Tack för maten

Fast jag menar för nattsömnen. Fast Matteo tackade nog för maten. Maken kom hem 23.00, efter sista målet för Matteo. Han smög in och snodde honom. La sig med lillprinsen i dottras säng. För hon sov hos en väninna. Jag har sovit hela natten allena i vår dubbelsäng. Med ett avbrott vid 03.00 för den där nattmackan lille M behöver. Alla bebismammor förstår vilken lyx det känns som. Att få sova på tvären och snarka om man så vill. Bara sätta varghonan som lystrar natten lång on hold, lämna över instinkten till någon man litar 100 % på.

På morgonkvisten steg lille O och jag upp. Jag drog med stor förvåning på mig mina favorit jeans, snygga nya flanellskjortan, lätt make, och vi tände ljus vid frukostbordet. Han behöver mig för sig själv lite och vi njöt av vår lilla egen tid. Efter jag lämnat på skolan och pussat dottern som har blivit så stor att jag förvånas varje gång jag ser henne (jag kommer bli en gammal tant som utbrister ÅH vad STOR du blivit, garanterat) styrde jag mina stövletter jag bara kunnat snegla på som gravid mot frissan. Där har jag suttit i 2 timmar och istället för att bli mörkblond blev jag blondguldig. Nåväl, inte helt min smak men det tvättas snart ut. Min frissa vägrade färg eftersom jag ammar, det är en kurerande toning som håller hela 2 tvättar. Så guldblond går bra. Själv känner jag mig rödlätt. Julfin, typ....

Jag har en tendens att få folk att prata med mig. Vet inte vad det är. Alla frågar mig om vägen, jämt, som ett exempel. Rätt komiskt eftersom jag knappt ens kans stava till lokalsinne. Frissan öste ur sig sin livssorg i knät på mig. Även om jag skulle vilja skvallra hos frissan får jag aldrig en chans. Däremot behöver jag inte läsa de usla skvallertidningarna.

Och väl hemma igen tittar inte Matteo på mig. Maken skrattar. Jag är nog rätt inbillningssjuk.