en stor del av sina småpengar på vykort och frimärken.

Idag kom ett vykort med skidbacke på framsidan. Kan man inte italienska är det kanske svårt att läsa denna svenska. Men fanns inte K,J,Ä,Å Ö på svenska skulle det kanske stavas såhär: Hei mamma. ia elscar dei iete myce. Det e iete myce. H

Hon skrev på svenska! Fast ingen lärt henne. Hon brukar alltid "safea" och skriva på italienska när hon skriver.

För den som inte följt bloggen så var det lilla H som innerligt ville åka på skidläger och som älskade det. Varje gång hon ringde hem tjöt (inte grinade utan glädjerop) jag i telefonen av saknad. Det var det hon ville förmedla tror jag med kortet, that she loves me even though she is away, ombytta roller ; )

Absolut inte

På lunchen idag (då barnen äter hemma på onsdagar) bestämde vi oss för att göra läxorna direkt efter vi ätit klart. Lilla H har aldrig läxor, den flinka lilla damen, så då skriver hon och jag svenska istället. Snart sitter uttalet på alla vokalerna, så långt har vi kommit.... Läser gör hon perfekt även på svenska. Det är det där med stavningen, den är låt oss säga, rent av italiensk.

Lilla H-Varför gör vi detta mamma?
Jag-För att det är viktigt att kunna skriva på svenska med.
Lilla H (O spetsar öronen) - Varför då?
Jag- Om vi flyttar till Sverige igen t ex. Och börjar skolan där.
Lilla H- Absolut inte mamma. Jag bor här.

Och jag ser det så tydligt. Lilla H bor här med hjärta och själ. Hon är den som är mest integrerad. No doubt. Och no doubt sitter vi parents i skiten, om vi ska flytta barnen.

Mamma, vad har du för adress?

7 1/2 år är hon. 7 1/2. Alldeles för tidigt att vilja åka på skidläger. Om man frågar mig. Jag längtar ihjäl mig efter att ha henne hemma igen. Det känns som om någon snott henne.

Samtal ikväll:
-ciao Mamá!!! (jepp italienskt mama sound)
-ciao bellissima, carissima älskling, HUR ÄR DET?
-Mamma, hinner inte berätta. Jo, Gioia fick åka hem idag, hon fick feber! Sen undrar jag bara "vad har du för adress"?
-Vad vi har för adress, VI menar du (jag kommer bli en hemsk tonårsmorsa*gulp*)
-Ja, vårt hus där NI är.
-xxx xxx xxx xxx xxx
-Tack! Jag skickar kort och berättar hur det är. Puss! Hon lägger på! I örat på hönsmorsan.

Snopen min. Men skön *vårdotterärsjälvständigkänsla*. Dock snopen. En minut fick jag prata. Skitunge.

Maken: -är vår piratessa glad?
Jag: - Japp glad. JÄTTEGLAD. Hon skickar kort.

Vi ler i samförstånd. Läger är skit för föräldrar. Inbilla er inget annat.

smulan

Jag kallar henne det. Fast hon inte är en smula. Det och min skatt. Och tusen andra smeknamn. Hon har inte ringt ännu. Jippie, det kan bara betyda att hon inte behöver oss, att hon har kul!

Mi amore.......

Cara ti manqua dja! Jag saknar dig redan. I morse vinkade vi av lilla H 7 1/2 år och förväntansfull och glad i hågen. Lite nervös men mest glad. De satte sig nästan längst bak i bussen småtjejerna. De sa hej hej till en ledare och klev sonika på. Där fick de sitta ett tag. En liten kille ville inte med. Men tillslut bestämde även han sig för att kliva på. Vi håller tummarna för att de får en urfin och rolig vecka och härliga barndomsminnen!

Stolta är vi. Lite lite oro finns men det känns som om hon är i goda händer. Det jag oroar mig för är att hon kan bli sjuk. Lillebror har legat i 40 graders feber i 2 dagar. En liten halvannonym bild på tjejerna tryckta mot rutan som ritar hjärtan och skickar dramatiska slängkyssar ; )