Det är en konstig känsla att inte ha ett hem. Alltså att vandra runt på någorlunda ägd mark och i omgivningar man känner väl. Som med allt har man när man möter en ny plats en nyförälskelsefas, en spänningsfas, en kärfas och sen en fas där man är ganska nollställd. Missförstå mig inte. Jag är långt ifrån nollställd gentemot där vi bor. Här är magiskt. Det slår mig dock att jag förvånar mig själv över att känna behov att bo där jag äger och känner till.
En väninna sa till mig. Kontroll är bara en romantisering, kontroll finns ju egentligen inte. Den är bara en falsk upplevelse sas. Kanske finns det ett behov av att romantisera kring ägt boende trots den delade insikten om att kontroll inte finns...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar