Så då gjorde ni er påminda, det var länge sedan ni var svåra att stoppa, omöjliga. Ränderna ni efterlämnar får mig att tänka på hötorgskonst.
Det värker, skrämmer men samtidigt lättar, tror jag. Ser jag bättre?
Så hoppet, det sista som lämnar en bor tryggt inuti mig. Kära godagodheten har väl inte rymt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar