Fru Ming

Jag blundade och njöt av att sitta utomhus. Solen var obarmhärtigt varm. Jag satt på en liten rund stål stol med en gul nött dyna på, med ryggen emot cafeéts vita knottriga vägg. Tack vare en hängande balkong ovanför fick jag lite efterlängtad skugga. Runt om mig fördes diverse högljudda konversationer. Italienska, detta vackra språk, tänkte jag, de små koderna i språket börjar äntligen lossna. Jag förstår och kan följa. Jag konstaterar med ett leende där jag sitter och väntar in min väninna, att ett språk måste vara som en danspartner, antingen kan man följa eller så stapplar man runt och kliver betydelser och osynliga koder på tårna.

-Ciao cara hör jag och får en klapp på kinden. Jag öppnar ögonen och ler emot Chao Ming som ser ut som ett åskmoln.

-Trafiken säger hon. Italienarna kör över en så fort man kliver ut på gatan.

-Men du är ju här och inte överkörd ler jag.

-Hade det inte varit för att jag är så snabbfotad så hade jag varit mosad. Hon talar säkert sanning. Jag har själv sett henne kliva ut mitt i gatan med livet som insats. Obekymmrat stolt med kliv som äger.

-Vad stod det i brevet undrade jag nyfiket medan vi drack vårt svarta te.

-Varför har du inte berättat att du är gravid, undrade hon och la en hand på min mage.

-Därför att jag inte gått så långt ännu. Men det syns, jag vet.

-Det är en pojke svarar hon. Mer säger hon inte. Ögonen talar mer än hennes mun.

Kyparen tog ett fumligt steg emot oss, te och kaffe spills ut, det droppar om den gula kantstötta brickan. Ingen notis tar han om det. Serverar som om kopparna vore fyllda och meddelar att han har en dålig dag. Det är så besynnerlig dålig service fast vi är stamgäster.Vi skrattar oblygt och lättat, samtalsämnet var för tungt att föra vidare. En persons smärta, en annans lycka.

-Min mamma vill att jag ska komma hem, säger hon när skrattet börjat ebba ut. Vi har inte pratat på två år och så ber hon mig att komma hem. Att tiden rämnar och att verkligheten trasar sönder min framtid. Vi satt tysta ett tag.

-Min man hade rätt, fortsätter hon utan att sätta det i sammanhang. Man måste gemensamt ta ansvar.

-Är du gift?

-Ja, med mitt barns pappa. Vart de nu är. Chao Ming såg ner i bordet och talade tyst, hennes axlar tappade sin vanliga stolta hållning.

-Mitt fokus är oklart sa han till mig. Och nu måste jag lära mig hantera min längtan. Lämna mig aldrig sa han.

-Men ni har ingen kontakt?

-Jag får kort ibland, men han skriver inget. En gång ringde han och sa att de snart kommer hem igen. Det håller mig vid hopp. Med den rätta kärleken i medvetande finns inga hinder.... sa han till mig en gång.

Vi äter varsinn brioche under tystnad. Likt två fåglar pickar vi i oss dem. Tankarna är långt borta och sanningar svider. Förstrött får vi till slut i oss alla smulorna.

Då så, säger fru Ming :- nu ska jag kila. Och du min vän ska fundera ut det vackraste pojknamnet du känner till.

Kärleken är som en färgpalett, tänker jag där jag torkar bort smulor som ramlat ner på min växande mage. Där finns alla nyanser, i ett kort ögonblick kan de enkelt förändras ifrån rosa till rosenröd, för att till slut kanske bli nattsvart.

Chao Ming

Jag såg henne komma ned för trapporna vid via motta. Hon småsprang. Ett flertal nedfallna Cameliablommor som vackert prydde trappan blev mosade där under hennes vinröda ballerinaskor. Ett blomblad landade på hennes ballerina sko och stannade där, som ett litet smycke.

-Hej Chao Ming, ropade jag. Hon sken upp när hon såg mig och jag såg in i hennes varma glittrande ögon. Där fanns inte så mycket smärta som förut, något var förändrat.
-Vart är du på väg cara? undrade jag. Hon svarade att hon hade bråttom, något positivt hade hänt. Hennes mamma som inte talat med henne sen hon lämnade Taiwan med magen i vädret hade skickat ett brev. Jag såg att Chao Ming höll ett dito i sin vänstra hand.
-Du har svarat sa jag?
-Jag har svarat, sa hon och log. Äntligen fick jag möjlighet att berätta om mitt liv och vad som hänt sen jag flyttat hit. Även om alla nyheter inte är sådana som kommer att glädja min mor. Hej då, ropade jag när hon sprang iväg mot lilla postkontoret som strax skulle stänga för lunch. Vi ses, fick jag till svar.

Någon ny träff har vi inte bokat in. Jag blev nyfiken på hennes mors brev och alla de nyheter Chao Ming måste ha fått i det. Jag undrar när jag träffar henne igen, tänkte jag när jag tog samma trappa upp som Chao Ming sprungit ned för. Försiktigt klev jag över alla vackra Camelior som ramlat av sin buske och inte orkat blomma ut. Jag plockade upp tre starkt rosa som ingen ännu lyckats trampa på. För att lägga i en skål med vatten. Allt är värt en andra chans.

Med ett g

Chao Min stavar helt annorlunda. När vi möttes vid caféet tidig morgon frågade jag om jag sparat ner hennes namn korrekt i min telefon. Istället för att rätta mig skrattar hon gott och säger att det är fonetiskt korrekt, om man lägger till ett g. Chao Ming.

Jag har aldrig sett någon bära ett så högt mod som Chao Ming. Någon som sörjer djupt men ändå kan skratta högt och få ögonen att spraka med glitter. Min Tawainesiska väninna sprider välmående och stort hopp.

Vi drack varsinn te, ja macchiatto kändes inte alls tilltalande, jag ville testa samma te som Chao Ming drack. Och det var gott. Vitt te. Chao Ming berättade att första gången jag så burdust satte mig mittemot henne läste hon i tidningen om sitt barns försvinnande. Att jag bad henne att få låna tidningen och helt sonika bläddrar förbi artikeln. Hon berättade att hon tänkte att jag läst om barnet och pappan många många gånger och att intresset svalnat.

Jag läser sällan tidningarna här. Jag läser inte så bra, på italienska. Det berättade jag. Jag strö tittade i tidningen. Det var Chao Ming jag ville vara invid, tidningen intresserade mig inte. Hon log snett och sa att intresset för andra människor tar oss långt. Jag kände mig lät chockad av hur lätt man påverkar andra utan att känna till det. Jag kände mig lätt illamående av insikten. Någons barn saknas, denna någon sitter mittemot mig.

Någonstans hade jag inbillat mig att hon adopterat bort sitt barn.

Det var inte bara intresse som drog mig till Chao Ming. Om det ens var intresse. Det vara bara något där. Jag skulle sätta mig där hos henne och knacka på. En tillfällighet och en instinkt. Varför jag och Chao Ming ska lära känna varandra vet vi inte. Men vi båda är säkra på att det är en början på en vänskap.

Teet är nästan slut. Våra briocher har vi nonchalerat denna morgon. Det var nu något år sedan, säger hon plötsligt. En morgon var de inte där. Mer säger hon inte. Hon berättar istället om sig själv. Hon har varit försäljningschef i många år, Skandinavien var ett av hennes ansvarsområden berättar hon med ett leende. Jag har stilla studerat skandinaver, berättar hon. Liksom folket i indonesien upplever Chao Ming att ett ja i Skandinavien inte betyder ja, åtminstonde inte fullt ut. Skandinaver svarar det andra vill höra. Liksom man gör i Indonesien.

Jag begrundar det hon säger. Varenda ord. Och jag vill sitta med henne hela dagen. Men idag gick jag lydigt till min grammatik kurs. Fast, jag inser att mina möten med Chao Ming ger mer än den bästa av italienska kurser. Vi pratar italienska och hon är mycket hjälpsam och rättar mig som om hon var en privat lärarinna.

Vi har nog mycket att lära av varandra. Åtminstonde vill jag tro det.

Vad är din sorg, undrar Chao Ming och ser mig rakt i ögonen. Hennes ögon brinner. Inte av nyfikenhet, de bara brinner. Och hennes blick bränns. Eller är det kanske inuti mig det bränns?

Jag känner väl till svaret på hennes fråga men väljer att svara: -Imorgon Chao Ming.

Jag måste samla ihop både tankar intryck och mina tjocka böcker. Tiden hade runnit ut.
Jag drar ut min stol och går runt bordet och lägger armarna om henne. Så står vi en liten stund innan jag öppnar dörren och kliver ut. Ringklockan plingar samtidigt som dörren stängs, bakom mig. Ett lätt vindrag får mig att rysa. Chao Ming sitter kvar och läser dagens tidning.

Detta är det sista jag skriver om Chao Ming. Det har blivit för privat. Men jag funderar på att göra henne till en karaktär. Och kanske skriva vidare, fast inte om våra möten. Bara rent fiktivt.

Chao Min

När jag klev över tröskeln och dörrens pling ringde, kikade jag bort mot bordet där vi satt, igår. Där satt nu två män i blåställ, de viftade vilt med sina armar och förde en högljudd konversation. Besvikelsen tog grepp om min rörelseförmåga, jag blev stillastående tills dörren for upp på mig. - Scusa senora, sa en kvinna. -Niente, colpa mia, svarade jag.

Jag hävde upp mina tunga grammatik böcker och satte mig vid baren. Beställde min macchiatto. Jag fick aldrig veta vad hon heter, tänkte jag. Jag hade bara sparat ett nummer. Typiskt att jag inte har mer tid till morgonkaffet, gårdagens 30 minuter gick på 5 minuter, så kändes det i alla fall.

Efter kort eftertanke så tryckte jag på det sparade numret i min mobil, ringer jag inte nu så ringer jag aldrig.

En lätt hand på min axel. Där stod hon, alldeles bakom mig, medan signalerna gick fram. Hon log och pekade mot ett annat bord. Där stod en te och en macchiatto. Hon frågade försiktigt om hon störde i mitt samtal. Jag log och intygade att så var inte fallet.

Hon heter Chao Min. Hon är ifrån Taiwan. Jag blev kvar där med Chao Min. Tiden rusade och lektionen jag skulle till blev tillintetgjord. Jag kunde inte förmå mig att gå dit. Nuet var där och då. Jag förblev mittemot Chao Min i över en timme.

Hon berättar om sig själv. Och snuddar då och då vid sitt öde.

På måndag ses vi igen.

En kort glimt

fick jag av henne. En kort sekund varade ögonkontakten. Det jag såg var smärta. Lilla vän kom och värm dig hos mig. Jag tar dig an.

Varför känner man så för vissa. Och andra mindre. Även fast de känns och berörs.

Jag köpte henne en te. Jag satte mig ner. Väldigt burdurst. Att tränga sig på andras privata sfär så. Det var hennes bord. Hennes plats.

Hon log inte. Men ögonen tackade. Jag frågade om jag fick låna tidningen på hennes bord medan jag drack min macchiato. Jag tog mig plats hos henne. Hon sa ja. Hon snuddade min hand. Oavsiktligt. Igen såg hennes ögon in i mina. Vem är du hörde jag mig själv säga på ett främmande språk. Då log hon.

Nu har jag hennes nummer. Imorgon tar vi vår morgon kaffe tillsammans. Hon går dit varje dag. Jag tror mig ha funnit en mer än intressant livshistoria, varje dag kanske jag får en ny glimt av den. Kanske lättar hennes smärta genom att sätta ord på den. Varje dag kanske jag delar min med henne. Eller så inte.

Jag hade rätt. Hon dricker helst te. Imorgon då jag kommer misstänker jag starkt att där redan står en rykande macchiato på vårt bord.