Even later....

Jag fastande i Fredrik Ljungbergs blick, är kvar där än. När jag slitit mig ska jag skriva om den pinsamma morsan , önskar att det istället var något mer .....fantastiskt. Ha host host ho.

Later later

Mycket kring barn, jobb och nationaldag. Men senare, hoppas jag kunna lägga upp lite bilder!

Vi är redo att i vanligtvis soliga Ticino, där regnet droppar idag, fira svenskt. Vi ska klä upp oss och förhoppningsvis ha en once in a lifetime day.

Avslutar hos goda vänner som bor invid. Resten av helgen är party hos oss, fira lilla H med vänner som sen drar till sina hemländer för semester före oss imorgon, njuta av Varese svenskar på lunch hos oss på söndag ända tills maken drar till Stockholm sen eftermiddag.

Dagens läskiga tanke. Jag sa grattis till lilla H:S fröken som sa grattis till mig. Hon ska ha sitt första barn när vi ska ha vårt tredje, samma månad och samma vecka. Hon har mycket större mage än mig. Shit, sånt gör mig nervös, borde jag växt mer? Nästa vecka stora UL, dvs vecka18/19....

See you!

Maken och jag drar till Zurich inom några timmar! Tar bilen över de vackra passen, äter lunch på en topp, checkar in på hotell, äter middag i stads pulsen.

Imorgon, jobb på samma ort! Barnen de söta små, hos goda vänner över natten.

See you domani!

Och så vill jag meddela att lille O och hans bekymmer med den lille klasskompisen har löst sig toppenbra. Faktum är att han skiner, är lycklig och spritter. Mycket som lossnar, tydligen, när en knut trasslas upp!


Så här fina gjorde lilla H sina inbjudningskort. Alla framsidor är hennes design.



Min snart 8 åriga dotter skriver by far vackrare än hennes mor....

Svenskan om landslagets hotell

Vi är titt som tätt på Villa Sassa. Det hotell som svenska landslaget valt. Det är fint, vi är där och badar, just det, är inte dyrt. Vi är där på SPA:t ibland på vintern. För att sitta i ångbastu och bada oss. Det är ett jättefint hotell. Verkligen. Maken hade överraskningsfest för mig där då jag fyllde 35, ute på verandan, med massor av vänner. Underbart kul.

Men bilderna, hallå SVD, vad har ni fotat? Bilderna är nästan usla. Även bilden på utsikten över Lugano sjön, gör sig långt ifrån rättvisa. Ok, vissa är bra, men gymmet, en liten pilatesboll och en maskin?

Det ska bli kul att få svensk mat och fira Sveriges nationaldag där nu på fredag. Imorgon anländer de fina berömda gästerna. På fredag 14.30 alla nobodys, som oss.

De har kört svenska veckor ett tag, i restaurangen. Vi har inte hunnit med att prioritera det. Men en annan svenska berättade roat att de bjöd på sill, potatismos och carpaccho. Ubersvensk kombination. ...Laxen, var är laxen?

Med det här inlägget tycker jag själv att jag spär på bilden av utladssvenskar. Alternativt bara begreppet expats. Lunch på fina hotell, mingla med ambassad folk och...ok, inte kanske det första man tänker på, käka lunch med killar som kickar på boll jäkligt bra.

Green Peace

Jag tänkte kika på bikinis, baddräkt är inte jag. Gravid eller ej. Men så slog det mig. Ligger jag på stranden i sommar så kommer nog Green Peace och puttar i mig i vattnet. Jag kommer att vara som en val. En brunval. Ovanlig sort. Kommer garanteras att puttas tillbaka i vattnet.

Ytis svenskar och pappersexercis

När Juno fötts verkar det som om maken och jag får dra till Bern. Där svenska ambassaden ligger. För båda föräldrarna måste närvara då man skriver på vilket namn barnet ska ha. All information om namn har jag enkelt funnit. Men, måste jag ringa ambassaden igen skäms jag. För att fråga om och hur barnet vårt blir svensk medborgare och eventuellt kan få dubbelt medborgarskap. Hur vi får ett litet baby pass så vi kan resa hem så småningom. Eller för den delen, bara in genom biltullarna och Italien.

Eftersom jag har hormonmossa i hjärnan sa jag för länge sen högt till alla "titta nu, jag lägger inbjudningarna till lunchen med landslaget på nationaldagen här". Alla tittade och sa, ok, bra.

De är borta. Harry på ambassaden skickar nya. Tack. Tack. Tack. Idag känns det just därför som om jag kommer att hitta dem.

Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha....jag har ju faktiskt ett val, min potbelly får plats i bägge!

Inbjudningskort

Lilla H fyller år mitt i sommaren. Därför blir det kalas antingen före eller efter. Hon väljer före.

Idag ska vi göra inbjudningskort. Lille O hade bowlingkalas och vi designade korten därefter. Lilla H ska ha ett sommarkalas. Har ni tips på design?

Har ni tips på lekar för 15 barn?

Caro O

När jag har läst sagan ger lille O mig en lapp i handen. Han ler. Men sen är han allvarlig. Läs mamma. Kanske har jag inte stavat rätt.

Jag läser; Mi bate il coure per sempre per te.

Han rynkar sin lilla näsa lite. Skrev jag så konstigt. Jaha. Han är 6 1/2 och där, säger han, står : Mitt hjärta slår alltid för dig.

Prince charming, you got me, per sempre.

Lets call it lovely Sunday, and anyone can change

Plötsligen kom en främmande lust över mig. Jag ville gräva i mylla, plantera och designa. Välja de vackraste tåliga blommor. Röja i vår lilla djungel.

Jag som aldrig vill pyssla i trädgården har förvandlat en djungel till enkel ögongodis. Maken har tappat hakan. Jag har ett värkande bäcken. Det är värt både syn och smärta. Jag njuter. Vi har en liten vacker 60 kvadratsmässig oas.

Fuschia klättrar invid stentrappan, camelior likaså. Kring päronträdet som växer mot husets vägg har jag rensat bort 59 tomatplantor. Jag vet, det är sorgligt. De doftar så gott, tänker jag när jag ryker bort en efter en, höga, ståtliga päron och cherry plantor. Måste ändå se sanningen i vitögat, inse att fler än 10 kan vi inte hantera. Det var det där med förra årets antal satta frön. Vi kunde ju inte ana att alla 100 skulle överleva och ta form.

Trädgården doftar mycket mynta, ögonen fastnar en stund på en mark klättrande grön snurrig växt med stora rosa blommor. Över sten och jord klättar den, blommorna ser ut som stora utspärrade ögon. Utsikten tänker jag. De kikar på Lago Maggiore. Lilla H:s solrosor satte jag under hennes fönster, så hon kan kika ut på dem. Får en tacksam puss på munnen för det. Hon noterade placeringen.

En rabatt är tom, ren ifrån massvis med ogräs. Det känns ljuvligt. Kanske får jag ett nytt ryck och planterar någon vacker tålig blomma där, kanske inte. Förvandlingen från stretig överplanterad djungel avslutades med att skölja av all stenbeläggning. Maken, balanserade senare på stege, lutad mot tre palmer, och med bågsåg fick han tilslut ner de blå bären (vad de nu är), och palmerna strechade sedan tacksamt upp sina ryggar.

Solen lyser som en propp, barnen leker i den stora runda plastpoolen, vi ligger i sofforna under parasoll och pratar. Utsikten går inte att fota, den är trolskt magiskt vacker. Jag kikar, och energi strömmar i mig. Bergen, det måste vara bergen.

Ömmande kropp mot soltorkade lakan, gör nog underverk.

Spettaccolo

Ankie får mig att vilja fota. Ja inte för att bli utställd då, utan för att lagra fina minnen. Dessutom fick jag en insikt. Jag kanske måste ha mer ödmjuket inför min kamera. Som jag ännu inte förstått mig på. Ikväll är en stor kväll för vår lilla H. Hon ska sjunga för 700 människor. Hon längtar. Det lilla trollet.

Konserten börjar 20.00, så italienskt, efter en hel och tuff skolvecka ska de sjunga mellan 20-22. Men för henne är det normalt. Svarta kjolen och vita skjortan struken. Nytvättat hår och förväntansfulla glittrande ögon.

Jag ska fota min lilla piratessa ikväll. Den som aldrig självmant ställer sig i centrum annars, älskar däremot att stå på scen. Kanske har hon farmors skådespelar gener i sig. Och morfars filmgener. Vem vet. (fast morfar bara råkade hamna i en oscarsnominerad film, vissa människor är bara sådana)

Beach 2009

Potbelly är coolt. Bara så ni vet.

Sting me

Jag har tappat stinget. Har ingen gadd. Ränderna har tvättats ur.

Please, sting me, please! (jag tror jag pratar med mig själv....)

När återvänder hon?

Det är bara så att jag blir hemskt glömsk när jag är gravid. Varje gång har det varit likadant. Jag säger tyst för mig själv "jag måste sätta in maten i ugnen nu, jag måste sätta in maten i ugnen nu, nu är det verkligen dags, jag är jättehungrig"

Jag går till ugnen, ser maten vidbränd däri.

Om skolor, italiensk kultur och en nagel i ögat unge, jättelångt dessutom

Våra barn går i privatskola. Japp. Det finns flera anledningar till varför vi valde det. Men är de intressanta att känna till undrar jag. Nej. Skit i det. De går i privatskola iaf. Vi betalar en del för det. Då kan man ställa högre krav skriker de andra mammorna. Skolorna här är alla superbra, vilka fler krav kan man ha tänker jag. Hade vi kunnat sätta dem i den kommunala hade vi gjort det, som sagt, skolorna är ypperliga.

De äter 3 rätters ekologisk lunch, men plockar undan och fram själva. (toppen tycker en svensk morsa, de italienska tycker det kunde väl kocken göra). De har inte större klasser än max 15 i ettan och tvåan. För att alla ska få en chans att lära sig grunderna tryggt och lungt. De har stödlärare i allt och att tillgå varje dag. Det finns ingen prestige i om man går om en årskurs eller om man går till stödlärare ofta. Det är antimobbing skola, man får som elev inte gå förbi ett gråtande barn utan att fråga hur man kan hjälpa etc.

Sen att skolan är mer stängd, att man har stor respekt för lärarna som barn och förälder är på gott och ont. Det är en kulturgrej jag köper. Men jag är ju svensk, så jag kan få sticka ut. Jag går till lärarna och säger hej jag tror vi har ett problem. De andra mammorna drar till rektorn. Och ni har läst rätt, det är bara 8 pappor på denna skola som hämtar och lämnar sina barn. Alla åtta kommer ifrån ett annat land. Italienska pappor hämtar inte på skolan.

Imorse sa en mamma till mig som jag känner väl och lättade mitt hjärta för - gå till rektorn och be henne kasta ut honom! Hjälp, jag blev helt paff. Kan man inte jobba med barnen? Den killen har fått flera chanser svarade hon. Nu måste han ut!

SÅ hemsk är han inte. Men han slåss och säger taskiga saker. Till min son. Säkert till andra med. Han är äldst i klassen och den mest osäkra. Han ber min sons favorit kompis att slå O. Men mest frustrerande för O är att han säger att han ljuger. Det retar gallfeber på O. Det är inte så att O får slag i skolan dagligen. Långt ifrån. Men killen puttar honom på gympan, han sparkar hårt på fotbollen och siktar på O. Enligt O.

Jag sa allt till fröken idag, hon är bra. Hon lyssnar. Hon ber mig återkomma om O känt att det blivit förändring i nästa vecka. Tar tag i det direkt. O tycker att det är jobbigt, därför är det ett problem anser vi. Det är ett problem säger han själv. Den här killen är på honom ofta. Och jag är bara snäll men ber honom skärpa sig. Jo, O är verbal. Jag försökte länge förstå när vi pratade igår, vad som triggar den andra killen. Men O verkar faktiskt inte ha några svar. Just nu känns han väldigt oskyldig. Fröken intygade. O är positiv och glad så gott som jämt, långt ifrån en bråkstake. Snackis, men inte kaxig. Pust.

Få se vad som händer. Men inte tänker jag gå till rektorn och be henne kasta ut killen. Hjälp, vilken reaktion! Kulturkrock?

Uppmaningen rullar vidare....

För tio år sen :

1998 var ett riktigt kul år. Jag tog först min examen, fick två jobberbjudanden efter att ha jagat anställning, hade svårt att välja, två starka intressen men som skiljde sig markant. Jag fick alltså således mitt första som det kändes "riktiga" jobb. 1 augusti för 10 år sedan gifte jag mig med min make i lilla runda Ersta Kyrka på söders höjd. Vi firade tills planet tog oss på smekmånad dagen därpå. En hejdundrande kul fest som vi lite lever på än. Ha, i år får vi göra en ny skiva, hög gravid kvinna vill fira :D

5 platser jag bott på:

1. Viksjö
2. Hälsningegatan Stockholm
3. Addis Abeba
4. Richmond Surrey
4. Melbourne

5 jobb jag haft:

1. Brevbärare
2.Hemtjänst
3.Uthyrd kontorsråtta
4. Au pair
5. Researcher

5 saker jag ska göra idag:
1. Packa upp resväskan
2. Prata länge med lille O som inte har en bra kompis tid
3.Laga pannkisar
4. Läsa ut boken jag fick utav Allvarliga Anna
5. Eventuellt skicka in mina jobbkvitton.......

Update : jag fick ett mail, där stod att jag skulle lista 5 dåliga egenskaper med, ha ha, missade det, som en lite freudiansk "slip".

Ok här kommer de:

1. ivrig, vill vidare, helst direkt.
2. blir snabbt irriterad om jag redan förklarat en gång men det inte gick in....
3. lite pedant med att det inte ska ligga prylar på gemensamma ytor (typ pedant ha ha, lite?)
4. taskigt tålamod med personer jag inte gillar. De är oftast långrandiga, get to the point now will jag skrika.
5. Säger till kunder att de måste skärpa sig. Det är nog inte helt diplomatiskt alltid :D Vad man nu kallar den egenskapen...

...och hur lät detta, egna dåliga egenskaper och jag skyller ifrån mig på andra skrattar själv gott!

Provokativt

Vi hade så mysigt lilla H och jag på vår Stockholms resa. Hon är världens mest tålmodiga och omtänksamma lilla tjej. Vi fick springa till flyg, bära väskor på tåg på hemvägen, men inte ett klagomål trots att hennes smala små axlar tog på sig en tung väska. Att hennes små smala ben fick pinna på allt vad de förmådde.

Det var inte det detta skulle handla om. Nej, mina tankar snurrade hela tiden runt "snart bor vi kanske här" "vad tycker jag, vad tror jag, hur ÄR Stockholmarna egentligen, Stockholm etc etc".

Det som skrämmer mig är allt fokus på yta. Fina huset i fina förorten. Fina möblerna. Främst, skrämmer mig tävlan om den fina trädgården. Vad gör svensken mer än att inreda och spara till nya fina möbler?
Provinsiellt, kändes det. Jag vet, jag provocerar. Även mitt i stan kände jag det så. Vart är pulsen, glädjen, nyfikenheten på andra människor? Lever vi däremellan jakten på ytan?

Jag såg mig och maken sitta i soffan sent om kvällen och kika ut på vår framtida trädgård, glada över att barnen kan cykla till vänner och skolan. Att skolan handlar mer om teamwork än individuell tävlan. Att de inte har en hög med läxor om dagen. Frustrerade över att grannarna kikar in och knappt säger hej. Frustrerade över att det finns tider man klipper gräs på och att man ska klara allt själv. Man ska vara supermorsa/farsa.

Fast Anna sa klokt att man kan sticka ut. Det är inte det att inte någon av oss vågar det. Det är bara känslan. Jag tror vi lägger våra pengar på en trädgårdsmästare som får komma varje vecka(fast jag vet då sticker man ut och är snobbig och märkvärdigt oduktig), och på att resa mycket.

Jag vet, detta inlägg kommer att reta gallfeber på de flesta. Herregud, jag är ju själv svenska och har bara bott utomlands x antal år, skärp dig kvinna, typ. Men va fan, detta är mina rädslor inför en hemflytt. Helt ärliga.

Jag kommer att sakna att ringa vänner och säga HEJ, vi ska till pizzerian vid vattnet, ni och alla våra 17 ungar? Att umgås utanför hus och hem, att inte måste bjuda in. Att barnen är välkomna på restaurang före 12 års ålder. Att hemmet faktiskt både kan vara stökigt och ofixat. Att när man bjuder hem kan det fortfarande vara så, bara man har råvarorna, bara man har kul när man lagar maten tillsammans. Bara där finns ngn prosecco och några oliver att knapra på om maten tar lång tid.

Från den ena till den andra...

Tolka det inte som jobbigt. Vi njuter. Lilla H och jag. Vi träffar morfar som tar lilla H till McD,efter det att han frågat vad hon ville ha till middag, och fick hamburgare till svar. Vi träffar min guddotter, som lägligt fyllde 6 år. Vi träffar lillebror med familj och snusar på nyfödd baby och leker med lilla stora kusinen. Besöker Pampas Marina och äter våfflor och rider på hästar, tittar på barnteater och leker i parken. Allt i strålande solsken.

Idag lite möten. Lilla H med faster och mormor.

Advokado och en öl

Jag stekte vitlök, skivade cherrytomater och gul lök. Jag blev vansinnigt hungrig. Tog en avokado och åt den ståendes vid spisen, öppnade en alkoholfri öl. Och det kändes som fredag. Ölen var god. Clausthaler. Den ska jag köpa igen, smakar som vanlig öl. Sen drack jag en San bitter med is. Den tredje idag. Juno får inte mer vatten idag, jag är trött på vatten.

Vi gick på Indiana Jones. Jag somnade, om vartannat. Om vartannat vaknade jag av musiken. De tre barnen hade stora ögon. Lille O sa högt - men han är som en clown Indiana Jones mamma! De har hajjat att man inte kan göra så på riktigt, sånt som Indiana gör.

Jag har packat, lilla H har packat. Vart är nu passen?

Imorgon hoppar vi på planet till Stockholm. Sover hos pappa/morfar. Kalasfirande för guddotter på lördag dag, lördagkväll hos lillebror. Jag ska snusa på baby! Vi ska glo på melodifestivalen. Fast jag avskyr schlagers som gammal "rockböna", känns det härligt svenskt.

Maken ringde ifrån London. Vi kan väl flytta hit sa han, med mjukaste rösten. Det betyder oftast att han har ett konkret erbjudande. Och att basen skulle vara England. Jag känner efter en sekund, leker med tanken. Jag är ju halv britt. Men har ingen egentlig känsla att jag är det. Trots att jag stundom bott där som barn.

No business

Idag är vi lediga. Jag är gräsänka. Jag har 3 barn i huset. Det ösregnar. Vad ska vi hitta på?

En halvtimmes packning står på mitt och lilla H:s schema. Jag är blank. Och trött idag. Skyller på poolbygget Juno pysslar med.

Vem har lagt mitt pass någonstans??!!?

Update: Jag går ner och kikar vad barnen gör, de leker och stänger dörren. Jaha, that ends me thinking "what should a good mother do today"? Men kanske drar vi på bio i eftermiddag och fångar några regndroppar på våra nosar.

Passion for business

Inspirerar faktiskt!

Affärstidning för kvinnor. Egentligen gillar jag inte sånt, vaddå bara för kvinnor, whats the difference? Men den är inte bad. Finns i butik, fick den i lådan (ja hit! ) här kan man också look see....

http://www.passionforbusiness.se/