Mega importante iaeou

Lovade O att skriva i min dagbok att igår 26 september hade lille O 5 år och 10 månader sin första riktiga läxa. Det betyder en läxa som man måste öva på, jobba med och inte bara rita och bygga (hans ord). Han var stolt och tog sin läxa på högsta allvar. Det var en ny min han hade där han satt och ljudade med sin pappa (som fö inte har en aning om hur italienska vokaler låter...).

Lille O har en sträng fröken och han avgudar henne, hennes ord är viktigare än mina, precis som det ska vara när man börjar skolan. Min mamma sa lite på skämt men med allvar att lille O behöver nog en sträng fröken. Jag kan instämma. Han är en charmör, han lär sig snabbt och har en vilja av stål. Så när oviljan slår på är det bara att försöka charma, skoja som fungerar. Om man inte är hans fröken då, hon verkar stå i en högre rang. Höjer jag rösten så slutar det med att hans vilja byggts på flera meter och murarna tar år att smälta ner. För evigt är t ex potatis hans värsta fiende *S* (fast han gillade det veckan innan).

J kikar på barnens läxor, det är ett perfekt sätt att lära sig italienskan på, att ha ettans läxor. Vilket slår mig att jag ska fråga skolan om hon får vara med på förmiddagarna i någon vecka. För att hon vill det, för att få höra språket mycket, för att jag stödjer idén.

Italienskan har slopat för mig självklar vokal i de språk jag kan, j, inget j. Som lilla H sa heter i:lungo och som inte behövs i italienskan. Nähä. Vår lilla piratessa är ibland som en liten uppslagsbok, utan att veta om det. Sånt kommer ut mellan två stopp sas. I hoppet, mellan mattan och soffan. Som man fö inte får hoppa på, men dock till, kom hon på. K behövs inte heller, man skriver C, det uttalas som K det med, när hon sa det satt hon på mattan och gjorde konstiga böjningar med ryggen. Tänk att jag kan minnas hur det kändes när "skelettet hela tiden ville rymma" och det var omöjigt att vara stilla en enda sekund.