Buone vacanze!

Vi kommer tillbaka om ett tag. Imorgon fyller lilla H åtta år, det firar vi b.la med att åka utomlands med goda vänner. Tills dess önskar jag alla sköna dagar!

Lavendeldoft och betydelser

Jag planterar lavendel. Det är + 32 grader och inte ett moln. Jag jobbar lite emellanåt. Det är givetvis alldeles för varmt att plantera över huvudtaget. Men ikväll ska vi ju äta ute på il Divino, barnen ska hoppa trampolin och vi ska äta italiensk glass, strosandes längs vattnet.

Juno kickar i magen. Jag går in. Jag håller med. Det är för varmt att sitta knäböjd i solen.

Jag ligger på soffan och säger: om du är en tjej kicka nu. Kick! Hela magen hoppade. Sånt man kan roa sig med när man är gravid. Maken log. Barnen är hos kompisar idag. Smilla, sa jag. Den leende eller smånynnande.

-Det tar vi, sa maken. Smilla Juno Isabella?

- Det tar vi sa jag.

Sen satte jag mig igen vid datorn och tänkte, eller Malva. Den mjuka. Eller.......

Lilla H:s namn betyder den lovsjungandes. Hon sjunger hela dagarna. Lille O:s namn betyder olivträd. Se han blev en italienare. Bor där olivträden växer.

Mitt namn betyder ungt ko namn. Vad tänkte mina föräldrar på? Och jag heter inte Rosa.

Makens namnbetydelse är bättre: den rike. Kan inte jag få vara den snygga då? ;D En snygg ung ko. Men just det, jag bor ju i Schweiz! Kossornas himmelrike. Fattas nu bara att maken blir rik. Fast vi är båda rika. Enormt. Vad annars kan man skatta sig som snart trebarns föräldrar.

Cernobbio

När jag började blogga var vi nyligen invandrade till Italien. Jag skrev då som Exilmamman om språket, kulturen och den stora omställningen.

Vackraste Cernobbio. Tillbaka dit där makenoch jag satt en dag i maj år 2005 och sa: vi flyttar hit. Den vackraste plats vi sett.

Cernobbio som bara ligger 1 timme ifrån där vi bor idag. Idag, tar vi en liten memorylane day, vi ska till vår finaste piazza, förbi underbara casa Rosa som vi bodde i, bada i lidot vid lago di Como. Göra allt det som vi gjorde då vi bodde där. Lunch på vårt café, glass vid vår favvo bar, bad i vårt lido, aperitivo på piazzan emedan barnen leker i parken invid.

Åskan har gett sig. Det är hett igen. Snart, snart jobbar jag inte ens halvdagar längre. Snart snart blir vår lilla H, vår förstfödda, 8 år.

Ranta runt

För det mesta knallar jag nu runt i sandaler av olika slag. Även dykskor åker på, när vi bestämmer oss för att bada i laguner, där det är stenig botten som skär när man dras med lite lätt av en ström.

Jag föll pladask för ett par vita gympadojjor ifrån DKNY i Göteborg, vita med silverdetaljer. Och de är lika bekväma som fina. Idag är jag glad att det regnar och klampar runt på det kalla marmorgolvet i mina mjuka gympadojjor. För ut kan man ju inte gå.

Regnet här är som att kliva ut under fallande vattenhinkar. Man kan inte gå en meter utan att bli dygnsur. Paraplyer går garanterat sönder under vattenfallet utomhus. Regnkappa känns omöjligt klibbigt i värmen. Dessutom äger vi inga. Jag har aldrig köpt. Ha! Så svensk är jag tydligen. Det är inomhus som gäller, i vita gympadojjor med silverdetaljer. Ibland roar man sig lätt.

Jag kikar in på net-a-porter. Marc by Marc visar ett på ljuvliga mocca stövlar i brunt, guldbrunt. Och jag kikar på mina. Som jag köpte av min columbianska väninna alias designer i våras. Vi konstaterar att de ser nästan exakt likadana ut. Hennes design kom först. De är handsydda och spikade i sulan, ljuvliga till kanonpris i jämförelse. I höst ska jag ranta runt i dem istället.

Juno is at least growing

Det kickas i magen, det boxas, det hickas. Tränas helt enkelt. Magen är som en basketboll. Det är sommar och varmt. Titt som tätt lägger jag bägge händerna på magen och säger hej du lilla.

Det har nu gått runt 21 veckor sen alla hjärtans dag då Juno lyckades boa i sitt lilla ägg. Ett valentinbarn kan man nog kalla det då.

Lilla H sjunger ofta för magen. Lille O kramar runt den. Det är himla gott.

Jag lyckas inte kliva upp i vikt så bra säger de. Knappt 4 kilo nu, 3.5. Man ska ha gått upp minst mellan 5-7 kilo säger varje bok. Bara min läkare känns lugn. Och jag undrar varför jag stressas av vikten. Det är ju min tredje graviditet. Jag vet. Det kommer sen. Eller jag tror i alla fall det.

Tänk att få tre friska barn. Vilken gåva.

På fredag ska vi ut och flyga. Vi ska semestra i värme i annat land. I goda vänners lag. Veckan efter ska vi göra ultraljud igen. Barnen har jag lovat får följa med. De är lyriska. Att jag inte kom på det förut. Klart de ska få vara med och kika!

Pronto Soccorso (akuten)

Av någon anledning så måste man som barn någongång testa om man kan skaka en lyktstolpe.

-Skaka inte lampan, den kanske kan falla, säger man som vuxen. Men, tänker man, inte sjutton ramlar en lampa ner av ett barns skak.

-Ok då, svarade lille O och slutade skaka lampan.

Efter honom kom en kompis som testade samma sak.

-Krasch! !!!

Lille O fick en fallande glaslampa i huvudet. Blod i den blonda kalufsen och fallande stora tårar ned för de bruna kinderna. Glassplitter i den redan så sydda hårbotten.

-Niente, lugnar lille O den skärrade kompisen mitt i tårar och blod. (det gör inget).

Vi sitter igen på akuten. En glasbit lyckades jag plocka ut, men att göra rent gick inte trots en hel alsolsprit flaska.

-Mamma inte igen, jag vill inte sy!

Lille O har sytt och skadat sitt huvud alldeles för många gånger. Denna gången klistrade de igen hacket. Sprejade sen på skyddande lack, som plåster så att det inte kommer in bakterier i värmen. Han hade tur i oturen. En fallande gatlykta kan skada en alldeles fruktansvärt. Han fick den på sidan av huvudet, en del av lampan.

Han är besviken på att läkaren inte kunde fixa så att han får bada i den 32 gradiga värmen. Men jag inser att han har blivit en liten stor på sista tiden. Han bad mig inte sitta bredvid honom när läkaren plockade glas och tvättade. Jag frågade istället om jag fick sitta bredvid honom. Tog hans hand, han log lite snett och sa - det är lugnt mamma, men tog min hand. 6 1/2 och stor, indeed.

Det glädjer så

när man upplever stark integration, som så ofta sker genom barnen. Lilla H har speciellt en väninna som är "proprio italiana" och vars familj verkligen tagit in oss alla i deras gemenskap. De är utan tvekan bästa väninnor, de lyser när de ser varandra, de har samma intressen, de visar respekt och kärlek. Underbart.

Hennes mamma ringer mig ofta. Vi har samtal på 30 minuter på italienska. Hon har all överseende i världen av mina språkliga misstag. Hon skrattar hjärtligt, vilket glädjer mig, när jag verkligen trampar i klaveret. Man kramar en kudde, inte ett kök, t ex....

Idag är hon hos oss, lilla Sabrina. Nästa onsdag är lilla H med dem. När vi kommer tillbaka från vår långa kommande Sverige tripp är lilla H medbjuden till Garda land med deras familj. Jag önskar, sa Sabrina till lilla H, att du var min syster. Då kan vi vara systrar, fast på låtsas, svarade lilla H, när de sågs i morse.

Det glädjer mig extra att se att barnen har äkta vänskap här. Samtidigt smärtar ju kunskapen att vi kan flytta. Som på alla mynt finns två sidor. Man kan njuta av vetskapen att man har vänner i flera länder, liksom man kan välja att sörja de man flyttar ifrån.
Jag har alltid valt det första.

Världen krymper, avstånd är inte så stora längre. Kan man språket, koderna, kuturen och har vännerna där, kan man välja att spendera sommaren tillsammans med dem man annars inte kan umgås med.

Flyttar vi härifrån kommer vi åka skidor här. Flyttar vi härifrån kommer vi spendera sommrar här. Det vet vi säkert. Tänk att kunna åka på sommarläger i Italien, som 10 åring t ex, med nära vänner. Fast man är svensk och bor i Sverige. Att kunna bjuda in en god vän från Schweiz/Italien att hälsa på oss i Sverige, en vecka eller två.

Curls and presents

Imorse satte jag klockan, vi är sådana sjusovare. 09.00 satt jag duschad och redo för konferens samtal. Tidigaste morgonen denna vecka. 10.00 satt jag hos frissan. Hon har tjatat att jag ska låta mina lockar vara, att lära mig hantera dem. Ok, sa jag. Nu sitter jag som en "kort hårig" (halvvägs till axlarna) Carrie, ha ha. I wish. Men lite kul är det med lockarna ändå.

Idag är det hett. Och fuktigt. Det ska bli värsta åskan idag, det som enkom vanligtvis åskar nattetid. Barnen målar, vid målarstativ, den andra målar ett smyckeskrin, hon fick i födelsedagspresent.

Sen vill jag se Arn. Men barnen är kanske för små.

Lilla H fyller 8 år nästa fredag, samma dag som vi drar till Palma. Maken och jag diskuterar alltid småirriterat presentinköp. Jag älskar att köpa presenter. Han tycker fler än 2 är för mycket. Men, säger jag, är det inte fint att få det man önskar sig en gång per år, att verkligen fira. Är listan lång så givetivs inte. Men en stor och 4 små tycker jag. Ha ha. Inte han, nähä. Men jag har köpt en bokhylla (fatta en 8 åring som önskar sig det måste ha det!), ett litet polly pocket hus, guitarr hero , en ängel (hon samlar), dans kläder till hip hop kursen (idag var det 50% när jag gick förbi, kunde inte låta bli..., men maken vet inte om det såklart, än...). Är det för mycket?

Jag hade gärna köpt plattTV med, tycker det är bra att de kan kika på Tv i sina rum när vi har massa gäster t ex. Men totalt onödigt, I know. Däremot såg jag hos frissan i tidningen Grazia ett barnrum jag tänker sno ideér ifrån. Där var ett lågt lågt bord, med en stor kudde framför och på stod datorskärm och barnens spel. Vi har alla de alteraljerna, här ska möbleras i åskvädret som drar in just precis nu.

Sommarläxor och svenska undervisning

Lilla H och lille O har ca 30 stenciler vackert inklistrade i en fin skrivbok var, i sommarläxa. Repetion på senaste året. Böckerna ligger framme och de sitter ibland och gör en sida eller fler.

Jag slår i vårt italiensk svenska lexikon under tiden. Lär mig ord på bäver, flod och annat. Bygger mitt ordförråd. Idag har jag läst igenom halva c. Undrar stilla om det är klokt att läsa lexikon uppifrån och ner, och om jag minns fler än tre nya ord.

När jag frågar barnen vad ett ord jag ser i deras böcker betyder, förklarar de på underbaraste barnavis.

Det är när massor med vatten faller mamma, ner i nytt vatten, som en brant vattenbacke = vattenfall.

Det är ett djur, ser lite ut som en ekorre, men större. Den äter träd och bor vid nog vid vatten, åtminstonde äter den fisk. Tröga jag fick slå upp det. Det är ju bäver såklart.

Jag har denna veckan ägnat många timmar åt att försöka starta en förening i Sverige, genom Skolverket går all kommunikation, för att få svenska undervisning i hemmet till barnen. Jag blir som det ser ut just nu av alla papper rektor i höst. Håller tummarna för att detta går igenom. Då får barnen samma svenska undervisning, men av mig, som svenska barn i deras ålder i Sverige. Först, ska jag bara beta av en bunt papper och paragrafer.....

Ett tusen ett

Som en vargmamma lurar hon om sommarnätterna. Morrar med jämna mellanrum. Jag är van med att vargmamman vandrar runt bergen, dovt klagar hon, skyddar de sina. Jag sover rakt igenom det, eller lyssnar till henne när jag somnar.

I natt hördes inte vargmamman. Oden och Tor slog till och överröstade alla nattliga ljud. Det smällde så högt att jag bara kunde tänka på fallande bomber över krigshärjade länder. Hur man rycks upp ur sin sömn och undrar hur långt borta de som faller faller, vilket håll de är på väg. Det smällde om och om igen utan mellanrum. Högre än någon smäll jag någonsin hört. Om och om igen.

Hela huset skakade. Ytterdörren for upp, fönster slog. Blixtrarna förvandlade natten till dag. Trots att vi blundade höll vi för ögonen. Det vita ljuset gjorde ont. Barnen gömde sig mellan sina föräldrar. Juno vände och vände sig, oroligt. Maken och jag gömde oss vi med. Naturen slog till, med råge. Man kan bara vänta ut och respektera.

Åskstormen drog runt och runt, stundom minskade Tors vrede, men snart kunde vi ytterligare och gång på gång inte ens hinna räkna till ett tusen ett.

Bröllopsdag

För snart 10 år sen klev jag in i den lilla runda träkyrkan mitt i stan. Äntligen, sa maken när vi möttes framme vid altaret.

10 år sedan. 1 augusti ska vi fira. Maken jag och Juno. Vi tror vi blir kvar i stan. Barnen hos sin efterlängtade mormor. Vad, säg oss, vad gör ett par på sin 10 åriga bröllopsdag i Stockholm en dag eller två.

Jag vill resa med dig till New York, utropade en av oss leendes, häromdagen. Men kära du, sa den andra äkta hälften. Juno är med oss. Sant så sant. Jag flyger med intyg hem efter vecka 28. SPA är som att somna för mig. Deckarkväll är mer min melodi, men det kanske enkom låter kul.

Att strosa vi två på Stockholms gator är inte fel det heller. Bara strosa. Vi två. Kanske förbi kyrkan, äta på restaurangen vid vattnet, där vi skålade och skrattade till 04.00 den 1:a augusti 1998.

De norra förorterna

Vi lämnade de norra förorterna bakom oss. Planets nos vände uppåt. Det kändes som att hoppa högt. Pirr i magen och skratt. Nervositeten hann inte infinna sig. Allt hade gått väldigt fort. Där fanns aldrig någon väntan. Bara massor att lyckas göra först.

-Jag har fått ett guldjobbs erbjudande, drömjobb, sa jag till maken en eftermiddag.
-Jag har fått en utlandsplacering, sa maken senare samma kväll.

Vi log båda två, vägde besluten, men inte så noga som de flesta kanske hade gjort. Vi har gemensamt att vi söker det mest exotiska, att leva i nuet, att inte fastna i trista, för oss, rutiner. Tryggheten har vi internt och tillsammans. Jag hade gjort det förr. Blodad tand.

Befrielse. Att hoppa av karriärsnurran. Jag sa upp mig. Inget nytt kontrakt signades. Jag förvånades över att jag inte kände någon rädsla. Något i mig insåg snart att frihet att välja är det största.

Huset, casa Rosa. Slottet, som barnen senare kallade det. Det omfamnade oss. Där bodde godhet. Första året förstod vi ingenting. Det var tufft, det var spännande. Svett och tårar, glädje och ibland kändes det som en enda lång semester. Vi förstod snart, ett år är för kort tid att ta barn utomlands. Vi beslutade att det i alla fall skulle bli två.

Tre palmer prasslar tre år senare förvissande om natten, om att vi är i paradiset. Vi somnar 220 mil ifrån de bekanta norra förorterna, med tunna lakan om kropparna och vidöppna fönster. Titt som tätt råder numer bekant klockspel.

Lagom mjukt, som om någon satt och viftade med en stor solfjäder över min kropp, bjuder Lago Maggiore på fläkt om natten. Sätter jag mig upp kikar jag ut över ett nattligt ljusspel som speglar sig i vattnet. Jag sträcker ut min kropp och känner mig lycklig. Vi är två resp trespråkiga idag, åtminstonde förstår vi vuxna nästan fullt ut italienskan. Jag önskar att jag kunde sträcka ut mina känslor helt, liksom jag kan med mina lemmar. Att fullt ut känna att här, just här, vill vi bo tills barnen är större. Utan några som helst tvivel.

Jag hör den blomstertid nu kommer, men bara i mitt huvud. Jag undrar. Kommer våra barn någonsin höra den i sina. Eller kommer där höras melodier som Carissima Pinocchio när de tänker tillbaka på deras barndom och skolavslutningar.

Balsam för själen

Vi vaknade alla sent. Vi gjorde ingenting. Badade lite i poolen i trädgården, rensade lite i rabatterna. Lavendel sa jag till maken och tittade mot den nyligen rensade tomma rabatten.

Plötsligt sjöngs och spelades det gitarr ifrån grannen. Huset som hänger på berget snett nedanför oss. Barnen våra, som älskar musik, kikade över kanten. Lille O frågade snart om de fick komma ner.

Jag varken hann höra eller reagera. Barnen sprang in i vårt hus och snart såg jag lilla H med sin gitarr på ryggen springandes ned för stentrappan till senora Maria, som vi faktiskt inte känner. I släptåg hade hon lille O som bar på uckelele och en trumma, trumpinnen i munnen.

Jag kikade på gänget nedan. Där satt 6 vuxna människor och alla spelade gitarr och sjöng, hela bordet var översvämmat med noter. Jag såg lilla H skaka hand och sedermer introducera sin lillebror. Det ordnades med stolar till de två nyanlända musikanterna.

En liten stund senare hörde jag små barnstämmor sjunga, vuxna hänga på och jamma in med gitarrerna. 2 timmar höll de gladeligen på. Lilla H vågade sig på att sjunga acapella. Lite korta pauser med applåder åt olika håll, skratt och vätskeintag var det enda som bröt sången.

Jag och maken log och det var som varm balsam för själen at höra våra små musikanter få jamma med. Jag drog lugnt upp ogräs på ogräs i den 32 gradiga luften. Ibland la jag mig ner under parasollet, drack iskalla klunkar vatten eller så tog jag en kall dusch och njöt av nuet, lugnet och av glädjen så många finner i musiken.

Mamma jag sjunger som en ängel sa senora Maria. Lilla H, som oftast inte tycker hon är duktig på något, hade fått en gnutta ny självkänsla. Det syntes. Mod har hon i alla fall konstaterar vi, gång på gång.

Eko kläder

Maken köpte eko bomulls kläder i Göteborg. Exakt hur de får eko stämpeln vet vi inte. Jag själv har fått upp ögonen för ekologiska kläder. Jag vet att en gammal klasskompis till mig öppnat en lyxsajt med ekologiska kläder b.la. Jag måste läsa på. Men ändå tänker jag, den mest miljövänliga handlingen är väl den handlingen man avstår.

Madonna

Tjejer kan. Kommer ni ihåg sådana gamla slogans. De retade gallfeber på mig som barn. Jag fattade inte varför man sa sånt dumt om självklarheter. Rent av fördummande.

Jag är gravid i början av 6:e månaden, vår tredje lilla skatt. Mitt bolag är inne på sitt andra verksamhetsår. Det har gått över förväntan. Det är bara att tacka sin stjärna eller nåt så länge det varar. Att det går att kombinera med barn och mer ledighet än jag någonsin tidigare haft i mitt arbetsliv som anställd.

Idag vann jag ett nytt kontrakt, med start i augusti/september, som löper till januari. Fast jag är gravid i 6:e månaden och ska föda ett litet barn däremellan. Det är nya tider. Eller så har vi alla insett att tjejer kan. Att även gravida tjejer kan. Men gud det där kändes tom fånigt att skriva.

Det känns som om jag kan kliva på semestertåget nu. Fast jag just kommit in i säljartagen. Jag som är en producent, gillar att jobba i kulisserna på stora bolag, research, finna rätt frågor och bedöma svar och sen dra mig ur efter leverans. Men lilla Juno kanske är en säljare. Eller så har jag funnit en ny sida av mig själv jag faktiskt känner att jag någonstans omvärderar och gillar.

Värme

Jag vill bara säga att 32 grader i skuggan är varmt.

Barnen är på stranden.

Jag sitter vid datorn.

Jag kriverar och ger snart upp.

Uppäten

Jag äter upp allt, och mycket. Men samtidigt blir jag uppäten. Jag står stilla. Men säg, det är väl normalt det med? 2 kilo tyngre på 20 veckor. Jag kan inte vara den enda. Måste läsa på....

Juno sparkar nu, kring 23 varje kväll. Hallå, jag vill faktiskt sova då. Kanske motionerar Juno för mycket där i magen. Eller så äter Juno upp mig. Jag ser knappast mager ut, mer normal looking, men har svalt en basketboll.

Igår i Gbg köpte jag en klänning i favoritmärke, i finaste blå och töjbart 100 % bomull, i min vanliga storlek. Skärpet i midjan behövs inte alls. Går inte heller att knäppa runt Juno, så in i garderoben till framtida smalare dagar.

Jag tycker tajt är snyggt om gravvomagar, jag tycker potbellys är snygga. Jag vågar vägra gravidkläder en stund till. Jag toppar med chanels svarta nagelack på tårna och känner mig fånigt lycklig i min nya look ; ) (på fingernaglarna kör jag alltid aningens hudfärgat men mest ser det ut som genomskinligt, som ett måste, trist kanske, men naturligt enkelt iaf).

Juno badar redan, men behöver efter en nästan heldagsarbete svalkas av. Liksom sin mor. Det är 33 grader just nu. Barnen är på stranden och snart även jag och min inneboende.

Rik på vardagskultur

Med öppna ögon ser jag skillnader. Kan skillnaderna. Likaså våra barn, upplever jag.

Jag säger vänligt men bestämt till ett barn på Universeum som beter sig uber illa. Både barn och föräldrar ser helt chockade ut. Vänder och går tyst (are) därifrån.

Jag suckar högt åt italienaren på flygplatsen som serverar oss pizza då han högljutt och otrevligt mässar om att min eurosedel eventuellt är falsk. Hur kan han veta, acceptera den, mässar han.

Jag vet att italienaren är på dåligt humör efter en lång stressig dag, alldeles för varm i den 32 gradiga luften. Att han bara vill mässa, få ur sig irritation, men ändå kommer att ge sig. Jag behöver bara vänta ut honom en liten stund. Leka gås.

Jag vet att de svenska föräldrarna till detta barn egentligen uppskattar att jag sa till så att barnet slutade, men att de drar sig långt ifrån oss för att inte skämmas. För många av oss svenskar skäms så lätt. Även för saker som inte de själva gjort, utan barnen. Barn är barn. Oavsett vilken kultur vi tillhör.

Hade det varit omvända situationer tror jag att de italienska föräldrarna sagt, där hör du, du beter dig illa, sluta upp nu. Tittat mig i ögonen, vänligt men trött.

Att den svenske super trötta servitören sagt något helt annat, kanske något snorkigt om att barnens stolar skulle stå rakt så han kan komma förbi. Eller bara bitit ihop.

Jag har tagit upp så mycket positivt om bägge kulturer, i alla fall känner jag och uppskattar så mycket positivt här och "hemma". Men dessa två incidenter inträffade samma dag med få timmars mellanrum och jag kan inte låta bli att känna att jag är rik på vardagskultur. Jag kan och förstår. Utan att dissa eller hissa. Bara förstå. Det känns skönt.

Otröstlig

Inte borde jag sluta veckan med att skriva den rubriken. Men lilla H har med hull och hår gått in för fotbollen. Hon hejar och skriker och dömer gula kort. Likväl som hon hoppar av glädje vid alla Sveriges mål.

När hon slog upp ögonen i morse sa hon: vi kan inte grilla hos Haugaards ikväll, det är fotboll! Vi såg givetvis på fotbollen där. Lilla H grät redan vid första målet. Vid det andra var hon otröstlig. Dio, mamma mia. Helt lost i fotbollen. Hon lugnade sig ett tag, men grät igen när hon sekunden efter matchens slut sa godnatt.

Vi är stolta föräldrar. Barnen kommer inte bara hem glada ifrån skolan. De har även lyckats lära sig en hel del. Kanonfina betyg. Mest stolt är jag inte över deras högsta betyg, utan att de faktiskt båda har 5:a (av 6) i italienska. Forza! :)

(Jag tror bara föräldrar som flyttat utomlands med sina barn, till ett land där ingen av den familjen talar språket, förstår den känslan fullt ut. Jag kommer aldrig glömma hur tufft det var i början och inte heller att våra barn bara får input av italienskan på skolan).

So long tutti!

Nu ska maken och jag möta upp våra barn och vänner där de njuter vid deras pool. Senare tänds grillen. Inne hos oss är det svalt svalt, utan strumpor blir fötterna till istappar på stengolvet. Ute mäter det 32 grader. I skuggan.

Vi ska grilla, bada, prata och krama sommarkramar. Vi reser om varandra hela sommaren, våra danska vänner och vi. Vi ska se fotboll såklart!

Imorgon hoppar vi på flyg till Götet. Inte vår hemstad men halva släkten bor där, på makens sida. Han är förlåten ;)

Ha en skön midsommar alla!