Qualcuno?

Sai quando che un courso dítaliano sull internet?

Io vorrei imparare di scrivere in italiano, anche di parlare bene, pero, adesso per i miei bambini, é importante que i biglietti per la scuola e scritto corretamente. Mamma mia. I stand no chance...

Non ridere, il min italiano veramente non è bene.

Far from, men de flesta förstår io spero?

Me dica per favore, che una regola per doppio consonante?

It is a sound, not a light

Men det visste jag ju. Ändå frågade jag om det blev ljust där inne när ultraLJUDET gjordes. Just nu undrar jag om jag lämnat min hjärna någonstans. Vore rätt befriande att återfå den.

Som sina syskon är denna baby en snittunge. Alla värden perfekta, växt som mediankurvan visar att en snittbaby växer. Liksom sin storasyster lekte Juno med navelsträngen. Inte så vanligt att se sa vår läkare. Drog, snurrade runt den, om och om igen. Tecken på att ögonen är öppna? Glömde fråga. Aktiv liten. Svår att mäta. Igen, långt ultraljud. Kul för pappa och mamma beskådare. Tänk om man visste vad Juno känner när det är ul.

Inte ens BM sa att hon kunde se om det var en pojke eller en flicka. Surprise även för henne då.

MammaMu har gått upp 2 kilo totalt. Ja ja, det kommer. Jag äter i allafall flera mellanmål just nu. Rätt hungrig alltså. Men fortfarande främst på frukt. Och rågbröd. Suschi. Kycklingwraps. Ok, listan kan göras lång...

Något kul händer alltid trots allt...

Bara man "tittar" noga.

Ingen, notera ingen som spelade igår var med på träningsmatchen som utlovats, där var bara fullsatt fullkomligt förväntansfull publik. Svenskar italienare och schweizare.

Där sågs blågula tröjor överallt, press överallt, check av väskor, poliskoll (lokalpolisen ringde på min mobil och dissade min "på buss" parkering, bad mig flytta tills jag sa att jag är svensk och gravid och massa barn i släptåg, bara vänliga barnkära italienare förstår denna problematik ).Det fotades, intervjudes och spelades in. Först blev vi fotade på arenan, av svensk tidning. Dont know who. Men ingen spelare. De låg vid poolen på hotellet sas det.

När vi fått höra att de spelare vi var där för att se inte skulle komma, bestämde vi oss för att dra. Det är 30 grader och ingen vind. Inte optimalt att sitta på en läktare och titta på killar man inte ens vet vilka de är som gör hoppsa steg med sin tränare...

När vi gick ut blev vi stoppade av Aftonbladet. Intervjuade. Barnen fotades. Något kul hände ändå. Jag skickade Aftonbladet vidare till våra läktargrannar. En störtskön familj som reser efter landslaget ifrån Halmstad. Ena dagen Salzburg, nästa Lugano, tredje Innsbruck. Fantastiskt att sådana eldsjälar finns. Såg att de skrev om familjen sen med, här.

Jo Zlatan var där, men enkom på presskonferensen, inte synlig för oss vanliga.....

Love and school

Lilla H fann ett kärleksbrev ifrån Fabian i hennes bänk. Hon sken. Men hon älskar honom inte. Hon gjorde det. Hans kärlek består. Han skriver de vackraste italienska små kärleksorden. Maken skulle få spader. Nej det skulla han faktiskt inte. Men lite nervös är han, hur det ska bli senare år. Hon är ju hans piratessa.

Lilla H kom hem igår med alla uppgifter och prov de gjort i tvåan. Hon har ottimo på nästan allt. Diktamen där hon inte har ottimo, har hon istället massor av errore. Hon är vilsen. Jätteduktig på matte och logik samt att läsa och förståelse. Men stavningen. Anar vi släktens ordblindhet? Men samtidigt ser jag undrande på hennes små prov. En diktamen har 0 fel. De är på ca en A4sida. Många ord att stava rätt på. Nästa har 15 fel. Alldeles för många har fröken skrivit. Nästa 4 fel. Nästa 11. Ikväll ska jag känna henne på pulsen om det är något som stör henne, eller inte.

Studerade felen. Skriver lilla H e istället för é är det ett fel. Har man inte tillräckligt mellanrum mellan orden samt glömt en stor bokstav = fel. Men, de flesta felen är med dubbla konsonanter. Jesus. Hur bra ska en liten 7 åring stava... Det är för c och g samt dubbla konsonanter hon går till extra lärare i italienska denna termin. Lille O:s böcker har vi inte fått hem än. Han den lilla skrytungen ;) säger att han är super på allt. Han har lätt för sig men tänk vad olika de är. Lilla H är en supertjej (notera, det är hennes mamma som skriver :)men framhåller aldrig något. Verkar inte ha värderinar på bra och dåligt hos andra, bara hos sig själv. Får lille O frågan om hur det går i något: jättebra, jag är super på det mesta mamma... Jag äter upp hans självförtroende, njuter av det. Faktiskt. Må det spira.

Min blogg

Är det ju, och vi har fotbollsfeber. Så sluta läs nu om ni inte vill läsa om mamma Svedese som satt på läktaren framför storbildsTV:n med sina små gulblåa barn med målade flaggor i ansikte och på små händer. När vi 20.45 klev rakt in i arrangemanget och knödde ner oss på läktaren. En tid då barnen faktiskt vanligtvis sover. Hur vi blev bjudna på glass och jordgubbsdessert och massor av dricka. Av UBS bank faktiskt. Vi är ju svenskar trots allt. Hur det går ihop vette gudarna. Men så blev det. Vi var en handfull svenskar på piazzan, den var heller inte full som när Schweiz spelar men alla närvarande verkade heja på Sverige. Alla skrek när grekerna sparkade fula tjuvnyp på våra kära landsmän. Zlatan får man inte sparka på, han är ju italiensk enligt italienarna.

Jag fick faktiskt ge mig in i en mycket angelägen hektisk diskussion om Zlatan. Italienarna närvarande menade på att han inte ens pratar svenska. HA! Jag och barnen fick dem tysta på den punkten. De såg konstigt på mig när jag sa att han växt upp i Sverige med, kanske inte alla hans barnår men så gott som. Det sa jag utan att helt veta om Zlatans uppväxt. Men ändå. Igår var han svensk. Basta! (och ni ser de vilda italienska gesterna både på mamma Svedese och mina kära nuvarande landsmän väl! ) Sen skålade jag i aqua frizzante med dem.

Barnen gick ropandes 23.00 själva till bilen, pigga i benen eller iaf i huvudet av fotbollsruset, vinstruset. Som om det var de själva som vunnit skuttade de glatt i säng 23.00 och upp imorse 07.15. Ja ja, de överlever. Det är halvdag i dag som alla onsdagar.

11.45 hämtar jag upp dem och kör rakt till svenskarnas träningsmatch. Som en trist kommentator funderar jag över: vem kommer ut först på plan, Zlatan eller kanske Elmander. Ha ha. Nej det funderar jag inte över. Men jag Cecilia från Como, Anneli och flera andra svenskar med en stor hejaklack full med hel och halvsvenska ungar ska bänka oss och jag ska tyst kommentera.

Dagens kommentator kommer skilja sig ifrån övriga pressen: -Ljungberg kom in som trea, hans ögon lös, han log med hela ansiktet och vinkade glatt till sina supportrar! Speciellt mot den där ena, hon med magen, hon som jagade honom häromdagen med sin son som täckmantel. (måste jag skriva ironi här?)

Fö ska jag fota Mellbergs ögon åt Jessika. I have my best camera, med den längsta linsen. Måtte uppdraget lyckas.

Jäkla tjat

På torsdag ska jag på stora ultraljudet, jösses redan i vecka 18. Första graviditeten kändes det som man fick vänta minst ett år tills det var vecka 18.

Här, får man veta vilket kön det är på detta UL. Det vill säga, de säger det bara. Här vill alla tydligen veta. Eller så är det bara kotym. I Sverige får man fråga försiktigt, det är väl nästan en "ful" fråga?

Barnen tjatar, de vill veta! Alla frågar dem, femina o maschio i mammas mage?

Lilla H vill ha en lillebror, lille O en lillasyster. Intressant.

Jag vill inte veta. Sorry kids. Så i min journal står det med röda bokstäver - DO NOT TELL THE SEX TO THE PATIENT. På tre olika språk. I fall att. Italienska, tyska och vad jag kan läsa, på engelska.

Tänker med hormonerna nu, är det inte lite lustigt, min storebror har två söner, jag i mitten en av varje och min lillebror har två döttrar. Mina två är äldst, sen kommer lillebrors etta, sen storebrors båda och minst just nu är lillebrors tvåa. Nu blir det ojämvikt bland kussarna, sett till kön that is och vår trea blir yngst. Lucky seven. Först kom flicka, sen pojke, sen flicka, sen pojke, sen pojke, sen flicka och nu blev det svårt att räkna ut framtida ordningen för mig. Flicka flicka? Gud vilket svammel..... Jag som inte vill veta vill iaf svammla.

Ur barnamun

Det är nyttigt att få höra barns tankar, extremt nyttigt.

Morbror till lilla H: kan du tänka dig att bo i Sverige igen lilla H?
Lilla H: Javisst! Åh så kul, då får jag träffa mina kusiner varje dag!! Men...det skulle bli så väldigt jobbigt att flyga till skolan varje dag bara...... Så nej.

Sen sprang hon iväg och lekte med sin lilla kusin.

Imorse berättade lilla H roliga historier, på svenska för mig, sen samma historia på italienska till lille O. Men vännen sa jag, nog förstår din bror svenska med. Ja just det ja, det gör han ju. Så skrattade hon gott. Både åt skämtet och åt sig själv.

Kör italienskt

Jag har bestämt mig. Inte för att det har varit någon beslutsprocess egentligen, men när jag fick idén tänkte jag, why not.

Vår piazza grande har som vanligt slagit på stora trumman och har denna gång riggat supermega storbildsTV och sittplatser, tjo och tjim kring fotbollen. Tyska landslaget bor ju här, staden visar upp sig.

Imorgon den lite dumma tiden 20.45 spelar Sverige sin första match. Ok, ytismorsan gillar fotbollsevenemang av detta slag, det bidrar kanske till beslutet. Maken är utomlands (eller hemma hur man nu ser på det) och jag och barnen ska måla svenska flaggan på kinden och sätta på oss våra Sverige tröjor. Vi kör italienskt och skiter i att det är sent och skola dan därpå. Vi kör svenskt och ska vifta med flaggor på piazzan som värsta patrioterna. Vilket vi givetvis även är.

Den pinsamma morsan

Alternativt, fan vad envis hon är.

En svensk prinsessa var representerad samt ambassadören. Lite kända svenska näringslivsprofiler spottade jag med. Sveriges landslags kapten alias Fredirk Ljungberg och allas vår coach höll tal. Vi var en samling på ca 100 svenskar som firade nationaldagen tillsammans på villa sassa.

Lille O orkade inte vänta på att eventuellt få se en av hans idoler. Han kickade boll på den fina odlade gräsmattan. Där var ca 10 svenska, eller ska jag skriva utlandssvenska barn.

Ljungbergs korta lilla tal var slut. O var ju bredvid mig nyss, men sen helt borta. Jag jagade istället den snygga fotbollspelaren sådär svenskt diskret utan att puttas eller så, med lilla H. Hon fick en autograf. Men lille O, befann sig på " beträd ej gräset" fotbollsplan.

Jag jagade ifatt honom igen. Han kom. Hans kroppspråk sa, men är du säker att vi ser honom för när han pratade såg jag ingenting.

Jag tog O till utgången, vi gick ut. Jag såg fotbollspelarens ryggtavla vika runt ett hörn ca 30 meter framför oss. SPRING, SÄG URSÄKTA OCH JA SPRING IKAPP HONOM. Ropade jag helt osvenskt osubtilt. Vi hade publik i form av pressen.

Lille O sprang med stora kliv. Ja, så stora det nu går att ta med korta små ben. Han ropade URSÄKTA MEN HALLÅ SNÄLLA URSÄKTA MIG! Jag log, jag sprang efter med mitt poolbygge i magen på höga grå klackar.

Har du penna hör jag? Ja, vänta min mamma är rätt tjock, hon springer med pennan.

Jag kommer fram, lite flåsandes. Tjock jag? Det proffsigaste leendet och de mest glittrande ögon fastnar vi båda i. Jag rotar väldigt hystersikt i min väska, finner en stor spritpenna, ditlagd dagen till ära. Kameran glömde jag helt bort. Jag och Fredrik hade varit kul, eller jag menar, lille O och Fredrik. Såklart.

Och vart ska jag skriva? Han ler fortfarande. Vi är ofrivilligt hypnotiserade, han är fin säger O senare. Mmm, kan jag bara konstatera när jag kikar på O:s mest slitna fotboll med schweizerflaggor på, alldeles sprucken i kanterna. Den pryds nu av Fredrik Ljungbergs autograf.

Nyanser, tankar och iakttagelser om italienare och svenskar

Som presumtiv hemvändare funderar jag på vad som karaktäriserar en hemvändare. Och min bild är subjektiv. Hemvändare är ofta nyanserade, även om svenskarnas jante inte vill höra om alla nya nyanser man som hemvändare ser Sverige och svenskar. Det blir malligt, viktigt, pretantiöst. Men det är skillnaden tänker jag. Som hemvändare (som jag varit flera gånger som barn) är man mer nyanserad. Det är de som inte vänder hem som är kritiska till det svenska samhället. Skolan, vården, skatterna etc.

Jag tänkte imorse på de skillnader jag både lägger till min know-how och uppskattar och noterar hos italienare och svenskar. Schweizarna känner jag inte alls lika bra. Trots lokal skola och kontakter på skolan får jag inte grepp om italienar -schweizarna är så annorlunda mot de nord italienare jag känner. Men vänta, bland mina kontakter känner jag lika många syditalienare.

Stockholmarna ser livet som en lek och vill helst vinna, för att visa
hur duktiga de är. Det är tröttsamt och stressigt. Tyvärr orkar inte stockholmarna (svenskar?) stanna så länge i Italien. Där vill man inte vanligtvis vara bäst. Man är inte lojal med sin arbets -plats.Fast man är där många timmar per dygn. Man vill komma upp på bekväm nivå och ha slitande assistenter under sig. Italien förblir för många svenskar det perfekta semestermålet istället. Vi vill göra karriär, klättra högt, men det är komplicerat, i Italien, med det sätt vi är vana att klättra på. Svenskar gör allt jobbet själv.

Åldern är en av de obligatoriska saker som svenskarna vill ha reda på så fort som möjligt. Andra saker är yrke och föräldrarnas yrke – något som jag aldrig hört italienare fråga om. Slår det mig.
I Italien frågar de var man kommer ifrån, varför man är där, om det är för att maten är god och solen lyser hela dagen (fast den inte gör det), men det är retoriska frågor. De frågar också om man saknar familjen. Att ta ut barnen mitt i terminen en vecka för att hälsa på mormor bemöts av ett leende. I andra semesterfall får man avslag ifrån rektorn. Italienarna tycker dessutom det är konstigt att resa utomlands. Italien är ju fantastiskt nog i sig.

Många svenskar frågar oss om det inte är läskigt att flytta utomlands. För att vi inte pratar språket. Konstigt det där. Det sägs att svenskar är så språkbegåvade. Jag vet att EU har en strävan efter att alla pratar tre europeiska språk. I Sverige pratar vi jättebra engelska. Men det är knappt trots 6 års franska studier t ex kan ta upp en fransk dagstidning och läsa ett enklare stycke. Ännu mindre troligt att vi även prenumererar på en dito för att upprätthålla språket. Då, är man i Sveirge, enomrt ambitiös. Här är man bara normal vid sånt förfarande.

Schweizarna pratar tre språk flytande. Det finns inget konstigt med det. Och det fjärde är på intåg, engelskan. Men visst är det inte konstigt säger många svenskar till sitt försvar att vara två språkiga, de har ju flera språk i det landet. Men, det är som länder i samma land. Man beblandar sig inte, förutom denna lilla italienska kanton. Attityden till språkinlärning mellan länderna skiljer sig.

En annan sak som jag ofta tänker på. I Sverige är barnen så duktiga när de lärt sig läsa första terminen i skolan. Här är det liksom en självklarhet, inget man pratar om. Det blir en tävlan i Sverige omedvetet mellan barnen när de får bekräftelse på självklarheter. Dvs att de klarar inlärning. Det slog oss i somras hur skrytsamma svenska barn är om kunskaper i jämförelse med dem här. Det kanske är bra för barnen att skryta om, jag vet inte. Här är tävlingsresultaten istället synliga. Resultaten står där. Men föräldrarna känner inte till rangordningen. Barnen däremot, vet exakt vem i klassen som är bäst på matte och hela rangordningen ner till den sämsta. I Sverige är det mest vi vuxna som känner till barnens små och stora framsteg.

Hur det påverkar barnen diskuterade vi igår med andra utlanssvenskar. Vi kom fram till att vi inte vet. Men vad vi ser hos våra barn verkar det bara konstateras. Sabrina är bästa på matte. Sophie sämst. Så är det, bara meddelas det en frukost, utan värdering. Därför, tilläggs, går Sophie till stödläraren i matte. Jaha.

Sista iakttagelsen just nu i detta långa inlägg. I Sverige skyddas mobbare, här skyddas de mobbade. Mobbar man får man varning och åker sen ut efter tredje varningen. Som svensk tog det mig ett tag att se skillnaden i attityd. Barnen åker ut när föräldern inte samarbetar. Föräldra ansvaret är större och mer självklart. Funderar jag. Samt är ansvaret på barnen större. De lär sig säga till och ifrån. De kan reglerna.

Italienarna klär sina barn i dunjackor när det är 17 grader ute. Det skrattar vi ofta åt. Livrädda för att de ska frysa. Men så sa vår lille O en dag i juni. Vart är mitt underlinne (direkt översatt)? Jag vill ha den! Det brukar vi bara ha på vintern. Men nej, han är italiensk, han vill ha undertröja, mitt i sommaren. I Sverige klär vi ju av oss till shorts så fort vi ser en vitsippa.

Fest hela....

helgen. Fest i fredags. Igår lagade vi mat hela dagen maken och jag, även barnen pysslade mycket med oss i köket. Sen kom flertal vänner till oss på middag. Med föräldrar och barn med sig, jag älskar att umgås över generationer.

Flera barn sov över. Barnen hade egen fest, helt klart. Vi såg inte våra förrän de andra små blev upphämtade vid lunchtid idag. Maken och jag stod igen i köket. Vi förberedde jordgubbssalsa, grillkött, fransk potatissallad och morotskaka. Lunchgästerna idag kom strax efter lördagsgäster lämnat. Svenska vänner ifrån Varese tågade in, med sina tre barn.

Jag fick ny luft under vingarna. Kände att inte tänka på att våra barn eventuellt puschas språkmässigt. Deras barn går i EUskola, har undervisning på engelska samt en timmes svenska lektion per dag. Utöver det givetvis även italienska. Det fungerar utmärkt. De är flytande i tre språk.

Våra gäster och maken lämnade samtidigt. Affärsresa som vi ju är så vana med i denna familj. Vi badade och tvättade hår, packade små skolväskor med den vanliga linneservetten och handduken, läxor och pennskrin.

Jag har klickat hem en hel kasse med skriv och läs material för ettagluttare och andraklassare. Våra barn vill gärna lära sig skriva och läsa korrekt på svenska. De verkar se fram emot Natur & Kulturs bokpakets ankomst lika mycket som mig. Vi ska ligga på samma nivå i den mån vi kan i svenska som svenska barn i Sverige. De är helt inne på att lägga någon eller några timmar per vecka på svenska hemundervisning. Vi skrattade när vi läste svenska tillsammans ikväll., Det gick så bra!

Lilla H sa så klokt att hon ska ju börja med franska i trean, till hösten. Hon vill gärna känna sig säker på uttalet på svenska vid läsning före dess. Men då blir det mer svenska undervisning i sommar sa jag. Hon svarade, toppen.

Even later....

Jag fastande i Fredrik Ljungbergs blick, är kvar där än. När jag slitit mig ska jag skriva om den pinsamma morsan , önskar att det istället var något mer .....fantastiskt. Ha host host ho.

Later later

Mycket kring barn, jobb och nationaldag. Men senare, hoppas jag kunna lägga upp lite bilder!

Vi är redo att i vanligtvis soliga Ticino, där regnet droppar idag, fira svenskt. Vi ska klä upp oss och förhoppningsvis ha en once in a lifetime day.

Avslutar hos goda vänner som bor invid. Resten av helgen är party hos oss, fira lilla H med vänner som sen drar till sina hemländer för semester före oss imorgon, njuta av Varese svenskar på lunch hos oss på söndag ända tills maken drar till Stockholm sen eftermiddag.

Dagens läskiga tanke. Jag sa grattis till lilla H:S fröken som sa grattis till mig. Hon ska ha sitt första barn när vi ska ha vårt tredje, samma månad och samma vecka. Hon har mycket större mage än mig. Shit, sånt gör mig nervös, borde jag växt mer? Nästa vecka stora UL, dvs vecka18/19....

See you!

Maken och jag drar till Zurich inom några timmar! Tar bilen över de vackra passen, äter lunch på en topp, checkar in på hotell, äter middag i stads pulsen.

Imorgon, jobb på samma ort! Barnen de söta små, hos goda vänner över natten.

See you domani!

Och så vill jag meddela att lille O och hans bekymmer med den lille klasskompisen har löst sig toppenbra. Faktum är att han skiner, är lycklig och spritter. Mycket som lossnar, tydligen, när en knut trasslas upp!


Så här fina gjorde lilla H sina inbjudningskort. Alla framsidor är hennes design.



Min snart 8 åriga dotter skriver by far vackrare än hennes mor....

Svenskan om landslagets hotell

Vi är titt som tätt på Villa Sassa. Det hotell som svenska landslaget valt. Det är fint, vi är där och badar, just det, är inte dyrt. Vi är där på SPA:t ibland på vintern. För att sitta i ångbastu och bada oss. Det är ett jättefint hotell. Verkligen. Maken hade överraskningsfest för mig där då jag fyllde 35, ute på verandan, med massor av vänner. Underbart kul.

Men bilderna, hallå SVD, vad har ni fotat? Bilderna är nästan usla. Även bilden på utsikten över Lugano sjön, gör sig långt ifrån rättvisa. Ok, vissa är bra, men gymmet, en liten pilatesboll och en maskin?

Det ska bli kul att få svensk mat och fira Sveriges nationaldag där nu på fredag. Imorgon anländer de fina berömda gästerna. På fredag 14.30 alla nobodys, som oss.

De har kört svenska veckor ett tag, i restaurangen. Vi har inte hunnit med att prioritera det. Men en annan svenska berättade roat att de bjöd på sill, potatismos och carpaccho. Ubersvensk kombination. ...Laxen, var är laxen?

Med det här inlägget tycker jag själv att jag spär på bilden av utladssvenskar. Alternativt bara begreppet expats. Lunch på fina hotell, mingla med ambassad folk och...ok, inte kanske det första man tänker på, käka lunch med killar som kickar på boll jäkligt bra.

Green Peace

Jag tänkte kika på bikinis, baddräkt är inte jag. Gravid eller ej. Men så slog det mig. Ligger jag på stranden i sommar så kommer nog Green Peace och puttar i mig i vattnet. Jag kommer att vara som en val. En brunval. Ovanlig sort. Kommer garanteras att puttas tillbaka i vattnet.

Ytis svenskar och pappersexercis

När Juno fötts verkar det som om maken och jag får dra till Bern. Där svenska ambassaden ligger. För båda föräldrarna måste närvara då man skriver på vilket namn barnet ska ha. All information om namn har jag enkelt funnit. Men, måste jag ringa ambassaden igen skäms jag. För att fråga om och hur barnet vårt blir svensk medborgare och eventuellt kan få dubbelt medborgarskap. Hur vi får ett litet baby pass så vi kan resa hem så småningom. Eller för den delen, bara in genom biltullarna och Italien.

Eftersom jag har hormonmossa i hjärnan sa jag för länge sen högt till alla "titta nu, jag lägger inbjudningarna till lunchen med landslaget på nationaldagen här". Alla tittade och sa, ok, bra.

De är borta. Harry på ambassaden skickar nya. Tack. Tack. Tack. Idag känns det just därför som om jag kommer att hitta dem.

Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha....jag har ju faktiskt ett val, min potbelly får plats i bägge!

Inbjudningskort

Lilla H fyller år mitt i sommaren. Därför blir det kalas antingen före eller efter. Hon väljer före.

Idag ska vi göra inbjudningskort. Lille O hade bowlingkalas och vi designade korten därefter. Lilla H ska ha ett sommarkalas. Har ni tips på design?

Har ni tips på lekar för 15 barn?

Caro O

När jag har läst sagan ger lille O mig en lapp i handen. Han ler. Men sen är han allvarlig. Läs mamma. Kanske har jag inte stavat rätt.

Jag läser; Mi bate il coure per sempre per te.

Han rynkar sin lilla näsa lite. Skrev jag så konstigt. Jaha. Han är 6 1/2 och där, säger han, står : Mitt hjärta slår alltid för dig.

Prince charming, you got me, per sempre.

Lets call it lovely Sunday, and anyone can change

Plötsligen kom en främmande lust över mig. Jag ville gräva i mylla, plantera och designa. Välja de vackraste tåliga blommor. Röja i vår lilla djungel.

Jag som aldrig vill pyssla i trädgården har förvandlat en djungel till enkel ögongodis. Maken har tappat hakan. Jag har ett värkande bäcken. Det är värt både syn och smärta. Jag njuter. Vi har en liten vacker 60 kvadratsmässig oas.

Fuschia klättrar invid stentrappan, camelior likaså. Kring päronträdet som växer mot husets vägg har jag rensat bort 59 tomatplantor. Jag vet, det är sorgligt. De doftar så gott, tänker jag när jag ryker bort en efter en, höga, ståtliga päron och cherry plantor. Måste ändå se sanningen i vitögat, inse att fler än 10 kan vi inte hantera. Det var det där med förra årets antal satta frön. Vi kunde ju inte ana att alla 100 skulle överleva och ta form.

Trädgården doftar mycket mynta, ögonen fastnar en stund på en mark klättrande grön snurrig växt med stora rosa blommor. Över sten och jord klättar den, blommorna ser ut som stora utspärrade ögon. Utsikten tänker jag. De kikar på Lago Maggiore. Lilla H:s solrosor satte jag under hennes fönster, så hon kan kika ut på dem. Får en tacksam puss på munnen för det. Hon noterade placeringen.

En rabatt är tom, ren ifrån massvis med ogräs. Det känns ljuvligt. Kanske får jag ett nytt ryck och planterar någon vacker tålig blomma där, kanske inte. Förvandlingen från stretig överplanterad djungel avslutades med att skölja av all stenbeläggning. Maken, balanserade senare på stege, lutad mot tre palmer, och med bågsåg fick han tilslut ner de blå bären (vad de nu är), och palmerna strechade sedan tacksamt upp sina ryggar.

Solen lyser som en propp, barnen leker i den stora runda plastpoolen, vi ligger i sofforna under parasoll och pratar. Utsikten går inte att fota, den är trolskt magiskt vacker. Jag kikar, och energi strömmar i mig. Bergen, det måste vara bergen.

Ömmande kropp mot soltorkade lakan, gör nog underverk.