Tvåspråkiga barn

Jag nattade lilla H och lille O i vår dubbelsäng igår. Som vi ofta gör. Läser en saga, låtsas åker "ballebanbana" genom att spänna fast dem med mina armar, med de små huvuderna på mitt bröst och sedan hoppa så mycket vi kan med kropparna och studsa upp och ner, pussa godnatt och sen somnar de viskandes och fnittrandes ganska fort.

När maken och jag går och lägger oss har vi flyttfirma först, då vi bär in barnen i deras egna rum. Där de egentligen sover bäst och helst. Det är lille O som tycker livet som barn är orättvist, att två vuxna får sova i samma säng fast de inte är mörkrädda. Men så trottar han alltid tillbaka till oss igen vid 2 snåret och som ett statement till denna orättvisa lägger han sig i mitten och kramar om en av oss. Han är en "natt tankare", lille O, bygger på sitt närhetsförråd.

När jag bar över långa lilla H sa hon "dai mamma, lämna mi stare" i sömnen, helt blundandes. När jag la henne tillrätta i hennes säng mumlade hon " Mmm, freddo... skönt" "Mi piace stare qui, per favore, non mi toccare, blablabli blo" Ingen mer svenska kom där i mumlet.

Så ser jag på svenskamammor.com att de har en kurs för föräldrar till tvåspråkiga barn, det är folkuniversitetet som ligger bakom. Den känner jag mig enormt sugen på att läsa (webkurs) för att stötta dem så bra som möjligt. Vi har ju svenska regel här hemma och det har aldrig varit någon issue alls tidigare. Men nu säger de mycket på italienska titt som tätt, mellan dem främst, och det måste ju vara ok tänker jag. De måste få prata vilket språk de vill emellan sig, så länge vi håller på svenskan gentemot oss. Förutom idag på lunchen då vi har andra barn på lunch, då pratar vi alla italienska istället och det är riktigt kul, vi skrattar lite åt det barnen och jag, att vi byter språk då. Eller rättelse, de skrattar åt min italienska som alla säger låter som om jag kom ifrån Sicilien. Hur det nu gick till....

Nu skriver jag det ändå

Jag har skrivit några gånger men raderat samma text före dess att jag publicerat det. Det blir så stort på något sätt. Men det kanske behöver få ta sin plats. Bokstäver behöver formas till svåra ord. Ja så är det nog.

Lille O är på utredning, vi har vad jag förstått en av världens bästa specialister inom området. De agerar fort. Ibland känns det overkligt uppblåst, därför ägnar jag det inte så mycket tankar. Ibland känner jag mig liten och för rädd för att våga tänka på det. Speciellt då jag läser rädsla i makens ögon.

På onsdag är det träff hos den tredje specialisten. En barnspecialist. Operations dag ska bokas enligt hans sekreterare. Jag är en ytis. Maken är en ytis. Det är svårt att ha eventuellt svårt sjukt barn och hänga med i språket. Det är svårt nog att bara tänka tanken på eventuellt svårt sjukt barn.

Under tiden vill jag tro att allt är ok. Därför kommer jag även att leva efter att allt är ok. Om det är att blunda eller carpe diem har jag inte bestämt mig för ännu. Det är nog jag ialla fall. Skriv fan på väggen först, gör massa research för att ha kött på benen, för att boosta försvaret. Ta sedan fram saneraren, sudda bort fan på väggen tills dess att den är bekräftad. Då är man förberedd men lever mer tacksamt.

Smulorna och kakan

Stockholm bjöd på solsken och fantasiskt spännande och roliga möten. Jag har världens bästa jobb. Jag älskar att göra det jag gör, i egen regi.

Jag har även en dröm som är långt ifrån det jag håller på med dagligdags, långt från det som ger pengar till att driva hushållet. Jag viker även tid till det nu, har slutat skjuta upp. Det känns förlösande kul och svårt.

Jag äter både kakan och smulorna just nu. Girigt suger jag i mig allt. Jag har hoppat ju. Hoppat för högre livskvalité, vågat för att modet fanns att våga misslyckas.

Peppar peppar så har det än så länge gått över all förväntan. Jag har lyckats flirta med stora internationella bolag och de återkommer som kunder. Min svaghet är att våga sälja mig själv. Jag har än så länge sluppit det. En utmaning i taget.....

Fredag hela veckan

Det började med feber i måndags, bara att hoppa över alla måsten och gå direkt på fredagsmys, fast det var måndag. Det fortsatte med feber idag, bara att stanna kvar på fredagsmyset med sonen i soffan, te, päron, glass och film.

Imorgon flyger jag till Stockholm. Tjohoo fredag igen. Träffa lillebror och Tyra party myra! På torsdag ska jag gosa med två nya små krabater och luncha med väninnor, se Cendrillon på Operan med mamma, tjohooo fredag igen! På fredag har jag klämt in lunch med fler väninnor Sienna miller klippning samt fredagsmys med familjen! På lördag är det lördag, då flyger jag hem i ottan för att krama mina kära.

Förutom möten så är det fredag hela veckan:) Som ni hör är det inte fantastiskt mycket möten denna resa, tjohoo!

Lite färglagt skryt

Igår såg jag och barnen på Un Ponte per Terabithia, en familjefilm, vet ej vad den heter på svenska. Jag följde med jättebra och är så stolt över att det bara var vissa ord som jag inte visste vad de betydde. Barnen svarar mig snabbt när jag stör dem mitt i filmen med " vad betyder giganti" blixtsnabbt svarar de "jättar mamma", tyst nu, lägger de gärna till.

Igår kväll hade barnen vänner på middag, jag pratade italienska hela middagen utan att tänka på att jag gjorde det. Vilken skön känsla det var när jag kom på det*S*, att jag obehindrat berättade saker om min barndom för dem. Som en gammal morsa slog det mig även iofs, men som tur är så är de fortfarande små och tycker det är roligt att höra att deras morfar hällde mjölk över mitt huvud när jag var barn ; )

Och jag har fyllt 35, mamma mia, jag är ju 27! Så borde ändra "om mig", men skiter i det och låtsas ha glömt det.

I december tror jag att jag kan gå den där intensiv kursen, japp, det tror jag iaf, om inte annat finns ju januari, februari ; ) När jag var 32 kunde jag ingen italienska alls. Verkigen inte alls, ag sa tom grazie fel när vi först kom hit. Däremot kunde jag bra franska. Idag känns det som att jag kan bli trespråkig om jag lägger manken till. Svenska, engelska och italienska. Och vem vet, när italienskan bliblablobar "perfekt" kanske franskan vill krypa tillbaka in i mitt språkcentra. Herregud, jag talade ju riktigt bra våren 94 strosandes på Paris gator i mitt kastanjefärgade pageklippta hår. Min strategi att ta bort blondheten fungerade. Jag var trött på att bli tagen för den där blonda och vara target för foliks fördomar om svenskor. Plötsligt med kastanjefärgat hår pratade folk franska med mig och slutade bete sig som xsjghjsagh,.....

Gult och rött

Gult och rött faller ned. Blad, de är så stora tänker jag. De regnar ner i hoper. Jag älskar hösten och vill lägga mig ner och göra änglar, insupa färgerna och fylla lungorna med höst. Ronjas vårskrik är mitt höst skrik. Ett tvunget måste.

Det är kanske 14 grader om morgonen , graderna klättrar upp till strax över 20 vissa dagar. Luften smeker inte längre kroppen så där varmt och skönt. Den piggar istället upp. Solen är fortfarande varm men luften skvallrar om höst.

Jag inser att min tid är dyrbar. Jag har mycket jobb. Det går bra och är roligt men kräver fokusering. Jag fokuserar lätt just nu. Jag har massor med energi, idéér och tar mig för. Jag lämnar också sånt som inte driver till maxad fritid. Fri tid. Jag har jobbat ända in på småtimmarna de senaste dagarna, men med glädje. Idag tog jag ledigt. Barnen med vänner till dem och jag tog med oss frukter i alla färger upp på berget bakom oss. Gondolen som går på en lina, den som är i glas. Det kändes som om man satt i ett flygande växthus idag. Färglåda nedanför, himlen ovanför. Vi klev av vid 1000 meter över Lago Maggiore.

Vi sprang runt i de uppställda indantälten och gömde oss för varandra. Gick indianstigar och åt picnicen i litet fantasi slott. Jagade och samlade vackra höst saker. Sen klistrade vi vackra höst saker på papper. Vi såg en ny film, åt godis fast det är onsdag. Tände ljus.

Jag stänger inte ner mina framtida memoarer. Jag fortsätter. Om än mer glest.

Io sono... (jag är)

Idag har Joline sin första italienska lektion. Ville bara dokumentera det. För att sen se hur mycket hon lärt sig den dagen då hon reser hem till Sverige igen:)

Jag skrev just ett långt inlägg om jag vem jag är. Sen kom jag in på debatten "häckla" inom bloggvärlden. Jag skrev att jag tycker det är så förvånadsvärt att så många (och över 30) häcklar bara för att fenomenet blogg tillåter det. Jag skrev något om att jag själv lämnat bloggar jag tidigare gillat för att de häcklar i liten eller stor skara och om deras lilla hejarklack som kommenterar glatt med fniss och skratt och "det tycker jag med." Men sen kände jag att detta om häckling som ju knappast är ett nytt fenomen gjorde min röda tråd i inlägget osynlig. Och att häckling, även om det är dagens debatt i bloggvärlden inte hör hemma i vad min blogg handlar om, normalt. Fast jag fascineras av dessa bloggare som bygger på sin spegelbild genom bloggen. Och förundras, ibland med rädsla. Wow, de har blogg power. Vad nu det är för någonting. Nu talar jag om en liten skala häcklare. Inga andra. För att inte vara det minsta otydlig.

Det jag försökte skriva i blogg inlägget jag raderat var; tack till er som blottat er. Och om att jag startade blogga på osäkra ben, undrandes om jag hörde hemma i bloggvärlden eller inte. Jag står fortfarande på osäkra ben. Ok, detta och häckling hör inte ihop, men det ena ledde till det andra idag.

Jag vill dokumentera livet utomlands med barn, som ytismorsa, kultur krockar etc. Se min egen förändring genom åren. För det vet jag av erfarenhet att varje gång man bor utomlands kommer man hem lite mer "internationell" och lite mindre svensk. Oavsiktligt. Språket ändras till och från det med. Ja allt sånt om barnen främst och om min resa. Ja sa ju upp mig då när vi flyttade, från en rätt ok karriär och tackade i all hast nej till mitt drömjobb. Toppjobb i mina ögon. Vad skulle hända sen visste jag inte. Känslan att tacka nej ringde kvar i mig som ljuv musik. Det var befriande att säga upp sig från press och prestaionsångest där och då. Utan att vilja säga upp min framtida kariärr.

Och jag har inte blivit häcklad, I dont do hasseling myself either. Medan jag funderar på om jag ska fortsätta att blogga eller inte tar jag en liten paus. Jag behöver känna mer än tänka. Inte för att jag är rädd för häckling utan för att jag är osäker på vad jag tycker om bloggande. Så fick jag det sagt. Kanske för att jag är en osäker själ i vissa sammanhang, jag gillar raka puckar men har alltid varit livrädd vad folk och fä tycker. Nej fel, att de missuppfattar mig och tycker något jag inte är eller står för. Det vore ju synd att spela jeopardy där tänker jag ibland :) Till viss del är jag obekväm med att blotta mig som man ändå gör i en blogg. Då vissa saker kan ryckas ur kontexten sas och användas mot mig. Samtidigt funderar jag på hur viktigt det är för mig, att saker och ting kan missuppfattas och att jag ibland ger sken av något som inte är, för att personen tolkade det så. Men summasumarum, jag är ansvarig för mig själv, egen lycka och välbefinnande. Så långt det är möjligt då.

Äsch, nu låter jag som en osäker själ, minst sagt. Jag är nog mer en funderande, balanserande själ. Just nu har jag tappat balansen och funderar på hur jag återtar den :) Läs allt detta med en nypa salt så blir det nog bra.

Over and out i min lilla paus.