Provokativt

Vi hade så mysigt lilla H och jag på vår Stockholms resa. Hon är världens mest tålmodiga och omtänksamma lilla tjej. Vi fick springa till flyg, bära väskor på tåg på hemvägen, men inte ett klagomål trots att hennes smala små axlar tog på sig en tung väska. Att hennes små smala ben fick pinna på allt vad de förmådde.

Det var inte det detta skulle handla om. Nej, mina tankar snurrade hela tiden runt "snart bor vi kanske här" "vad tycker jag, vad tror jag, hur ÄR Stockholmarna egentligen, Stockholm etc etc".

Det som skrämmer mig är allt fokus på yta. Fina huset i fina förorten. Fina möblerna. Främst, skrämmer mig tävlan om den fina trädgården. Vad gör svensken mer än att inreda och spara till nya fina möbler?
Provinsiellt, kändes det. Jag vet, jag provocerar. Även mitt i stan kände jag det så. Vart är pulsen, glädjen, nyfikenheten på andra människor? Lever vi däremellan jakten på ytan?

Jag såg mig och maken sitta i soffan sent om kvällen och kika ut på vår framtida trädgård, glada över att barnen kan cykla till vänner och skolan. Att skolan handlar mer om teamwork än individuell tävlan. Att de inte har en hög med läxor om dagen. Frustrerade över att grannarna kikar in och knappt säger hej. Frustrerade över att det finns tider man klipper gräs på och att man ska klara allt själv. Man ska vara supermorsa/farsa.

Fast Anna sa klokt att man kan sticka ut. Det är inte det att inte någon av oss vågar det. Det är bara känslan. Jag tror vi lägger våra pengar på en trädgårdsmästare som får komma varje vecka(fast jag vet då sticker man ut och är snobbig och märkvärdigt oduktig), och på att resa mycket.

Jag vet, detta inlägg kommer att reta gallfeber på de flesta. Herregud, jag är ju själv svenska och har bara bott utomlands x antal år, skärp dig kvinna, typ. Men va fan, detta är mina rädslor inför en hemflytt. Helt ärliga.

Jag kommer att sakna att ringa vänner och säga HEJ, vi ska till pizzerian vid vattnet, ni och alla våra 17 ungar? Att umgås utanför hus och hem, att inte måste bjuda in. Att barnen är välkomna på restaurang före 12 års ålder. Att hemmet faktiskt både kan vara stökigt och ofixat. Att när man bjuder hem kan det fortfarande vara så, bara man har råvarorna, bara man har kul när man lagar maten tillsammans. Bara där finns ngn prosecco och några oliver att knapra på om maten tar lång tid.