Nära

Olycklig liten mitt i natten. Feber. Inte så konstigt efter en vaccination. Han vill vara nära. Hans lilla kropp ligger på min bröstkorg, vi andas ömsom i takt och otakt. Bebisar har en förmåga att andas både snabbt och sakta, tänker jag när jag känner hans lilla kropp så varm på min. Hans söta andedräkt, små andetag, under min haka. Han lägger sig titt som tätt tillrätta med sitt lilla huvud. Det tar inte lång tid innan hans kind ligger under min haka. Precis så att jag titt som tätt kan vrida huvudet och ge hans sammetslena kind en smekning med min.

Jag tittar ut genom de stora fönstren, vi har inga gardiner fördragna. Månen speglar sig i vattnet. Jag känner mig inte alls trött. Jag känner bara energin ifrån närheten. Jag känner bara nuet. Det vackra i att mitt i natten få vara i tysthet. Låta tankarna komma och gå. Mina ögon vandrar över vattnet. Jag ser månens spegelbild ifrån där jag ligger. Jag ser kyrkan som är upplyst på andra sidan vattnet. Jag tänker att det är ljusare nu, snart kommer våren.

Jag tänker på maken som ligger invid och hur man knyts samman. Hur man delar magiska stunder inget kan ersätta. Eller som aldrig kommer igen. Det är som att knyta rosetter av guld på en gemensam livstråd. Som när våra händer knöts samman under de tuffaste värkarna. Blickarna vi utbytt första gången vi lagt ögonen på våra nyfödda barn. Första natten i Italien, sittandes på balkongen omgiven av nya ljuva dofter,lyssnandes till nya ljud, drickandes te inhandlat på obekant språk. Den delade känslan av spänning och njutning. Av att ha vågat tillsammans. Jag kan plocka fram känslorna, stunder av livets sötma där mitt i natten.

Jag tänkte på hur lilla H kan få mig att skratta, genom hennes halspussar hon ger mig. Jag är så kittlig. Det är underbart att oförberett få gapskratta. Hur lille O gosar in sig i mig för att sekunden efter vara så stor och obebroende.

Sen kände jag bara. Den lilla bebiskroppen på min bröstkorg. Vår tredje skatt som jag njuter så av. Tacksamhet genomströmade mig. Tårarna bara flödade. Och det är så underbart att få känna det så starkt. Tacksamhet och kärlek sammanflätat där och då i nuet.

Mitt i natten bestämde jag mig. Jag har en känsla jag vill förmedla. Jag entrar skrivartävlingen. Jag har manuset klart. Måste bara korta ner. Tiden har jag inte. Men jag tar den. Ibland måste man lyssna inåt mitt i karusellen. Som Ankie klokt påminde mig om.