Livs kameleont

Som en kameleont ändrar jag mig mellan livsnjutare och strävare. Jag slår oftast om då och då men denna veckan har jag mest varit strävare.

Denna vecka har varit snudd på hysterisk jobwise, har knappt lämnat huset. Jag har inte lämnat huset när jag tänker efter, förutom under italienska lektionen i onsdags. Makens tempo har varit densamma. Inte optimal tajming...

Imorgon åker vi till Bosco, ett system som ligger närmare än Laax där vi skidade förra helgen, Bosco är mindre och oprövat av oss. Det ska vara strålande sol på fredag och lördag, däremot pratas det om väder omslag på söndag, så då kan vi jobba lite söndag istället.

Det är en sån lyx att bo invid alperna. För oss som gillar att skida. En skattkista som man inte kan glutta nog på ej heller låta bli att njuta av och krama varje liten snöglittrande droppe ur, så länge snö finns. Sen överger vi de vita höga och drar ner på stränderna och lagunerna istället. Schweiz är en juvel, eller Ticino är det. En juvel jag aldrig tidigare hört talas om. Det var först i Como vi blev varse om Ticino. Den italienska kantonen. Tack kära goda godheten för det.

Att skida i alperna för en spottstyver är möjligt, om man bor här. Som "Ticino bo" åker man gratis i Ticino. Nej inte helt sant. Man betalar 2400 kronor för hela familjen per år för att åka i systemen samt för nyttja alla simbassänger i kantonen, året runt. Har man betalt det och är Ticinikortshållare så behöver man inte lösa ett enda liftkort inom kantonen. Ej heller betala inträde till poolerna sommar eller vinter. Fabolous!

Att krama det mesta ur livet. När jag var liten åt jag tydligen livet enligt min mamma. Men att krama det mesta ur det kanske är det jag gör idag. I det ingår för mig att vara nära och närvarande. Som bara jag, som mamma, fru, syster, dotter och vännina. Jag lyckas inte alltid, men när jag gör det är det fulländat inombords. Stilla och njutbart. Det är en träningssak, att vara både nära och helt närvarande. I alla fall har det varit det för mig, den konsten skulle jag vilja fullända. Om det ens är möjligt. Jo vissa har det bara, de är alltid helt närvarande, ger allt 100% och med glädje. Åtminstonde upplever jag vissa i min närhet så. Ett fåtal, men de finns. I alla fall upplever jag att de finns : )

Idag har lilla H och jag gjort 4 pärlplatte elefanter i olika färger och mönster. Med och utan sadel. Med och utan betar, med och utan rivsår på (ehm ). Fast det är inte helt sant det heller, jag har bara varit tillfällig pärlfinnerska, att finna svarta respektive ljusblå i den saliga färgskala av pärlor på brickan vi hällde ut dem på. Att sitta och pilla med pärlorna fick mig inte bara att vara nära utan även helt närvarande. Pärlpill är terapi. Man blir fullkomligt lugn och ser bara mönster och färger. Man kan bara sätta på en i taget, ingen idé att försöka leka supereffektiv. All jobbstress bara rann rätt ur mig och ner i den kaosiga färgskalan där den såsmåningom smälte under strykjärnet till en svart elefant med grön sadel på : )