Qui sei?

Det är fler som kikar in här nu, jag är van och bekväm med att här läser mina gamla trogna "läsare", ca 50 ögonpar, familjen och så några andra som hittat hit, mest troligt för att jag lämnat kommentarer hos dem. Men nu har det gått upp. Vem där?

Exilmamman bloggen, där var det flera hundra per dag tillslut. Det var b.la därför jag la ner den. Jag blev skitskraj *S* Så blotta er :D!

(per favore)

Stumt

Jag får beröm för min italienska. Jag pratar skitdåligt. Enkom på gehör. Jag klarar mig, jag för konversationer men låter som en riktig tölp. Ofta blir det stumt. Jag orkar försöka, kommer en bit in i diskussionen, men inser snart att ordförrådet är kasst, det går liksom bara inte. Orden rullar av tungan, det blir stumt.

Nu ska jag läsa tidningen varje dag. Eller ett magasin. Jag lyssnar på radion hela dagen, alltid något. (När jag inte lyssnar på James Blunt that is).

Hinnner inte med en kurs just nu, för jag SKA skriva. Japp det ska jag. Tack för pepp B.B! Jag är på G och svarar snart på mail :)

Vad tänkte jag på

Jag avskyr att frysa. Jag fryser hemskt lätt. Vad tänkte jag på när jag köpte en bil utan tak.

Ur barnamun

-Mamma (italienskt uttal) dové mina kalsonger?
-Där du la dem min skatt.
-Nej DÄR var de inte ska du veta!
-Mystiskt... (läser bok, halvintresserad av att springa och leta kalsonger)
-Var la du dem då lille O?
-I tvättmaskinen och NU är den tom!!!!!! Han slår ut med armarna i en typiskt italiensk jätte gest.

Verkligen mystiskt......

Abrakadabra

Lille O älskar skolan. Lite motsägelsefullt, vi var oroliga för att han inte ville gå. Vi undrade om han inte skulle få gå på "5 års" ett år till då han är född så sent på året. I Sverige hade han ju fått ett år till på sig. Han är 6 i slutet av november, han går i ettan, i italiensk skola. Han kunde skriva sitt namn före skolstart, thats it, när det handlar om bokstäver.

Igår läste han 4 ord för mig. Ljudade varje bokstav noga och perfekt. Ta mig fn han läste perfekt. Han har gått 3 veckor i skolan och de har lärt sig ljuda vokalerna. Trodde jag.

Du & jag

Brukar maken säga. Som Emil till Alfred. Eller var det Alfred till Emil. Jag har inte bestämt mig om jag känner mig som Emil eller Anton när han säger det. Skulle han rufsa mig i håret samtidigt hade jag helt klart varit Emil. Fast ibland är jag nog Alfred, den där lugna som med lite list räddar Emil ur snickarbon.

Maken ringer ifrån London, där strålar solen idag, här ösregnar det. Jag fick en längtan efter London, att strosa där med min make, att överge mitt kaosiga skrivbord.

Vore jag där idag skulle jag flyga över Trafalgar Square som Mary Poppins, för att undvika fågelbajs på de italienska skorna. Vidare runt Big Ben fast som Peter Pan, för att få lite "gamla England" känsla, kanske leka lite med visarna, vara Emil, han kunde nog klassas som en behörig vild pojke till Peters följe. En eftermiddags scones på Harrods drickandes Princess Di´s dedikerade te kan passa efter att ha blivit jagad av mina medbritter i hög svart hatt för att ha tjuvat tiden. Avslutar eftermiddagen med att sitta som en vaxdocka på teatern, still av fascination. Kan vi sedan smälta vaxen och röra lederna hade jag tagit min Du i handen och genast bytt ut Emil och Alfred till att vara huvudpersonerna i Nottinghill, för en drink. Jag tror nu när jag talar om min dag i London att vi i natt chekar in här, så att vi kan vinka godnatt till prins W!

Vad gör ni ikväll? ; )

Mega importante iaeou

Lovade O att skriva i min dagbok att igår 26 september hade lille O 5 år och 10 månader sin första riktiga läxa. Det betyder en läxa som man måste öva på, jobba med och inte bara rita och bygga (hans ord). Han var stolt och tog sin läxa på högsta allvar. Det var en ny min han hade där han satt och ljudade med sin pappa (som fö inte har en aning om hur italienska vokaler låter...).

Lille O har en sträng fröken och han avgudar henne, hennes ord är viktigare än mina, precis som det ska vara när man börjar skolan. Min mamma sa lite på skämt men med allvar att lille O behöver nog en sträng fröken. Jag kan instämma. Han är en charmör, han lär sig snabbt och har en vilja av stål. Så när oviljan slår på är det bara att försöka charma, skoja som fungerar. Om man inte är hans fröken då, hon verkar stå i en högre rang. Höjer jag rösten så slutar det med att hans vilja byggts på flera meter och murarna tar år att smälta ner. För evigt är t ex potatis hans värsta fiende *S* (fast han gillade det veckan innan).

J kikar på barnens läxor, det är ett perfekt sätt att lära sig italienskan på, att ha ettans läxor. Vilket slår mig att jag ska fråga skolan om hon får vara med på förmiddagarna i någon vecka. För att hon vill det, för att få höra språket mycket, för att jag stödjer idén.

Italienskan har slopat för mig självklar vokal i de språk jag kan, j, inget j. Som lilla H sa heter i:lungo och som inte behövs i italienskan. Nähä. Vår lilla piratessa är ibland som en liten uppslagsbok, utan att veta om det. Sånt kommer ut mellan två stopp sas. I hoppet, mellan mattan och soffan. Som man fö inte får hoppa på, men dock till, kom hon på. K behövs inte heller, man skriver C, det uttalas som K det med, när hon sa det satt hon på mattan och gjorde konstiga böjningar med ryggen. Tänk att jag kan minnas hur det kändes när "skelettet hela tiden ville rymma" och det var omöjigt att vara stilla en enda sekund.

Glimten

Idag regnar det. Imorse åkte maken till London. Lite senare på morgonen åkte barnen iväg till skolan med J. Vi är fem nu och det är förvånandsvärt enkelt, vant och riktigt mysigt. Barnen gillar J skarpt och jag har fått en bit hjärta till. Det är lätt att känna för J.

Regnet öser ner, jag jobbar, barnen i skolan halva dagen, J hämtar dem även så jag hinner med mitt före lunch möte. Fabulous. No more sitta till 01.00 och sköta dagens admin.

Jag har lovat pannkakor till lunch, jag har lovat 2 mammor att ta hem deras barn till oss Jag har lovat att köra lilla H och lilla C till kören. Jag ska köpa mer lus shampoo. Ah, kanske blir det lite senkväll admin trots allt, men for the better. Onsdagarna är mysiga, att ha så mycket mitt i veckan tid med barnen. Balansen finns och jag är rätt ok på att gå balansgång.

Avlusning

Allvarligt. Löss. Har aldrig hänt oss förr. Och det är nog bara jag som med skräckblandad förtjusning kammar ut och studerar dessa små blodsugande varelser ur min dotters långa blonda hår. Hon delar min äckelpassion och ler och säger yack! Sen fortsätter vi att kamma i oändlighet.....

Nackdelen med hemmakontor...

är fördelen med. Maken och jag jobbar båda hemifrån. Ok vissa dagar ser vi inte varandra, telefonerna bara ringer. Andra dagar är lyxdagar med massor av tid. Älskar att vi är kungar över vår egen tid, att flexibiliteten finns. Även fast vi givetvis viker mycket tid till jobb emellanåt.

Dagens nackdel:
Maken lägger på telefonen: - åh har du joggat?
Jag stolt :-ja, på bra tid med! (som värsta joggarnissanörden).
Maken: - Mm, men du jag ligger före dig, kom igen när du springer 1.5 mil med att prata bra tid HA HAHA. Han ler overkligt stort och godmodigt. Ögonen glittrar av retglädje.
Jag trotsigt: - Jag är 5 år yngre än dig, jag har alltså 5 år på mig eftersom du började jogga i år.
Maken tyst för sig själv:- jag glömmer jämt bort det där, att hon har 5 år på sig....
Jag på väg nerför trappan: - I can HEAR you!
Maken: - Yeah yeah. Lyssna nu då: 1-5 mil på en timme!!!!!

Ashole och fan vad bra han är, från storrökare till joggarnisse på ett år. Så himla duktig. Jag låter honom glänsa, han råkar vara värd det. : )

Var dags glimten...

Jag stänger dörren efter mig, joggar iväg. Har med flit mina mörkaste solglasögon på. Där runt krönet är det. Det stora bygget. Liggandes mitt på min rutt, mitt i uppförsbacken. Bygget innebär visslingar, hejarop och allmänt stohej varenda gång jag springer förbi där. För att italienare är sådana. Glada hejjarop, trevliga, uppskattande. Dilemmat är att jag är svenska. Jag har inte lärt mig hantera ens icke personligt smicker (detta är ju obligatoriskt stohej när en kvinna lubbar förbi). Så jag ler genant och ofrivilligt varje gång, till deras stora nöje. En italienska ler inte, tror jag. Här skulle jag behöva input av italienskor. Än idag, efter drygt två år i bella Italia och bella Svizzera rodnar jag varje gång jag får en kommentar på gatan. Och italienarna är som bekant väldigt generösa med sådant. Stort tillägg, understrycket tillägg: på ett extremt icke påhoppande sätt utan gentilt gentlemannamässigt smicker.

Även kvinnor är titt som tätt generösa med smicker till okända. Ok, bortsett från norra italien.

Skön känsla

Det där att övervinna. Jag har aldrig haft den där grundkondisen så många andra verkar ha. Som bara kan snöra på sig joggingskorna efter 2 års uppehåll och ändå utan problem kan lubba 5 kilometer. Jag har aldrig fattat hur det är möjligt. För mig har det inte varit det.

Sedan jag fick ont i ryggen ofta och mycket insåg jag att jag behöver jogga just, enligt massageterapeut. Det hon sa stämmer, det bygger för mig rätt muskler, speciellt terräng löpning. Jag har lyckats. Knäcka den där första "detärnästanomöjligtattorkaochvilja". Jag springer nu 3.5 kilometer i uppförsochnedförsbackar här på berget (brant tro mig) i samma takt. Det tog mig idag 20 minuter. Jag känner magmusklerna jobba både uppåt och nedåt. Jag har klarat att springa minst en gång i veckan, som flest 4, men det hände bara en vecka *S*. Summasumarum det är skönt. Och springer jag på plattmark orkar jag utan probelm 7 kilometer, sen tar det emot igen. Men, resonerar jag, varför skulle jag vilja springa längre än 7 kilometer?

Mentalt foto

När min kamera tänker sluta vara restnoterad så kanske jag igen kan fånga detta:

Liten arm tillhörande liten 7 åring runt liten snart 6 åring högt läsandes en bok liggandes i liten soffa. Fotot skulle även kunna fånga skrattet och allvaret i att läsa en saga för sin lillebror. Lillebrors nöjda look av att bli så ompysslad av storasyster. Storasysters stolta blick att kunna läsa så bra att lillebror nöjt ligger kvar och delar den knäckta koden att kunna läsa utan stopp och hack.

Skulle man vända kameran skulle man få kort av stolta morsan som intensivt lyssnar för att hänga med i den italienska storyn.

Half/half and a little bit of all the halves

Halv engelska, halv svenska, ytismorsa = jag. Gift med halvsvensk, halvest, ytisfarsa .
Barn: ser supersvenska ut (ok mörkblåa ögon istället för ljus ljus blå), orkar inte räkna ut deras trefjärdedelsenheter, beter sig italienskt med svensk touch. Equals our family.

Bella Settembre

Det är dags att signa in mig på en italienska kurs igen. Nu pratar jag italienska, förvisso, men skulle jag skriva ett CV idag skulle där stå god förståelse och medioker (=halvusel?) i tal. Kan man förändra det till att jag stolt kan skriva god förståelse i tal och skrift bör man väl göra det. Hoppas på att det finns en kurs 2 dagar i veckan, någon timme per gång. Som kan ge den där grammatiska säkerheten.

När man ligger i sin bikini på en ljusblå filt på stranden och datumet är 23:e september, barnen badar i det glittrande Maggiore och maken busvisslar utifrån hopptornet för att försäkra sig om att alla ser när han gör bomben, så kan man enkom konstatera att "sei fortunata".

Att sen ta en pizza utomhus vid 18.00 med solen gassande och svettas trots tunt linne får mig som svenska att le, istället för att klaga på värmen. Bella Settembre!

Rotsystem

Om jag skulle ha bokmärkt hur många gånger jag har skrivit om rötter och känslor kring det skulle detta inlägg säkert heta rotsytem 7.

Först nu har jag insett att rotsystemet är internt. Alltså inuti människan. Det handlar om minnen. Känslominnen. Bildminnen. Hemska minnen. Underbara minnen. Det ytliga är inte rotsystem, det är rekvisita. Jag minns doften i farmors gamla hus. Jag minns månen boendes i Etiopien. Jag minns vinden i håret när jag lärde mig cykla i Viksjö. Jag minns känslan i första kärleken. Jag minns alla hus och länder jag har bott i, och de vrån av de hus och länder som betydde mest för mig. Om det var ett knakande golv eller en doft av bullar i köket, havet i Australien eller smala gränder i Paris. All rekvisita syns när jag minns. Att bo på samma ställe är inte ens rotsystem. Mina minnen, min glädje och lärdom utav dem, det är mina rötter.

Moviestar

Min pappa är det. I alla fall kan vi låtsas att han är det. Han blev en dag uppraggad handlandes mat i sin vanliga lilla affär inne i stan. Så har "hans" film premiär ikväll. Det är för underbart att sånt händer. Det var galapremiär i måndags. Lysande recensioner. Tänk att vi numer har en moviestar i familjen, ha ha. Flera gånger har han tagit ledigt från jobbet och filmat. Ha ha. Jag har så svårt att föreställa honom tacka ja till denna förfrågan. Alltså hur han såg ut och vad han kände. Men sa man nej vore man ju knäppt trist : )

Tuppen

Jag är stolt som en tupp. Lilla H har gått utanför vad hon normalt vågar. Jag färglägger inte när jag skriver hur hon växte där och då, hela hon bytte nästan färg och fick en ny min : )

Helt på eget bevåg gjorde hon flera saker hon aldrig tidigare skulle ha gjort.

1. Hon kröp under en låst grind alldeles själv(det gör man bara inte i hennes värld)
2. Hon bad hennes mamma langa över simryggan (även det är olagligt i fröken ordentligs värld)
3. Hon puttade upp en tung glasdörr och mellan oss var nu en låst grind och en tung glasdörr, hon kikade över axlen och såg så liten ut bland alla tonåringar därpåandrasidan *gulp ska hon ändr sig nu*
4. Hon gick och fann ett omklädningsrum, som hon senare berättade var fullt med "stora barn".
5. Hon gick in i simhallen för att leta efter sin fröken
6. Hon var med i en helt ny grupp där hon inte kände någon. På tisdagarna är det med en annan grupp.

Lilla H måste älska att simma!

Hon kom ut först av alla, lilla 7 åringen som simmar med de mellan 8-10 år. Rufsig i håret, ljusgråajeans och jackan över axeln, ryggan på ryggen, med stolt kropps språk skakade hon hand med sin simfröken som rufsade henne i håret. Sen satte hon fart mot mig på andra sidan staketet med det största leendet och glittrande ögon, iklädd en helt ny färg.

Jag slog ihop boken jag läste och rufsade lille O i håret som satt bredvid och kikade i sin bok. Lilla H kom fram och sa:

- Mamma, simma är verkligen superkul. Crawl är bäst.

Sen hoppade hon på cykeln och vinglade hela vägen till bilen. Jag och lille O på skatescootern tillsammans bredvid.

Ibland.....

Fattar jag inte hur vi hamnade här. Om det är en dröm. Hur drömmen blev verklighet. Om den nu är det. Hur gick det liksom till. Att vi bara packade och drog låter ju galet.

Vi är inne på vårt 3:e år utomlands nu och har inga planer på att flytta hem inom kort. Max 3 år sa vi då när vi flyttade ut. Minst 1 år till säger vi nu.

Lejonmamman

har väckts. Usch, gillar bättre "coola lugna" morsan livet...

Wow!

- Bravi! bravissimi! hörde jag mig själv ropa igår kväll, sittandes mitt i salongen på Teatro Dimitri. Det är inte ofta man klappar så länge och hårt i händerna att det kliar och sticker i dem. Igår klappade jag hysteriskt och vi fick 3 extra nummer.

På scen var en violinist, en pianist, en cellist och Nina Corti. Nina Corti som idag måste vara 55. Dessa fyra personer var så duktiga att inte en enda tanke vandrade iväg ifrån salongen en endaste sekund. Jag var trollbunden, de var makalöst fantastiskt begåvade. Nina Corti har en kropp som en 25 åring och måste vara smidigheten personifierad. Tror hon är på turne och kommer till kungliga operan i Sverige inom kort. Tyckte jag läste det där.

Att bo så nära världskända Teatro Dimitri har nu fått mig att inse att jag ska försöka gå dit ofta. Nästa gång ska vi på pantomin med barnen. För er som inte har hört talas om Dimitri känner nog igen honomom jag säger clownen med gluggen och den raka luggen . På teatern fick jag en glimt av studenterna som kommer ifrån hela världen för att gå denna kända teater/pantomin/akrobatik skola och beundrar dessa människor som lever sin dröm. Vill man bli clown hos Dimitri tar det 4 år före dess att man får sin examen...

Teatro Dimitri Sociale

-Would you like to come for a very famous play at the Dimitri theatre with me?

Löd frågan från en mamma på skolan, en italienska.

-Si cerito, molto gentile, log jag då för två veckor sedan.

Det är ikväll, ska bli spännande att umgås med italienska som jag inte känner, roligt och då Dimitri är så känd teater ska det bli roligt att uppleva den med.

Kärlek

Jag älskar barnböcker. Jag blir lycklig när jag får strosa i en barnboksaffär. Det luktar sagor, alla bilder ger inblick i ens egen fantasivärld. Jag vill inget hellre än att sätta mig ner på en kudde på golvet och bläddra.

Tre, bara tre kom jag ut med. Jag höll hårt i fingrarna. "La Svizzera in un libro", superbra för mig med, om Schweiz helt enkelt. Barnen frågar jämt om olika länder och vi kör ofta en lek där man ska säga saker om ett speciellt land.

De andra två var "Max & Lara Investigatori privati" I Diamanti scomparsi" samt "Mistero in albergo" alltså Martin Widmarks Lasse-Maja böcker! Tyckte det var ok och rätt finurligt att Lasse och Maja blev Max och Lara. Om Lasse nu är ok med att Lara är en tjej och Maja med att Max är en kille :) Andra namn kunde ju annars vara Ludovigo och Maya *S*

Utmärkelse

Oscars och guldknappar släng er i väggen. Jag har nämligen fått min egen utmärkelse, som en klar överraskning och med motiveringen : X du har fått en utmärkelse av oss här på XXX att du är Europas bästa xxxxxxxx inom xxxx! Tjohoo!!!! Egoboost. :)

Men var är min staty!? FÅR man inget, som lille O skulle ha sagt. Bara äran!!?? Inte ens en liten påse Ahlgrens bilar med posten?......Dai :)

Hopp i generationer

Visst är det så. Att mycket hoppar en generation. T ex min mamma målar jättefint, jag kan inte måla för mitt liv. Hon sjunger jättefint med. Jag kan enkom kraxa. Lilla H hon kan sjunga fint, lille O har musik i blodet. Lilla H och O älskar att måla och rita och pyssla. Jag handlar spännande material och pennor, de kreerar. Jag tycker det är häftigt att se. Jag den hopplösa i detta fall *S*

Var dags glimten

Nej, det kändes inte så bra idag att lämna lille O. Han såg inte glad ut, utan att han klagade. Dessutom frågade maestran om han trivdes bra. Ja sa jag, av vad han berättar. Och vad är din uppfattning undrade jag vidare. Jo bra sa hon, han är lite snackig bara. Jaha sa jag, han är ju 5 år fortfarande så inte så konstigt i min värld. Det svarade hon inte på. Typiskt mig att alltid köra helt raka puckar. Ska verkligen förhöra mig ikväll, om lille O är på svara på frågor humör.

Lättnad...

Jag har sen ett tag sedan klippt av mig håret. Numer är det en lång page fast mer happening/vild än så. Jag trivs så bra och inser att detta är "min look", lite mer sportig, lite mer intesåfemininsomlångtlångt. Det är jag, så här såg jag alltid ut förr och trivs bäst i. Är det inte konstigt att en frisyr kan få en mer i balans med sig själv :)

Språk injektion

Minns så väl lille O:s kommentar en dag efter det att han gått på dagis i Italien i en vecka.

-Mamma de HÖR inte på vad jag säger!!!

Han talade ju svenska såklart, något annat visste han ju inte...

Lille O nu känner jag något liknande, om än mycket senare....:

-Jag orkar inte HÖRA italienska mer. Same but different.

Förvånade mig själv över hur jag suckade när jag slog på radion nyss, italiano italiano. Frustation av att inte hänga med.... Även om jag förstår så mycket har jag långt kvar.

Barnen ler åt oss när vi pratar italienska. Min grammatik verkar ok i stort men lilla H säger -Mamma du låter som en proprio svenska när du pratar italienska! Men..... jag ÄR ju det. Bara för att du kan vara språk kameliont utan att det är den minsta ansträngning, har man ibland lust att svara :). Jösses, barn har fantastiska förmågor! Man borde introducera flera språk till barn, de klarar det utan minsta frågetecken kring grammatik och får perfekt uttal.

Fem

Från och med idag blir vi fem i vår familj... I alla fall ett tag. Barnen förväntansfulla jag känner mig bara lugn och nöjd, men klart lite spännande blir det ju. Hit kommer en tjej vars mamma jag känner, hon är 19 i november, hon har önskat sig att få läsa italienska. Det ska hon göra nu!

Noterat, tänkt, hört och läst

Lilla H och lille O talar oftare och oftare italienska med varandra. Det verkar gå fortare.

Lilla H och lille O säger aldrig ordet sakna, de säger:

-Mamma jag -"mankar" den.
-Saknar du den?
-Mm, den "mankas" i mitt rum.
-Den finns inte i ditt rum?
-Den MANKAS, ok?
-Den saknas, säger du.
-Mamma, sluta säga snakna, den snaknas, nöjd?

Det får mig att tänka på att de båda säger snappla av, istället för att slappna av. Och att de rabblar alfabetet utan att säga J och K och L. Eller glömmer de bara L:et. Minns inte vilka bokstäver det är nu som italienarna uteslutit förutom åäö såklart, dessa 3 internationella bokstäver. Undra hur länge vi behåller dem i svenskan. Om det blir så framöver att man inte bara mailledes läser angkvist och thastrom. Antagligen långt före italienarna får för sig att ta med åäö i sin vulgäritalienska i alla fall. Jo det heter så, den "moderna italienskan" heter vackert nog (ehm) vulgäritalienska. Så motsägelsefullt namn sett till hur det låter. ; )

Något "mankades" helt klart hos den som döpte italinskan född ur latinet till vulgär.

Var dags glimten...

idag har jag först skrattat och sen gråtit.

Cara, bli frisk. "Miloner miloner" snabbt.

Ny medlem i idol juryn

Kommentarer som

-MÄ vad ÄCKLIGT han sjunger!
-Fyy ta bort människan,
-NEJ den är verkligen inte hörbar (*S*)
till:
-Nu räcker det för mig...

har kvalificerat lille super musik intresserade O till en given plats i idoljuryn. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men varje fälld kommentar verkar komma bara, flyger ut, som Khirstis :O

Och precis som Khirsti så ler han ibland stort och säger;

-JEJ certamente en guldbiljett!!!

Var dags glimten

Bruuuum.......

(Ok, ska sluta snart, snart :))

Rätt nöjd...

Minimalistiskt men lite färg ändå? Ganska ok här inne nu, eller vad tycks? Blev lite trött på bara grått och vitt.

Sitemetern...

försvann när jag uppdaterade min blogg. Suck. Minns inte hur man gjorde för att få dit den igen, har heller inte tid att ta reda på det. Eller lust. Måste köra bil idag, hela dan. Ok, önsketänkande. Efter jobbet då. Ska sluta tjata om min ögonsten. Snart.

Crazy wasy Io

Jag har köpt en cab.

Frestelsen över prislappen övertog förnuftet.

En andra bil skulle vi ju ha.
Vart annars om inte här? Om man talar Cab alltså.

Inte vilken som helst heller.

HE he.

Jag är TOTALT galen.

Skön känsla faktiskt.

Galenhet känns inte helt fel när vinden susar i håret och läpparna dras bakåt i ett konstant leende. Jante flyger bort i vinden. Enormt bra.

Iallafall gjorde han det idag.

Host host.

BRRRRRRRRUUUUUM

MÄ, kan man inte skriva rubriker nu?

Svårt att byta mall och få det att fungera att skriva nya inlägg, verkar det som. Har försökt flertal gånger idag. Kanske nu?

Memorylane

Här gick jag som barn, en stund. Världen är stor och ska upptäckas fick jag lära mig, det har jag efterlevt *S* Blodad tand, på gott och ont heter det. Vad är det onda med att "ta del av" flera delar av världen egentligen?

I teorins värld just nu, skulle våra barn kunna bli elever vid samma skola, jag som inte har några rötter kan ändå kanske sy ihop några?

Rötter är för mig inte så viktigt har jag insett, annat har ersatt viktigheten i det, jag tillhör ändå.

"Tänk, det finns folk som bott i samma hus hela sin uppväxt" slog det mig för 12 år sedan när jag träffade maken som är född och uppvuxen i samma lägenhet mitt i Stockholm. Han skrattade åt min spontanta kommentar, det är ju liksom självklart. Men ändå, i min värld, så udda.

Omkullkastning

Fast ändå så känns det inte, det känns som en kombination av möjlighet och stor omställning, så känns det.

Vi har fått en ny fråga, out of the blue. Kan vi tänka oss att bo i England eller USA from hösten 2008?

En miljon tankar och känslor. Frågan blir hängande till januari och svaret likaså.

Jaha....

Vad ska jag skriva idag då?

Liten glimt inåt: -Jag känner mig glad!!! För allt och inget speciellt :)

Lille O verkar gilla att vara skolbarn, lilla H är stört skön just nu,. Jag är med rätt skön just nu, ha ha : )

Maken är saknad, längtar till lördag kväll.

Barnen och jag har bestämt oss för att gå ut och äta ikväll på Di Vino, hoppa på studsmatta och ta en promis längs vattnet. Domani, barnkalas och bad i Cats pool. Livet är tufft just nu ; )

Bello O

Känslominnen är nog de största av minnen. Lille O såg Davide gråta imorse, han ville inte lämna sin mamma och vara i skolan. Normalt, de är små och han är helt ny, som de fleste i O:s klass. Lille O går fram och säger -ciao amico, voi andare con me? (Hej kompis, vill du gå med mig?)

Davide torkade tårarna. Lille O tog hans hand. Tårarna återkom för lille D när mamman sa hejdå och O sa -Non ti preoccoparti, oggi che gymnastica! (Tänk inte på det tror jag det betyder, idag är det gymnastik!)

Jag, nunnan C och mamman bara log. Jag är stolt lille O och säker på att du minns dina första dagar både på skola 1 och 2.

Lyx

Dunk dunk dunk. Horisontallt läge. Slutna ögon. Svullet och ont.

Det har varit mycket av det sedan början av augusti. Idag igen. Inte van med huvudvärk. Inte heller van att inte kunna justera min syn så att jag kan se och perfekt. 8 augusti gjorde jag det jag drömt om länge. La mig och stirrade i laserstrålen. Vansinne tänkte jag när jag fokuserade på det röda ljuset, när de spolade vatten i ögat och ett ljusspel aldrig igen att skåda uppenbarade sig. Ok det sista var nog det enda positiva med den operationen där och då :)

Jag såg inge på 3 dagar, vilket skrämmer den bäste. Svullen och ont ont. Efter 2 veckor såg jag perfekt på mitt vänstra öga och idag IDAG drygt 4 veckor senare ser jag även perfekt på mitt högra! Finalmente kan jag förstå att huvudvärken kommer att försvinna, att mina ögon är synkade synmässigt, nu är det enkom för hjärnan att inse (ha ha) att jag kan se varje morgon. Bara att kunna läsa av väckarklockan är en gåva. Att se perfekt är lyx...

- jag kan se, tjohoo!

Mamma Pappa

Det slår mig att våra barn säger mamma och pappa på italienskt vis. A:na har ändrats. Pappino och Mammino kommer också ibland, tillsammans med ti voglio tanto bene.

Fler och fler italienska ord smyger sig in i svenskan. Även maken och jag smyger in dem. Sen skärper vi oss och talar perfekt svenska, men så ska man säga något snabbt och då blandar vi patetiskt nog både in engelska och italienska, om vi ska återge någon konversation vi har haft med någon på italienska eller engelska. Inte konstigt egentligen. Men intressant hur språkfiltrerna nu inte är helt separerade utan lägger sig över varandra och pendlar rapidfort mellan engelska/italienska och svenska.

Bye bye and goodmorning

Hej då pappa säger en liten röst ifrån vår dubbelsäng 06.00, med stängda ögon. En timme senare ringer make och försäkrar sig om att vi faktiskt orkade upp ur sängen. Maken på väg till Malpensa och Stockholm.

Undra hur länge till barnen kan gå till skolan i shorts och linne, solen gassar, igår var det 33 grader mitt på dagen. Imorse enkom 17 grader, vi frös i skuggan. Vårt blod måste ha blivit tunnare, mer italienskt ; )

Onsdagar är halvdagar. Igår testades simning. Lilla H har tydligen väldigt bra simteknik i 3 av 4 simsätt och simskolan vill gärna ha henne i ett litet simlag. Lilla H har har inte bestämt sig. Igår frös hon efter 20 minuter och gick sonika upp.

Idag är det kör. Igen lilla H, få se vad hon tycker om det. Tur att man får prova på 3 gånger innan man bestämmer sig. -Och du O, vill du göra något. -Ja, spela fiol. Sen ångrar jag mig hela tiden om allt annat. Och det gör han. Så vi har bestämt oss för att han får önska en aktivitet hett innan han börjar.

Var dags glimten

Upptagen, har inte tid, kan inte riktigt lyssna klart, är redan på väg. Antar att det är spännande att vara 7 år :)

Skolan

var toppen tyckte både H och O. So far so good :)

Nu inte sen

vill jag veta hur det är att för H vara tillbaka i skolan och lille O att gå sin första dag! Ack jag otåliga morsa...

Lilla H stod redo i hallen före dess att hennes kompisar kommit in, klockan ringde och hon är enormt "lydig" och stannade där och bytte skor etc. Samtidigt trottade Lille O upp hand i hand med Jessica till la prima, maken följde med, kameror blixtrade som om det var röda mattan people :) vilket de är, denna första skoldag konstaterade rektorn.

Hökmamman kikade på väg till ettans klassrum in i tvåans, där satt hon på en rad av 4 längst ut och bredvid en ny tjej, Sabrina. Leendes men man riktigt ser hur försiktig hon är i kontakter i början. Lilla smulan som ändå är en av de starkaste jag känner är så enormt relationsförsiktig med andra barn, även de hon känt nu i ett år.

Lille O smajlade stort. Vi skakade hand med hans fröken och önskade en trevlig dag. Skolan har börjat och det är 25 grader i skuggan, indiansommar frågade jag, nej då senora L, sommaren är bara inte slut fick jag till svar och mindes plötsligt att detta är vår tredje (!) september som utflyttade och alla har varit varma.

Cyklar och rollerblades

Är det inte lustigt. Hur glad man blir av att för första gången klara av något är en sak som inte går att förringa men ännu större känns det som att det är när ens barn gör det. Man upplever sina egna känslominnen från barndomen och dubbelt upp blir glädjen när ens barn fullkomligen spritter av glädje över det nyvunna. Lille O lärde sig igår att cykla! Han körde iväg och skrattade rakt ut. Han har alltid haft nära till skratt men varje gång slår det hur härligt det är att höra och hur smittsamt det är.

Lilla H mulnade. Man riktigt såg "f*n min lillebror lärde sig före mig" tankarna på hennes min. Men jag måste säga att trots det var hon tapper med beröm. Hon har nästan grejat det. Nästan. Sen att cykla på en cykel utan fotbroms är inte så lätt, speciellt som vi förstod senare att vi glömt berätta att det finns en handbroms.....

Vi drar ofta ner till den stora sportsarenan som är känd här i Schweiz, sprillans ny och en känsla av OS arena, fast utan själva publikplatserna. Den ligger nära oss och har allt man kan önska samt en strand då man sportat färdigt. Vi har blivit rätt sportiga på sistonde, eller senaste året, inte helt självklart för oss som gillat pill i naveln mer. Lilla H rollerbladar (hon är fenomenal på det) med sin pappa. Lille O cyklar och jag lubbar efter och försöker få med picnic och eventuellt parera fallande barn på cykel. Men så kom vi på att rollerblades och halvtaskig cykelförmåga går ihop. Maken bladar med en liten cykel mellan benen och tar emot vid eventuellt fall :) Jag kan alltså jogga eller sätta på mig rollerblades jag med, ah, livet blev "jämlikt" igen *S*

Videokameran är fulladdad, skolväskorna packade, nytvättade barn och kläder ligger i och invid sängen och sussar inför första skoldagen! Förväntansfull ettagluttare somnade tillslut...

Domani, imorgon tror jag att jag ska göra något fullkomligt galet och som jag aldrig förut gjort!

Svenskar i sitt esse

Strålande sol, mjuka kuddar i stora breda utesoffor, bord med frukt och vatten, poolen. Vi turas om att vara sjöbjörnar maken och jag. Barnskratt.

Lätt lunch, det är ju apvarmt, ingen viking kan trycka i sig pasta då. Kepsar på, maken riggar cyklar på biltaket. Här ska ner på platt mark och cyklas. Våra små har bara ett fåtal gånger satt sig på en cykel. Som svensk är det ju hemskt att inte lära barnen att cykla vid 5. Vi är alltså hemska genitori, men som nu har ett helg projekt: cykling.

Ikväll svensk TV och godsaker i magen. Imorgon flyttar våra bästa vänner från Como till Lugano invid oss. Vi ska fira!