Bye bye

Ebbat ut har bloggen gjort. Av naturliga skäl. De som följt bloggen vet att den handlade om vårt utlandsäventyr. Våra 4 utlandsår. Att flytta ut med barnen. Nytt språk. Ny vardag. Att våga leva en dröm.

Vi bor i Stockholm igen. Det känns bra. Jag är förvånad över hur flexibel barnen är och nästan lika förvånad över hur anpassningsbar jag själv är. Allt känns bra.

Bye bye bloggen. Den blir snart en blok, som jag alltid sagt, den är till barnen. Så att de kan läsa allt om hur de lärde sig italienska, deras tankar och min bild av hur vi hade det.

Puss och kram och kärlek hela dan. Till er alla!

Se så rör på sig

Jag joggar. Och det är skönt. Tänk att man kommer på det först efter att ha fött 3 barn. Att man klarar att byga upp kondition alltså. Och alla som fött barn förstår vad jag menar. Efter förlossning hajjar man vad man är kapabel till.

Jag joggade Vårruset samma dag som jag landade på Arlanda efter en helt sömnlös natt och efter tittat på dotter dansa på fritidsfest. Hann knappt byta om ens. Jag lubbade så gott jag kunde. Helt otränad. Sprang på 34 minuter och hade mina 4 bästa fans vid mållinjen.

Så har jag en ny affärsidé. Det är bra att röra på sig. Man mår bra av det. Man kläcker nötter då.

Nästa år tänker jag springa tjejmilen! Ha!

Ut genom fönstret

Det berikar verkligen så mycket. Att få ögonöppnare. Att få chansen att på riktigt möta andra kulturer. På så sätt är jag jäkligt rik, jag har bott utomlands både som barn och vuxen.

Man blir inte bara rik på kultur man blir mer ödmjuk och slopar fördom efter fördom. Även de man inte trodde sig ha.

Att bli stadsbo har berikat igen. Jag ville bo här. L'get är guld. Tycker jag. Men var lite rädd för att känna att det var fintikanten. Det är det inte. Det är det inte. Det är jäkligt lättsnackat hög service och inte alls finfint.

I dont know....

Vi har precis spenderat en vecka i Schweiz. På semester denna gång. Ja jag vet. Vi flyttade ju precis! Det var hur som haver bara ljuvligt och inte sentimentalt. Det kanske är för tidigt för det iofs. Bruna och utvilade och barnen har gått en dag i sin gamla skola med. Porte aperte. Öppna dörrar för dem där borta. Underbart.

Varmt som sjutton var det med. Vi lämnade + 35 grader och drog direkt till fritidsfest och sen till vårruset. Jag sprang in på 34 minuter. Trots heshet och allmän sovbrist. Glad för det. Mina fyra bästa fans stod vid mållinjen med ros och pepp. Så fina.

Jag vet inte. Ska jag fortsätta blogga? Det känns inte som om det kommer naturligt längre. Jag är hemma nu. Det kändes som om vi aklimatiserade oss direkt. Inte alls svårt. Som jag trodde. Kanske för att vi beslutade oss för att göra nytt. Flytta ifrån hus och förort in till city. Kanske.

Challenges

Det är en utmaning att downsiza. Det är en utmaning att få plats. Det är en utmaning att se och finna smarta compact living idéer.

Vi packar upp. Vi funderar. Vi nyttjar det höga taket. Vi funderar lite till. Däremellan målar jag vitt. Vita väggar och färg på tavlor och kuddar, mattor och om man vill möbler. Men väggar ska vara vita. Om man frågar mig.

Jobbar gör jag bara i nödfall. På måndag ska vi till dietist jag och piccolo. Så har vi börjat med matkomfort.se. Fan vilken fröjd att få äta restaurangmat hemma. Vi har gjort veckoschema med. På vilka som städar vart och när och vem som lagar mat med vem.

Valborg

Jag njuter, fullkomligen och helhjärtat av lägenheten. Av stan. Vi har ett pilträd precis utanför kök och sovrum, den är så fantastisk illgrön och vajjande och jag kastar slängkyssar i tanken åt den.

Imorgon ska maken jag och de tre barnen samt min brorsdotter fira Valborg i lugnets tecken. Vi ska till Skansen och titta på mösspåtagningen. Vi ska lyssna till kören sjunga "Vintern rasar". Vi kikar på björnkidsen med och rider en liten tur. Sen tar vi med oss pizza hem. Rödvinet står på rad i givakt hemimporterat från bella Italia. Det blir nog en fin soldat som får luftas. Bara jag och maken efter 20.00 då tystnaden ska infinna sig ser vi fram emot. Vi gillar varann :)

Idag har jag jobbat. Maken har varit pappaledig. Vi har delat upp veckorna helt solidariskt. Man blir visare. Och vi njuter av vår minsting mer än jag någonsin kunde ana. Att maken och piccolino kan vara hemma men på mitt kontor för att ammas inom 5 minuter känns som en gåva.

Blåljus

I lördags var det stora upp packar dagen. Maken körde lilla H och lille O till gamla vänner. Vi planerade att lille M skulle leka glatt på golvet medan låda efter låda skulle tömmas och gamla ting skulle finna nya platser att vara på.

Det började med att jag gav lille M gröt för första gången. Tänkte att nu minsann är det dags att börja äta lite. 7 skedar gick in mer eller mindre. Det gick 3 minuter. Sen svullnade halsen upp, han blev röd i ansiktet och slet och drog i skinnet runt halsen. Han blev full av utslag som liknade blåsor. Han grät inte utan ropade mer på hjälp. Han var vaken men blundade. Skorrade och ropade. Jag slet upp honom ur stolen.

Jag fick mild panik. Ringde maken. Som sa att jag skulle ringa 112. Ringde 112. De skickade en ambulans direkt för att p åplats bedöma om vi behövde akut läkarvård. Minutrarna som gick var enormt jobbiga. Jag lyssnade till andningen, talade med akutsköterskan i telefonen när jag kunde. Sa till alla mina sinnen att skärpa till sig. Att inte bryta ihop. Bara rapportera, lyssna försöka lindra.

Ambulansen sa att vi måste in direkt. Han andades inte bra. Nej, jag visste ju det. De sa nu blir det åka av, bara så du vet. Mina ben flög omkring i ambulansen. Jag grät då. Då fanns det ju andra som hade sina sinnen i fullt bruk. Lille M fick andas luftvidgande och blev alldeles lugn.

Vi fick ypperlig hjälp. Trots att vi inte fanns bokförda i systemen eller då M inte ens hade svenskt personnummer. Nu vet vi varför han haft eksem. Allt hänger ihop. Mest troligt är han mjölkprotein allergiker. Men vi väntar såklart på utredning.

On the top of things...

Allt är toppen. Skolan, lägenheten jag köpte osedd, läget, känslan......

Fast en del mardrömsgrejer har hänt. Får återkomma om ambulansfärden med lille M och med en trist bagatell i det stora hela när vår italienska handgjorda TVbänk som vi betalat hiskeligt för damp i golvet då flyttfirmans starke Pers händer var aningens svettiga och slant....

Alive and flytting

Vi lever. Det var bara det.

Och att jag tyckte Sverige sög när ingen hjälpte mamman med babybjörnen med baby i och två små barn bredvid vid bagagebandet. Fast flygresan gick toppen. Jag och de tre små rockade.

Flyttfirman är en dag sen. Man orkar ju inte ens bli förbannad.

Skolan är med beröm godkänd. Phu. Det var en jobbig nervös söndag och en fantastisk måndag. Fantastisk. Vilket välkommande.

Så har jag skrattat mycket och skällt mycket sen jag landade. Måste säga att jag so far träffat himla sköna härliga karaktärer. Svenskar är kul ju! Speciellt hon på skatteverket. Jo faktiskt.

Så har vi köpt nya sängar jag och maken. Vi har blivit vuxna och sover snart i en 180 säng. Det var på tiden kan man säga. Det är rea på Stalands möbler. Och ingen dålig sådan heller!

Så satte vi kaffet i halsen

Jag skulle kunnat ha skrivit what the fuck i rubriken med. För det var vad jag sa. När flyttfirman nyss ringde oss och sa "Vi ses klockan 14.00!" En klämkäck jäkel. "Javisst, ok, 14.00 på fredag, min man tar emot" "Fredag!? Nej idag!"

Så tänkte jag. Fan vilket roligt sista inlägg härifrån. Så många gånger som jag skrivit om hur underbart oorganiserade italienarna är. Det fick jag äta upp nu. Det är en svensk flyttfirma. Eller.....är det vi som blivit italienska och helt förträngt....

Arrivederci

Barnen leker hos Celine och Martina. Får sms och samtal hela tiden. Alla vill bjuda in och leka. Fina vänner. Fina människor. Cath hämtar våra barn ikväll och tar hem dem till sig. Deras barn vill också leka. Där sover de och imorgon kör jag dem till andra vänner. En fick vi tacka nej tack till.

Jag vill också leka. Men jag organiserar och packar. Jobbar och leker med bebis. Allt i en salig röra.

Äntligen är det vår sa Celines pappa imorse. Det är 22 grader i skuggan. Jag tycker det är sommar. Barnen badar i deras pool och känner jag dem rätt kommer de inte upp frivilligt.

Lilla H vill inte bo i lägenhet. Jag försöker med smoothtalk hur kul stadsliv kan vara. Sen gav jag mig. Hon är för vis. Hon vet vad hon vill. Men ändå, kanske kommer hon att gilla det.

De är helt på om att flytta. Vi umgås med våra vänner varje kväll. Har inte lagat middag på flera dagar.

Jag tänker gå ut i solen nu. En liten stund bara. Vila ögonen på Lago Maggiore och njuta. Om två dagar är vi hemvändare.

Moments and life moves on

Lille M har fått en gudmor. Vi grät båda två. Det var ett fint ögonblick.

Värmen kommer och går. Lika så insikter. Tänk. Vi har uppfyllt en stor dröm. Att flytta utomlands, till Italien. Att det sen blev Schweiz vet vi inte riktigt hur det gick till. Men vi har nu i snart 3 år bott i denna vackra miljö. Omringade av italienska och alper, av vatten och av blomstrande färg fyrverkri. Också ett magiskt år i Como. Som för alltid finns i mitt hjärta. My place.

Vi flyttade ut modiga. Vi kommer hem visare, mognare och rikare på erfarenheter och liv. Vi var fyra när vi flyttade ut. Nu är vi fem.

Jag har fått nya glasögon. Det är inte svårt att skriva under på att man värderar annorlunda efter några utlandsår. Värderar nytt. Och hur mycket mer man värderar det man tidigare tog för givet. Glasögonen har nu vidvinkellinser. Och det är ganska befriande. Små saker som jag brydde mig om tidigare, små energitjuvar är helt väck. Jag vet inte hur mycket jag har förändrats. Men jag vet att jag har det. Jag känner mig lugnare och så fanatiskt nöjd. Jag jagar inte längre. I alla fall inte just nu.

Givetvis har vi fler drömmar vi vill uppfylla. Vissa små. Andra större.

Överväldigande...

Presenter, böcker, avskedsfester, collage och fina fina kommentarer och varma kramar på skolan. Sista dagen idag. Fina betyg och nintendo förbud ändå. Man får inte slåss. Inte ens lite. Usch, jag är en strega.

Jag har bakat kärleksmums i oändlighet mitt emellan packning, administrationen med alla uppsägningar och utsrkivning och Matteo samt mitt jobb. Dygnets 24 timmar utnyttjas till fullo. På så sätt att Matteo inte sover. Han bara kliar sig. Nu testar jag att sluta med mjölk. Tänk om.

8 dagar tills vi reser hem. Hemvänder. Har barnen hajjat det?

Ni skulle inte tro det om jag sa det, jag kan knappt tro det själv, men.....mitt i allt har vi gäster. Vänner från förr, som bara damp in och inte verkar vilja resa hem igen.

Hjälp

Mamma. Mia. Inte ens två veckor kvar. Bara 11 dagar. Hjälp!

Ser fram emot och vill stanna tiden, i samma mening vill jag uttrycka det men kan inte. Sitter i vår lilla fantastiska trädgård en liten stund. Jag låter solen pricka mina kinder. För fräknar har jag fått efter graviditeten! Och så blev jag övertalatd i morse. I frisörstolen. SLÄNG PLATTÅNGEN. Stay curly. Så nu är jag komikerns syrra igen. Som de skrattade vid poolen i våras när jag dök ner med platt hår och kom upp med stora lockar. Det är Björn ju. Sa de andra svenskarna helt oblygt. Fast såklart är jag inte Björn. För första gången på länge är jag väl jag. Lockigare och rockigare kommer jag hem. Maken sa shit jag har en ny fru. Han sa det uppskattande. Tur för honom. För mitt svar blev " du din nya fru behöver nya kläder by the way". Hade han inte sagt det uppskattande hade jag dragit på semester en vecka och så hade packningen vips varit hans problem. Jag anar PMS vibbar hos mig själv. Är lite på krigsstigen idag. Stress stavas det nog. Om det inte är PMS. Jag är inte så PMSig normalt. Men just nu är inget normalt. När jag känner efter. Tänka efter kan jag inte. Det känns som om det är fullt därinne. Och rörigt härute.

Så har jag bakat kärleksmums mitt i allt stök. Why not. En craving fick ta plats. Lille Matteo ligger på en tjock file i trädgården med tshirt och skrattar åt en tunkika som vajar under parasollen.

Imorgon har vi farwell party. Nu ska jag åka och handla flera lådor med vitt vin. Och då menar jag inte tetra lådor. Nej för fan. Den vita röda gröna flaggan har helt färgat mig där. Vin i tetra. Jag må vara lockigare och rockigare men även fin i kanten när det handlar om vin. Ha.

(Det där Ha bara flög ut...)

Sockerärtsgrönt

Igår var jag med ena danskskallan på den berömda outleten. Ah... Jisses, där kan man shoppa! Men jag nöjde mig med att köpa ett par ärtgröna moccasiner (läs klassiska seglarskor) i finaste skinn. Det höll på att bli ett par blå dito ifrån PRADA. Men det blev Bagatti och ett par svarta sandaler med hälgömmare (mina hälar är inte vackra, tack för att det finns sandaler med skinnlapp där bak!) för halva priset av PRADA pjucken.

Så lite petit bateau till barnen. Det är bara så att deras mjuka små bomullsplagg är något jag älskar. Underkläder ska vara så där mjuka på små mjuka barnkroppar. (och fint är att storlek 14 år passar mig och mjukaste linnena att ha under fick även jag).

Och jag vet att det är mäkta italienskt att ha underlinnen, och ack så skönt....

Danskskallar

De e fö fan int klokt. Ja taler dansk.

Idag har jag hört mig själv säga: "Ja men de e gott". Så har jag sagt och säger ofta "De blir perfekt" och i kväll sa dottra "kan jag be å få en till potat"

De e fö fan int svensk!!!!

Varför svenskar emigrerar till södra europa

Previsione per Locarno

©MeteoSvizzera, 01.04.2009, 09:55

Sole tutti giorni

Gi, 02.04. 18 C bara sol
Ve, 03.04. 18 C bara sol
Sa, 04.04. 21 C bara sol
Do, 05.04.23 C bara sol
Lu, 06.04.22 C bara sol

Ånger

Jag skrev det där om stay hungry stay foolish. Så kom maken hem mitt i nassen. Jag viskade stora bokstäver i hans öra: SYDNEY! Han sa ja. Nu styr vi om flyttlasset!

Yesright you are: Om man läser etiketten och är född här förstår man direkt. Här får man nämligen inte ljuga första april men man får en fisk på ryggen" :) Men ha! kul att jag fick ngn att undra iaf :D

Livet

Jag läser nu på kvällen en blogg jag följt ganska så länge. Jag minns inte hur jag hamnade hos henne. I går natt gick hon bort. Fina krigarprinsessa. Jag har så svårt att tro det. Mina tankar går spridda. Till fina Sabina, till hennes kära och till min barndomsväninna som kämpade samma sjukdom men som somnade in för många år sedan.

Jag måste dra mig tillbaka till mitt eget nuet. Jag njuter mycket av livet men känner i stunder som dessa att jag vill pressa ut mer. Allt. Stay hungry stay foolish. I de fyra orden finns mycket att läsa ut och ju äldre jag blir desto bättre lyckas jag. Desto mer vill jag.

Stay hungry stay foolish.

Tre små troll

Jag sov inte många sammanhängande minuter i natt. Lille M kliar och kliar sig. Skitdumma eksem. Jag glömde ställa om klockan på mobilen, så larmet ringde för sent. För självklart somnade jag in gott ca 06.30. Jag och de tre små barnen klev upp 07.30 men hann ändå alla äta en relativt lugn fruktost, klä oss och borsta ut trollhåret. Det var som om minutrarna var extra långa i morse.

Så satt de där. Alla tre med extra yvigt hår på den lilla vita puffen, framför tv:n medan morsan serverade mackor och te. Håret deras stod på ända. Vi tvättade det ju igår men eftersom de var så himla beslutsamma om att inte blåsa håret efteråt lät jag det gå. Det var liksom lagom kaos med att natta tre små barn allena efter bad och stök. De fnittrade ända in i sömnen. Förstod aldrig varför.

Tillbaka till trollhåret. Jag var bara tvungen att ta en bild. Men givetvis var batterierna döda. Givetvis. Så jag brände fast bilden på näthinnan. Liten mosig M i famnen på lille O, benen var det lite så där med, en åt ena hållet, den andra under kroppen. Men det såg inte O och lille M verkade inte minsta bekymrad, han såg på tv med sna älskade syskon. Lilla H invid, med armen om sina bröder. Håret på alla tre, rakt upp. Damn vad söta de är. De små trollen.

Family and friends

I en salig mix hela helgen. Inte en lugn sekund faktiskt. Huset huller om buller och möbler som plockas ut och får nya hem. Mat som lagas och bord som dukas om och om igen. Barna röster skratt och allvar. Helgen är slut men vi vann en timme. Den timmen ska jag sitta och dricka te och förbereda mig för en skriknatt. Sorry Matteo men det är slut med nattamacka nu. Slut sa mamma. Om du inte tänker skrika alltför länge. Då kanske jag ger mig. Trots att jag bestämt mig. Trötthet och björntjänster är ju ofta förenade. Men vafasiken. Klart vi klarar det.

Countdown

Pratade nyss med min fina väninna. Insåg att vi bara bor här i 20 dagar till. Bara 20 dagar till. Bara 20 dagar tills jag och de tre små knoddarna boardar ett plan med en one way ticket i handen. Imorgon är det bara 19 dagar. Jag har snöat in på detta.

Jag insåg att vi kan träffas hur mycket som helst. Hon sa: en dag varje vecka sätter vi upp en dejt. Hur fantastiskt är inte det!

Jag har två fina som jag känt sen mannaminne som vi alla har varsinn trea. Ok en fick trean och tvåan samtidigt. Alla små bebbar födda mer eller mindre samtidigt. Nej, en kommer när som helst. Men det känns som nyss Matteo satte fötterna på jorden. Har ni för den delen tänkt på att det blåser inte på månen, det står ju så i alla böcker. Men när amerikanerna satte ner sin flagga blåste det på den. Den vajjade så där fint. Snart sätter vi iallafall ner vår flagga på svensk mark. En multicolore flagga tror jag det blir.

Jag har en svärmor

Som man kan sitta och lyssna till timme efter timme. Krypa upp i soffan linda in sig i en filt och och orden tar en till en annan värld. Bara babyskrik drar mig tillbaka igen. Hennes liv borde dokumenteras. Jag önskar att jag kunde det.

Den skrattande babyn

Så känns det. Efter det att föräldrarna hajjat att han har exsem och behandlat dem förvandlades han till den gladaste "lille skit" jag mött. Han bubblar av skratt. Behöver bara få en blick så hör man babyhesa skrattet bubbla upp. 4 månader och stark som Bamse med. Och älskar att kika i (på) böcker. En superhero alltså!

Countdown

Det känns som om mina rötter just nu hänger i luften.

Uppochnervända världen

Allt är galet. Allt känns galet.

Galet sorgligt och härligt galet så har jag idag bokat mig och våra tre små kids på ett plan till Stockholm. En enkelbiljett. Home ticket. No return.

Öppna ett skåp hemma hos var dags glimtarfamiljen och du ser perfekt ordning. Det med känns galet härligt och galet ovanligt. Vi kommer hinna. Det är jag idag övertygad om.

Jag ringer försäkringskassan. Ser fram emot delad mamma och pappaledighet väl hemma. Sverige är galet pissdålig på effektiv hantering av återvändande landsmän. Ja faktiskt. Det tar TRE månader eller har man otur som handläggaren sa FYRA att bli inskriven i försäkringskassan och Sverige igen. Fast man är svensk med svenska personnummer.

Jag ser mig och våra tre kids uppradade på skatteverket samma dag som vi landar på svensk mark. För vi måste dit den dagen in persona. Annars får de inte börja skolan. Ändå tar folkbokföringen tid den med. Titta. Det blev pajkastning på Sverige. Det måste jag kanske sluta med.

Det tog 4 månader för Matteo att få ett födelsebevis i Schweiz. Men här är vi ändå ytisar. På något sätt accepterar jag det bättre.

Vilka jäkla skitungar!

Lille O: Jobbar du mamma?
Jag: Inte direkt, läser mail, men andra mail, inte jobbmail.
Lille O: Vad står det?
Jag: Att jag inte vann skrivartävlingen, ej heller bland de 20 bästa.
Lille O: Vilka jäkla skitungar!!!!!!! Du som är så bra! Fina mamma.

Packelipack

Vi vänder på varje pinal. I love downsizing. Lilla H har inte så många pinaler. Hon är ingen materialgirl. Därför föll det sig naturligt att börja med att gå igenom hennes rum. Lille O:s måste man samla mod till sig för att entra. Där ligger monster i alla vrår som går att finna.

-Vännen hjälp till här, fungerar denna ritgrej?
-Oh mamma så jobbigt ska vi gå igenom ALLT det där?!

Jag kikar ner, där finns ett stick,virk,sykit. En ritmaskin samt en studsboll och en trollerilåda. Lådan bredvid finns en hög italienska och en hög svenska böcker och den invid den mjukisdjur, ca exakt 7, resten har hon gett bort. Tutti.

Bokhyllan fanns inget att downsiza ej heller i skrivbordet, perfekt ordning. Nej hon är inte pedant det märker man när man kikar in i hennes garderob!

Spagge

Vi väljer mellan säsongens sista skidåk eller stranden. Den här tiden på året är ljuvlig. Det blommar överallt. Solen bjuder på bruna nosar och själen får sig en ordentlig vitaminkick av alla vackra vår färger och varmt soldränkt skinn.

Det är en månad kvar. Bara en månad kvar. Sen är vi svenskar i Sverige igen.

Ett sting av ånger att vi satte barnen i 1:an respektive 2:an. Lärarna verkar superbra så jag får lita på dem. Jag litar på dem. Barnen ska få göra ett mattetest. Lille O:s gick upp till plus och minus tak 20. Hm. Vi ber om ett nytt upp till tak 100. Lilla H:s plus minus tak 100 samt gånger upp till 5:ans tabell. Vi ber om ett nytt upp till 12:ans.

Ci vediamo

Jag stänger inte dörren till vårt var dags rum. Inte utan att berätta vad barnen tänker och funderar om denna för dem stora flytt. Så att sagan vår får ett slut, som handlar om huvudpersonerna. Mer än att det handlar om att jag inte finner tid. Kanske var inläggen nedan de sista. Eller så kommer det mer som vi vill minnas, före vi flyttar.

Lille O om att flytta

För några dagar sedan kom lille O hem med ett tomt vykort med en hund på. Han förklarade varför.

-Mamma, Celine gav mig kortet. Så att hon ska kunna veta när jag ska komma och hämta henne för att vi ska gifta oss. Vi kommer ju inte kunna ses längre. Så när jag fyller 20 år ska jag skicka henne kortet. Så att hon vet att jag fyllt 20 och kan komma och hämta henne.

Lilla H om att flytta

Hennes bearbeting är att skriva brev till alla lärare (här har man ämneslärare ifrån ettan) och klasskamrater. Även de i 4:an som hon umgås med på gården. Fina små hjärtan stansas ut och den sötaste texten. Varje kort väldigt personligt.

-Älskling hur känns det att flytta undrar jag.

-Bra mamma. Det blir skönt att få gå på fritids och leka.

Lilla H:s liv handlar om skolan.

Ciao tutti!

Ciao våren, underbara sol och plus 18. Bruna kinder och flyttkartonger, lekande barn och långa listor. Sista ståpåskider dagarna. En kortare resa till närliggande Verona och goda vänner.

Jag säger hejdå! Det är tidigt att göra så. Det finns massor med känslor och tankar att få ner. Det finns massor att berätta väl hemma igen. Jag tror jag sätter punkt för tidigt. Men jag har bloggat i snart 4 år. Kanske ändrar jag mig. Men jag tar risken och säger hejdå. Tack för alla fina kommentarer genom åren. Stort tack. Och ciao e a presto till en del av er som läser!

Solo

Fast sola heter det eftersom jag är kvinna. Men solo förstår ju även icke italiensk talandes svenskar så rubriken blev så.

Egentligen vill jag bara skriva mitt i försommarens halvsena kväll att jag är solo med mina tankar. Att få vara ensam en stund med sina tankar är så underbart. Mina tankar om livet och vänskap och kärlek och flytten och Sverige, Verona, bebis och mellanbarnet, stora tjejen, maken. Ja ungefär i de banorna har de gått senaste timmen och nu ska jag gå och lägga mig lycklig. Över att jag är och över allt jag har haft turen att få känna, se, höra och röra. Och för att jag har fått lyxen att dejta mig själv ett tag.

Desperate housewife

Idag lunchar jag i Lugano med de roligaste kvinnorna. Vitt vin ska vi dricka med. Bara det.
Det är 16 grader i skuggan och solen strålar. Läpparna ler och tishirten fladdrar, shades på och korta jeanskjolen. Våren spritter i kroppen!

Här är så tyst att det ekar......

Listigt

Tre jobb jag har haft: Städerska på hostel i Byron Bay, Au-pair, researcher
Tre platser jag bott på: Addis Abeba, Richmond, Haarlem (ja med två a)
Tre saker jag gillar att se på TV: Tittar inte på TV. CNN någon gång i veckan.
Tre favoriträtter: Broccolisoppa med kall fetaost och basilika röra, ungsbakad kyckling med rotfrukter, pannkakor och parmesan, men inte tillsammans.
Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: Piazzan i Cernobbio drickandes macchiato bakom ett par shades blickande ut över lago di como och insupa Italien, massagebrits wherever, i Sydney hos min storebror.

Den flyger

Samtidigt som tiden är knapp väntar jag på att få mer av den. Samtidigt som tiden är knapp affärsutvecklar jag. Det är som om jag bara kan kläcka nötter i full kaos. Eller när kaos råder spär jag på det med mer att göra. Akbrakadabra så var det maj. Eller abrakadabra så var det sommaren 2008. Eller bara abrakadabra så får jag se vad som händer.

Vår

Magnolian blommar ståtligt vackert. Samtidigt åker vi skidor i strålande sol. Det är vår.

Det är en underbar tid här. Det är underbart här. Snart ska vi flytta. Jag vet inte ens vad jag känner inför det. Inte än. Hjälp kanske. Eller så är det bara. Och det blir bra och kul det med.

Hjälp. Kort och gott kanske.

Återhämtning

Igår var det bara jag Matteo och maken. Vi la ner jobbet vid 16 tiden. Såg en film, sov en stund för att sedan dra på oss något snyggt. Hoppade in i bilen och styrde mot Lugano. Åt god middag med våra härliga vänner. 01.30 hoppade vi tillbaka in i bilen.

Vi sov alla tre till 10.00. Matteo är sjusovare, som oss andra. Bakade scones, såg Slumdog millionare. Vilken film. 5 av 5 möjliga. Se den om ni kan.

Senare satte vi oss i bilen igen, hämtade barnen, fick med oss två bonusbarn. Åkte ner till stranden. Idag är det försommar. 16 grader i skuggan och kinderna hettar nu. Lite för att vi ätit stark chilisoppa och druckit gott vin med vänner, som hämtade upp ett av två barn.

Man vet aldrig numer. Hur många barn man har och jag älskar det. Att de har så fina vänner och sover här och där och att deras vänner gärna knoppar här.

Imorgon ska vinden ha lagt sig. Det ska heller inte som idag vara lavinfara. Då ska jag stå på snowboard med dottra. Det har jag lovat och ser fram emot. Ser även fram emot solprognosen och att vila ögonen på utslagna färgsprakande Camelior och känna solen värma näsan. Jag har alltid en kall näsa. Och kalla tår. Även sommartid fryser de och jag njuter extra av att spreta tårna och vända nosen mot solen.

Det har gått från vinter till försommar, på en dag.

Plugga ur

Om 5 minuter har jag en telco där jag förväntas presentera kvalitet. Det känns bra, inför dennna telco. En drömkund men jag påminner mig om att det är en stor kund. En kund jag inte vill tappa men lätt blir personlig med. Men ingen är intressant att lyssna till, som inte är personlig, så tänker jag. 4 herrar och jag i denna telco. Som vanligt. Jag ser inte jämlikhet mellan könen alls i de ledningsgrupper jag möter. Kanske har jag bara otur.

Efter samtalet som nu är om 2 minuter ska jag plugga ur. Ut och jogga ska jag fast jag duschat. Bara för att jag har bestämt mig.

Nu är det en minut kvar och jag längtar till 19.30, då ska jag maken och Matteo på god middag hos goda vänner. De "stora" barnen ska till sina goda vänner. Vi möts upp i skidbacken imorgon.

Your own

Att driva eget företag är blod svett och tårar. Jag trodde inte att det var enkelt. Jag upplever trots allt hög flexibilitet och frihetskänsla. Trots kapplöpnings tävlingar med klockan.

Just nu tävlar jag stort. Jag vill gärna sova före midnatt. Eftersom jag ammar halva natten och ska upp i ottan. Men före dess ska presentationen som utlovats in. Det ska den. Att vara sen är inte min grej. Jag är inte så snäll mot mig själv just nu. Men jag tar igen det sen. Det ska jag.

I had a dream

För ungefär en vecka sedan skrev jag om den. Tsunamin. Jag visste att han var där, han som jag delat 4 år av mitt liv med. Sedan blev allt tyst. Jag letade ett tag men jag slutade av rädsla.

I samma vevva skickades ett paket ifrån Australien till mig. Ett paket med brev skickat till mig, under tiden jag bodde där. Skickat av honom. Med ett fint litet brev till de många breven. Förklarandes.
Det var fint. Oerhört gott att höra.

Är det inte konsigt hur cirklar sluts ibland. Min bror bor nästan granne med honom idag. Där downunder. Utan att ännu veta. Men jag ska snart maila dem båda. Gladeligen.

Nintendo my brother this is Nintendo

Det lät så mysigt där de låg i lägenheteshotellet i Saas Fee, man hörde bägges röster. Vi stod i lilla köket. Jag tror Matteos comments löd, "nej du måste hoppa på den grodan, inte på snigeln hajjar du väl, vilken nivå är du på fördendelen?"

Hang loose

Fast vi är ju inte på väg att surfa. Nej skida. Så här hängde Matteo på dagarna.

Ps. Kolla in min väninna i bakgrunden, 4 barnsmamma och grymt lik Penelope Cruz! :)

(fast bilden kanske är för liten)

Flytt

tar mycket tid och då har vi inte börjat packa än....

Kragen

Jag skrev ett väl formulerat inlägg om bråkstaken S. Om hur jag lungt tog honom i kragen imorse. Hur han verkade uppskatta en rak men allvarlig dialog. Utan skrik som han nog är mer van vid. Om hur lilla H stolt tittade på när jag sa till honom att han måste sluta slå. Hur hon slappnade av. Men blogger kastade ut texten.

Det vara bara det. Han sa scusa till lilla H, som han sparkat utan anledning. Han förstod att mamman till lilla H och lille O ser och hör och att det är allvar. Han tog det bra. Han sa förlåt.

Vi har varit i SaasFee i underbar solsken och fantastisk skidåkning. Rekommenderas varmt för barnfamiljer. Bra många och långa backar men främst lättåtkomliga system, man måste inte planera dagen för att hinna tillbaka till sin ort, här rann alla backar tillbaka till gå sas.

Vi bjöd H och O på en privatlärare 2 timmar i 3 dagar (men H var sjuk ena dagen tyvärr) och hon var 50 + och så skön. De har åkt svarta puckelpistar, lärt sig åka baklänges samt korrekt paralellåkning som de säger, de har haft en pappersbiljett mellan benen som inte fick ramla. De är seriöst duktiga tycker jag!

Matteo fyllde 3 månader och firade det med att dra ner min tallrik på golvet ;D

Kolla in den bruna näsan, trots solskyddsfaktor 45 för babys on mountains!

Pissolino

Bara min italienska väninna kan säga det i samma mening till sin lilla son.

-Släpp snoppen och lugna ner dig!!!

Sen skrattar vi åt hur det låter. Man kan vara både vild och kissnödig samtidigt.

Fördendelen är hon tyska. Men bott i Italien länge länge.

Imorgon åker vi hem. Skaran med 8 barn och 5 vuxna som gemensamt oss emellan talar 4 språk, beroende på vem man talar med.

Kontraster

Jag har inte ätit penecillin sen Dacke dog. Javisst, jag färglägger lite. Men jag minns faktiskt inte när det sist var. Jag har inte varit hos läkaren sen vi flyttade ut och jag minns heller inte när det var före dess.

Jag satt på balkongen i strålande solsken, 24 timmar efter första tabletten. Jag blickade ut över de vackra vita alperna, den söta lilla stadens tak glittrade under dem. Jag kände hur semester rann in i kroppen. Ja så kändes det faktiskt.

Nu ramlar den ena efter den andre dit.

Semester

I lördags packade vi bilen med skidor och allt som hör skidsemester till. Jag kände mig som en urvriden trasa.

I morse tog jag mig till doktorn. Streptokoker av värsta sorten. Så illa ser min hals ut invändigt att tre doktorer fick se den. Som en äckelshow kände jag mig. Kunde jag visa kollega x med?

Om 24 timmar kan jag äta igen. Sen tänker jag skida med.

My girl

Hon är lite odd Molly ibland lilla H. Rätt ofta. Går lite motströms.

Idag är det carnevale här. Alla klär ut sig. Tjejerna i klassen är alla möjliga små söta tjejkopior. En balettdansös såg jag, en tjejkatt och ja you got the picture.

Lilla H hon är en detektiv. Hon har stora mörka shades, en brun apcool basker som nog var min farfars, en jeansjacka, som är min, halsduk att gömma sig lite i och så ett förstoringsglas och en kompass och noteringsblock. Allt är her own idea.

Igår framför spegeln; - Mamma, jag vet inte om jag vågar vara detektiv.
-Vad menar du, det är ju vad du vill vara.
-Ja, visst. Exakt. Då är jag det. Sa hon till sin spegelbild.

Hon hade full koll på att hennes kompisar skulle vara söta och fina. Det såg jag på henne.

-Du ser ut som en cool hiphopare om du nu skulle ångra detektiv grejen.
-Det har du rätt i mamma. Jag kan vara båda. En hemlig detektiv som låtsas vara en hiphopare.

Så insåg jag att vår utklädningslåda är värsta guldgruvan. En läderkeps och en hatt ifrån London. De ligger numer i min gåutlåda istället. Jag ska fota. Både henne och mina nya kap.

Skorpisar in the house

Jag sprang runt i strumplästen på det kalla marmorgolvet idag. Jag dansade med Matteo som kiknade. Till Crowded house och deras Stormy Weather. Nostalgi. Det var skönt att han skrattade så. Jag var så gråtmild före det.

Där såg jag den. Skorpionen. Den stora fina boken Sverige högg jag med vänsterarmen. Matteo ockuperade den högra. Siktade och boom. Mitt på. Pust. Boken ligger där än.

Så sa jag det till barnen ikväll. Se upp för skorpinjoner!. På så sätt fick jag massor att göra. Tjänster hit och dit. Ingen vågar tassa allena. Bergskorpinjonerna är så sluga. De gömmer sig. De är ganska små. Vi skakar sänglakan och tittar i skor från och med nu. Ända tills det blir varmt ute igen. Då drar de iväg till där de hör hemma.

Bed bugs bite

Långt nerifrån kom känslan. Mer så än långt inifrån. Den var undanstoppad, nerbäddad i stärkta hårt åtdragna lakan. Bortskuffad. Nästintill nonchalerad.

Jag såg honom spolas i väg. I drömmen. Surfaren. 4 år tillsammans. Han var alltid lite galen. Jag mindes mig försöka slappna av där på den varma stranden. I landet långt borta. Men ett öga kikade mot de höga vågorna. Han kom alltid tillbaka med ett stort leende. Han hade nog det största leendet jag någonsin sett. Glittrande ögon. Galna idéer. Jag kanske var galen jag med. Det var länge sedan nu.

Drömmen visade mig den stora vågen. Först den första. Sen den andra. Han klarade den första. Det är jag övertygad om. Så många gånger som han visade mig hur man hanterade höga vågor och strömt vatten. Vi dök långt ner när vågen kom, istället för att leta oss upp. La magen mot sanden. Väntade tills luften tog slut. Upp igen. Nytt andetag och fånga nästa våg in.

Den andra vågen klarade han inte. I drömmen. Jag vaknade kallsvettig. Hårda tag om kudden. Matteo orolig invid. Jag tror jag skrek.

Han sa en gång, du är som en syster. Vi höll oss väl uppdaterade om varandra, fast vi gick skilda vägar. Det sista vi gjorde tillsammans var att dricka en riktigt stark GT, vi gjorde miner bakom ryggen på bartendern som blandat, och skrattade åt att vi alltid var så barnsliga tillsammans. Att vi på trendigaste krogen tävlade om vem som kunde göra den fulaste minen. Vi kämpade båda för att vinna. Vi tävlade nog i rätt mycket när jag tänker efter.

Maken till Stockholm

men kommer hem imorgon kväll igen. Massor av jobb. Barnens aktivitetsdag, så jag förvandlas till taxichaffis framåt eftermiddagen. Det var bara det. Jo så ska jag handla med. Kylskåpet gapar tomt.

Tänker på den 8:e augusti. Då är det extrakonsert, dagen före konserten. Tänk att vi stod i kö så länge till biljettköp för att se Madonna. Inte fick några. Men till extrakonserten, dagen före, dit fick vi!

Rough

Ser ut som om det går vilt till mellan bröderna scratch. Men den ena har blivit fälld på fotbollsplan, den andre har rivit sig alldeles själv.

Moses

Lille O kan du bara passa M en liten liten stund?
Fann honom här. Handsup, jag ger mig.

DHL

Yes. Welcome, want a coffee, fast på italienska såklart. Ciao, benvenuto voi un café? Superglatt säger jag det, såklart. För jag blir barnsligt exalterad. Av det svarta paketet de kommer med. Han tog sig en snabb espresso.

Nya jeans. Ahhhh, lovely, de är lovely. Jag har varit gravid och tjockalocka och nu kommer jag i min gamla size igen. En jeansdonnas dröm. En scarf, i batik. Min hippiesida är supernöjd. Så e tshirt, yes, great. Barnsligt nöjd här på min alptopp är jag idag. Så mina blue suede shoes till, såklart. Fast mina är inte cropped utan raka i skaftet. Klassiska boots I love.

Blue suede shoes

Lördagskvällen var underbar. Röda ballongerna i taket som maken gnuggat håret mot hur länge som helst för att få upp, ramlade rakt ner i den goda maten. De små lila hjärtanen på bordet lämnade lila avtryck, än ser man små hjärtan i ekträt.

Jag (jag, jag lagade mat) lagade den godaste broccolisoppan med kall fetaoströra i. Makens ungsbakade kyckling med rotfrukter var god. Men såsen. Hans sås. Helt underbar. Barnens hemmagjorda italienska friccadeller med citron i var ljuvliga. Tyckte vi vuxna i allafall. Vi som tryckte i oss deras rester.

Så köpte jag mina efterlängtade blue suede shoes. En storlek för stora. Så jag kan ha den sköna gelsulan i och aldrig bli trött i fötterna.

Idag joggade jag för första gången sen lille M föddes. Det kändes skönt. Tills ligamenten gjorde ont. I ljumsken. Lilla H skateskotrade vid sidan om. Lille O fick träffa europamästeren i skateboard. Han sprang med sin egen under armen och bad att få se hans coolaste trick. Typiskt lille O. Sen klädde han av sig spritt språngande naken på stranden. Det var skön sol, vattnet var varmt sa han. Men han doppade sig bara till knäna. Vattnet är smältvatten. Och kallt. 10 grader har det nått upp till. Inte ens lille varme O badar i det.

Amore

-Imorgon är det Alla hjärtans dag, säger jag till barnen.
-Även för mitt hjärta!? undrar lilla H.

Jag äter upp henne. Även för hennes hjärta. Och imorgon firar vi a la kitsch. Jag har köpt hjärtballonger, hjärt confetti och vi har bästa vännerna med kids på middag, som alla kommer få varsinn hjärtvärmare.

I en liten vrå

stoppar jag allt fint jag fått höra på sistonde. Nere på skolan. Ryktet att vi ska flytta har gått bland barn och föräldrar. Så många kommer fram och säger nej, vi vill inte att ni flyttar. Ni är så himla bra för oss, så öppna och barnen så härliga. Nej, inte lilla H säger hennes fröken, jag får inte fram några ord, hon är så.........superfin. Superfin är vad hon är. Jag kommer sakna lille O säger hans fröken, den positiva lille ungen som alltid har något att säga.

I en liten vrå i hjärtat bäddar jag stolt ner allt det fina. Samtidigt tåras ögonen, för att jag blir rörd. Och för att det är sorgligt att flytta. En jobbig ingrediens av det hela.

Öronlock

Lille O har alltid sagt så. Mamma jag har öronlock. Så mycket bättre än lock för öronen. Här på berget får man öronlock ibland varje dag.

Igår fick jag öronlock. Lille mini M skrek i tre timmar. I sträck. Otröstlig. Utmattad somnade han några minuter då och då. Maken stack till nattapoteket tillslut. Vi visste att det kunde hända. Eftersom han fått vaccin. Men de andra två hade ju inte reagerat. Så naiva tredjegångsföräldrar. Tredje gången hände det i alla fall. Och vi stod inte beredda. Vi trodde inte han heller skulle få ont. Men det fick han. När han fick alvedonen somnade han och sov hela natten. Nästan.

Pust. Att bära ett skrikande barn utan att kunna hjälpa den känns. Det räcker så. Det känns.

Nära

Olycklig liten mitt i natten. Feber. Inte så konstigt efter en vaccination. Han vill vara nära. Hans lilla kropp ligger på min bröstkorg, vi andas ömsom i takt och otakt. Bebisar har en förmåga att andas både snabbt och sakta, tänker jag när jag känner hans lilla kropp så varm på min. Hans söta andedräkt, små andetag, under min haka. Han lägger sig titt som tätt tillrätta med sitt lilla huvud. Det tar inte lång tid innan hans kind ligger under min haka. Precis så att jag titt som tätt kan vrida huvudet och ge hans sammetslena kind en smekning med min.

Jag tittar ut genom de stora fönstren, vi har inga gardiner fördragna. Månen speglar sig i vattnet. Jag känner mig inte alls trött. Jag känner bara energin ifrån närheten. Jag känner bara nuet. Det vackra i att mitt i natten få vara i tysthet. Låta tankarna komma och gå. Mina ögon vandrar över vattnet. Jag ser månens spegelbild ifrån där jag ligger. Jag ser kyrkan som är upplyst på andra sidan vattnet. Jag tänker att det är ljusare nu, snart kommer våren.

Jag tänker på maken som ligger invid och hur man knyts samman. Hur man delar magiska stunder inget kan ersätta. Eller som aldrig kommer igen. Det är som att knyta rosetter av guld på en gemensam livstråd. Som när våra händer knöts samman under de tuffaste värkarna. Blickarna vi utbytt första gången vi lagt ögonen på våra nyfödda barn. Första natten i Italien, sittandes på balkongen omgiven av nya ljuva dofter,lyssnandes till nya ljud, drickandes te inhandlat på obekant språk. Den delade känslan av spänning och njutning. Av att ha vågat tillsammans. Jag kan plocka fram känslorna, stunder av livets sötma där mitt i natten.

Jag tänkte på hur lilla H kan få mig att skratta, genom hennes halspussar hon ger mig. Jag är så kittlig. Det är underbart att oförberett få gapskratta. Hur lille O gosar in sig i mig för att sekunden efter vara så stor och obebroende.

Sen kände jag bara. Den lilla bebiskroppen på min bröstkorg. Vår tredje skatt som jag njuter så av. Tacksamhet genomströmade mig. Tårarna bara flödade. Och det är så underbart att få känna det så starkt. Tacksamhet och kärlek sammanflätat där och då i nuet.

Mitt i natten bestämde jag mig. Jag har en känsla jag vill förmedla. Jag entrar skrivartävlingen. Jag har manuset klart. Måste bara korta ner. Tiden har jag inte. Men jag tar den. Ibland måste man lyssna inåt mitt i karusellen. Som Ankie klokt påminde mig om.

Voi siete fortunati

säger jag till barnen. Ni har tur. Som kan två språk flytande.

TVÅ!? svarade lille O med hög stämma. Vi kan svenska, italienska, spanska, danska och lite engelska. Det blir 5 språk mamma. Lilla H kan dessutom franska nu. Så 6.

Så slår han sig för pannan och skrattar åt mig. Som så tokigt sa två.

Snark

Jag är uppe i varv. Igår var vi på 50 års skiva, mer som en lång lunch som blev superlång. Maten. Wow. Han är grym, den nyblivna 50 åringen. Som ser ut som 40. Jag trodde han fyllde 40 något. Vi blev lite tagna på sängen där. Hur som, det blev sent i säng för oss alla igår. Vi har haft tokmycket att göra idag. Barnen,de tre, åkte i säng 19.30. Lite ensamt är det också minsann. Dags att ta fram min nya bok. Som jag inte kommer ihåg titeln på. Men jag vill läsa "Munken som sålde sin Ferrari". Den låter så kul. Någon som har läst den?

Försöker samla tankarna kring vad barnen sagt idag. Lilla H är tokskön just nu. Mycket humor. Vi kramades lille O och jag. Tills han somnade. Det behövde han. Efter det att vi gjort våra situps, såklart. Han 110 stycken. Jag 35. 36 imorgon sa han, mamma kom igen, du måste klara din ålder iaf. Suck. Han är ett träningsfreak. 110 situps varje kväll och 30 armhävningar. Minst. Det kommer inte hemifrån, så mycket vet jag.

Lilla H berättade ingående vid middagen vad hon gjort för compiti idag. Läxor that is. Jag tänkte på hur hon översätter alla ord snabbt och hur noga hon är med att svenskan blir korrekt. Så att vi förstår exakt vad hon vill säga och vad hon undrar över läxan i logik hon fick idag. Vilken gåva att kunna vara så precis med ordvalen.

När hennes farmor var här översatte hon hela skolpjäsen för henne. Så att farmor, dagen efter, skulle förstå vad den handlade om. Vi insåg snart att hon berättade varenda mening. Hela pjäsen från A till Ö. Det tog ett tag.

Rasande

Inte jag. Tiden som går rasande fort.

Dagens kalender poppade upp på min skärm. Det är galet mycket som ska hinnas med. En salig blanding mellan att ringa rektorer på skolor i Sverige till att skriva nytt avtal. Köra flickorna till hiphop till läkarbesök för lille M. Däremellan 2 telefonkonferenser och lite lösa samtal och gå igenom avstömningsräkningen för huset vi hyr.....

Nej, det går inte. Att hinna med allt. Nu äter jag pizza framför datorn och gör om todolistan till musts och wants. Det blir bättre så. Skriver med en hand och håller Matteo med den andra. Hans agenda är att äta tangentbordet. Åtminstonde dregla på det. Tror han kan boka av sina todo´s snart.

Foto utmaning

Sabina undrade vilken bild som låg i mapp 6 och var foto nummer 6 i den mappen. Då jag ständigt överför bilder till externt minne fick jag bläddra där. Det blev denna! Lilla H och min guddotters storebror. Rätt lika dessa två. Om inte annat så har de ett öga för varandra. Fast det är inte alls sant. Om man frågar dem.

Vilket foto ligger i din 6:e mapp och är nummer 6 i den mappen?

Jag valde 6:e mappen ifrån i år. Men inser nu att det kanske inte var meningen.

Och ytisbarnen då

Många frågar oss: hur reagerar barnen? På att vi ska flytta till Sverige igen.
Jag svarar som jag och maken upplever det: de är positiva. Väldigt.

Och det upplevs kanske lite konstigt, sett till att de älskar deras skola här. Att de har finfina kompisar och är mycket integrerade här.

Men man underskattar ofta barn. De lär sig enkelt nya språk, de är flexibla små underverk. De ser ofta fler möjligheter än vuxna.

Till sommaren har lilla H redan bestämt att hon ska flyga till Lugano. Helst vill hon flyga tillsammans med lillebror. För att i en vecka bo hos bästisen. Bästisen planerar i sin tur att med sin bror flyga till oss. Så mycket som möjligt kommer vi bita oss fast i livet vi lever här. Vi sätter inte punkt. Vi flyttar vidare, men stänger inga dörrar. Tvärtom har vi öppnat ett flertal.

Vi flyttar hem rikare på vänskap, kultur och språk. Kanske utvecklar vi oss vidare som stadsbor. Vill tro att vi i mångt och mycket flyttar tillbaka med nya ögon. Öppnare ögon. Att vi värdesätter sådant vi tidigare tagit för givet likväl att vi kanske ser brister där vi tidigare tyckt Sverige och svenskhet varit bra. Jag tror att vi förändrats en hel del. Jag undrar själv mycket hur det kommer att kännas. Att vara svensk i Sverige igen. Sådant som man som svensk annars aldrig funderar över. Eftersom vi själva haft förmånen att ha varit ytisar i 4 år. En stor förmån. Som jag ser det. Tack kära goda godheten för att vi fick den.

Stoccolma Mama

Jeeesus!!!! SKÅL I CHAMPAGNE HELA DAGEN!!!!

Familjen X flyttar til Stockholm efter 4 år utomlands. Fyra fantastiska år.

Ska bli skitkul att bo i stan igen. Med ungar och allt. Vi drar in. När andra drar ut till villor och förort. Underbart att igen bo nära familj och goda vänner. Att alla som är i stan och vi känner enkelt kan ta en aperitivo hos oss. Sånt gillar vi. Att ha folk hos oss.

Ser fram emot att promma 8 minuter till jobbet. Att barnen går knappa 2 kvarter till skolan. Att allt finns runt hörnet. Att Skansen och Djurgården ska bli vår trädgård. Att dra ut i skärgården till helgen. Att slippa klippa gräs och måla på hus. Att köpa smågodis och lingongrova. Låta bilen stå hela veckor.

Sen ska jag skriva om allt jag saknar. Längre fram. När jag saknar det. Just nu känns det helt rätt att flytta hem. Hemvända. Ja faktiskt. Det är dags. Så känns det. Rätt.

Och bra med val är: man kan alltid ändra sig!

Maken på italienska

Jag till maken: Kom igen, du talar om dig själv i trejde person. Tänk o bara. Att jag form oftast slutar på o.
Maken till mig: Det där är ingen ledtråd.
Jag till maken: Joo, det är det ju. Tänk o när du pratar om dig själv.
Maken: Äsch, det hjälper liksom inte. Ingen ledtråd för mig.

Han ler och suckar. Hans italienska suger. Faktiskt. Vi skrattar gott. Och det är ju alltid något.

Skit och pannkaka

Avhopp. Jag avskyr sånt. Jobb alltså. Ju mer man jobbar, desto mer får man att göra. Det är inte kul när det inte går bra. Motgångar suger just nu. Jag vill skicka fakturor. Inte börja om.

Imorgon vill jag ha en god nyhet. Imorgon vill jag vara ägare till den där lägenheten vi tror oss ha köpt. Jag vill skåla i champagne. Jag vill dricka ur hela champagneflaskan, när jag tänker efter. Dansa på bordet med barnen. Maken är definitivt för lång för att dansa på bordet. Där ska vi spegla våra lemmar i den tokiga handblåsta spegellampan. Göra miner och skratta åt hur den böjda spegelbilden förvränger oss. Tills vi ramlar ner. Något helt oansvarligt alltså.

Blankt

Jag tänkte skriva att jag entrat en skrivartävling. Men jag fegade ur. Jag ville ändå inte ha priset. Jag ville bara vinna. Kostade på mig en fantasi om att de ville att jag skulle fortsätta skriva novellen. Fantasier är härligt gratis.

En gång vann jag en skrivartävling. En bok. Den tittar jag ofta i. Jag har blivit publicerad en gång. Vet inte varför jag skriver detta. Det var mer en skrift och baserad på ren fakta. Men jag vann den gången med. Det var 250 sökande och vi var 2 som fick uppdraget. En som blev publicerad. Vilket litet skryt inlägg det låter som. Nåväl. Jag bara babblar. Låt stå. Ändå.

Snart är det dags att köra ner för berget och hämta barnen ifrån skolan. Man får väl hoppas och tro att det blir vår snart. För det har snöat en hel del här i södra europa. Och jag är innerligt trött på snön. Även fast jag älskar att skida på den. Och att kasta snöbollar.

Ikväll tror jag att jag ska föreslå att vi bakar chokladbollar.

Extrafilt

Jag tittar förväntansfullt på lille M och viskar : Se upp här kommer ett gäng med magpussar!!!!
Hans små mörka blå lyser. Han kluckar av skratt. Den sötaste rösten. Babyskratt. Som en varm extrafilt runt hjärtat.

Jäkla nålar

Jag sitter på nålar. En hel jäkla spikmatta. Vi har hittat och köpt vår drömlägenhet. Det var bara så rätt. Perfekt. Allt gick så smidigt. Vi har skrivit kontrakt. Ett kontrakt med en hemsk liten klausul i. Att om säljaren inte förvärvat sitt drömobjekt förrän torsdag går köpet tillbaka. Hajja. Vilken mardrömsvecka det kommer att bli. Förhoppningsvis slutar den med party och champagne. Förhoppningsvis.

Bilderna får tala för sig själva

Mirakel

Inte nog att lille Matteo är ett litet mirakel i sig. Nu har vi lyckats med mirakel nummer två. Det verkar som om han inte ska vara statslös längre. Kors i taket och amen. Vi kan inte tro det. Att de äntligen bestämt sig för att våra papper ifrån Skatteverket är äkta. Matteo ska få ett födelsebevis! Tjohoo! *dansar på bordet*

Gnällblogg

Känns som om jag bara gnäller på sistonde. Så jag fortsätter. Jag har alldeles för mycket att göra. Så himla mycket jobb.

Men solen skiner och jag brukar landa med fötterna ner.

Så vann vi en budgivning med. Men så ville säljaren ha mer. Jaha. Skit och pannkaka. Vi ville ju ha den där lägenheten. Priset blev ju finfint med. Tack marknaden sa vi. Skit marknaden sa säljaren.

update: lägenheten är fortfarande "vår", säljaren tänker. Vilken lustig marknad. Också har min fina väninna hittat en italiensk barnvakt åt oss!

Dubbelt upp

Min väninna har fått tvillingar. En av varje faktiskt. Så har hon en treåring också. Man kan inte annat än att beundra henne och hennes makes insatser. Vi pratar i telefon. Ömsom hostar, ömsom gråter lite. Vi skrattar vissa samtal med.

Jag har två skolbarn. Också en liten bebis. Så var det det där med eget företag med. Samt att organisera vårt hemvändande. Vet inte om det är lika mycket jobb att bolla bebis och leverera till stora kunder som det är att ha trotsbarn och nyfödda twins. Antagligen inte. Men en sak vet vi. Till hösten, då trycker vi ner våra fötter i varm sand långt bort. Eller så stoppar vi dem i mjuk fårull på ett SPA eller så. Bara vi två. Inga barn. Inget jobb. Den målbilden behövs ta fram titt som tätt. Ju mer jag tar fram den, ju mer njuter jag av dem. Nästan så att jag redan är där på den där stranden, om än tillfälligt så är det en fantastisk semester.

Det blir

bättre och bättre dag för dag. Matteo leker. Matteo mår så mycket bättre. Nässug är en superbra uppfinning. Önskar den vore min. Så mycket älskar jag den. Min tessoro kan andas lungt och fint igen.

Jag har ingen mer feber. Nu kommer jag i alla mina jeans. Se, något gott kom ifrån att ha haft jäkligt ont i kroppen och knoppen och 39.7 i feber. Det kallas svettmetoden. Antar jag.

Matteo leker i sitt lilla gym. Och vips så gjorde han det. La sig på sidan. En högervridning. Igår fick han fatt i sina fötter med. Han verkar verkligen ligga i hårdträning. Fokuseringen är enorm. I min bransch skulle man kalla honom "high performer" :)

Sommar minnen

Elaka virus

Matteo blev riktigt sjuk häromdagen. Flaschbacken till vintern 2002 när lille O var nyfödd slog ner som en blixt. RS. Han var 5 veckor och vi vakade dag och natt över honom. Både hemma och på sjukhus. När vi var hemma gick vi till sjukhuset varje dag, ibland två gånger om dagen, så att han fick andas in slemlösande. Det var 2 veckors magknip. Det var 2 veckor helt utan sömn. Jag grät flera gånger om dagen. Han var så liten. Han var så svag. Han var så sjuk.

Jag tog ner Matteo till sjukhuset. Han ville inte äta. Han bara sov. Snorade och spottade slem. Kunde inte sova. Kunde inte äta. Konstaterade RS. Men denna gång känner jag mig starkare. Eller främst mindre orolig. Det är oerhört jobbigt för de små. Men de klarar det. Matteo är bara 3 veckor äldre än lille O var men ändå så mycket starkare. Han ler åt mig när han kipat efter andan och hostan lagt sig. Vi sjunger. Ja han med. Agoooo låter hans sång. På något sätt är det så mycket enklare denna gång. Fast jag varit helt ensam med honom och själv har feber.

Nu är alla hemma. Jag kan vila en stund. Matteo har fler vakande ögon. Kära goda. Gör honom frisk snabbt.

Ensamma mamman

Saknar sin make och sina "stora" barn. Men det är gott med. Att få vara ensam med sin nyfödda. Det slår mig att jag tycker Sverige suger där. Att man ska hem så snabbt ifrån BB. Jag tycker man ska vara kvar längre än 2 dagar. Så man får chans till att knyta an ordentligt. I lugn och ro, bli uppassad och påpassad. I några dagar. Det gjorde mig extremt gott här. Att man ombads vila, fick latte och te som man vanligen vill ha det. Bakverk och fruktsallader. Två rätters middagar. Lyx men så rätt tänkt.

Men det är lite trassligt med sömnen med. Att vara allena med snart 2 månaders i en vecka. Och försöka jobba 4 timmar om dagen. Idag har vi ledigt. Matteo har ont i magen. Vill sövas om och om igen. Mina armmuskler växer. Så känns det i alla fall.

Jag har kärat ner mig. Jag såg tavlan via Peace, det var jag och lilla H. Jag mailar. Vi har samma tolkning av tavlan konstnärinnan och jag. Det fick mig att vilja ha den ännu mer. Nästa gång i Stockholm ska jag få se den. Tänk. Sånt längtar jag enormt efter. Konst har ibland en enorm crawing hos mig. Min mamma är likadan tänker jag. Min pappa med. Äpplet faller tydligen inte så långt. Fast man som barn ibland tror det.

Vältaliga Obama

Jag såg hela talet. Och det var riktigt genomtänkt. Och bra. Jag lyssnade hela vägen. Tillsammans med hela världen. Eller i allafall tillsammans med Matteo. Vi åt pizza och drack läsk direkt ur flaskan, the american way. Fast de kanske inte dricker direkt ur flaskan. Och pizzan är faktiskt italienskt. Nåväl, det lät bra.

Det spirar hopp i stora landet i väst. Och det undgår ingen vilken fantastisk historia han skriver. Dubbelt hopp. Och just ordet förändring tas i många blivande presidenters mun. Men nu är historien förändrad. Svart på vitt.

(sen tittar jag på det rent psykologiska talet. det är bra det med. men sen lägger Bush armen bakom den nye presidenten. och för att markera lägger Obama därefter armen bakom gamla presidentens rygg. intressant. tänker jag)

Mamma

Ljud på!

Sköna hem

Nej. Jag söker mysiga hem. Praktiska hem. Barnvänliga hem. Och nu har jag hittat drömobjektet. Vilket betyder innanför våra ekonomiska gränser. Visningen är nästa helg. Såklart ringer jag och ber om förhandsvisning. Please du unga dryga mäklarska, gör ditt jobb nu och visa oss lägenheten. Vill jag skrika.

Morgonstund....

Junkie

Jag njuter. Av kvällen framför brasan. Matteo kikar in i brasan med mig. När han lyckats komma till ro inser jag:

I AM AN ADDICT TO THE WRITTEN WORD.

Jag läser och läser och läser och läser och tiden rusar. Ja hela 3 timmar. Först blir jag förvånad. Ska han ha mat redan. Men klockan rättar mig. Matdags. Och för mig sovdags.

Ur barnamun

Sjuk lilla H. Vår piratessa. Mycket sjuk, 40 graders feber. Jag klappar ömt på henne. Smeker hennes brännheta röda kinder. Hon ligger i sin säng. Ihopkurad. Hon som aldrig är sjuk.

-Mamma....kraxar hon, om du slutar att klappa på mig kanske jag kan somna.

Några timmar senare:
-Vill du ha något att äta vännen, viskar jag när jag ser att hon är vaken.
-Lite kanske.
-Vad vill du ha? undrar jag mjukt och är beredd med glass och pannkaksbak.
-Rödisor och sparrissoppa. Eller heter det rädisor på svenska? Rödisor. Du vet, dem jag gillar.

Jag vet vad hon menar. Och hon är en skön typ. Tycker jag. Inte alls som mig. Som passat på att få pannkisar och cola. Jag sjuder sparris soppa i 10 minuter istället. Rödisor var ett bra ord tänker jag under tiden.

Dessa sjukdagar fick vi 100 tals rapporter om hennes feber. Genom babywatchen som vi gav till henne. En sån där modern en, som är en walkie talkie med. Dessutom berättar den vilken temperatur det är i rummet. Vi blev varse om fler saker vi inte visste om den: att den spelar små vaggvisor med. Lilla H spelade den "two ways" minsann. Tänk, vad bra de är de där nya. Härligt onödiga saker de kan.

Genom den mångkunnigaprylen kunde hon nästan tom viska till oss om hon behövde något om vi inte var där. Titt som tätt hördes med kraxig röst "mamma, mamma kom." "Ja" "39,8 mamma". Tio minuter senare. "Mamma kom" "Ja" "39.9 mamma". Tio minuter senare."Mamma kom" "Ja" 38.8 igen". Unt so weiter. Inte en enda gång behövde hon något. Men det var trevligt att rapportera. Detaljerat och att uppdatera ofta. Det har hon verkligen talang för. Upptäckte vi.

Från kaos till saknad

-Du kommer inte att tro det mamma, sa dottra 07.23 imorse.
Jag gnuggade den värsta sömnen ur ögonen och mötte hennes leende när hon höll upp termometern framför mig.
-36.8 mamma. Jag kan åka!

Just nu checkar maken in och de små stora kör runt på sina Healys på Malpensa.

Jag skickar mitt livs första sms till barnen som har en mobil att dela på under resan då de ska bo hos mormor. Jag skriver på svenska och tänker: vilken jäkla tur de har, som kan skriva och läsa på två språk. Mina fina. Jag saknar dem redan och vet att huset kommer att kännas riktigt tomt fram till fredagskvällen.

Däst

Solen skiner. Jag drömmer att jag är en däst katt som ligger mitt på golvet i solljuset. Att någon serverar mig grädde och kliar mig på magen titt som tätt.

Istället springer jag omkring och packar åt barnen. Vårdar sjukt barn. Ammar bebis. Försöker föra normala samtal med maken om lägenhetsköp.

På måndag förmiddag kommer flyttfirman, för att värdera hur mycket vi har i värde och kvantitet. Vi ska sälja en hel del. Hur när och var? Dessutom är vi inte överrens om vad som ska säljas maken och jag.

Matteo har inte fått sitt födelsebevis ännu. Italienska byråkratin suger här. Ingen vet vem man ska ringa. Och alla papper har dem. Vem nu dem är.

Jag har nu 3 uppdrag. 2 för många.

Murphys law

Lilla H kom hem i torsdags med ont i kroppen och hög feber. Hon har legat på 40 grader tills nu på morgonen. Imorgon är det meningen att hon ska flyga med sin stora lillebror och pappa till Stockholm. Där ska de vara till på fredag. Som typiska syderoupeer ska de besöka skolor, för att känna vilken som de tror är bäst för dem. Osvenskt, möjligtvis. Men något de vill.

Barnen ska bo hos mormor. Maken ska jobba när han inte drar runt på visningar av skolor och potentiella hem. De ska besöka sina kusiner och vår låne 21 åring som bodde hos oss ett år.

Vi håller tummarna för att lilla H blir starkare till imorgon. Feberfri och glad. Och att ingen annan trillar dit. Kära goda godheten blås lite friska vindar hitåt!

Vår och solare

Tänk. Jag har trott att vi flyttar hem 1 april. Men det är den sista. Jag har räknat fel. Så skönt. Att komma hem till våren. När man redan haft vår här. Två vårar. Perfekt avslutning på 4 års äventyr.

Så blir det slut på att sola sig i bilen. Jag har alltid barnsligt sagt att jag ska ha en cab före 35. Jag köpte en när jag var 35. Nu ska den säljas. Men det var jäkligt kul att ha här i södra europa. Nu vill jag inte ha den längre. Vissa drömmar ska uppfyllas bara, sen ska de packeteras. Det var inte min grej att köra cab. Jag frös om fingrarna. Fast det var 30 + ute. Ska jag ha en igen ska det vara en Aston Martin. Ha ha ha. Fast jag inte alls gillar show off ser jag mig i en sån. 78 vårar körandes en cab. I långa läderhandskar. Efter en lägenhets försäljningsvinst. Eller nåt.

Kom igen nu Stockholm

bjud till på lite fler objekt vi kan kika på! Vi har ju bråttom! Vi hittar ju inte något!

Eller så kan rubriken bara vara: PANIK.

Update: Lilla H har hög feber, ont i ryggen. Vi håller tummarna för att hon är frisk på söndag. Om det inte är den omtalade influensan då. Lille O vill inte till Sverige utan henne. Sån är han.

Vinkade nyss hejdå till mamma. En vecka är alldeles för lite konstaterade vi.

Vi har två objekt som vi värderat i timmar, sett till bilder, planlösning och föreningensekonomi. Läge versus storlek. Planlösning versus renoveringsbehov. Hyra versus pris. Ja ni förstår. Jag längtar tills maken sett dem. Då vet vi.

Fetisch

Stövlar. Belle by Sigersson Morrison. Min största fetisch. Stövlar alltså. Dessa klassiska vill jag ha. VILL HA. Men jag kanske håller fingrarna i schack.

På tal om schack har jag legat av mig. Lilla H lurade mig igår, så kändes det, när hon vann. Hon är grym, jag är naiv. Tänkte att hon nog bara tänker två drag framåt. Icke. Sen undrar jag om uttrycket. Gaffel. Har ni hört det i schack? Hon förklarar vad som menas med det. Men varför visste inte jag det? Ska 8 åringarna köra om mig redan? Inte beredd på det.

Desto tjockare...

bebis desto smalare mamma. Desto vaknare bebis desto tröttare mamma.

Vilken ironi.

Så ler han hela tiden. Sjunger. Gurglar. Själen i min spegelbild är supermodellsvacker iaf. Den bakom spegelbilden. Helt klart. Jag är skitsnygg bakom pandaögonen. No doubt!

(om jag äter upp honom som jag "hotar" med 10 gånger om dagen så kanske jag med blir så där bebis tjock och glá...)

Addition

Bebis + två skolbarn + jobb + mamma på besök + dagslångt outlet besök + rödvinskvällar + lite lite sömn = färre blogginlägg.

Nästa vecka åker maken och lilla H och lille O till Stockholm. Utan oss. Matteo har inget pass. Barnen ska besöka skolor och maken ska jobba och leta lägenhet och hus. Tror jag dragit vinstlotten i denna arbetsfördelning.

Näe

Jag stryker allt. Och skriver istället:

Join the caravan of love.

Ikväll dricker jag rödvin med min mamma. Barnen och jag längtar. Matteo har inte träffat sin mormor än. Så blir det när man bor utomlands. Han har faktiskt bara träffat en av sina morbröder och en kusin. Om nu Malpensa inte tänker ställa till allt för stora förseningar så rödtjutet förblir oöppnad. Som Malpensa tyvärr brukar. Italien och snö går inte ihop. Just nu snöar det i Milano.

For the documents

Vill jag bara skriva att jag somnade 05.30 en morgon i Zermatt. Lille M var himla stökig den natten. 07.00 bestämde jag mig ändå för att jag ska åka skidor. Ammade, klädde de stora men bara lilla H bestämde sig för att åka med mig de där sista timmarna före hemfärd. 08.30 skidade vi, lilla H och jag, vi tog ett lånebarn med oss. Lille J. Lilla H och lille J retar varann till vansinne, fast på ett kul sätt. De är nog kära i varandra. Men det får man ju inte säga. Då hatar de varann istället. Kärlek är inte alls för våra 8 åringar.

Vi sträck körde till 13.00. Eftersom Matteo kan ta flaska. Hade han inte kunnat det hade jag inte åkt skidor alls tror jag. Det kändes som en säkerhetsgrej, att han måste kunna ta ersättning. En ammande mamma kan även hon bryta ben eller fastna i system. Speciellt i alpernas stora utbud och varierande trängsel.

Farligast är de där vuxna som plötsligt bestämt sig för att de ska lära sig åka skidor. Och de små barnen som är som vår lille O. Grymt duktiga men tror backarna bara är deras. Vi slipar vår lille diamant, lille O that is, lär honom vad respekt i backarna är. Det lönar sig, men påminnelserna vi skickar honom är flera..

Bostadsligan

Jag fastnar där. Maken fastnar där. Igår gick jag och la mig 20.30. Vettigt värre. Kände mig aptrist men duktig. Behöver sömn. Matteo sover ifrån då ända till 01.00. Lyx att få sova 5 timmar i sträck ju. Det vet ju alla bebisföräldrar.

Läser mail ifrån maken som sitter mittemot mig som skickades 01.30 till mig. Länkarna går till bostadsligan. Man kan köpa små pensionat med. I Ystad, Öregrund och ja fina stora hus långt ifrån Stockholm. För samma pengar som en lägenhet i stan. Valmöjligheterna bara ökar. Fast jag skulle helst vilja att det inte fanns så många. Enklare att välja framtid då.

Looking right at ya

I love you too

Zermatts minsta liftare

Eller kabinare. Matteo åker kabinbana med sin alltid lugna coola pappa, till Riffelbergs station på drygt 2000 meter, strålande sol och minus 1. Han sover hela vägen upp och ner och halva tiden i Riffelberg med. Vantarna är de minsta på marknaden. Men alldeles för stora.

What the heck

Jag ser inte klok ut. Men vi fotades av ett proffs framför Matterhorn, Lilla H och jag. Tänkte att det kan jag ju bjuda på. Det lät ungefär som om det vore en tårta.

Jag menar; jag bjuder på en bild ifrån den 4 januari år 2009!

Klok unge

Hon är så klok och klarsynt lilla H. Fast hon ibland verkar rätt förvirrad. När kroppen hela tiden rör på sig med små hiphop steg, som om hon var uppvriden och inte kunde stängas av förrän vredet stod stilla igen. När hon glömmer namn på viktiga personer i hennes liv, när hon inte har en aning om vart hennes saker tar vägen. När ögonen hennes ler då de kikar in i en närliggande spegelbild och tid och rum verkar upphöra. I allafall hörseln och närvaron. När minerna hennes och tankarna flyger ut, utan någon eftertanke. Underbara unge.

Så tittat hon rakt på mig mellan sina hip hop steg och säger: Länge har jag förstått att vi ska flytta till Sverige mamma. Du har pratat om det. Fast du inte har sagt det.

Hon fyller på: Jag vill helst bo i hus mamma. I lägenhet kan man inte hjula utan att grannarna blir sura. Hjula vill jag göra. Och väsnas ibland. Och ha en trädgård.

Hur blir det nu

Ifrån att bo här, tillhöra, integrera mera och vara utlandssvensk. Till att hemvända. Allt känns annorlunda och det är som att vända blad. Barnen vet. De tog det bra. Ruskigt bra. De tog själva upp flytten. Barn är kloka. De förstod. Men de vet inte när, vi svarade bara på de frågor de hade. För att ta det lite pö om pö. Låta dem smälta både information och invänta deras små och stora känslor och frågor.

Vi måste berätta för skolan, för våra nära vänner här. Hur blir det nu? Vi blir dem som ska flytta snart. Ifrån att ha varit en av de andra. Fast ändå inte antar jag. Ytisar som vi är.

Inatt dog Elisabeth Turner. Lilla H:s minihamster. Som ett tecken på nytt liv, sa hon.

Alperna

Vad slår alperna? Våra barn vet hur högt Matterhorn är, hur man läser pistkartor och hur man bär skidor och stavar i liftar och kabinbanor. Matteo följer med upp till 2000 meter utan problem. Vi turas om att sitta i solen och läsa medan hans mini näsa suger in alpluften och de andra skidar runt i systemen. Sen byter vi "Matteo vakt" till lunch. Lille O är en sån där snabb ruskigt duktig liten skidåkare på 120 cm och lilla H en trygg och säker dito. Det finns nog inget för oss som slår semester i alperna.

Vi har alltså haft det oförskämt bra....

Och imorgon börjar stress och allvaret igen. Nåväl, lungorna luftade och kroppen rätt slut. Sömnen är som alltid bristvara, sen Matteo kom that is.

Hoppas året startat bra för alla fina bloggvänner, främlingar och familj och irl vänner!

Holidays

Matteo är coolaste bebben i stan. Han har bevittnat världens häftigaste fyrverkerishow i Ascona i kväll. Ett spektakel som inte bara fyllde hela himlen med all världens guldregn och strössel färger utan även pangade och ekade mellan bergen. Han beskådade det oberört. Sen gick vi på bästa restaurangen, Seven Easy, där han log in i det sista. Ok, han grät lite i vagnen, som en minut, när vi gick i den mörka kvällen mot bilen.

Lilla H och lille O vill också vara små. Fast de vill vara stora. De vill gullas med de med. Och vi gullar och skrattar. Det blir så roligt när stora ska vara små. Men snart vill de vara stora igen. Helst störst. Tror jag.

När jag kom hem hade mamma lämnat meddelande att hon bokat biljett hit, tjohoo vill jag ropa då :D! Imorgon är en stor dag. Jag blir gudmor till en liten tvilling som kommer födas kring sju bläcket, tjohoo igen!

Just nu har vi min guddotter på besök. Ett annat litet gudbarn that is. Ja hela familjen har varit hos oss sen någon dag efter julafton.

Imorgon drar vi alla till Zermatt och skidar i några dagar, viva ledighet!