Transformer

När maken är borta kände jag mig så. Som en transformer. Hela tiden in action och flexibel och ombytlig till både natur och humör. Och så hann vi ha kul med.

Om nu att springa till toaletten ammandes liten M med toapapper till lilla H och samtidigt hjälpa lille O med läxorna är en transformer egenskap.

Att komma iväg till skolan i tid med två skolbarn efter att ha ammat bebis en hel natt och hunnit ha duschat och lagat stor bra frukost (samtidigt som jag ammat så klart) är faktiskt något man kan vara stolt över. I sin lilla baby bubbla. Så har vi gjort egna julkort, peppis hus och bakat med. Och på tal om allt vi gjort har vi handlat mat också, samt tittat på och önskat oss julklappar i diverse affärer. Jisses vad vi gjort, jag och våra tre kids.

Måste fota resultatet av de fulaste lussebullarna ever och de finaste handgjorda julkorten ever.

Så ska noteras att lilla H och lille O är de bästa hjälparna ever. Mina alldeles egna små nissar.

(Är det korrekt svenska: Mina alldeles egna små nissar?, jesus, min alldeles egen lilla nissa/nisse, mina alldeles egna små nissar. Ja. Nog rätt. Shit jag har ingen aning just nu. Antaglien pga sömnbrist.)

Språkliga nyanser

Vi är sådana ytisar, det hörs nog tydligt på vår skandinaviska italienska. Makens och min alltså. Barnens melodi och uttal är nog perfekt.

Men så har vi plockat upp andras nyanser och har roligt åt dem. Precis som barnen våra ibland skrattar åt vår italienska. Maken pratar amerikansk italienska och barnen kiknar. Jag köper droppar på apotektet och hör expeditens tysk italienska brytning som jag tycker låter lite som våra smålänningar. Baristans franska brytning på café Paolino är charmant, smilbanden mina åker ofrivilligt uppåt när vi växlar några ord. Vad jag vill säga är att jag nu både förstår italienskan och kan urskilja vart perrsonerna bakom språket kommer ifrån. Måste vara ett språkligt framsteg.

Så tänker jag på Matteos skrik. Som jag inte kunde urskilja ifrån andras där på BB. Tänkte på det när jag stod i duschen och en BM hade vår baby. Är det han som är olycklig? Hjälp, jag känner inte igen vårt eget barns skrik. Vad betyder det, har jag inte tagit honom till mig? Men nu så. Hans lilla bastuba skulle jag känna igen i den mörkaste natt bland 100 andra bebisar.

Julklappstips

Deckar Annie tipsade om denna, där en del av pengarna går till Barncancerfonden. Jag skulle helst vilja sponsra en allmän cancerfond, istället för Rosa bandet, Barncancerfonden och Prostatafonden unt so weiter. Men till jul i år blev det: Barncancerfonden. För att Hope är precis vad som behövs för många, kanske främst i juletider. Jag köpte 5, finfin klapp, så kan man passa på att köpa en kalender med, och runda uppåt. :O

Zombie

För lite sömn, för mycket jobb, för mycket snö.

Antagligen för mycket spilld energi på om jag vågar köra ner för berget och hämta barnen.

Svårt att skriva rätt med en hand.

Kära maken i Stockholm till lördag kväll.

Highs and lows

Dagens WOW: Jag kommer i ett par snygga jeans!!

Dagens Shit: Jag bet sönder en tand. Shit shit shit.

Dagens Underbara: Matteo somnar gärna i sin spjälsäng. Söver sig själv. Mätt och trött och nybytt. Tredje gången i rad. Låt se hur länge det håller i sig...

Vi är insnöade

Och barnen lyckades maken köra ner för berget till skolan. Han är som fitipaldi min make, när det handlar om vägar och underlag. Jag undrar stilla om vi lyckas få hem dem igen. Kanske är det tur att den lilla privatskolan de går i har boarding också...

Stora stora flingor dalar ner och har så gjort hela natten. Matteo studerar dem genom fönstret, tills han somnar i sin lilla puff.

Imorgon reser maken till Stockholm i 2 dagar. Jag undrar. Om vi alls kommer utanför dörren. Under tiden han är borta. Annars får vi väl julbaka ännu mer och skolka med gott samvete ifrån jobb och skola. Är man insnöad och bor på ett berg med smala vägar ned till stan så har man inte mycket att välja på.

Jag har precis insett att det jag äter går rakt in i bröstmjölken. Jag borde ju inte bli förvånad som nu ammar vårt tredje barn. Men när jag byter blöja på Matteo så luktar det saffran. Shit, så avslöjad jag är.

Snart går nog palmerna sönder av den tunga snön.

Jag är rörd

Men så blir man lätt det när man har en nyfödd i huset. Eller jag är lättrörd sen jag fick första barnet, om jag ska vara helt ärlig.

Il postino blev sen på sin runda idag. Han kunde inte slita sig ifrån Matteo. Han levererade ytterligare ett paket. Jag såg undrande på paketet. Det var ifrån min största kund. I paketet låg ett mindre blått paket med fint silkessnöre. Jag skymtade ett kuvert med. Där stod: Congratulations to your son and thank you for the enjoyable corporation with you!

Shit vad rörd jag blev. Ännu mer när jag packade upp de finaste små jeansen jag någonsin sett. De har liksom gått ut och handlat till oss. Matteo och mig.

Dancing queen

När lille Matteo inte kan somna själv för han är så där jättetrött så dansar vi. Istället för att gå runt och vagga. Jag har faktiskt glömt bort hur mycket jag älskar att dansa. Mitt bäcken har gjort ont hela graviditeten och jag var mäkta arg när det fortsatte att göra riktigt ont även efter förlossningen.

Men nu så, ABBA watch out!

Closer to you

Matteo hickar massvis. Precis som han gjorde i magen. Jag lägger hans mage mot min, han viker sin lilla hand och lägger den under sitt huvud. Som en liten kudde. Precis som hans syster alltid gör. De tom vrider den inåt båda två. Det ser inte skönt ut, men uppenbarligen är det det.

Hans lilla öra ligger mot mitt hjärta. Jag smeker honom över hans lilla rygg. Benen har han dragit upp som en liten groda. Såsom bara nyfödda gör. Hickan upphör.

Vi kikar in i varandras ögon. De där simmiga mörkblå nyfödda ögonen som verkar se mer än vad vi kan se. Han gör det som böckerna säger inte är möjligt. Han lipar åt mig. Såsom jag gjorde mot honom redan första dagen. Han härmade. Som de ska, de nyfödda, men bara en dag eller två. Han gör det varje gång våra ögon möts. Lipar. Eller om man så vill, kommunicerar.

I am walking away...

Julskivorna har rymt, varenda en.

Jullådan med alla gotlandstomtar har rymt, den med.

You never know

Som ett kinderägg är han. Lika go och så vet man ju aldrig. Om man får duscha och borsta tänderna menar jag. Så därför gör jag både och samtidigt. Så blir det ingen överrasking. Utan bara choklad.

Han snackar Matteo, mycket, sjunger med. Faktiskt.

Även om jag är avis när barnen och maken kommer hem med bruna näsor och rosiga kinder för andra dagen i rad ikväll är det gott. Att få vara ensam med honom. När de andra är hemma ser jag inte röken av honom. Barnen flyger in och på honom direkt. Jag hör ofta pappa tigga till sig en stund med sin son. Han står på sig, och får några minuter han med.

Igår bakade jag en potatis och broccoli paj och sen mer peppisar med dottra, lussisar på dagen. Så mycket tid brukar jag inte ägna i köket.

Skidsäsongen är här

Solen strålar ifrån klarblå himmel. Det är 60 cm pudersnö i alperna runt om. Väder och underlag to die for.

Maken och jag plockade snabbt fram alla skidkläder och prylar. Barnen hoppade i sina underställ. Maken likaså. Knip av avundsjuka drabbar mig som älskar skidåkning med familjen. Men de dagarna kommer igen.

Matteo och jag bakar lussebullar - igen. Påsarna ifrån förra veckan gapar redan tomma.

Grattis fina L på din dag, och mysigt att prata med K imorse. Snart är jag hemma igen och vi kan umgås utan att hoppa på flygplan. Jag saknar det enkla i att ta en lång lunch tillsammans.

I said I went crazy....

Alla dessa döljer den lilla bullmagen finfint. Bullmagen bygger jag på lite nu med lussebaket som vi hade igår. De blev grymt goda och påsen blir mindre och mindre för varje timme. Hm.

Godnattsaga...

På italienska av syskonen. På svenska av föräldrarna. Matteo föds i italiensk språkigt land, men flyttar snart till Sverige. Hoppas vi lyckas ge även honom italienskan. Hos oss blir det bara dvd:s på italienska. Förhoppningsvis hittar vi en italiensk barnvakt med, som kan ha Matteo och hämta barnen 1-2 dagar i veckan. Känner ni någon i Stockholm skrik till!

Ranta runt i ringar

Det är tur att utsikten är så magisk att man aldrig blir mättad. Bergen snötäckta, molnen hängandes, vattnet glittrandes, ljus och grönska nere i staden, bländandes...

Så som maken och jag idag rantat runt i ringar med lille Matteo tror jag att jag går ner mina resterande 3 kilo riktigt snart.

Love love love

Ti amo, säger maken till mig.
Dito, svarar jag.
Mellan oss ligger Matteo, som sover som en prins ska.
Ät inte mer Matteo säger maken. Snälla stanna liten.

Nyfödd tiden är så kort. Alldeles för kort.

Cant be stopped

Bästa butiken i Como fick ett samtal. Om att lägga undan en kofta jag suktat efter. Den hämtar fina väninnan imorgon åt mig.

Klick klick klick klick på webshopen, 4 varor, jag längtar tills il postino kommer med dem.

Jag har gått ner 7 av 12 kilo på en dryg vecka, och jag gissar att nya dolly-milk brösten väger ett kilo var :O, det betyder att jag bara har 3 kilo kvar, jag kommer faktiskt i mina största jeans.

Ha- lle -lulja!

November 2007

Vi möttes på Prags flygplats. Mina finaste väninnor och jag. I 3 dagar gjorde vi inget annat än att prata, äta och strosa. Vi blev utkastade ifrån restaurangen vi åt på, varenda kväll. Inte för att vi inte kunde uppföra oss. För att de faktiskt stängde. Varje gång blev vi lika förvånade, över att klockan var så mycket. Vi hade ju knappt börjat äta.

De vackra små affärerna i gamla stan fick många besök. Speciellt den gamla damen som gjort alla handdockor och små filtar själv. Jag handlade av henne två dagar i rad. Vi valde små restauranger, små fik och gjorde av med pengar på casino. Det var julpynt överallt. Det var kallt men blå himmel. Jag köpte vantar och halsduk.

Mest hade vi det fantastiskt kul och mysigt. I det finaste hotellet och med avstressning efter dagens långa stros i SPA:t. Och frukosten, den godaste.

I år är vi alla tre gravida. Vår lill är född, tvillingar väntas i januari och ytterligare en till våren. Tänk, det var det enda vi inte pratade om då. Mer än att jo, visst vill vi nog ha en till.

Nästa gång ska vi till Indien. Det är vår 40 års present till oss alla. Om 4 år alltså. Förhoppningsvis hinner vi med en resa före dess. När bebisarna växt på sig lite.

Gammal vänskap är som kärlek i en liten ask.

Slow

Farmor har åkt hem. Lillebror har åkt hem (not true, han missade planet! Jag skrattar åt att han faktiskt inte ens tittade på biljetten utan gick helt på hans dåliga minne, om när planet skulle lyfta alltså). I huset är jag och Matteo. Han ligger på skötbädden. Jag ser hur han kissar rakt ut där han vädrar den lille baken. Jag snyltar nämligen åt mig en snabb dusch, under vädrings tiden.

Sen hickar han så. Jag plockar upp den lille varma kroppen medan jag försöker torka mig. Han kräks på mig. Och jag ler. Livet med bebisar är förunderligt. Jag halkar på hans kiss och lyckas parera med en arm. Halleledande mig då, säger jag med den mjukaste rösten, åt lillprinsens fälla.

Men så sätter jag mig framför datorn. Matteo sover på puffen invid. Kunder, krav och verklighet. Det mjuka bebis språket är väck. Bara tills han vaknar, såklart.

Triss i kärlek