A tutti

GRÅTT NYTT HÅR!!!!!!!!!!

Vi firar med goda vänner från Sverige. Killarna har skidat offpist med lille vilde O som dök rakt ner i djupsnö med ansiktet före idag. Vojne vojne. Vi tjejer och lille M vi drog ner på stan och fikade och strosade. Nu ska vi laga nyårs supén och fira a la relaxed i underställ, om man vill ;)

Håll i hatten....

Det gamla uttrycket bara for i mig när jag satt på 2000 meters höjd och såg en blek make och en rosig 7 åring. Något har hänt på alptopparna som jag inte nog vill känna till, tänkte jag när de gjorde entre i pistrestaurangen. Så var det med. Jag som trodde dagens stora händelse skulle vara att Matteo togs till 2000 meters höjd. Nöjd och glad. Samt att jag fick skida som vi säger i vår familj. När maken satt med Matteo istället för mig.

Dagens största händelse blev ett fritt fall. Lille O åker så snabbt att vi rasar efter honom. Och både maken och jag skidar fort. Lille O has no fear, och är en duktig skidåkare. Klart han vill rasa fort. Men han drog rakt över ett hopp och flög 7 meter upp i luften och rasade ner på ryggen. Maken bevittnade hoppet och hörde skriket. Han såg ett ben som låg åt fel håll och tänkte; han lever, bara benet, mitt i sekundens magknip och ångest. Nejdå. Så var det inte. Lille O skrek, för han fick snö innanför brallorna. Inget ben av. Bara kallt.

Efteråt ställde han sig upp och borstade av sig, åkte vidare. Hjälp, vår son har blivit en sån där livsfarlig liten unge som jag numer jämt kommer ha ont i magen av, när han rasar ner för alpernas toppar. Allra helst de svartaste backarna, såklart. Allt för att mammahjärtat ska slå extra hårt.

Lilla H och jag, vi rasar i lagom takt. Och skäller som små vildkatter på lille O, som vi jagar. Men vi har kul, vi visslar och sjunger. Sen skäller vi igen, sådär lite lagom. Och när jag byter skift med maken är jag lite tacksam. För att den minste sonen vill sitta stilla.

Toppbetyg

Fick båda "stora" barnen. Även i italienska. De är grymt omedvetna över hur duktiga lärarna tycker de är. Men jag säger stolt till dem, att jag är stolt över dem. Utan att berätta varför. Men jag är stolt ändå. Men tuppar mig lite just nu.

Så till frågan om den lille, minstingen, lillen som lille O kallar honom. Vi ska snart till Zermatt. Som ligger på 1620 meters höjd. Och där i byn är det mellan -2 till -16. Hur kallt kan man ha en 1 1/2 månaders ute och strosa i? Han ska givetvis inte med upp på topparna. Utan vi gonar oss i byn, han och jag, när inte han och hans pappa gör det.

Så en fråga till, hur klär jag lille prinsen bäst, jag tänker: vindskydd och fårfäll, vanliga kläder under och så en åkpåse, kanske en termometer i vagnen för att känna mig trygg att där är varmt med. Ös bra tips på mig. Vi funderar på att ta tåget upp. Why not, 3 timmar i vackraste landskapen. Vi får se.

Efter stormen

Dagarna stavas lugn. Stort LUGN. I lugnet finns inga stora ord. Bara små, och som kommer då och då.

Matteo skrattar när hans ögon möter våra.
Vi lyckas vara sjuka men stående och gående.
En del skidar, andra myser framför brasan med tidningar och böcker.
Vi äter. Ofta och mycket. Ändå, har jag nu 3 kilo till min vikt före graviditeten. Matteo har tjockat på sig däremot. Rejält.

I år hade tomten bröst. Konstaterade lille O. Lika stora som dina mamma, log lilla H. Tänk att riktiga tomten aldrig kan komma...

23 december 2008

Vaknar av att alla barnen är i sängen vår. Morgonmys. Med Matteo ska tilläggas. Vi vuxna får föga uppmärksamhet nuförtiden. Det är sista dagen i skolan idag för lilla H och lille O. På schemat står alldeles för mycket. Vi får stryka. Det bara är så.

Vi strök; åka gemensamt till IKEA och till svenska konsulatet. Vår son har ingen nation ännu. Det får bli ett eget inlägg, mäkta komplicerad pappersexercis på att få ut ett födelsebevis.

11.00 sjunger lilla H julsånger i kyrkan. Det ska bli härlig julstämning att sitta och lyssna på italienska julsånger i den vackra kyrkan i skolan. Ja i skolan. Hela skolan är ett gammalt kloster. Men fantastiskt renoverad till att bli skola. Finare skolmiljö får man nog leta efter. Och att få ha 10 nunnor som extra hjälp om man vill, när som helst. De är fantastiska nunnorna. Jag respekterar dem högt för vad de gör för barnen. Vilket är allt från att kicka boll med dem till att se till att de inte springer ut i gatan efter skolan i väntan på föräldrarna till att lära dem att säga hej och hejdå ordentligt och hjärtligt.

Nu snöade jag in på skolan. Efter kyrkan ska jag köpa julklappar. Nej, jag har inte hunnit med det ännu. Maken har inget fått och min guddotter och morgonpresenterna står kvar på min lista. Idag är en perfekt dag för detta. Maken åker till IKEA och köper sill och lax och skinka. Sen ska Matteo vägas och mätas. Skolan slutar vid 15.00 och jag hinner nog precis i tid. Barnen och jag tar en merenda (mellis) på piazzan och åker skridskor under de stora discokulorna och all juldekoration. Sen åker vi till lille O:s fiol lektion. Fast han inte har lust längre. Nu vill han spela piano.

När vi kommer hem hoppas jag maken lagat något gott, som han brukar. Rödbetor med chevre beställde jag som en liten dominantissa innan han sprang ut imorse.

Imorgon är det julafton. Vi har aldrig tidigare firat allena, bara vi. Det ska bli väldigt lungt och skönt mysigt och annorlunda. Vi har bestämt att vi ska ha pyjamas på oss hela dagen. Att vi ska spela spel titta på film och äta hela dagen. Kanske kikar vi in i kyrkan mitt över. Men då måste vi nog ta på oss en lång kappa var först. Man kan ju inte visa prästen ens pyjamas, tänker jag.

När jag var yngre skrev jag alltid KUL JUL OCH GRÅTT NYTT HÅR på alla vuxnas klappar. Måste sluta med det. Kram till alla fina i min familj, irl vänner och bloggvänner!

Dilemma

Jag har svårt för att inte köpa allt de önskar sig. Jag vill inte ha bortskämda barn. Eller, jag vill inte göra dem en björntjänst och skämma bort dem med saker.

Jag är så bra på att lura mig själv där i affärerna och köper därför mer än vad jag tycker är bra. Synd att jag inte är starkare och istället satsar på att lyckas förmedla värde och lycka i längtan. Man måste få längta efter saker. Mycket. Annars blir man inte lycklig när man får dem. Detta mantrar jag och gömmer en fin gåva till dem var längst in i garderoben. Till en annan gång. Måtte jag lyckas hålla fingrarna borta och leva som jag vill lära. Men jag tror det. Att jag lyckas.

Förtröttad

Ok det ordet finns inte. Men det skiter jag i.

Lille O när du läser detta och då är större så är det så. Att vi är rätt trötta nu. Du är en tuff match just nu. Mellan liten kille och stor liten kille. Men vi tänker vinna. Så det så : )

Förbluffad

Igår hade lilla H uppvisning. Hip hop dans uppvisning. 2 timmar i veckan tränar hon och jäklar i min låda vad vi skrek BRAVI!!!!! De var helt fantastiska, 20 små tjejer mellan 8-10 som utan någon guidning räknade stegen exakt samtidigt och hjulade på en hand i kors och tvärs mellan coola hip hop moves.

Riktigt bra var de. Träning lönar sig. Onekligen. Förbluffande bra. Ni hör, jag kan inte sluta finna synonymer till ordet skitbra.

Förblindad

Matteo lyfter sin lilla nacke och tittar rakt i n i mina ögon och säger aoow, aoow aoow. Om och om igen. Med mjuk liten stämma.

Jag älskar dig med, svarar jag...

Nope jag vill inte leka

I dont do facebook. För mycket transparans för mig. Har inte lust att lägga tid där heller. Eller att folk lägger upp massa gamla bilder på mig och delar. Att alla ideligen kan kika in i varandras album och ha koll på vad man gör. Live såpor blir vi allihop typ. Det är inte min grej. Insåg jag efter en kort prövotid.

Jag har ju bloggen. Där jag väljer vad som ska vara transparant och slipper leka mina vänner bok. Vilket jag tröttnade på redan när jag var 12.

Så tack för allas inbjudan. Men jag kommer inte på minavännerlive festen. I just dont dig that music!

(En på bloggwalken min skrev om facebook och jag har ju tänkt detta länge nu, att jag måste ta upp detta minavännerboks fenomen. Och tacka för inbjudningar, och förklara varför de avslås).

Tack för maten

Fast jag menar för nattsömnen. Fast Matteo tackade nog för maten. Maken kom hem 23.00, efter sista målet för Matteo. Han smög in och snodde honom. La sig med lillprinsen i dottras säng. För hon sov hos en väninna. Jag har sovit hela natten allena i vår dubbelsäng. Med ett avbrott vid 03.00 för den där nattmackan lille M behöver. Alla bebismammor förstår vilken lyx det känns som. Att få sova på tvären och snarka om man så vill. Bara sätta varghonan som lystrar natten lång on hold, lämna över instinkten till någon man litar 100 % på.

På morgonkvisten steg lille O och jag upp. Jag drog med stor förvåning på mig mina favorit jeans, snygga nya flanellskjortan, lätt make, och vi tände ljus vid frukostbordet. Han behöver mig för sig själv lite och vi njöt av vår lilla egen tid. Efter jag lämnat på skolan och pussat dottern som har blivit så stor att jag förvånas varje gång jag ser henne (jag kommer bli en gammal tant som utbrister ÅH vad STOR du blivit, garanterat) styrde jag mina stövletter jag bara kunnat snegla på som gravid mot frissan. Där har jag suttit i 2 timmar och istället för att bli mörkblond blev jag blondguldig. Nåväl, inte helt min smak men det tvättas snart ut. Min frissa vägrade färg eftersom jag ammar, det är en kurerande toning som håller hela 2 tvättar. Så guldblond går bra. Själv känner jag mig rödlätt. Julfin, typ....

Jag har en tendens att få folk att prata med mig. Vet inte vad det är. Alla frågar mig om vägen, jämt, som ett exempel. Rätt komiskt eftersom jag knappt ens kans stava till lokalsinne. Frissan öste ur sig sin livssorg i knät på mig. Även om jag skulle vilja skvallra hos frissan får jag aldrig en chans. Däremot behöver jag inte läsa de usla skvallertidningarna.

Och väl hemma igen tittar inte Matteo på mig. Maken skrattar. Jag är nog rätt inbillningssjuk.

Jag har ju bott där åtminstonde

"Jag skulle också vilja strosa runt i julens London,
Titta, inspireras, välja klappar lyssna på Big Bens Dom Dom Dom,
Men där är maken här är jag,
babytiden kommer inte åter,
så hos mig är det ingen som gråter,
min känsla av avundsjuka är därför vag."

Trummar med fingrarna

Så där lite nervöst. En telefonkonferens börjar snart. Och jag är ensam med Matteo. Oh la la la vart är mute knappen, tänker jag. Eller så går det utmärkt. Måste bara säga smarta saker medan jag vaggar honom på min arm med. Ska försöka.

Han skrek lite såklart. Jag vaggade lite frenetiskt tror jag. Jag skrattade åt Murphys law, i vanliga fall sover han sött om morgonen, såklart. Men det gick väl in alles iaf ok bra. Om man bortser för mitt onda öra som jag klämde fast telefonen med hjälp av axeln i. Jag är ärlig och säger,;"Hey I have a baby in my arms, sorry if he decides to wake up....They respond; "Let us know if you need to leave the "conference room". Och det var givetvis helt nya kontakter för mig. Molto gentile. Very nice. Even companies on the 500 Fortune list have baby's tänker jag, or at least their employees do....

Change of plan(e)s

Det fanns en plats kvar på ett senare plan. Efter mycket vånda blev det så. Att maken ändå åkte till London.

Men vi reder oss. Även fast jag redan längtar tills han kommer hem imorgon. Av helt andra skäl.

Min feber är på väg ner. Matteo sover. Lilla H mår bra nu. Lille O är en liten pest, woahaha. Så är de ibland, de söta små.

Jag har iaf lyckats författa ett julbrev, till mina kunder. Och donerat julgåva, till barncancerfonden, istället för julkort och klappar till kunder. Nästa år blir det nog för entreprenörskapets skull, handinhands organistation för egetföretagande i Indien. Tror jag.

Med näsan ovan vattenytan

Så känns det idag.

Maken och jag har feber och frosskänslor. Halsont. Matteo ögoninflammation. Lille O och lilla H maginfluensa. Nu kan det bara bli bättre.

Lilla H kom in vid 07.00 och hon och maken bytte på lille M, lilla H valde kläder till lille M.
-Åh du valde den lilla Puh bodyn, det köpte pappa och jag till dig i London när du låg i min mage, sa jag och log.
- Gjorde vi? sa maken. Fan fan fan, sa han sen. Lilla H såg oförstående på sin pappa.
-Förlåt men idag har jag massa möten i London! Nu när ni sa London. Det har jag helt glömt bort!
-Men kör på då, sa jag lite småhysteriskt när han började berätta om vilka möten han hade lagt in.
-Nej inte idag. Jag hinner inte. Du har feber, kidsen är sjuka. Jag är sjuk. Istället gör han frukost, så som bara han kan. Även när han är sjuk serveras hotellfrukost. Makalöst.

Tam ta ta TA!

Så var magsjukan här.

Lilla H vill att hennes mamma ska sova med henne. Hon begär så lite och jag kan inte neka när hon väl önskar något. Maken får väcka mig när Matteo vill ha nattmackor.

Så imorgon ska maken till Zurich. Jag och kräksjukan kommer säkert bra överrens. Om ringfingret kan bantas, ok then, typ. Ja jag är sjukligt ironisk. Me, three kräk kids och myself and I.


Sjukstuge update: Lilla H har varit dålig hela natten. Ligger utslagen i soffan bredvid sin minsta bror som sover sött. Med en ögoninflammation. Maken är stilig som få idag, men skenet bedrar, han mår uselt. Ändå hoppar han på tåget till Zurich, vichticz möte. Shit, jag hade aldrig vågat om jag ens orkat. Lille O är i skolan. Lite logistik problem där hur jag ska hämta honom, men han hade en konsert i skolan idag. Den skulle han INTE missa. Och så har han ju inte blivit sjuk. Än. Själv brukar jag först decka efter alla andra är "klara".

Hur är det möjligt?

Jag tryckte allt vad jag hade för att få på mig vigselringen igen. Hur kommer det sig att mina kilon bara rasat, men att mitt ringfinger är tjockt. Att jag nu har småpanik är en underdrift. För den kommer inte av. Inte en chans. Och den sitter åt.


Fingerdiet, någon?

Länk länk

Länka måste jag göra. Vem vill inte ha dessa nycklar i varje öra?

Tänker genast på dottra som inte alls vill flytta,
Kanske kan man blidka henne och ett par nycklar göra nytta?
Nej hon är inte så lätt flörtad lilla H,
Men man måste ju ta till med vad man kommer på.

Transformer

När maken är borta kände jag mig så. Som en transformer. Hela tiden in action och flexibel och ombytlig till både natur och humör. Och så hann vi ha kul med.

Om nu att springa till toaletten ammandes liten M med toapapper till lilla H och samtidigt hjälpa lille O med läxorna är en transformer egenskap.

Att komma iväg till skolan i tid med två skolbarn efter att ha ammat bebis en hel natt och hunnit ha duschat och lagat stor bra frukost (samtidigt som jag ammat så klart) är faktiskt något man kan vara stolt över. I sin lilla baby bubbla. Så har vi gjort egna julkort, peppis hus och bakat med. Och på tal om allt vi gjort har vi handlat mat också, samt tittat på och önskat oss julklappar i diverse affärer. Jisses vad vi gjort, jag och våra tre kids.

Måste fota resultatet av de fulaste lussebullarna ever och de finaste handgjorda julkorten ever.

Så ska noteras att lilla H och lille O är de bästa hjälparna ever. Mina alldeles egna små nissar.

(Är det korrekt svenska: Mina alldeles egna små nissar?, jesus, min alldeles egen lilla nissa/nisse, mina alldeles egna små nissar. Ja. Nog rätt. Shit jag har ingen aning just nu. Antaglien pga sömnbrist.)

Språkliga nyanser

Vi är sådana ytisar, det hörs nog tydligt på vår skandinaviska italienska. Makens och min alltså. Barnens melodi och uttal är nog perfekt.

Men så har vi plockat upp andras nyanser och har roligt åt dem. Precis som barnen våra ibland skrattar åt vår italienska. Maken pratar amerikansk italienska och barnen kiknar. Jag köper droppar på apotektet och hör expeditens tysk italienska brytning som jag tycker låter lite som våra smålänningar. Baristans franska brytning på café Paolino är charmant, smilbanden mina åker ofrivilligt uppåt när vi växlar några ord. Vad jag vill säga är att jag nu både förstår italienskan och kan urskilja vart perrsonerna bakom språket kommer ifrån. Måste vara ett språkligt framsteg.

Så tänker jag på Matteos skrik. Som jag inte kunde urskilja ifrån andras där på BB. Tänkte på det när jag stod i duschen och en BM hade vår baby. Är det han som är olycklig? Hjälp, jag känner inte igen vårt eget barns skrik. Vad betyder det, har jag inte tagit honom till mig? Men nu så. Hans lilla bastuba skulle jag känna igen i den mörkaste natt bland 100 andra bebisar.

Julklappstips

Deckar Annie tipsade om denna, där en del av pengarna går till Barncancerfonden. Jag skulle helst vilja sponsra en allmän cancerfond, istället för Rosa bandet, Barncancerfonden och Prostatafonden unt so weiter. Men till jul i år blev det: Barncancerfonden. För att Hope är precis vad som behövs för många, kanske främst i juletider. Jag köpte 5, finfin klapp, så kan man passa på att köpa en kalender med, och runda uppåt. :O

Zombie

För lite sömn, för mycket jobb, för mycket snö.

Antagligen för mycket spilld energi på om jag vågar köra ner för berget och hämta barnen.

Svårt att skriva rätt med en hand.

Kära maken i Stockholm till lördag kväll.

Highs and lows

Dagens WOW: Jag kommer i ett par snygga jeans!!

Dagens Shit: Jag bet sönder en tand. Shit shit shit.

Dagens Underbara: Matteo somnar gärna i sin spjälsäng. Söver sig själv. Mätt och trött och nybytt. Tredje gången i rad. Låt se hur länge det håller i sig...

Vi är insnöade

Och barnen lyckades maken köra ner för berget till skolan. Han är som fitipaldi min make, när det handlar om vägar och underlag. Jag undrar stilla om vi lyckas få hem dem igen. Kanske är det tur att den lilla privatskolan de går i har boarding också...

Stora stora flingor dalar ner och har så gjort hela natten. Matteo studerar dem genom fönstret, tills han somnar i sin lilla puff.

Imorgon reser maken till Stockholm i 2 dagar. Jag undrar. Om vi alls kommer utanför dörren. Under tiden han är borta. Annars får vi väl julbaka ännu mer och skolka med gott samvete ifrån jobb och skola. Är man insnöad och bor på ett berg med smala vägar ned till stan så har man inte mycket att välja på.

Jag har precis insett att det jag äter går rakt in i bröstmjölken. Jag borde ju inte bli förvånad som nu ammar vårt tredje barn. Men när jag byter blöja på Matteo så luktar det saffran. Shit, så avslöjad jag är.

Snart går nog palmerna sönder av den tunga snön.

Jag är rörd

Men så blir man lätt det när man har en nyfödd i huset. Eller jag är lättrörd sen jag fick första barnet, om jag ska vara helt ärlig.

Il postino blev sen på sin runda idag. Han kunde inte slita sig ifrån Matteo. Han levererade ytterligare ett paket. Jag såg undrande på paketet. Det var ifrån min största kund. I paketet låg ett mindre blått paket med fint silkessnöre. Jag skymtade ett kuvert med. Där stod: Congratulations to your son and thank you for the enjoyable corporation with you!

Shit vad rörd jag blev. Ännu mer när jag packade upp de finaste små jeansen jag någonsin sett. De har liksom gått ut och handlat till oss. Matteo och mig.

Dancing queen

När lille Matteo inte kan somna själv för han är så där jättetrött så dansar vi. Istället för att gå runt och vagga. Jag har faktiskt glömt bort hur mycket jag älskar att dansa. Mitt bäcken har gjort ont hela graviditeten och jag var mäkta arg när det fortsatte att göra riktigt ont även efter förlossningen.

Men nu så, ABBA watch out!

Closer to you

Matteo hickar massvis. Precis som han gjorde i magen. Jag lägger hans mage mot min, han viker sin lilla hand och lägger den under sitt huvud. Som en liten kudde. Precis som hans syster alltid gör. De tom vrider den inåt båda två. Det ser inte skönt ut, men uppenbarligen är det det.

Hans lilla öra ligger mot mitt hjärta. Jag smeker honom över hans lilla rygg. Benen har han dragit upp som en liten groda. Såsom bara nyfödda gör. Hickan upphör.

Vi kikar in i varandras ögon. De där simmiga mörkblå nyfödda ögonen som verkar se mer än vad vi kan se. Han gör det som böckerna säger inte är möjligt. Han lipar åt mig. Såsom jag gjorde mot honom redan första dagen. Han härmade. Som de ska, de nyfödda, men bara en dag eller två. Han gör det varje gång våra ögon möts. Lipar. Eller om man så vill, kommunicerar.

I am walking away...

Julskivorna har rymt, varenda en.

Jullådan med alla gotlandstomtar har rymt, den med.

You never know

Som ett kinderägg är han. Lika go och så vet man ju aldrig. Om man får duscha och borsta tänderna menar jag. Så därför gör jag både och samtidigt. Så blir det ingen överrasking. Utan bara choklad.

Han snackar Matteo, mycket, sjunger med. Faktiskt.

Även om jag är avis när barnen och maken kommer hem med bruna näsor och rosiga kinder för andra dagen i rad ikväll är det gott. Att få vara ensam med honom. När de andra är hemma ser jag inte röken av honom. Barnen flyger in och på honom direkt. Jag hör ofta pappa tigga till sig en stund med sin son. Han står på sig, och får några minuter han med.

Igår bakade jag en potatis och broccoli paj och sen mer peppisar med dottra, lussisar på dagen. Så mycket tid brukar jag inte ägna i köket.

Skidsäsongen är här

Solen strålar ifrån klarblå himmel. Det är 60 cm pudersnö i alperna runt om. Väder och underlag to die for.

Maken och jag plockade snabbt fram alla skidkläder och prylar. Barnen hoppade i sina underställ. Maken likaså. Knip av avundsjuka drabbar mig som älskar skidåkning med familjen. Men de dagarna kommer igen.

Matteo och jag bakar lussebullar - igen. Påsarna ifrån förra veckan gapar redan tomma.

Grattis fina L på din dag, och mysigt att prata med K imorse. Snart är jag hemma igen och vi kan umgås utan att hoppa på flygplan. Jag saknar det enkla i att ta en lång lunch tillsammans.

I said I went crazy....

Alla dessa döljer den lilla bullmagen finfint. Bullmagen bygger jag på lite nu med lussebaket som vi hade igår. De blev grymt goda och påsen blir mindre och mindre för varje timme. Hm.

Godnattsaga...

På italienska av syskonen. På svenska av föräldrarna. Matteo föds i italiensk språkigt land, men flyttar snart till Sverige. Hoppas vi lyckas ge även honom italienskan. Hos oss blir det bara dvd:s på italienska. Förhoppningsvis hittar vi en italiensk barnvakt med, som kan ha Matteo och hämta barnen 1-2 dagar i veckan. Känner ni någon i Stockholm skrik till!

Ranta runt i ringar

Det är tur att utsikten är så magisk att man aldrig blir mättad. Bergen snötäckta, molnen hängandes, vattnet glittrandes, ljus och grönska nere i staden, bländandes...

Så som maken och jag idag rantat runt i ringar med lille Matteo tror jag att jag går ner mina resterande 3 kilo riktigt snart.

Love love love

Ti amo, säger maken till mig.
Dito, svarar jag.
Mellan oss ligger Matteo, som sover som en prins ska.
Ät inte mer Matteo säger maken. Snälla stanna liten.

Nyfödd tiden är så kort. Alldeles för kort.

Cant be stopped

Bästa butiken i Como fick ett samtal. Om att lägga undan en kofta jag suktat efter. Den hämtar fina väninnan imorgon åt mig.

Klick klick klick klick på webshopen, 4 varor, jag längtar tills il postino kommer med dem.

Jag har gått ner 7 av 12 kilo på en dryg vecka, och jag gissar att nya dolly-milk brösten väger ett kilo var :O, det betyder att jag bara har 3 kilo kvar, jag kommer faktiskt i mina största jeans.

Ha- lle -lulja!

November 2007

Vi möttes på Prags flygplats. Mina finaste väninnor och jag. I 3 dagar gjorde vi inget annat än att prata, äta och strosa. Vi blev utkastade ifrån restaurangen vi åt på, varenda kväll. Inte för att vi inte kunde uppföra oss. För att de faktiskt stängde. Varje gång blev vi lika förvånade, över att klockan var så mycket. Vi hade ju knappt börjat äta.

De vackra små affärerna i gamla stan fick många besök. Speciellt den gamla damen som gjort alla handdockor och små filtar själv. Jag handlade av henne två dagar i rad. Vi valde små restauranger, små fik och gjorde av med pengar på casino. Det var julpynt överallt. Det var kallt men blå himmel. Jag köpte vantar och halsduk.

Mest hade vi det fantastiskt kul och mysigt. I det finaste hotellet och med avstressning efter dagens långa stros i SPA:t. Och frukosten, den godaste.

I år är vi alla tre gravida. Vår lill är född, tvillingar väntas i januari och ytterligare en till våren. Tänk, det var det enda vi inte pratade om då. Mer än att jo, visst vill vi nog ha en till.

Nästa gång ska vi till Indien. Det är vår 40 års present till oss alla. Om 4 år alltså. Förhoppningsvis hinner vi med en resa före dess. När bebisarna växt på sig lite.

Gammal vänskap är som kärlek i en liten ask.

Slow

Farmor har åkt hem. Lillebror har åkt hem (not true, han missade planet! Jag skrattar åt att han faktiskt inte ens tittade på biljetten utan gick helt på hans dåliga minne, om när planet skulle lyfta alltså). I huset är jag och Matteo. Han ligger på skötbädden. Jag ser hur han kissar rakt ut där han vädrar den lille baken. Jag snyltar nämligen åt mig en snabb dusch, under vädrings tiden.

Sen hickar han så. Jag plockar upp den lille varma kroppen medan jag försöker torka mig. Han kräks på mig. Och jag ler. Livet med bebisar är förunderligt. Jag halkar på hans kiss och lyckas parera med en arm. Halleledande mig då, säger jag med den mjukaste rösten, åt lillprinsens fälla.

Men så sätter jag mig framför datorn. Matteo sover på puffen invid. Kunder, krav och verklighet. Det mjuka bebis språket är väck. Bara tills han vaknar, såklart.

Triss i kärlek