Hu

Vad mycket jobb jag har. Jag har inte slitit mig en sekund från datorn sen jag lämnade barnen, jetlagen sitter som en pappkasse på huvudet. Jag har betat av och betat av men inte kommit någonvart. Det känns som en feberdröm, man springer fort fort men står kvar, på något underligt vis.

Jag undrar hur de små barnen klarar dagen. Att väcka dem ur deras sömn var nästan omöjligt imorse... Lilla H får vila i eftermiddag, skolan är tuff nu tycker jag, de adderar och subtraherar upp till 35 just nu, rätt vasst för en 6 åring tycker jag. Eller, kanske inte. Jag känner att jag inte har några referensramar längre. Att läsa är ingen pärs verkar det som, men hon har det givetvis svårt med vissa ord som hon helt enkelt inte vet vad de betyder. Hon är glad så jag ska släppa oron. Hon fick superbetyg med ju och älskar sina lektioner. Så varför är jag hönsig?

Lille O kan ju sova på dagis, inte för att han brukar det direkt men idag lär han göra det. Han gick som i trans tills han fick frukost. Brun om näsan pussade han mig hejdå på sitt egna vis. Två kindpussar, en på pannan och en på nosen, sen kan jag gå *S*

Jobbar vidare, måste handla mat på vägen till skolan, saknar maken, vill zzzzova